Kommentar till valresultatet 2014

Valresultatet på riksnivå blev ganska otydligt och ingen klar majoritet någonstans, men riksdagsvalet är egentligen ganska ointressant, så det behöver inte kommenteras särskilt mycket. Det som på riktigt är intressant är naturligtvis vissa av kommunvalet och i mindre grad även några av landstingsvalen. I Västervik har Socialisterna suttit i kommunfullmäktige sedan 2006. I förra valet ökade vi med ett par-tre tiondels procentenheter, vilket just då var en besvikelse, men såhär i efterhand framstår det dock som bättre. I valet 2010 var vi det enda arbetarpartiet i Västervik som gick fram och sett i beaktande av detta så var vår ökning i valet, om än minimal, ett styrkebesked. Nu 2014 har vi dock fått det genombrott i Västervik som vi hade hoppats på redan 2010.

I årets kommunval ökade vi i Västervik från 3,1 % av rösterna till 4,6 %. I både valet 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen för att få två kommunala mandat, men nu gick vi över gränsen med råge, så pass mycket att vi till och med fick ett välförtjänt tredje mandat. Detta resultat känns mycket positivt inför framtiden. Vi genomförde framförallt en mycket lyckad landsbygdssatsning och i vissa valdistrikt mer än fördubblade vi vårt resultat samt fick för första gången mer än 10 % i ett distrikt, vårt starkaste. Vi ökade i vartenda distrikt i kommunen utom ett, där vi bara minskade marginellt. Socialisterna har med andra ord fått ett någorlunda genombrott i Västervik nu och självklart kommer vi att fortsätta på den inslagna vägen framöver. Vi blev nu faktiskt större än flera av riksdagspartierna; både Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi är numer Västerviks femte största parti och den positionen ska vi använda mycket klokt.

I Umeå fick vår rörelse en valframgång genom Arbetarpartiet, som ökade från ett till två mandat i fullmäktigevalet. Vi ökade till 2,7 % av rösterna, vilket i detta val innebar nästan 2200 väljare. Det är en betydande folkmassa. Även här var det en lyckad landsbygdssatsning som i huvudsak förde oss framåt. Det verkar som att vi kommunalt i detta val har burits fram av de små bruksorterna utanför tätorterna, vilket är positivt. Det gäller både Västerviks kommun och Umeå kommun. Vi har fått en än mer solid förankring inom arbetarklassen än tidigare. I Umeå har vi gått bakåt inom några studentområden, där vissa av våra väljare har gått till Feministiskt Initiativ, men vi har gått fram så mycket i bruksorterna att vi har fått en total ökning. Bruksortsväljarna i framförallt Holmsund, Sävar och Hörnefors har gett oss vårt andra mandat.

Med Örebropartiet i Örebro lyckades vi dock inte nå ända fram till fullmäktige, men med tanke på att partiet startade mindre än ett halvår före valet så är det imponerande att vi lyckades samla mer än 1 % av rösterna, mer än tusen väljare. Med ett sådant resultat under rådande omständigheter råder det ingen tvekan om att vi tar oss in i den lokala folkvalda församlingen till 2018, då vi har haft 4,5 år på oss att jobba på orten. I valrörelsen i Örebro har vi även fått hjälp av kamrater från Västmanland, ett distrikt som likt Örebro tidigare offrades av Ung Vänsters högsta ledning i deras omfattande utrensningar mot allting som är progressivt och framåtskridande.

Vi kunde se hur Ung Vänsters ledning under vintern och våren som var kastade ut fyra av sina distrikt i sin helhet. Framförallt ett av dessa har kommit igång med ett positivt politiskt arbete därefter, i form av just ovan nämnda Örebropartiet. Risken som finns nu är dock att kamraterna från de andra distrikten, nämligen Västmanland, Blekinge och Uppland, passiviseras politiskt, att uteslutningen har tagit hårt på deras politiska kampvilja. Detta får inte tillåtas och därför är det nödvändigt att försöka få igång en lovande politisk verksamhet i dessa tre regioner.

Det bästa vore om vi kunde samla alla dessa närstående politiska grupperingar och försöka stärka samarbetet och kontakterna mellan dem så mycket som överhuvudtaget är möjligt. Tiden är nog inte ännu på många år inne för att gå samman som en och samma organisation, men det vore definitivt gynnsamt för alla parter med ett utbyte och samarbete. På sikt kanske vi kan börja närma oss varandra även mer formellt och organisatoriskt, men förmodligen fortsätta ställa upp i olika kommunalval under olika partibeteckningar. Våra namn är inarbetade på respektive orter och det skulle vara ett steg bakåt om vi skulle sätta oss i den processen att vi återigen måste arbeta in ett nytt namn, som skulle kunna bli effekten om vi gick samman till en enad organisation. En annan negativ bieffekt av en sammanslagning skulle vara ekonomiskt. I ett sådant läge skulle det kunna bli nödvändigt att bland annat byta logotyper och symboler. När Vänsterpartiet för ett antal år sedan ändrade sin grafiska profil ska detta tydligen ha inneburit en kostnad på flera miljoner, hur nu det är möjligt. Dessa summor blir det självklart inte för oss, men några tiotusental kronor kan vi nog räkna med och det är egentligen onödiga utgifter.

I senaste valet kan vi konstatera att den gamla 68-vänsterns ännu kvarlevande restprodukter gjorde ett dåligt valresultat överallt där de ställde upp. Detta handlar alltså om Kommunisiska Partiet, Sveriges Kommunistiska Parti, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. KP har sedan 1979 haft platser i Lysekils kommunfullmäktige, sedan 1982 i Gislaved och sedan 1985 i Karlshamn. I detta val tappade man från två till ett mandat i Gislaved, från tre till två mandat i Lysekil och från ett till noll mandat i Karlshamn. Totalt en tillbakagång från sex till tre kommunala mandat. SKP hade under föregående mandatperiod två mandat i Gällivare, men dessa lämnade partiet 2013. Sedan dess har man inte haft några mandat alls. RS behöll sina två mandat i Haninge och backade från tre till två mandat i Luleå. De gick bakåt i varenda kommunval där de ställde upp. SP har sedan valet 2010 inte haft några kommunala mandat, då man tappade sitt sista i Köping.

Att den gamla 68-vänstern har backat är på det stora hela bra. Dessa organisationer är rentav skadliga för det socialistiska arbetet i Sverige. De gör mer skada än nytta. Det är partier som lägger sin politiska fokus på helt fel saker och därmed ställer till med problem för de organisationer som istället prioriterar rätt, nämligen Socialisterna, Arbetarpartiet, Örebropartiet och i viss mån Knegarkampanjen. Vänstervågen under slutet av 1960-talet och 1970-talet ledde till att dagens KP, SKP, RS och SP bildades. De har i alla tider fokuserat på alla möjliga spridda frågor, men framförallt en princip verkar alltid ha varit rådande: ju längre bort från Sverige, desto mer prioritering får en fråga. De har talat sig varma om ”antiimperialistisk kamp” på andra sidan jorden, men knappt arbetat alls i lokala frågor och organisering av den svenska arbetarklassen för dagsaktuella frågor som berör människors vardag här på plats. Detta är deras främsta problem.

Ett annat problem är deras förhållningssätt till historien. KP är stalinister, SKP brezhnevister, RS och SP trotskister. De är allesammans i grunden leninistiska partier. Leninismen är hierarkisk, centralistisk, byråkratisk och rent allmänt en faktor som gör det omöjligt att bedriva ett vettig politiskt arbete. Det är fullständigt nödvändigt att bryta med det leninistiska arvet och istället söka mer inspiration i den så kallade ”frihetliga socialismen”. Det är enbart så vi kan börja flytta fram våra positioner, vilket valresultaten från Västervik, Umeå och Örebro klart och tydligt visar. På samma sätt som valresultaten i Gislaved, Lysekil, Karlshamn, Haninge och Luleå klart och tydligt visar att leninismen är en stor bromskloss som måste kastas överbord omedelbart. Med största sannolikhet kommer valresultaten följa samma mönster även 2018: fortsatt valframgång för de sunda socialistiska organisationerna, medan leninisterna fortsätter att backa.