Drogliberalismens olika ansikten

De drogliberala krafter som finns i vårt samhälle skulle kunna delas in i tre olika kategorier. Den första kategorin är personer som är drogliberaler både i teori och praktik, alltså de som både förespråkar legalisering av droger och på samma gång är aktiva narkotikaanvändare. Inom denna grupp finns det bland annat många som kallar sig ”anarkister”, men även rastafarianer, vissa så kallade ”hiphopare” och vissa libertarianer. Kategori två är de som enbart är drogliberaler i teori, men inte i praktiken. Det är sådana som vill legalisera droger, men inte använder dem själva. Dit hör bland annat Stureplanscentern samt ledningen för Centerns ungdomsförbund, med sin förbundsordförande Hanna Wagenius i spetsen, och övriga libertarianer, anarkokapitalister, extremliberaler eller vad man nu vill kalla det. Den tredje kategorin är de som är drogliberaler enbart i praktik, men inte i teori. Det handlar om de flesta narkotikamissbrukarna, personer som sitter fast i ett narkotikamissbruk som de har väldigt svårt att ta sig ur, men som ändå, eller kanske just därför, förespråkar ett narkotikaförbud. Förmodligen de flesta tunga missbrukare tillhör denna kategori, eftersom de har sett drogernas effekter och därför vill se ett fortsatt förbud, och som inget hellre önskar än att också själva bli drogfria.

Dessa olika kategorier kan inte klumpas ihop. De som tillhör kategori tre har insett drogernas effekter och därför dragit den enda slutsatsen som kan dras: att narkotikaanvändningen stenhårt måste bekämpas och att samhället måste se till att inte drogerna får grepp om nya människor. De personer som tillhör kategori ett och två är däremot illvilliga personer som önskar sina medmänniskor största möjliga skada, alternativt att de är oerhört okunniga och inte förstår bättre. Naturligtvis medför personerna inom kategori tre de största kostnaderna för samhället, men detta kan de inte till fullo rå för. Det är mycket svårt att bryta ett narkotikamissbruk och det är sällan dessa människor får de verktyg och den hjälp de behöver för att lyckas med detta. Det är därför de sitter kvar i sina missbruk. De som är drogliberala i teorin har däremot oerhört samhällsskadliga idéer och dessa idéer måste till varje pris kvävas i sin linda. De som tillhör kategori ett är givetvis något mer samhällsskadliga än personerna inom kategori två. Personer inom kategori ett brukar dock enbart använda narkotika i ganska begränsad skala och tillhör sällan gruppen riktigt tunga missbrukare, de som alltså skapar de största samhällsekonomiska förlusterna.

Det kan konstateras att drogliberalismen ofta sprider sig genom musik och olika former av populärkultur. Detta är oerhört problematiskt. Musik som ofta uppmanar till narkotikabrott är reggae och hiphop. Det finns också mycket sund och rentav bra reggae och hiphop. De artister som skapar denna dras dock tyvärr ner i smutsen av sina drogliberala kollegor, vilka ofta har ett stort genomslag. De hiphopartister som ryms inom gangstarapen tillhör de allra värsta på denna front. Vissa artister rentav tvångsmässigt försöker införa allehanda drogreferenser i låtar som annars rentav skulle kunna gå att lyssna på. Ett av de tydligaste exemplen på när denna tvångsmässighet går till extrem överdrift var när 50 cent efter Michael Jacksons död skulle göra någon form av hyllningslåt till honom. Låten heter Where you are och innehåller flera referenser till försäljning av crack och prostitution, medan Michael Jackson överhuvudtaget inte nämns. Att höra på den är en mycket märklig upplevelse och det som var tänkt som en hyllning förvandlas istället till ett hån mot Jackson, som dog av en överdos på narkospreparat, propofol.

Det är som sagt viktigt att inse drogliberalernas olika ansikten och deras specifika karaktärer. De skiljer sig åt, men har givetvis också gemensamma nämnare. De som är tunga missbrukare, tillhörande kategori tre, vill hellre än allting annat bli fria från sitt missbruk och de vill att inga fler människor ska få uppleva samma helvete som de själva har gjort, ett öde värre än döden. Det är viktigt med omfattande sjukvårdsinsatser för att dessa personer ska bli fria från sina missbruk. Dessa personer kommer sedan de har blivit drogfria vara viktiga aktörer i kampen mot de teoretiska drogliberalerna. De kan fungera som bra och slagkraftiga debattörer till försvar av den restriktiva narkotikapolitiken och de kommer genom sina personliga berättelser bättre än någon annan kunna förklara varför narkotikan måste förintas från jordens yta.

De teoretiska drogliberalerna är egentligen en väldigt liten grupp i samhället, men det är en väldigt högljudd och verbal grupp. De har dessutom starkt stöd från många drogliberala hiphop- och reggaeartister. Därför är det bland annat nödvändigt att förbjuda musik som uppmuntrar till brott mot narkotikalagstiftningen. Ett andra steg är att sätta dessa personer i någon form av utbildningsinsatser, så att de faktiskt får lära sig narkotikans skadeverkningar på både individer och samhället i stort. Detta bör få de flesta att tänka om. De riktigt hårdnackade drogliberalerna måste dock behandlas med hårdare metoder än så.