Usurpatorernas rätt till makten

Monarki är ett statsskick som har rått i de flesta samhällen åtminstone någon gång under historiens gång och i vissa länder ännu idag finns kvar. Naturligtvis är det ett statsskick som inte hör 2000-talet till och som egentligen har haft sin plats på historiens skräphög sedan franska revolutionen på 1780-talet. I de samhällen där monarkin ännu finns kvar och även om vi ser tillbaka på läget historiskt sett har det emellanåt funnits stridigheter om kungamakten mellan olika ätter och dynastier. Vissa dynastier har betraktats som mer rättmätiga arvtagare till olika kungatroner, men vad är det egentligen som ger rätt till makten inom ett monarkistiskt samhälle? När det kommer till ett politiskt sjukligt system såsom monarkin, vad är det då som gör att en särskild ätt skulle ha större rätt till tronen än en annan? Monarkin i sig är sjuklig och det går därför inte att hävda att någon vore mer rättmätig arvtagare till en kungatron än någon annan. Det som denna artikel ska fokusera på är olika usurpatorer och det som på engelska kallas för impostor eller impostor claimants, begrepp som inte går att översätta särskilt väl till svenskan. En direkt översättning av impostor till svenska skulle bli bedragare, men det låter inte passande för just det här sammanhanget, för bedragare är ett mycket bredare begrepp än det som jag vill åt i just det här exemplet. Usurpator är dock egentligen någon som orättfärdigt greppar makten med våld, vilket inte heller riktigt är vad jag är ute efter, utan snarare sådana tronpretendenter som gör anspråk på olika troner, orättfärdigt i ögonen på de som besitter tronen just nu.

Världens monarkier hävdar att olika bedragare orättmätigt gör anspråk på kungatroner världen över, men vad skulle göra Michel Roger Lafosse (välkänd impostor claimant till den brittiska tronen) till mindre rättmätig arvtagare till den brittiska kronan än prinsen av Wales, alltså den brittiske kronprinsen? Monarkin är återigen ett sjukligt system som inte hör hemma inom den mänskliga civilisationen och alla människor har precis lika lite rätt till den posten som någon annan. Det viktigaste när det gäller maktpositioner är att de personer som besitter dessa positioner för en politik som gynnar befolkningen så mycket som möjligt och huruvida någon makthavare skulle vara släkt med någon viss person är fullständigt ovidkommande. Av just den anledningen är monarkin ett system som inte kan tillåtas få existera.

Om dock ett samhälle väl skulle vara en monarki är det viktiga att monarken för en för befolkningen så gynnsam politik som möjligt. Därför är det rätt att föredra Bonaparterna före Bourbonerna och jakobiterna före ätten Windsor. Jakob II (1633-1701) som var kung över de brittiska öarna störtades i någon form av statskupp 1688. Han var den siste katolske kungen där och hans fall har inneburit omfattande förföljelser av katolska och keltiska människor på de brittiska öarna, framförallt Irland. Det hade kunnat undvikas om hans ätt, kallad jakobiterna, hade fått behålla kungatronen istället för ätten Windsor som styr idag. Det hade inneburit en betydligt bättre relation mellan olika religiösa grupper och inte det apartheidsystem som ätten Windsor instiftade där katoliker och kelter har varit en andra gradens medborgare. I den situationen är jakobiterna att föredra framför den nuvarande brittiska kungaätten Windsor. Monarkin är alltid dålig, men i valet mellan två mer eller mindre dåliga alternativ måste det minst dåliga alltid försvaras. När Jakob II:s sonson, i folkmun kallad Bonnie Prince Charlie (1720-1788), ledde ett uppror som fick kontrollen över Skottland 1745-46 går det inte att enbart reducera detta uppror till en rojalistisk rörelse, utan upprorets karaktär var bredare än så. Det hela måste ses även som en separatistisk rörelse till försvar för de keltiska folkens självstyre mot anglosaxisk överhöghet.

Ett annat exempel på mindre dåligt exempel inom monarkins ramar är Bonapartedynastins styre i Frankrike. Bonaparternas styre var monarkistiskt, men ändå bättre än Bourbonerna och den gamla regimen. I viss mån går det att säga att Bonapartestyret upprätthöll franska revolutionens ideal. Under Napoleon I omstrukturerades utbildningssystemet så att människor fick utbildningsplatser utefter sina meriter och inte utefter deras börd och ställning. Där tidigare enbart högadeln hade kunnat utbilda sig släpptes istället vanligt folk in på utbildningarna under Napoleon. Värt att komma ihåg är att flera av Napoleons fältmarskalkar var arbetarklassgrabbar, vilket hade varit helt otänkbart under den gamla regimen. Marskalk Augereau var son till en betjänt, marskalk Ney var son till en tunnbindare och marskalkarna Murat, Masséna, Soult, Lannes, Oudinot, Suchet och Saint-Cyr var allesammans söner till bönder och hantverkare av olika slag.

Vidare finns det vissa så kallade impostors som faktiskt har kommit över makten i olika länder under historiens gång, mest känd möjligtvis Falske Dmitrij I som styrde Ryssland 1605-06 och Falske Dmitrij II som kontrollerade stora delar av landet 1607-1610. Dessa var inte rent biologiskt släkt med den tidigare kungafamiljen, men vad gjorde att dessa skulle ha haft mindre rätt till tronen? Ett samhälle där makt ärvs genom biologiska släktband är ett sjukt samhälle och det går inte att säga att exempelvis dessa bägge skulle ha haft mindre rätt till den ryska tronen än vad Ivan den förskräcklige hade det. Summan av den här artikeln är att det aldrig kan vara biologiska släktskap som ska lägga grunden för en persons rätt till olika maktpositioner, utan det enda som betyder något är hur pass bra politik makthavare kan föra för befolkningen.