Den som studerar The
forgotten monarchy of Scotland ser fort att källhanteringen är helt uppåt
väggarna felaktig. Detta tjänar förstås Michael av Albanys syften, eftersom han
med sin bok vill försöka förvrida sanningen och framställa saker och ting på
ett vis som stämmer överrens med hans anspråk på att vara ”den förlorade
prinsen”. För det första använder han väldigt få källhänvisningar och fotnoter.
I sin bok på drygt 500 sidor använder han 118 fotnoter.[2] Vi
kan jämföra detta med de tre första numren av svenska Historisk Tidskrift från
2010, också en bit över 500 sidor, men med 816 fotnoter.[3] Detta
är alltså det normala för seriös historisk forskning. Michael av Albany
använder i snitt 0,24 fotnoter för varje sida i sin bok, medan den seriösa
historieforskningen använder i snitt 1,45 fotnot per sida. Detta är drygt sex
gånger så mycket. Detta ger en bra bild över hur bristfällig hans källhantering
är, hur sällan han anger källor och fotnoter för sina påståenden.
Michael av Albanys bok ska föreställa någon form av översikt
över skotsk historia där han då försöker väva in sina egna förfalskade dokument
och uppgifter för att skapa anspråk på den skotska tronen. Det känns dock mest
som en sagobok, eftersom han berättar och redovisar långa stycken av skotsk
historia och kommer dessutom med ganska anmärkningsvärda påståenden helt utan
att ange några källor överhuvudtaget. Ett förfarande inom den
historievetenskapliga forskningen brukar vara att det är acceptabelt att låta
bli att använda källhänvisningar när det gäller påståenden som är självklara
eller allmänt kända, men när det gäller uppgifter som skulle kunna ifrågasättas
eller som inte tas som självklara för alla läsare, så är det normala
förfaringssättet att ange källhänvisningar eller fotnoter för den typen av
uppgifter. För att ett arbete ska kunna hålla en hög vetenskaplig nivå krävs
det att innehållet och påståendena ska kunna vetenskapligt prövas. Om någon
redovisar en massa faktauppgifter helt utan att redovisa källor så blir det
hela omöjligt att pröva och kritiskt granska och därigenom dessutom
ovetenskapligt.
Det är inte bara att Michael av Albany använder ovanligt få
källor, utan hans källor är dessutom i många fall av en väldigt märklig
karaktär. Det normala när det gäller källhänvisningar i text är att ange
boktitel och sidhänvisning i denna bok, men han anger istället ofta källor i
stil med ”The vatican archives, Rome”
eller ”Archives Nationales, Paris”.
Dessa arkiv innehåller förstås åtminstone hundratusentals böcker, förmodligen
miljoner, och att då ange källor på detta vis gör det fullkomligt omöjligt för
någon att faktagranska och undersöka källorna. Visst, det han skriver skulle
potentiellt kunna finnas på någon sida i någon av de miljoner böcker som
Vatikanens arkiv förvarar i Rom, men det är fullständigt omöjligt att bekräfta
detta när han anger sina källor på det viset. Det enda riktiga vore förstås att
ange en specifik boktitel och gärna dessutom specificera exakta sidor. Annars
är det fullkomligt att skriva någon fotnot överhuvudtaget. Om man skulle räkna
bort alla hans fotnoter som är av detta slag blir det förstås ännu färre kvar.
Det är nog närmare hälften av de redan ytterst få fotnoterna som då skulle gå
bort. Ingen kan påstå att han gör källhänvisningar av det här slaget av ren
okunskap, därför att på sina håll gör han faktiskt helt korrekta källhänvisningar,
så det är uppenbart att han vet hur källor egentligen ska redovisas. Det är
helt enkelt så att när han redovisar uppgifter som är påhittade av honom själv
och oriktiga, då använder han källor som är omöjliga att granska, men när det
gäller faktiska faktauppgifter kostar han på sig att ange korrekta
källhänvisningar.
Det finns förstås gradskillnader i de källhänvisningar som
förekommer i världens historielitteratur. Michael of Albany är ett extremfall
åt ena hållet, med ett förfaringssätt som gör all form av faktagranskning
fullständigt omöjligt. Herman Lindqvist, som ofta har beskyllts av den
etablerade historieforskningen för att vara ovetenskaplig i sina
populärhistoriska böcker, ligger någonstans mittemellan den seriösa
historieforskningen och Michael av Albany. Herman Lindqvist anger nämligen
boktitlar hela utan sidhänvisningar, vilket förstås också gör en faktakontroll
mycket svår, men i varje fall inte fullständigt omöjlig.[4] Sen
är förstås förutsättningarna något olika för källor hämtade ur text och
fotografier, porträtt eller bilder av olika slag. När det gäller fotografier
går det förstås inte att ange någon sidhänvisning i en viss bok, utan då kan
det gå för sig att enbart hänvisa till ett visst arkiv, men det går absolut
inte för sig när det gäller källor hämtade ur text.
Det finns mängder av saker att anmärka på och kommentera gällande
boken. I början av boken riktar han tack till olika medlemmar i
frimurarorganisationer och ordrar som inte existerar och som han själv har
hittat på, han tackar utrikesministerierna i en rad europeiska länder, trots
att han med all sannolikhet inte har varit i kontakt med dem överhuvudtaget och
han tackar alla sina släktingar inom släkten Stuart, vilka inte heller
existerar eftersom denna dynasti utslocknade redan 1807 och varken han själv
eller någon annan nu levande människa är en del av den.[5]
Vidare hävdar Laurence Gardner, som har skrivit bokens förord, att Michael av
Albany ska ha blivit utsedd till president inom European Council of Princes 1992, där han tydligen ska ha
efterträtt Österrike-Ungerns tidigare kronprins Otto av Habsburg (1912–2011),
men denne själv ska 1996 ha sagt att han aldrig någonsin har hört talas om
denna organisation och därför kan påståendet avfärdas.[6]
En annan sak att kommentera är att han uppenbarligen ibland
gör vissa ordval i sitt skrivande enbart för att försöka sammanbinda sig själv
med de gamla jakobitiska legenderna. Den siste katolske kungen på de brittiska
öarna, James II, avsattes i en statskupp 1688 och hans sonson Bonnie Prince
Charlie ledde ett stort uppror i Skottland och norra England 1745–46. Upproret
krossades, men har under 1800- och 1900-talet romantiserats genom många sånger,
dikter, tavlor, statyer och liknande. Michael of Albany använder ibland fullständigt
onaturliga ordval hämtade från dessa sånger, exempelvis när han skriver
”baffled” istället för det mycket mer naturliga ”surprised”. På så vis blir
texten mer ålderdomlig, när han använder begrepp och ord hämtade från
1800-talsvisor, men det gynnar förmodligen hans syfte på något sätt och hans
förhoppning är uppenbarligen att försöka väcka någon form av jakobitiska
sympatier hos bokens läsare genom att använda denna typ av knep.[7]
Vidare berättar han i sitt första kapitel om när han lämnade sitt födelseland
Belgien för att ta sig till Skottland och där påbörja sitt stora bedrägeri att
han åkte till Simon Fraser (1911–1995), 15:e baronen av Lovat, och försökte få
hans stöd och att han där fick svaret ”What
on earth are you doing here?”.[8] Denna
mening borde sammanfatta ganska bra vilken inställning den skotska befolkningen
har haft gentemot hans anspråk på att vara okänd ättling till Bonnie Prince
Charlie.
Boken verkar som sagt tänkt att ge någon form av översikt
över skotsk historia och i denna väva in Michael av Albanys oriktiga
påståenden, och då är det oundvikligt för honom att behandla William Wallace
(1270–1305), förgrundsfigur till Mel Gibsons film Braveheart. Det lustiga är
dock att han angående filmen skriver att den innehåller en mängd historiska felaktigheter.
Han är knappast rätt person att anklaga någon annan för att förvanska historien
och komma med osanning, med tanke på vilka böcker han själv har skrivit.[9] Det
märks överhuvudtaget hela boken igenom att han försöker försköna Stuartdynastin
så mycket som möjligt och därför är det en positiv överraskning att han i
bildtexten under bilden på lord Darnley faktiskt medger att han, Henry Stuart,
lord Darnley (1545–1567), misshandlade sin fru och överhuvudtaget genom sin
våldsamma natur ställde till med stora problem för familjen. Det hade varit
typiskt för hans bok att istället försöka sopa den typen av uppgifter under
mattan och låtsas som ingenting.
För att försvara Stuartdynastin försöker författaren gång på
gång ta upp deras odogmatiska inställning till religion, att de under alla
tider förespråkade religionsfrihet och försökte vara alla landets olika
religiösa grupper till lags på en och samma gång. Som bekant inträffade 1605
den så kallade Krutkonspirationen, där en grupp katoliker försökte spränga
parlamentshuset i London, detta trots Stuartkungen James I:s försök att vara
försonlig gentemot alla på en och samma gång, åtminstone enligt författaren.[10]
Denna och många andra händelser visar på att Stuartdynastin egentligen inte
lyckades särskilt bra från att de 1603 blev regerande kungadynasti även över
den engelska tronen, och därmed förenade de skotska och engelska kronorna. Att
han ställer sig på den rojalistiska sidan gällande engelska inbördeskriget och
kritiserar Oliver Cromwell (1599–1658) och puritanerna är inte ett dugg
förvånande, men en del av hans kritik mot puritanerna är däremot fullständigt
obegriplig. Han skriver nämligen att puritanerna torterade sina motståndare,
tog bort yttrandefriheten m.m., men i sin lista över det han betraktar som
dåliga sidor hos puritanerna listar han obegripligt nog också att de införde
förbud mot otrohet och gjorde detta straffbart.[11] Inte
under några som helst omständigheter kan det vara dåligt att förbjuda och
straffa otrohet, utan den typen av lagar är ett tecken på att lagstiftarna har
mycket sunda åsikter.
När katolske kungen James II (1633–1701) avsattes 1688
efterträddes han av sin protestantiska dotter Mary II (1662–1694), sedan av sin
svärson William III (1650–1702) och därefter sin yngre dotter Anne (1665–1714),
alla protestanter. En anmärkningsvärd uppgift som Michael av Albany tar fram är
att drottning Anne tydligen i sitt testamente ska ha utnämnt sin katolske
halvbror James Francis Edward Stuart (1688–1766) till sin arvtagare och att hon
under de sista åren av sitt liv alltid undertecknade officiella dokument med
sin namnteckning och sedan lade till James’ namnteckning därefter.[12] När
man läser en sådan anmärkningsvärd uppgift, helt okänd inom historieforskningen
sedan tidigare, så blir man förstås oerhört nyfiken på källan och vart han har
hittat denna uppgift. Läsaren kan då till sin besvikelse hitta fotnoten och
källhänvisningen ”The House of Lords Archives,
Westminister” och då är det alltså uppenbart att det hela är uppdiktat,
eftersom han inte vill ange någon mer tydlig källa än så, för att göra all form
av faktakoll omöjlig, uppenbarligen för att hans ”fakta” är rent felaktig och
påhittad.
Under de första 13 kapitlen är boken relativt måttlig och
beskriver Skottlands historia utan alltför många påhitt och felaktigheter och
det verkar mest som att författaren i dessa avsnitt har sammanställt uppgifter
från olika översiktsverk över skotsk historia, men i kapitel 14 och framåt
börjar saker spåra ur fullständigt. Det är i dessa kapitel som Michael av
Albany ska försöka bevisa sitt eget släktskap med Stuartdynastin och därför
blir dessa kapitel en mycket märklig och underhållande läsning. Bland annat hävdar
han att jakobiterna skulle ha haft en central roll i det amerikanska
självständighetskriget och utropandet av USA som självständig nation, vilket
det inte finns några som helst historiska belägg för.[13] Ännu
mer anmärkningsvärt är att han påstår att Bonnie Prince Charlie blev erbjuden
att bli kung över USA 1782.[14] Han
hävdar dock att han tackade nej till detta eftersom han oroade sig för att
någon från den nya brittiska kungadynastin Hannover skulle ta över den
amerikanska kungatronen om han dog, vilket är totalt orimligt, eftersom någon
av dessa inte fanns med i den jakobitiska tronföljden överhuvudtaget, så detta
resonemang är totalt obegripligt. Längre fram skriver han dessutom att George
Washington först blev erbjuden att bli USA:s kung, men ansåg att den
amerikanska monarkin krävde en sann och anrik kungadynasti och att därför
Bonnie Prince Charlie fick erbjudandet istället.[15] Det
är allmänt känt att missnöjet med den brittiska monarkin med allt vad den
innebar var vad som satte igång den amerikanska revolutionen och eldade på
amerikanernas självständighetssträvanden, så att de då själva skulle välja en
ny engelsk konung och upprätta en egen monarki är en fullständigt löjeväckande
tanke.
Författaren försöker även misskreditera Stuartdynastins
siste överlevande medlem så mycket han kan. Bonnie Prince Charlie, som formellt
hette Charles Edward Stuart (1720–1788), och hans yngre bror Henry Benedict
Stuart (1725–1807) var bägge sonsöner till den katolske kung James II som
avsattes 1688. Bonnie Prince Charlie fick inga barn inom äktenskapet och därför
blev hans yngre bror dynastins överhuvud efter hans död. Michael av Albany
hävdar dock att Bonnie Prince Charlie visst fick en helt okänd son inom ett
helt okänt äktenskap och att han härstammar från denne, och han anser att denne
icke-existerande son borde ha tagit över som överhuvud och inte Henry Benedict.
Därför hyser han detta agg mot honom och försöker misskreditera honom så mycket
det går. Han skriver att Henry Benedict försökte utmanövrera sin
icke-existerande brorson eftersom han var en egoist som bara ville ta över
anspråket på kungakronan för sig själv och att han mutade olika personer inom
släkten för få sin vilja igenom.[16]
Vidare påstår han att Sveriges kung Gustav III (1746–1792)
skulle ha varit någon form av rådgivare vid Bonnie Prince Charlies skilsmässa
eftersom frun dels var otrogen, dels inte gav honom några ättlingar.[17] Så
mycket svensk historieforskning som finns kring Gustav III så skulle detta
redan ha varit känt om det hade funnits någon som helst sanning i påståendet,
vilket det uppenbarligen inte finns och författaren anger inte heller några som
helst källor för påståendet, så då kan det avfärdas som ett rent påhitt. Ett
knep som han däremot har använt med viss skicklighet i sin bok är att scanna in
vissa av sina förfalskade dokument och redovisa dem som illustrationer i boken.[18] På
så vis kan inga experter granska papprets ålder eller bläckets ålder på hans
dokument och han undviker på så vis en granskning som skulle kunna avfärda hans
dokument. Detta har dock inte behövts, utan det finns ett flertal brittiska
professionella historiker som har kontaktat belgiska myndigheter för att se om
Michael av Albanys redovisade födelsedokument stämmer och på så sätt fått tag
på de riktiga dokumenten, vilka ser helt annorlunda ut.[19] Det
var på det viset som hela hans bedrägeri till sist bevisades och han blev
utkastad ur Skottland för sin dokumentförfalskning.
Det är bekräftat att Michael av Albany är en bedragare, men
det är ändå intressant att noga granska exakt vad han skriver i sin bok om den
skotska historien, mest för underhållningsvärdets skull. Han skriver att hans
påstådde förfader tillika Bonnie Prince Charlies icke-existerande son ska ha
varit en nära allierad till Frankrikes kejsare Napoleon (1769–1821) och
deltagit i de flesta av hans framstående fältslag under många års tid. Om han
nu varit en framstående vapendragare till Napoleon och tillhört hans innersta
krets, så skulle detta ha varit väldokumenterat i franska källor, men föga
förvånande kan han inte ange några källor eller dokument överhuvudtaget som
bekräftar hans påståenden, just eftersom de bara är uppdiktade och oriktiga.[20] Det
kanske mest underhållande av allting i hela boken är däremot när han skriver
att kejsar Napoleon egentligen inte föddes med efternamnet Bonaparte, utan ”de Boveria de Rohano Stuardo” och att
hans pappa inte alls var korsikan, utan istället född i Bretagne i norra
Frankrike. Han skulle därefter ha flyttat till Korsika och antagit en falsk
identitet.[21] Ett ytterligare
vansinnigt och löjeväckande påstående som författaren kommer med är att han
själv 1995 ska ha blivit erbjuden rollen som Estlands kung.[22] Nog
för att baltstaten Litauen 1918 hade funderingar på att upprätta en litauisk
monarki, men att Estland 1995 skulle ha haft samma idéer är så vansinnigt att
det egentligen inte ens förtjänar att kommenteras och det faller helt enkelt på
sin egen orimlighet. Vi har idag en värld som går i en utveckling av att
monarkier avskaffas och ersätts av republiker, inte tvärtom. De enda två
restaurerade monarkierna under 1900-talet som har blivit bestående har varit
Spanien 1975 och Kambodja 1993, medan hundratals monarkier istället har fallit.
Det är den generella utvecklingen i världen idag, tack och lov.
[1] Jesus blodslinje är
vanligt förekommande inom pseudohistoria och olika konspirationsteorier och är
en central del i Dan Browns böcker, sedermera filmer, om Da Vinci-koden. Teorin
är alltså att Jesus skulle ha fått barn med Maria Magdalena och att deras
ättlingar lever ännu idag, och Michael of Albany påstår att han är en av dessa.
http://www.guardian.co.uk/theguardian/1999/mar/24/features11.g26
(hämtad: 120601)
[2] Prince Michael of Albany, The forgotten monarchy of Scotland, Element Books Limited 2000, s.
335–339.
[3] Historisk Tidskrift 130:1;
Historisk Tidskrift 130:2; Historisk Tidskrift 130:3.
[4] Lindqvist, Herman, Napoleon, Norstedts 2004, s. 595–598.
[5] Michael av Albany 2000, s.
xvii.
[6] Ibid., s. xix; http://www.jacobite.ca/essays/lafosse.htm
(hämtad: 120603)
[7] Michael av Albany 2000, s.
4.
[8] Ibid., s. 6.
[9] Ibid., s.
56.
[10] Ibid., s. 129.
[11] Ibid., s. 134.
[12] Ibid., s. 171.
[13] Ibid.,
s. 209.
[14] Ibid., s. 213–214.
[15] Ibid., s. 256.
[16] Ibid., s. 207 och 210.
[17] Ibid., s. 215.
[18] Exempel på detta finns
bland annat på sida 220 och 223.
[19] http://homepage.eircom.net/~seanjmurphy/chiefs/lafosse.htm
(hämtad: 120604)
[20] Michael av Albany 2000,
s. 231–232.
[21] Ibid., s. 233.
[22] Ibid., s. 324.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar