Om livsstilism och vänsterrörelsen[1]

Dagens vänsterrörelse lider av att många människor delar upp sig i olika subkulturella grupper. Vänsterrörelsen har förstås inget egenvärde, inget värde i sig själv enbart i egenskap av att vara vänsterrörelse. Vänsterrörelsen har uppkommit som ett resultat av arbetarklassens kamp och det är i denna egenskap den har sitt värde. ”Det handlar om klass, vänstern sekundär”.[2]

Vårt mål är att väcka en kamplust hos arbetarklassen, att göra dess representanter medvetna om sin klasstillhörighet. Då är det väldigt viktigt med strategi. Olika taktiker ger förstås olika bra resultat. Väldigt viktigt är att de personer som betraktar sig själva som klasskämpar lever och verkar på samma sätt som de människor de vill ”väcka”, och inte tar på sig någon falsk självbild av att vara ”arbetarklassens förtrupp”, utan istället är ett med folket och ska ”röra sig som fisken i vattnet”.[3]

Tyvärr verkar vänstern ofta ha svårigheter med just detta. De så kallade ”aktivisterna” har ofta tendenser att sätta sig ”utanför” det övriga samhället, vill ”leda och visa vägen”, de skiljer medvetet och självvalt ut sig från vanliga, normala människor, den arbetarklass de bör vara ett med. Dessa människor bildar subkulturer. Det kan röra sig om punkare, rastafaris, drogliberaler etc.

Subkulturer är små minoriteter i samhället som skiljer ut sig från mängden beträffande klädsel, beteende eller genom att ha väldigt udda åsikter angående vissa specifika frågor.[4] Detta är främmande för den stora massan, arbetarklassen. Subkulturer är någonting som skrämmer den stora massan, och subkulturernas fäste inom vänsterrörelsen[5] (ett fäste som faktiskt existerar) skrämmer bort folk från denna och gör så att många människor kan känna en olust och osäkerhet inför att aktivera sig som klasskämpar.

Jag har nu skrivit lite om subkulturernas och livsstilismens grundläggande problematik. Naturligtvis skulle jag ingående kunna skriva om vad de olika subkulturerna är för några och vad de har för kännetecken osv., men jag ser ingen mening med det. Jag vill inte ”gräva ner mig” alltför djupt i problemet, utan vill istället fokusera mig på hur det hela ska lösas.

Det finns metoder att använda sig av för att försöka mildra och åtgärda de problem som livsstilismen har givit vår rörelse. Det finns en rörelse bland svenska klasskämpar som kallas för ”casualkulturen”. Detta, skulle man kunna säga, är arbetarklassens gensvar på livsstilismen. Casualkulturen uppmuntras i hög grad av gruppen Revolutionära Fronten och tidigare också Folkmakt (nedlagt 2002). Casualkulturen är ett försök av vanligt folk att ta tillbaka vänsterorganisationerna som klasskampsinstrument. Det är av yttersta vikt att slå ihjäl den stereotyp, som vanligt folk har byggt upp, av att vänsterfolk är veganer, pundare och går runt med dreads (och att alla som ägnar sig åt klasskamp är sådana människor):

Varje gång människor kan bekräfta den stereotyp jag beskrev här ovan är ett bakslag för oss. Varje gång vi däremot kan slå hål på den myten är en stor seger. Casual handlar om att hålla en viss stil och klass på sin klädsel och att inte sträva efter att klä sig i trasor och nitar, det handlar om att inte ha underliga matvanor (som människor uppfattar som dräggigt och hippieaktigt) och det handlar om att inte ha ett underligt och liberalt förhållningssätt till droger (som människor också upplever som dräggigt och hippieaktigt).


[1]Definition av livsstilism (i detta sammanhang ”livsstilsvänster”): man anser att en persons levnadssätt och utseende är vad som avgör om de är vänster eller inte.
[2]Citat från ”RF-låten”.
[3]En fras med vilken Mao Tse-Tung ofta brukar felciteras.
[4]Detta är främst riktat till drogliberaler.
[5]Ett ord som jag inte gillar och hellre skulle föredra en beteckning i stil med ”klasskampsrörelse” eller dylikt.