Makten över historien

I Historisk Tidskrift nummer 2, 2010 publicerades en debattartikel med titeln ”Ideologisk kamp om Levande historia”.[1] Den statliga organisationen Forum för levande historia har gjort en ideologisk utveckling i enlighet med de valresultat vi har drabbats av under senare tiden, alltså att när Moderaterna tog över 2006 blev denna organisation för statlig historieskrivning ett nätverk för antisocialistisk propaganda på ett helt annat sätt än tidigare. Visst är det mycket praktiskt för en regering att ha en statlig organisation för historieskrivning på detta sätt, en förlängd arm för regeringens politiska propagandamaskineri, men det är knappast någonting som stämmer överens med den så kallade ”demokratin”, som man hävdar att vi har i Sverige idag.

Den som kontrollerar historieskrivningen har också mycket stor möjlighet att på lång sikt påverka samhället. Därför är det nödvändigt att stärka det marxistiska inflytandet inom den akademiska historieforskningen. Genom detta går det att påverka samhället i positiv politisk riktning och bekämpa den form av historieskrivning som regeringen genom Forum för levande historia försöker föra in uppifrån. Marxistiska historiker måste försöka ta sig upp i den akademiska hierarkin och se till att publicera ett omfattande forskningsmaterial som kan föra in historieforskningen på rätt spår, en historieforskning där analyser görs med klasstänkandet som grund.

Forum för levande historia upprättades under slutet av 1990-talet under Göran Perssons tid som statsminister och ägnade sig till en början i många år åt upplysning om förintelsen och nazismens historiska brott mot mänskligheten. Vid regeringsskiftet 2006 fick verksamheten en ny slagsida och började fokusera på vad som kallas för ”upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen i all ära, men problemet är att det inte är vad som behandlas. Nej, istället skriver man om Sovjetunionen och dess tidigare allierade och framställer dessa som om de vore representanter för kommunism. Däri ligger det felaktiga.

Upplysning om kommunismen kan bara vara upplysning om kommunismen. Kommunism är det stats- och klasslösa samhället. Mig veterligen var Sovjetunionen en stat, likaledes Ceausescus Rumänien och Honeckers DDR. Därför kan dessa aldrig vara representanter för någon kommunism, däremot leninism eller statskapitalism. En sann och riktig upplysning om kommunism är att informera om den marxistiska idén och arbetarklassens politiska kamp för att förbättra villkoren och levnadsstandarden för vanligt folk. Detta ägnar sig den radikala vänstern åt själv, genom att dela ut flygblad, hålla studiecirklar och föreläsningar. Det är upplysning om kommunism, inte något annat. För att få den statliga historieskrivningens förvirring att upphöra bör rimligtvis Forum för levande historias kampanj byta namn till ”Upplysning om statskapitalismen” eller liknande, dvs. att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Rätt ska alltid vara rätt.


[1]Jan Selling, ”Ideologisk kamp om Levande historia”, Historisk Tidskrift, 2010:2, s. 265-277

Kommunistisk demokrati

Den socialdemokratiske sympatisören Artur Lundkvist skrev på 1950-talet en text där han beskrev innebörden av begreppet demokrati, som med sin korrekta beskrivning innebär att dagens svenska samhälle eller överhuvudtaget något samhälle under vår världs historia inte har varit demokratiska. Sann och riktig demokrati har hittills aldrig funnits, även om målsättningen naturligtvis alltid måste vara att skapa denna sanna demokrati. Med en korrekt beskrivning av begreppet demokrati kan enbart det kommunistiska samhället vara demokratiskt, där alla former av klasskillnader och ekonomisk snedfördelning är avskaffade.

Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati. En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedlen och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning som helst bör vara världsomfattande: alltså ett ännu ganska avlägset önskemål).
Ett privatkapitalistiskt konkurrenssystem eller ett monopolkapitalistiskt samhälle kan aldrig vara demokratiskt i denna mening, lika litet som en diktatorisk statskapitalism kan vara det. Det finns ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.
Längst på vägen mot en sann demokrati har utan tvivel de skandinaviska länderna nått. Att bristerna i social och ekonomisk demokrati (för att inte tala om kulturell, bildningsmässig och psykologisk) dock även i Skandinavien är stora vill väl ingen bestrida. Det är alltjämt långt kvar till en socialistisk samhällsordning. Socialismen har istället ingått en kompromiss med kapitalismen och bildat en hybridform, som inte medger mer än ett slags halvdemokrati.
[…]Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina verkliga intressen. Så länge ekonomiska resurser på detta sätt kan influera politiska avgöranden är demokratin inte heller politiskt sett tillfredsställande. Det idealiska vore naturligtvis om propagandan från olika gruppintressen kunde ersättas med rent saklig upplysning.

[1]

Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.

I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.

Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.


[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47

Angående Jesusmyten

Kristendomen grundlades för drygt 2000 år sedan med den fanatiske sektledaren Jesus från Nasaret i centrum. Under denna tid fanns det en rad liknande religiösa fanatiker med små grupper av anhängare runtomkring sig. Frågan är varför just kristendomen och några få av de andra inriktningarna lyckades etablera sig och lägga stora delar av världen under sina styren medan andra förblev obskyra sekter. Fanatiker, konspirationsteoretiker och rättshaverister av olika slag idag skrattas ut av allmänheten och det skedde förmodligen också med Jesus i hans samtid, men såhär 2000 år efteråt verkar inte en tokstolle betraktas på riktigt samma sätt som i sin egen samtid, utan ovetenskapliga skrifter verkar få någon form av ”helighet” omkring sig enbart i det faktum att de med tiden har blivit tusentals år gamla.

Kristendomen var under sina första 300 år en förföljd och storleksmässigt begränsad sekt. Den romerske kejsaren Konstantin I tillät kristendomen inom sitt rike först år 313 och det var då den började sin vandring mot att bli en del av etablissemanget. Under Konstantins tid vid makten, som sträckte sig över 30 år, 306-337, kom kristendomen att steg för steg flytta fram sina positioner och Konstantin ska till och med på sin dödsbädd ha låtit döpa sig och därmed blivit romarrikets förste kristne kejsare. Frågan är varför kristendomen helt plötsligt accepterades: varför just den religiösa inriktningen och inte de övriga sekterna och varför det skedde just då. Kejsar Theodosius I som styrde riket under 300-talets slut tog steget ytterligare och införde kristendomen som officiell statsreligion, vilket försatte andra religiösa inriktningar i samma situation som kristendomen tidigare hade haft, dvs. att deras anhängare förföljdes och mördades. Därefter kom kristendomen i världen i stort sett att bara bli starkare och starkare ända fram till reformationen på 1500-talet.

Med reformationen splittrades kristendomen i en rad olika inriktningar, vilka skulle komma att splittras ytterligare under seklernas gång fram till vår tid. På ett sätt kan sägas att kristendomen försvagades i och med reformationen, när katolska kyrkan och påven fick färre anhängare, men antalet kristna blev egentligen inte färre, utan ändrade enbart vissa av sina ståndpunkter. Den stora frågan är varför just kristendom, islam, buddhism och hinduism har etablerat sig och blivit så oerhört stora och vars profeter idag av miljarder människor betraktas som gudar medan exempelvis profeten Mani och manikeismen han grundade på 200-talet dog ut under absolut senast 1500-talet och idag överhuvudtaget inte existerar. Det verkar bara vara i stort sett slumpen som har gjort att vissa av antikens fanatiker nu 2000 år efteråt har fått gudastatus medan andra galningar av samma kaliber idag, med rätta, är helt bortglömda.

Låt oss ta valfri byfåne idag, låt säga Sune Hjorth i Sundsvall. Han kallar sig för ufo-specialist och anser att alla människor härstammar från olika former av utomjordingar och att Olof Palme (1927-1986) och Karl den store (742-814) i själva verket var samma person, givetvis en total omöjlighet, inser den vetenskapligt inriktade. Innehållet och teorierna i hans skrifter och alster skiljer sig inte egentligen någonting alls från dårskaperna i bibeln och liknande kristna texter, om att Jesus skulle ha gått på vatten och liknande. Varje människa som har någon som helst insikt i forskning och vetenskap vet att människor inte kan gå på vatten, eftersom tyngden av människokroppen är så pass stor att kroppen bryter ytspänningen och faller igenom och sjunker, till skillnad från exempelvis insekten skräddare. Skräddarinsekten har till skillnad från människan vattenavstötande hår på sina ben och framförallt en kroppsvikt som är så pass låg att den i kombination med de vattenavstötande håren skapar förutsättningar att gå på vatten.

Enda möjligheterna för Jesus att gå på vatten vore att han 1. var en skräddarinsekt, vilket inte framgår någonstans i Bibeln, 2. att man för redan 2000 år sedan hade utvecklat någon form av teknik som gjorde det möjligt att med kirurgiska ingrepp inoperera vattenavstötande hår på Jesus’ kropp i sådan mängd att han kunde vandra på vatten utan att bryta ytspänningen (och att dessa kirurgiska kunskaper efteråt helt har fallit i glömska eftersom det inte idag är genomförbart) eller 3. att han hade någon form av skor som förekom i en äldre årgång av Guinness rekordbok där en man hade några slags kanoter fastkopplade som skor på vardera fot och på så vis kunde flyta på vattnet medan han vandrade. Samtliga alternativ faller på sin egen orimlighet och därmed kan Bibeln avfärdas rakt av, då den utöver detta innehåller mängder av liknande uppgifter som med enkelhet kan falsifieras med hjälp av dagens forskning och vetenskap. Hur kan det då vara så att kristendomen och Jesus kunde få en ställning där man idag räknas ha över 2 miljarder anhängare, men där andra tokstollar med teorier mindre vansinniga än vad som framkommer i bibeln är helt bortglömda eller utskrattade? Det hela är mycket märkligt. Det viktiga nu är att helt slå hål på Jesusmyten och driva en stenhård linje mot alla former av religioner och ovetenskapliga teorier och istället få människor att ansluta sig till den marxistiska vetenskapen, så att okunskap kan utraderas från jordens yta.





























Här ovan visas ett schema över kristendomens olika splittringar, vilket visar att brytningarna satte igång på allvar under 1500-talet och därefter har eskalerat mer och mer

Inspireras av veteranerna

Allteftersom medellivslängden i stora delar av världen blir högre och högre ökar även andelen personer över 100 eller till och med över 110 år, vad som på engelska kallas för supercentenarian. Rent naturligt besitter dessa människor enorm kunskap och är en länk till tidigare passerade perioder av den mänskliga historien. Frederica Sagor Maas, som under senator Joseph McCarthys antikommunistiska hets på 1950-talet utreddes av FBI för kommunistiska sympatier, är i dagsläget (2011-04-24) listad på plats 72 över världens äldsta personer, då hon är född 6 juli 1900.[1] Hon föddes av ryska migranter i USA och sympatiserade med de bolsjeviker som efter ryska revolutionen tog makten i Sovjetunionen, till skillnad från många av de andra ryss-amerikaner, som hade tillhört landets adel och överklass och flytt till USA för att undvika den folkliga vreden som ville hämnas allt blod de hade på sina händer. Personer som Sagor Maas har istället varit en frisk fläkt i den annars så borgerliga ryska minoriteten i USA.
















Frederica Sagor Maas (1900-) i sin ungdom

Det finns flera exempel på människor som har sin bakgrund i politiskt progressiva stater, men som ett resultat av livets lott har hamnat i reaktionära samhällen och där behållit sina revolutionära åsikter och ståndpunkter. Frederica Sagor Maas är ett exempel på detta, de i Sydkorea bosatta Nordkoreasympatisörerna bakom den berömda sången Fucking USA ett annat exempel.[2] Vidare bevisar Frederica Sagor Maas, framförallt genom sina åsikter, att ålderdom kan gå hand i hand med stor vishet, även om så förstås inte precis alltid är fallet. En marxist som är född år 1900 och alltså minns tiden före ryska revolutionen och har erfarenhet av världspolitiken och samhällets förändringar under hela 1900-talet och ännu idag är i livet kan naturligtvis bidra med mycket kunskap till den revolutionära rörelsen. En annan kommunistisk veteran som gick bort för bara ett par år sedan var Aarne Arvonen (1897–2009), rödgardistisk soldat under finska klasskriget 1918 och som kom att bli en av de 20 äldsta europeiska männen någonsin. Det är viktigt att den socialistiska rörelsen idag lyssnar till de råd som de sanna veteranerna kan ge och som kan överblicka den revolutionära rörelsens utveckling sedan en mycket lång tid tillbaka och delge personliga erfarenheter kopplade till detta.


[1]http://www.grg.org/Adams/E.HTM (hämtad: 110424)
[2]http://www.youtube.com/watch?v=xX3XfCgF0kM (hämtad: 110424)

Amerikaniseringen av Sverige

Var och en kan i Sverige idag göra en snabb studie av befolkningens matvanor genom att granska vad människor lägger upp på rullbandet i matvarubutikerna. Resultatet av en sådan kontroll visar på att vissa människor i stort enbart tycks köpa chips, läsk, snabbmat och skräp av liknande slag. Då blir det lätt att fundera kring frågeställningen ”äter människor verkligen inget annat än sådant?”. Givetvis finns det en del människor som verkar ha acceptabla matvanor, men antalet som inte har det förefaller vara oroväckande många. Vad som behövs är att stoppa amerikaniseringen av vårt samhälle och istället få befolkningen att anta en sund inställning till kost, hälsa och träning. USA är känt för att ”bryta ny terräng” när det gäller övervikt och resten av världen följer i deras fotspår. Följande illustration visar på andelen av befolkningen i de olika amerikanska delstaterna som lider av fetma (den allvarligare graden av övervikt):



Det är lätt att förstå vilka effekter fetman och övervikten för med sig: sämre hälsa, kortare livslängd, högre kostnader för sjukvård och för samhället i helhet. Trenden är naturligtvis nödvändig att bryta och de viktiga åtgärderna att implementera till en början är: fullständigt försäljningsstopp av mat som överstiger en viss fetthalt och istället styra matvarubutikernas utbud på ett sådant sätt att det som säljs ska vara så fettsnålt och proteinrikt som överhuvudtaget är möjligt, försäljningsstopp för tobaksvaror och alkohol samt att införa ett hälsovårdsprogram värt namnet. Alla former av avgifter bör slopas för barn- och ungdomsidrotten, avgifter som försämrar tillgången till god hälsa för många ungdomar i Sverige idag. Olika former av subventioner bör införas för att uppmuntra människor till att träna sina kroppar. De personer som trots förmåga vägrar att träna sina kroppar och hålla en god kost bör sättas under hård press så att de anammar en livsstil som stimulerar kroppen.

Vissa kvasivetenskapliga människor kan invända och hävda att en så kallad ”LCHF-kost”, dvs. att äta mycket fett, är bra för kroppen, att ett glas rött vin om dagen är bra för hjärtat eller liknande ovetenskapliga falsarier. De rättshaverister som förespråkar dessa teorier måste avslöjas som de bedragare de är så att de inte kan förleda en massa människor som egentligen önskar en bra hälsa, men istället förs bakom ljuset av vinklad forskning betalad av marknadens intressen. Tobaksindustrin, alkohollobbyn och de som lever på produktion och försäljning av skräpmat köper studier av olika ”forskare” som låter sig mutas och vinkla sina rapporter enligt dessas intressen. De kan ställa till med mycket skada och bör därför motbevisas och stoppas vartän de dyker upp. En annan invändning människor kan ha mot att förbättra folkhälsan är att de åtgärder som här har föreslagits om försäljningsstopp av ohälsosam mat kommer leda till att människor förlorar jobben i olika konfektyrfabriker och liknande och att ekonomin kommer skadas av att denna försäljning upphör. Det är riktigt att försäljningen kommer att upphöra och att de verkställande direktörerna för Marabou och Estrella kommer bli av med sina inkomster, men på det stora hela och i det långa loppet kommer samhällsekonomin att tjäna stort och sjukvården kommer avlastas väldigt mycket och kan istället fokusera på annat än att behandla skräpmatkonsumtionens bieffekter.

I åtminstone Sundsvall sattes för några år sedan upp klistermärken med en text i stil med ”skönhetsidealen skadar din hälsa och din omgivning”. Visst kan det på sätt och vis vara så, men på det stora hela ligger det i linje med dagens skönhetsideal att vara vältränad och ha en god hälsa, eftersom en god hälsa återspeglar sig i utseendet. Även om det finns avarter när det gäller dagens skönhetsideal kan de ändå till stor del vara nyttiga. Givetvis bör de som växer upp i samhället ha vältränade människor som ideal och därför bör sådana ideal ständigt visas upp i media och liknande. Det är inte i alla tider som skönhetsidealen har varit nyttiga, utan under exempelvis renässansen var det trendigt med övervikt, men om skönhetsidealen används på rätt sätt kan de användas för att förbättra folkhälsan. I kombination med att uppmuntra till ett positivt skönhetsideal bör stora satsningar genomföras på att bygga träningsfaciliteter av olika slag och gärna utöka skolidrotten till åtminstone tre-fyra gånger i veckan och från skolans sida göra vad man kan för att olika ungdomar ska hitta någon idrott eller träning som just de själva kan känna att de vill ägna sig åt.

Oriktig rapportering om Libyen

Svensk media framställer dagens situation i Libyen som att Muammar Gaddafi skulle ha skapat någon form av humanitär katastrof i landet och gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Visst har många allvarliga brott begåtts i Libyen under de senaste veckorna, men det är knappast Gaddafi som kan hållas ansvarig för detta och det är inte han som har satt igång det kaos som nu råder inom vissa delar av landet. Faktum är att mindre grupper av rojalister i Libyens östra halva vid mitten av februari satte igång någon form av försök till statskupp, en process som fortfarande pågår. Givetvis är det dessa som bör lastas för den situation som nu råder i landet, för om dessa inte hade uppviglat och rent allmänt försökt skapa oro i landet från första början hade inga av de senaste veckornas dödsfall överhuvudtaget inträffat. Det som landets regering har gjort till följd av uppviglingen är enbart en naturlig reaktion för att försöka återställa ordningen i landet och kan inte ses som någonting felaktigt i sig.

Den 27 februari i år skapade de rojalistiska kuppmakarna i Libyen en pseudoregering i staden Benghazi. De krafter som denna regering representerar har bara skapat död och olycka i Libyen och inte bidragit med något som helst positivt, till skillnad från den legitima regeringen i Tripoli som 1 mars faktiskt skickade 18 lastbilar med mat och förnödenheter samt ytterligare ett par personbilar med medicin till de rojalistockuperade områdena. Det visar på vilken sida som åtminstone har försökt skapa någon slags lindring i den nöd som nu råder, och inte är det den rojalistiska pseudoregeringen i Benghazi.

Utöver det våld och lidande som rojalisterna i landet har skapat önskar de även vrida tillbaka den samhälleliga utvecklingen, genom att de visar sympati för det tidigare libyska kungahuset genom att använda dess flagga som sin främsta symbol. De vill återskapa en libysk monarki, ett samhällssystem som redan utvecklingsmässigt har passerats för flera årtionden sedan i Libyens historia. Vad Libyen behöver är att blicka framåt och inte återgå till ett föråldrat och otidsenligt samhälle.

Protesterna i arabvärlden

Det pågår stora protester i arabvärlden i detta nu och har så gjort i ett par månaders tid. Regimerna i Tunisien och Egypten har fallit, vilket givetvis är mycket bra, då de var borgerliga. Vad som bör ske är att även alla de övriga regimerna i arabvärlden och för den delen hela världen faller och istället ersätts med bättre styren. Som sagt har två regimer fallit och nu återstår för världens befolkning att störta de återstående 191 (beroende på exakt hur man räknar). Det är dock framförallt en sak när det gäller detta som är viktig att komma ihåg och det är prioriteringen. Olika regimer i världen bedriver olika bra eller dålig politik. Därför måste naturligtvis prioriteringen vara sådan att de sämsta regimerna störtas först, de som ligger längst bort från det marxistiska idealsamhället. Där har dock ett misstag gjorts i den nuvarande utvecklingen. Mubaraks och Ben Alis styren i Egypten respektive Tunisien var genomborgerliga och därför högprioriterade bland regimerna som först måste avskaffas. Därefter har befolkningen i Nordafrika däremot prioriterat felaktigt. Som det nu ser ut verkar Libyen vara nästa regim att falla och det är inte en korrekt genomförd prioritering.

Libyen är måhända den regim i arabvärlden idag som är minst dålig eftersom man har ett åtminstone någorlunda välfungerande välfärdssystem. Därför bryter det mot den samhälleliga utvecklingens logik att Libyen skulle falla härnäst. De styren som först och främst är viktiga att störta nu i den del av världen som först verkar vara aktuell är Saudiarabien, Marocko och möjligtvis Israel. Dessa regimer måste störtas först, sen kan man ta itu med Libyen, men det är som alltid viktigt att göra saker och ting i rätt ordning, annars kan problem dyka upp på vägen vid byggandet av den kommande socialismen. De mest genomborgerliga och reaktionära regimerna måste falla först, eftersom de utgör det största hindret på vägen när det gäller att skapa det framtida upplysta samhället där styret bygger på en vetenskaplig och upplyst hantering av politik och ekonomi, dvs. det marxistiska styret, till skillnad från det svagsinta och ogynnsamma styret vi har idag, där samhällets resurser hanteras på ett sätt som inte gynnar befolkningen på bästa vis, ett sådant styre som vi egentligen ska ha.

Vidare går det att rikta ytterligare kritik mot det som nu sker i Libyen, utöver att upproret där kommer i fel prioriteringsordning, för det kan nämligen skådas att de så kallade ”oppositionella” i Libyen har börjat använda sig av den tidigare libyska flaggan, dvs. den flagga som användes under den tidigare libyska monarkin, det samhällssystem som i världens då mest framskridna länder kastades på historiens sophög redan under 1700-talets senare årtionden och är ett förfarande som sedan har tagits efter allteftersom olika länder i världen har utvecklats framåt och moderniserats, men fortfarande i världens mest efterblivna och underutvecklade samhällen finns kvar, däribland Sverige. Det är då befogat att fråga sig om det som vi nu kan se inträffa i Libyen i själva verket inte är någonting annat än ett försök till en rojalistisk statskupp. Det gäller att ta fasta på detta varningens tecken och fråga sig vad de ledande upprorsmakarna i Libyen egentligen önskar. Är det verkligen ett bättre samhälle de vill ha eller en återgång till ett efterblivet styre? Eftersom de nyligen störtade regimerna i Tunisien och Egypten till sin politik var sämre än det libyska styre som nu kanske är på väg att falla är sannolikheten större att situationen i Tunisien och Egypten förbättras jämfört med tidigare, men i Libyen som åtminstone under de senare åren har haft den bästa politiken i denna del av världen, kommer man verkligen att kunna förbättra styret på samma sätt där? Någonting som definitivt vore önskvärt för denna region av världen vore om det forna Sydjemen återupprättades och borgarklassens oinskränkta diktatur som har rått i hela Jemen sedan 1990 kastades överbord. Ett sådant försök att återupprätta arabvärldens hittills mest socialistiska samhälle inträffade 1994, men tog slut relativt fort när borgarklassens militära styrkor blev alltför övermäktiga.

Den ovetenskapliga och motsägelsefulla nazismen

Nazismen hävdar sig vara grundad på Charles Darwins forskning kring evolutionsteorin. Denna är vetenskapligt bevisad. Nazismen går dock på punkt efter punkt emot vetenskapen och kan därför aldrig någonsin betrakta sig som en vidareutveckling av Darwins forskningsresultat. Evolutionen går till på så vis att positiva egenskaper förs vidare mellan generationerna och att personer/djur med "svagheter" eller defekter av olika slag efterhand försvinner. Om nu, som nazismen hävdar, att judarna är någon slags svag människoras så skulle de alltså enligt evolutionen, en faktisk vetenskap, till skillnad från den antivetenskapliga nazismen, själva ha dött ut efter hand helt av sig själv och något mördande av judar därigenom varit onödigt. Det är inte så i evolutionen i djurriket att vissa djur bara försvinner av ett medvetet agerande från de andra djurens sida, utan evolutionen sker av sig själv, utan ingripanden utifrån. Att judarna dessutom har funnits och levt vidare i flera tusen år bevisar att de inte kan betraktas som något slags "svagt element" inom mänskligheten, för i så fall skulle de genom evolutionen ha försvunnit för längesen, så det bevisar det ovetenskapliga i nazismen.

Detta med evolutionen är nazismens måhända mest centrala brott mot vetenskapen, men det finns fler. I det nazistiska samhälle som världen under perioden 1933-1945 fick skåda i praktiken fanns betydande inslag av ockultism. I ett upplyst och vetenskapligt samhälle kan omöjligen ockultism existera och därmed var ej Nazityskland något sådant samhälle. Inom Nazityskland existerade både så kallad esoterism och ariosofi. Dessa idéer bygger, precis som alla världens religioner, på kvasivetenskapligt nonsens och diverse fantasiföreställningar. Någon som framförallt ägnade sig åt ockultism var SS-ledaren Heinrich Himmler, som i allra högsta grad hade ett stort politiskt inflytande i landet. SS förfogade under den här tiden över slottet Wewelsburg som blev ett slags näste för ockult verksamhet och för att kunna bedriva denna idiotisysselsättning gjorde man ombyggnationer av slottet för 15 miljoner riksmark, alltså att denna summa togs från det allmänna och från den tyska befolkningen för att slösa bort på galenskaper.[1] Det finns väldigt mycket skrivet om den nazistiska ockultismen och behöver därför inte behandlas mer här.

Det är inte bara när det kommer till evolutionsteorin som nazismen har en motsägelsefull inställning, utan också framförallt när det kommer till nazismens hållning gentemot homosexualitet. Nazismen brukar ha en väldigt fördömande inställning gentemot homosexualitet, men som det verkar har man på samma gång under sin historia haft en försonande hållning och däri ligger det motsägelsefulla, hyckleriet. I USA fanns det under 1970- och 80-talen en organisation som formellt hette Nationalsocialistiska Förbundet, men som var mest kända som ”Gaynazipartiet” och som bedrev sin verksamhet till större delen inom homosexuella miljöer och annonserade i tidskrifter för homosexuella.[2] Det är dock inte enbart under tiden efter Nazitysklands fall som nazisterna har sysslat med sådant, utan den hycklande linjen gentemot homosexualitet fanns redan innan kriget. Forskning har påvisat att inom SS under det nazistiska styret i Tyskland fördömdes homosexuella handlingar i vissa fall, i andra fall inte alls, vilket är ett flagrant hyckleri.[3] Gällande Adolf Hitler har det funnits spekulationer om en rad olika sexuella inriktningar, men det har stannat vid spekulationer. När det kommer till vissa andra höjdare inom den nazistiska regimen stannar det dock inte vid bara spekulationer, utan personer som Ernst Röhm och Edmund Heines var tveklöst homosexuella. Dessa personer hade trots detta ledande ställningar inom den nazistiska apparaten.


[1]http://www.lwl.org/westfaelische-geschichte/portal/Internet/input_felder/langDatensatz_ebene4.php?urlID=497&url_tabelle=tab_websegmente (hämtad: 110130)
[2]http://www.defendthefamily.com/pfrc/books/pinkswastika/html/Chapter8.htm (hämtad: 110130)
[3]Giles, Geoffrey J., "The Denial of Homosexuality: Same-Sex Incidents in Himmler's SS", Journal of the History of Sexuality, Vol. 11, Nr. 1/2, Specialutgåva: Sexuality and German Fascism (Jan. – Apr., 2002), s. 256–290

Upphäv förbudet mot det irakiska Baathpartiet

Oroligheterna i arabvärlden och Mellanöstern under det senaste årtiondet gör att frågan kring det irakiska Baathpartiet åter börjar bli intressant. 2003 invaderade USA Irak och störtade Saddam Hussein och dennes Baathparti i landet. Åren som därefter har följt har inneburit en ökande islamistisk offensiv i Irak och angränsande länder. Sådant förekom även innan, framförallt i Afghanistan, men i Irak fanns det inte någon som helst islamistisk fundamentalism innan 2003. Baathpartiet höll islamismen borta från landet och gav sin befolkning en större välfärd än som tidigare hade funnits. Baathpartiets styre innebar framsteg på flera olika områden jämfört med tidigare och som inte har återupprättats efter regimens slut.

Något som måste nämnas är att Baathpartiet från allra första början hade ett socialistiskt ursprung, men under Saddam Husseins ledning kom man att frångå många av socialismens ideal, dock inte precis alla. Saddams styre hade sina fördelar, bland annat att Iraks befolkning vaccinerades från den fundamentalism som kunde ses i dess grannländer och som dessutom kan ses i dagens Irak. USA, som hävdade sig vara motståndare till denna islamism, har varit islamismens viktigaste allierade genom att inleda krigshandlingar mot Irak och etablera möjligheten för islamister att bygga upp en rörelse även i Irak. Efter sin invasion förbjöd man Baathpartiet och sparkade alla som haft någon form av förtroendeuppdrag inom partiet från sina yrken. Det rörde sig om i stort sett alla människor med yrken där högre utbildning krävs. Genom sin utrensning från Baathpartiet i det irakiska samhället har man även dränerat landet på välutbildad arbetskraft.

Baathpartiet gjorde många misstag under Saddams ledning och visst behövdes ledarskiktet inom partiet bytas ut, men något som knappast behövdes var ett förbud av hela partiets verksamhet. Partiet hade en bra och marxistisk grund att stå på och hade mycket väl kunnat byggas upp på nytt efter att ha korrigerat politiska högerfel och rensat undan den till stora delar inkompetenta ledningen. Partiet i sig var det inget fel på och egentligen heller inte i grunden dess politik. Med stommen hade ett sant socialistiskt Baathparti kunnat byggas och blivit den enda kraft i Irak som realistiskt kunna utgöra ett verksamt vaccin mot islamistiska terrorattentat.

Vi kan nu se protestvågor över hela arabvärlden där förhoppningsvis många regeringar faller och där man får hoppas att någonting bättre tar vid, men risken är dock att motsatsen inträffar, att islamistiska och i övrigt antivetenskapliga krafter tar över. Där hade ett arabiskt socialistparti likt det irakiska Baathpartiet varit nödvändigt, men nu har den amerikanska militären brutit ned även själva stommen av detta parti och det blir nog mycket svårt att bygga upp den igen, när det fortfarande råder ett förbud mot partiet. Vad som nu måste göras är att genast häva förbudet och bygga upp en socialistisk rörelse som kan slå tillbaka alla islamistiska och ovetenskapliga attacker. Denna rörelse bör skapas i alla de aktuella länderna, såsom Tunisien, Egypten etc.

Idag råder det osäkerhet om någon form av Baathparti fortfarande existerar i Irak i någon slags underjordisk struktur. I sådant fall har den tidigare vicepresidenten Izzat Ibrahim ad-Douri pekats ut som ny ledare för partiet. Denne man måste naturligtvis genast avsättas från sin post, då han har gjort sig skyldig till allvarliga politiska högerfel i form av imperialistisk krigföring och liknande. Under det irakiska inbördeskriget som har pågått sedan 2003 har dock ad-Douri i viss mån förespråkat vett och sans genom att kritisera den irakiska grenen av Al-Qaida och gått till motangrepp deras ”sekteristiska linje”.[1] Det avståndstagande som ad-Douri gjorde från detta vansinne var dock väldigt försiktigt och inte alls så stenhårt som det bör ha varit. Även av denna anledning måste han bort från sin post som Baathpartiets högste ledare, eftersom han i viss mån tycks sympatisera med antivetenskapliga krafter.


[1] http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1218390,00.html (hämtad: 110129)

Den revolutionära konservatismen

Att vara konservativ och att vara revolutionär behöver inte nödvändigtvis vara någonting motsägelsefullt. Att vara konservativ är heller inte detsamma som att vara reaktionär, trots att många sätter likhetstecken mellan dessa bägge. Det finns nämligen en revolutionär konservatism, en framåtskridande och inte bakåtsträvande konservatism. För att förändra samhället till det bättre är det av yttersta vikt att i sin politiska aktivism vara socialistiskt revolutionär. Därmed inte sagt att det är givande och samhällsutvecklande att ta avstånd från allt det som ibland kan kallas för ”konservativa värderingar”, för vissa av dem är mycket sunda och har en given plats även i ett revolutionärt samhälle.

Traditionella värderingar i familjefrågor och moralfrågor går hand i hand med den revolutionära socialismen. Traditionella värderingar i just dessa frågor ger samhället en sundhet och fungerar som medicin för att förebygga att samhället inte spårar ur till någon slags moralpolitisk liberalism där allting tillåts utan begränsningar. Människan lever och trivs allra bäst i kärnfamiljer och har en inneboende strävan efter att bilda just sådana. Att som vissa så kallade ”queerfeminister”, genusforskare och liknande hävda annorlunda strider mot den mänskliga naturen.

Givetvis finns det en anledning till att människor i alla tider har bildat kärnfamiljer, det är ingenting som har kommit till genom tvång eller några inbillade ”normer”, utan det kommer naturligt som en del i den mänskliga utvecklingen. De ytterst begränsade perioder i ytterst begränsade delar av världen där annat har gällt är ingenting annat än avarter och har till slut försvunnit av sig självt. I dagens samhälle finns en minoritet som hävdar att olika former av normer kring kärnfamilj eller heteronormer måste brytas ned. Oroväckande är att flera av dessa personer betraktar sig som någon form av socialister. En sådan politik ligger inte i linje med socialismen eller den marxistiska vetenskapen. Denna politik för att bryta ned kärnfamiljerna och heteronormen är istället dömd att misslyckas och kommer inte bli särskilt livskraftig, vilket framtiden kommer att utvisa.

Än viktigare än traditionella värderingar i familjefrågor är förstås de traditionella värderingarna i moralfrågor. Vissa personer kommer med beskyllelser om moralpanik när någon yttrar sig till stöd för en sund och vettig inställning i moralfrågor. Detta sker i sådan utsträckning att begreppet moralpanik blir utvattnat. Vad är då egentligen moralpanik? Frågan är svår att besvara, men det tycks som att den så kallade moralpaniken har blivit en slags motpol mot den fullständiga dekadensen och det allmänt osunda och självnedbrytande leverne som finns inom vissa kretsar. Det innebär då också att ”moralpanik” snarare än ett skällsord har blivit ett positivt begrepp. Den som studerar svenska debatter kring moralfrågor av olika slag kommer snabbt att märka att de som motsätter sig den självförödande inställningen till livet anklagas för att ge uttryck för moralpanik.

Självutnämnda antimoralister är de personer som önskar den fullständiga liberalismens apokalypsexperiment. Att motsätta sig moralism innebär den totala nyliberalismen: vem som helst får göra vad helst de ”önskar”, utan några som helst restriktioner eller inskränkningar. Ett sådant förhållningssätt leder till alla samhällens och den mänskliga civilisationens undergång. Samhällen där moralen har avskaffats har varit samhällen i fritt fall, det är sådant som har inträffat när exempelvis Romarriket eller Nazityskland var inne i sina absoluta sista faser innan undergången av dessa respektive samhällen. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan önska mänsklighetens och civilisationens undergång och det innebär därmed också att de som motsätter sig moralism eller anklagar personer för att sprida moralpanik i själva verket befinner sig utanför just sina sinnens fulla bruk. Dessa personer bör få den psykiatriska behandling de förtjänar, tills de har botats från sina mentala sjukdomar.

Det är förstås befogat att vara kritisk till dagens samhälle, men fortfarande felaktigt att önska civilisationens undergång. Det nuvarande kapitalistiska samhället måste störtas i gruset för att aldrig mer kunna återuppstå, ja, men hela den mänskliga civilisationen ska inte för den skull förintas, den ska enbart förändras, men självklart fortleva. En socialistisk civilisation måste skapas. Annars är mänskligheten oundvikligen dömd till undergång. Den marxistiska vetenskapen har visat oss att valet står mellan antingen socialism eller barbari. ”Bourgeoisiens samhälle står inför ett dilemma, antingen övergång till socialism eller återfall i barbari.”, enligt Jürgen Kuzcynski. Detta, att föråldrade samhällen allteftersom moderniseras och vidareutvecklas till nya samhällen, är bekräftat av den historiska utvecklingen. Det är en naturlig del av mänsklighetens utveckling att hela tiden sträva efter ett så pass högstående samhälle som möjligt. Precis som feodalismen en gång moderniserades och vidareutvecklades till kapitalismen kommer kapitalismen längre fram att moderniseras och vidareutvecklas till socialism.

”Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart att det inte längre finnes någon ’orubblig’ samhällsordning, inga ’eviga principer’ för privatäganderätten och utsugningen, inga ’eviga idéer’ om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna. Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.”

– Josef Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938

"Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemödar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kommer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.”

– Mao Tse-Tung, tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, 1957

Samernas roll i kampen

Det finns en rad olika åsikter om samerna i det svenska samhället. Vissa anser att de är förtryckta och vissa anser att de kräver oproportionerligt mycket makt och inflytande. För en socialistisk rörelse måste samernas revolutionära potential tas i beaktande. Åtminstone de norska samerna har tidigare uppvisat en sådan potential och har haft förbindelser med rörelser såsom Provisoriska IRA och ETA. Det visar att de åtminstone har stått på rätt sida politiskt, på rätt sida i klasskampen. Det måste tas fasta på och den revolutionära strävan som förhoppningsvis finns latent och ligger gryende hos den samiska befolkningen måste understödjas och väckas till liv.

Samerna kan bli en mycket viktig allierad i den revolutionära kampen och framförallt kan de bli allierade i kampen att befria den norrländska provinsen från det svenska förtrycket och de svenska marknadskrafternas intressen av att suga ut befolkningen i nationens nordligare delar ekonomiskt. Kampen för ett socialistiskt samhälle och kampen för ett Norrland fritt från sörländskt förtryck har lika stor vikt och betydelse och måste föras parallellt med varandra, för de är bägge två någonting som bör omvandlas till realitet.

Hur ska då samerna användas och hur ska den revolutionära kampen vara behjälplig av deras insatser? För någon som själv inte är same är det svårt att veta om samerna har någon form av egen nationell eller etnisk identitet och hur i så fall denna ter sig. Det viktiga är att få samerna att i första hand identifiera sig med samhällets undertrycka. Vissa samer tillhör förmodligen kapitalistklassen, men inom denna samhällsklass är sannolikt samerna underrepresenterade sett till sin andel av befolkningen i stort. Det får antas att samerna i ofantligt hög utsträckning är att betrakta som arbetarklass och tjänar därför också på arbetarklassens revolutionära strävan, kampen för att bygga ett kommunistiskt och klasslöst samhälle.

Offensiver med socialistisk agitation måste bedrivas hos den samiska befolkningen. De måste vinnas över för socialismens sak, precis som samhällets arbetande befolkning i stort. Det kan dock konstateras att samerna länge har hållits utanför de beslutande församlingarna och samhällets politiska och ekonomiska makt. Just därför har de än större intresse att delta i den revolutionära kampen. Andelen folkfiender är större hos den etniskt svenska delen av befolkningen än hos samerna och det måste givetvis samerna informeras om, genom socialistisk agitation. Förr eller senare kommer denna agitation ge frukt och samerna inse vilken politik de själva skulle tjäna mest på.

Förbjud musik som uppmanar till brott

Det har tidigare skrivits en del här om kamp mot drogliberalism, en kamp som givetvis kan föras på flera olika plan och anta många olika former. En del i kampen är naturligtvis att bedriva opinionsarbete för att det ska komma till stånd lagändringar och införas strängare bestämmelser för att på så vis fälla krokben på den drogliberala lobbyns verksamhet. Det är nämligen så att den drogliberala lobbyn, precis som naziströrelsen under 1990-talet, som sitt kanske absolut främsta verktyg använder sig av musik. Det vimlar av drogliberal musik och artister som i sina texter gör narkotikavänliga referenser. Det rimliga vore att börja döma ut straff för de ”artister” som ägnar sig åt denna typ av brottsuppmaningar.

Inte bara uppmaningar att folk ska använda droger och i övrigt drogliberala budskap bör bli straffbara, utan uppmaningar till brott överhuvudtaget. Givetvis ska inte politisk revolutionär kamp (som förvisso enligt dagens lagböcker ibland kan betraktas som ”brottslig”) omfattas av detta, utan så kallad ”vanlig” brottslighet, den som har en tarvlig opolitisk (ickesocialistisk) karaktär. Naturligtvis måste en skillnad göras mellan ”brott” i syfte att föra samhället närmare det socialistiska slutmålet och brottslighet av den typen de olika kriminella gängen sysslar med, enbart för att skaffa sig själva pengar eller i vissa fall till och med helt utan syfte överhuvudtaget.

Från USA stammar den så kallade ”gangsterrappen”, vilken har spridit sig över i stort sett hela jorden, får åtminstone antas, och den verkar inte ha så mycket annat syfte än att fungera som ett verktyg för den drogliberala lobbyn eller att glorifiera olika former av kriminella gäng och i övrigt opassande verksamhet, vilket, istället för att glorifieras, istället bör rendera straff och krav på botgöring från förövarnas sida. De personer som skadar samhället genom att sälja sin ”musik” till den drogliberala lobbyn och låta den använda dem som någon slags anslagstavla för sina vidriga ståndpunkter bör naturligtvis få sona sina brott, för det är just ett brott som den här typen av musik bör betraktas som. ”Artister” av detta slag bör få utföra samhällstjänst och på så vis försöka reparera de skador de har ställt till med. Genom att tjäna samhället genom positiva gärningar och betala böter så sonar de sina synder. Målsättningen i det långa loppet är givetvis att drogliberala budskap ska försvinna helt och fullt från samhället och återfallsförbrytarna, de oförbätterliga drogliberalerna, måste naturligtvis dömas till fängelsestraff och politisk omskolning, om inte något annat tycks ge effekt.

Vikten av pedagogik

Under 1900-talet fanns det en rad så kallade ”realsocialistiska stater” i vår värld. I borgerlig media har begreppet ”kommunistländer” använts och används fortfarande, men eftersom detta är ovetenskapligt så ska det heller inte upprepas. De regimer som har styrts av självutnämnda kommunistiska partier har samtliga misslyckats och de tidigare styrande partierna har förlorat makten, annat än i några få undantag som fortsätter på den tidigare inslagna vägen. Naturligtvis har många frågat sig varför de här regimerna misslyckades och det är en befogad fråga, framförallt som världens befolkning i allra högsta grad är i behov av ett kommunistiskt samhälle. För att kunna ta oss dit måste vi först besvara frågan om varför detta misslyckande drabbade länderna i det tidigare östblocket och se till att inte misstagen upprepas vid nästa tillfälle då människor får chansen att bygga ett socialistiskt samhälle.

Svaret på frågan om varför de tidigare regimerna misslyckades går framförallt att hitta i den bristande pedagogiken. Med en bättre pedagogik hade mycket kunnat vinnas. För att ett bra samhälle ska kunna skapas måste alla rester av kapitalism och borgerligt tänkande förintas från mänskligheten och det är där problemet ligger: att man i dessa regimer aldrig lyckades med detta. Flera av ledarna i dessa regimer insåg detta problem, att de kapitalistiska resterna aldrig hade rensats undan och det kom senare också att bli vad som gjorde att de fria marknadskrafternas diktatur så småningom kom att till fullo restaureras och återkomma i både Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och liknande samhällen.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. – Mao Tse-Tung, 1957

[1]

Om en person har borgerliga uppfattningar ska denne naturligtvis inte kunna yttra dessa eller försöka sprida dem, för det skulle skada folkflertalets välbefinnande. Världsbefolkningen behöver och skulle gynnas av ett socialistiskt samhälle. Att någon sätter käppar i hjulet i arbetet för att bygga ett socialistiskt samhälle bör därför betraktas som sabotage och en brottslig handling, för det syftar till någon form av allmänfarlig ödeläggelse. Att ha prokapitalistiska ståndpunkter är detsamma som att önska världens och mänsklighetens undergång, för det är den effekt som en kapitalistisk politik förr eller senare kommer leda till och därför kan ingen socialist acceptera någonting sådant.

När en socialistisk rörelse tar makten, såsom flera gånger inträffade genom revolutioner under 1900-talet, måste befolkningen utbildas i ett socialistiskt tänkande och de personer som är fientligt inställda till detta omskolas. Omskolningen av fientliga element är nyckeln till att skapa ett socialistiskt samhälle. Att avrätta eller förvisa sådana personer är inte alternativa lösningar, utan omskolningen är enda lösningen. Politiska fiender förvisades från DDR till Västtyskland, i vissa andra regimer avrättades de politiska fienderna och i Kina hade man under kulturrevolutionen stora satsningar på omskolning, men omskolningens kärna var felaktig och den var upplagd på ett felaktigt sätt.

Vad som behövs är en pedagogisk omskolning, så att man verkligen kan få folk med sig och övertala även socialismens fiender om att de i själva verket tjänar på socialism. Det får nog anses att omskolningen i kulturrevolutionens Kina var väldigt dogmatisk. Med dogmatism kan vissa enstaka människor vinnas över, men långtifrån alla, men med pedagogik kan alla vinnas över, bara allting hanteras på rätt sätt. Det som gäller är att verkligen visa människor socialismens förträfflighet med praktiska exempel, inte bara säga åt dem vad som är rätt och fel. De måste få uppleva socialismens fördelar med egna ögon. Först då kan de bli övertygande och vinnas över från sina nuvarande kapitalistiska och människofientliga åsikter.

De personer som utgör den ekonomiska makten i världen idag kommer inte tjäna på införandet av ett socialistiskt samhälle rent ekonomiskt, men de kommer att tjäna på socialismen på andra sätt. Socialismen innebär välfärd, solidaritet och gemenskap för alla. Socialismen är inte det kalla samhällsklimat vi har idag, utan någonting helt annat, som mänskligheten inte på allvar har fått uppleva ännu, annat än i väldigt begränsad mån på sina håll i världen. Vid det kommande socialistiska maktövertagandet kommer kapitalets tillgångar att beslagtas och fördelas på ett rimligt och rättvist sätt bland befolkningen. Därför är kapitalet socialismens fiender, för att de förlorar på den rent ekonomiskt, men i förlängningen skulle även de tjäna på att ett mänskligare samhälle skapas, de skulle helt enkelt må bättre rent mentalt, för det skulle vi alla göra när socialismen väl framöver kommer.

Det kommer vara absolut nödvändigt att efter revolutionen bedriva omskolning för revolutionens fiender, kanske till och med att skapa omskolningsläger, men dess utbildning i det socialistiska tänkandet ska ske med pedagogik som grund och den socialistiska skolans elever ska tas ut i samhället och få se bevisen på socialismens förträfflighet, bli vittnen till den välfärd för alla som socialismen innebär och få se att mänskligheten i ett sådant läge blir väldigt tacksamma över att det kapitalistiska tyranniet har störtats. Vissa fanatiska motståndare till socialismen måste sannolikt delta i omskolningen längre än andra, men till slut kommer de alla att övertygas, ingen människa kan vara en fanatisk motståndare till det som är rätt och riktigt i all framtid. Till slut kommer oundvikligen det sunda förnuftet att segra och all jordens människor vara vunna för socialismen. Nyckeln dit är som sagt pedagogik. Det är vad de tidigare regimerna har missat.

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efterträdare, som ska föra den proletära revolutionens sak vidare. – Mao Tse-Tung, 1964

[2]

Problemet med Mao och Kina är att man sa en sak, men gjorde någonting helt annat i verkligheten. Omskolningen och utbildningen av befolkningen gjordes på ett felaktigt, dogmatiskt och inte pedagogiskt sätt. Dessutom var det vissa personer som, helt riktigt, hade rensats undan från ledande positioner i partiet för sina prokapitalistiska åsikters skull och satts i läger, men som senare, utan förklarlig anledning togs tillbaka till ledande positioner igen, utan att man dessförinnan hade sett till att de hade antagit korrekta politiska uppfattningar och korrigerat sina felaktiga idéer. Det gäller då framförallt Deng Xiaoping som ”togs till nåder” under Maos allra sista år i livet och som därefter hade vägen helt öppen att införa en kapitalistisk vansinnesekonomi i Kina under 1980-talet. Vi måste lära oss av våra misstag och inte se till att liknande saker någonsin inträffar igen.


[1]Mao Tse-Tung, Fyra filosofiska uppsatser, Oktoberförlaget, Uddevalla, 1972, sida 121
[2]Mao Tse-Tung, Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen, 14 juli 1964, sida 61-62

Fortsatt motstånd mot parlamentarismen

Denna blogg är en motståndare till parlamentarismen, vilket har behandlats i ett flertal artiklar under årens gång. Vissa kanske hävdar att det är hyckleri när vi även ger ett uttalat stöd till grupper som i lokalvalen har ställt upp på olika orter i landet. Det finns en växande radikal socialistisk kraft i Sverige idag och som också ställer upp i val. Den består just nu av Socialisterna som tog ett mandat i Västerviks kommun och gick fram något jämfört med förra valet och som dessutom tog ett första mandat i grannkommunen Kinda, Rättvisepartiet Socialisternas enhetslista som tog ett mandat i Umeå kommun samt Knegarkampanjen som tog ett kommunalt mandat i Kiruna. Detta är en modern radikal vänster i vårt land, som inte säljer sig till högstbjudande som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och heller inte står och stampar på samma punkt i årtionde efter årtionde som Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Nej, denna rörelse, som kallas för allt mellan ”arbetarister” till ”lokalister”, ger en ny kraft till den svenska klasskampen och går tillbaka till arbetarrörelsens rötter.

Mycket tyder på att de grupper som nämndes här ovan inom en relativt snar framtid ytterligare stärker sitt samarbete och förhoppningsvis slår ihop sig till ett större rikstäckande nätverk, som kan utgöra grunden för ett nytt arbetarparti, som kan driva den politik som de gamla arbetarpartierna sedan länge har övergivit och istället sällat sig till de borgerliga krafternas led. Läsaren undrar möjligtvis om denna text är en reservationslös hyllning till det parlamentariska politiska arbetet och olika lokala partier som ställer upp i val. Nej, givetvis vidhåller vi att det parlamentariska systemet måste bekämpas och störtas i gruset, i förlängningen. På vägen mot det slutgiltiga målet kan dock parlamenten användas som verktyg. Inte som verktyg för politisk debatt eller liknande, för det går inte att få igenom sina krav om man inte har majoritet i de olika beslutande församlingarna. Nej, det viktiga med att ta kommunala mandat är att detta ger oss kommunala partistöd.

En socialistisk rörelse måste sprida sitt budskap och nå ut till så många människor som möjligt. En av de viktigaste förutsättningarna för att möjliggöra sådan verksamhet är givetvis pengar. I första hand behöver vi aktivister och utan dessa vore allting omöjligt, men i andra hand behöver vi pengar, så att aktivisterna kan få någon form av politiskt material att sprida. Det förmodligen enklaste och bästa sättet för en politisk rörelse i dagens samhälle att få pengar är genom att bli invalda i olika beslutande församlingar och därmed få partistöd. Vi måste trycka upp enorma mängder material för att nå ut till arbetarklassen, vår målgrupp. För att kunna betala de tryckkostnader som kommer av att trycka upp flygblad och liknande i massor behövs givetvis så mycket partistöd vi överhuvudtaget kan komma åt. Det är därför parlamentarismen kan användas som verktyg, som en metod att dra in pengar och kunna betala våra omkostnader.

Det parlamentariska arbetet får aldrig bli ett självändamål. Då skulle vi hamna i samma sits som Vänsterpartiet och framförallt Socialdemokraterna och i ett sådant läge vore allting förlorat. Vi får heller inte låta oss luras att tro att det är hos parlamenten som den politiska makten ligger, utan denna ligger hos kapitalet, privatpersoner med väldigt stora förmögenheter samt deras bolagsstyrelser och liknande. Det är där makten ligger i vårt samhälle idag. Detta kan inte krossas med att få våra representanter valda som ledamöter i de politiska församlingarna, utan det måste istället ske genom att vi etablerar våra politiska ståndpunkter hos folkmajoriteten och därigenom får med oss dem i en socialistisk revolution. Internationella Kommunistiska Strömningen har tidigare beskrivit parlamentarismen på ett väldigt träffande sätt:

”När det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: ’det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser.’ Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt, det enda som håller det vid liv, är dess roll som ett instrument för mystifikation.

Därmed upphörde varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens alla institutioner och därmed också parlamentet; när den måste upprätta sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska och andra valbara institutioner bara leda till att dessa döende organ ges ett sken av liv och detta oavsett avsikterna hos dem som förespråkar denna form av aktivitet.

Deltagande i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det hade under förra århundradet. Tvärtom är det fyllt av faror, speciellt den att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en ’fredlig’ eller ’gradvis’ övergång till socialism genom att erövra en parlamentarisk majoritet via de s.k. arbetarpartierna.”

[1]

Vi vill fortfarande hävda att det kan vara rätt att i ställa upp i vissa lokala val. Naturligtvis är det hela en avvägning, för vi behöver definitivt stora summor för att trycka upp allt material som behövs för att sprida de socialistiska åsikterna till folket och etablera ett korrekt marxistiskt tänkande i deras medvetande, men samtidigt vore det väldigt skadligt om vi på något sätt gav liv till illusioner om några slags möjligheter att åstadkomma någonting genom parlamentariskt arbete, vilket det givetvis inte finns. Det parlamentariska arbetet kan bara vara ett verktyg för att finansiera det utomparlamentariska arbetet, det arbete som är det viktiga och genom vilket vi kan växa som rörelse. Vi ställer upp i valen bara för att förbättra våra möjligheter i arbetet att avskaffa det parlamentariska systemet och den mystifikation detta innebär, för givetvis är den långsiktiga målsättningen ett stats- och klasslöst samhälle och i ett sådant samhälle är det heller inte rimligt att några parlament av dagens typ kan existera.

Vidare är det här också på sin plats att återge texten från låten ”Vi måste skjuta oss ut härifrån” av 80-talsbandet Kommo, där faktiskt samtliga bandmedlemmar också var aktiva i just tidigare nämnda IKS. Låten kan höras på denna länk http://www.youtube.com/watch?v=ZeorNFzvvXg och här nedan kommer texten:

För att söka vårt bifall till vår egen förnekelse
lyser vakuumets ledare vart tredje år ut val
Din medborgarplikt är att välja vem utav dom
som ska låtsas förändra din tillvaro i ytterligare tusen dagar till

Varianter av samma skit
På rea säljs våra liv
Vi får betala deras jävla maskineri
som vi vill sabotera

Vi måste skjuta oss ut härifrån

En del dom säger att den röda solen kan skina
från toppen av borgarklassens statsapparat
Dom låter sig köpas och rödheten förtvinar
Sen får de putsa ett ruttnande samhälles fasad
Men det stinker ändå

Varianter av samma skit
Till salu för billigt pris
Dom är langare av reaideologi
som vi inte vill köpa

Vi måste skjuta oss ut härifrån

Men om det finns nånting som kan få dom att darra
Så är det skriken ifrån gatans parlament
För över pöbelns vilda dans kan dom aldrig befalla
när riksdagen ner till grunden blivit bränd

Så ner med borgarklassens jävla politiker
och död åt deras jävla maskerad
Och gå inte här och säg att du är besviken
på deras lögner och deras hyckel
För det finns inget annat val än att...

[1]Internationella Kommunistiska Strömningens plattform, sida 6, avsnittet ”Valens och parlamentens mystifierande roll”

Anarkism kontra kommunism

I den socialistiska rörelsen, framförallt inom vissa utomparlamentariska grupper, finns det en mer eller mindre allvarlig uppdelning mellan anarkism och kommunism. Det finns en rad olika saker som särskiljer dessa bägge grupper från varandra. Samtliga dessa talar emot anarkismen och talar till kommunismens fördel. Det som här beskrivs märks framförallt av i den syndikalistiska rörelsen, inom fackföreningen SAC, men framförallt i Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF).

Det finns en anarkistisk gruppering som går hand i hand med drogliberalism och liknande högeridéer samt ett rent allmänt självskadligt beteende, vilket inte kan vara någonting annat än en allvarlig barlast för varje form av politisk och kampinriktad rörelse. Den anarkistiska grupperingen karaktäriseras av drogliberalism i teori och praktik, en fruktansvärt ovårdad klädsel och ett ovårdat utseende, vilket skrämmer bort tänkbara sympatisörer en masse. För att kunna värva anhängare krävs en seriös framtoning och ett utseende och ett beteende som kan tilltala den breda massan och inte är främmande för större delen av den svenska befolkningen.

Det mest skrämmande är det drogliberala förfarandet som finns hos den anarkistiska gruppen. Hos arbetarklassen i allmänhet är detta någonting mycket främmande, men inom grenar av den syndikalistiska rörelsen frodas ändå drogliberalism. Det tycks som att dessa människor fullständigt saknar någon form av analys, när de (mot bättre vetande?) uppvisar sitt öppna stöd för borgerliga åsikter i narkotikafrågan. Om nya sympatisörers första kontakt med den socialistiska rörelsen blir att möta den öppna drogliberalismen som finns inom anarkistiska grupperingar så är risken mycket stor att dessa får ett förakt för socialismen som helhet och kanske söker sig till andra politiska rörelser, för att de får uppfattningen att socialism = drogliberalism och därför söker sig till antisocialismen i något slags snedvridet försök att strida mot drogliberalismen från ett felaktigt utgångsläge.

En socialistisk organisation måste vara socialistisk på alla plan. Det går inte an att vara socialist när det gäller vissa frågor, men att förespråka den borgerliga politikens ståndpunkt i exempelvis narkotikafrågan. Detta vore hyckleri och omöjliggör alla försök att bygga upp någon slags förtroende för den egna organisationen. Sabotörer inom de egna leden, såsom dessa människor är, måste bekämpas för att kampen mot den huvudsakliga politiska fienden ska kunna bli så effektiv som möjligt.

Det går också att se, för den som granskar, att den interna fienden, de inom den socialistiska rörelsen som företräder den antisocialistiska drogliberalismen, ofta är personer som kallar sig för ”anarkister” och som förenar detta med en utseendemässig framtoning som aldrig kan vara gynnsam. Det handlar om personer som medvetet låter sitt hår få ett mycket ovårdat utseende, medvetet klär sig i så trasiga kläder som möjligt och i övrigt spökar ut sig med en massa piercings och onaturligt många tatueringar. Att värva anhängare när man har denna framtoning är i stort sett en omöjlighet. Vad som då är på sin plats är att upprätta någon form av klädkodex för alla medlemmar i en socialistisk kamporganisation. Till och med nazisterna i Sverige har insett att ett ovårdat utseende och dräggigt beteende bara skrämmer iväg och aldrig kan värva anhängare. Därför har rörelser såsom Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna börjat klä sig i kostym och liknande. Det som till och med nazisterna har insett har ännu inte anarkisterna förstått sig på.

Anarkisterna är i minoritet inom den svenska socialistiska rörelsen. Marxister och kommunister av olika slag är naturligtvis fler till antalet, annat vore förstås märkligt. Det som går att se, även om det inte helt och hållet går att generalisera kring detta, är att marxister och kommunister för det mesta klär sig bra och är socialister på alla plan, alltså även när det gäller narkotikapolitik, medan anarkisterna i de flesta fall klär sig på ett sådant sätt som om de ansträngde sig i så hög utsträckning det bara är möjligt att förminska möjligheten att bygga ut stödet för socialismen hos de breda folklagren, och dessutom har åsikter i narkotikafrågan som folk i allmänhet inte förknippar med annat än den mest extrema varianten av nyliberalism, där mänskligheten ska leva i något slags laglöst samhälle och där allting är tillåtet.

Om korruptionen hos politiska ledare

”Jag sviker inte min övertygelse som marxist och kommunist” – Erich Honecker[1]

Korruption finns hos politiska ledare av alla slag här i världen. Vissa kanske har föreställningar att korruption inte är någonting som förekommer i västvärlden eller i så kallade ”demokratier”, men detta stämmer givetvis inte det allra minsta. Frågan om korruption hos politiska ledare behandlades redan i artikeln Borgerlighetens historia – 1900-talets internationella liberalism i Nya Revolutionsbulletinen, nr. 12, 2006. I den artikeln återgavs också en tabell över de flitigaste kleptokraterna bland världens regeringschefer, vilken passar in även i denna artikel, för att visa på nödvändiga fakta i frågan[2]:

1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner

Borgarklassen har många gånger försökt hävda att det i första hand är marxistiska stats- och regeringschefer som roffar åt sig pengar och hänger sig till korruption och i övrigt osedligt beteende. Ovanstående tabell motbevisar detta. Det finns dock fler aspekter kring denna fråga som måste diskuteras. Ovanstående ledare har inte varit ledare för länder som under deras styre har betraktats som ”västliga demokratier”. Något som måste bevisas är att ledare även för denna typ av nationer är och har varit korrumperade, och det klarar inte ovanstående tabell av att bevisa. Tidskriften Forbes har gjort ett stort antal listor över de mest förmögna människorna i världen, bland annat en lista över de mest förmögna monarkerna (vilka alla är statschefer): http://www.forbes.com/2009/06/17/monarchs-wealth-scandal-business-billionaires-richest-royals_slide_2.html (hämtad: 100825). De länder som dessa monarker är statschefer över är absoluta monarkier, såväl som ”västliga demokratier”.

Det finns också ”demokratiskt valda” ledare i västvärlden med mycket stora förmögenheter. Som exempel kan nämnas att den italienske premiärministern Silvio Berlusconi just nu räknas som världens 70:e rikaste människa, med en förmögenhet på 6,5 miljarder dollar ($): http://www.forbes.com/lists/2009/10/billionaires-2009-richest-people_Silvio-Berlusconi-family_EEPT.html (hämtad: 100825). Storbritanniens premiärminister David Cameron har en förmögenhet på 30 miljoner pund (£), enligt http://www.dailymail.co.uk/femail/article-462313/Dave-Cameron-says-hes-touch-reality--wealth-blue-blood-wonder.html (hämtad: 100825) och den mest framstående personen bland västvärldens så kallade ”demokratier” i dagsläget, vilken också av många betraktas som världens för stunden mäktigaste person, nämligen Barack Obama, har också han en stor förmögenhet, på 10, 1 miljoner dollar ($), se: http://www.mangoboss.com/ObamaNetWorth-2010Updates.html (hämtad: 100825).

Ingen som har dessa summor kan ha tjänat dem på ärlig väg, och bara det bevisar den omfattande korruptionen även i västvärlden. Ingen kan vara miljonär utan att vara korrumperad och ingen kan vara miljonär utan att vara en ekonomisk brottsling. Pierre-Joseph Proudhon bevisade att egendom är stöld och därmed har samtliga ovanstående ledande politiker, och naturligtvis många andra därtill, gjort sig skyldiga till mycket omfattande stölder.[3] En person med onaturligt stora tillgångar har byggt upp denna genom att leva på andras arbete och tillskansa sig mervärde för vad andra människor har gjort. I varje civiliserat och logiskt samhälle är detta att betrakta som grov brottslighet, men några sådana samhällen har vi inte i vår värld.

Om man återigen ska gå tillbaka till frågan om korruption hos marxistiska ledare: borgarklassen vill ofta beskylla marxister för korruption, förmodligen för att flytta bort fokus från sitt eget brottsliga agerande. I borgarklassens retorik betraktas även kvasimarxister som renläriga marxister, vilket naturligtvis kastar skuggor över sann marxism. Det finns borgerliga journalister som har spytt galla över att Nicu Ceauşescu (son till Rumäniens regeringschef och ledare för landets självutnämnda ”marxistiska” parti under åren 1965-1989, Nicolae Ceauşescu) använde klockor av det mycket dyra märket Rolex. Det finns också en massa exempel där borgarklassen har försökt fabricera märkliga uppgifter för att framställa ledarna för länder inom forna Warzawapakten i dålig dager, vilket exempelvis Erich Honecker berättar om.[4] Han beskriver beskyllningar mot honom som är så fantasifulla att de faller på sin egen orimlighet.

Det intressanta är att det ses som mycket värre om en ledare som kallar sig för marxist bevisas ha fått olika ekonomiska fördelar än om en borgerlig ledare bevisas ha fått det, även från borgerligt håll. Det är bara att jämföra hur journalister brukar anklaga den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il för extravagant och oförsvarlig livsstil med att det tydligen ses som helt normalt och naturligt att Silvio Berlusconi har en större förmögenhet än flera länder i Oceanien tillsammans. Det bevisar att en livsstil som fördöms när det gäller en ledare som utger sig för att vara ”marxist” ses som helt normal hos en borgerlig ledare. Det verkar som att även borgarna (trots att de inte vill erkänna det) har högre förväntningar på hög moral hos marxistiska ledare. Det blir större ramaskri över att någon som Nicu Ceauşescu använde sig av lyxartiklar än att Silvio Berlusconi och Barack Obama gör det, vilket inga borgerliga journalister verkar uppröras över överhuvudtaget. Man förväntar sig helt enkelt att marxistiska ledare, som utger sig för att företräda samhällets arbetarklass i politiska sammanhang, ska ha en högre moral och inte leva lyxliv, utan leva på vanliga människors villkor.

Det blir faktiskt så att borgerliga journalister, när de fördömer ett extravagant levnadssätt hos ledare för ”marxistiska” partier, men inte alls hos de borgerliga ledarna, ger uttryck för någon slags underliggande förväntan om högre moral hos marxister. Detta är givetvis bra. Man inser att det är helt orealistiskt att ha förväntningar om etik och moral hos borgerliga ledare, men blir upprörda när moralen brister hos företrädare för mer radikala politiska ståndpunkter. Det ses som något naturligt att de som utger sig för att företräda arbetarklassen även lever på arbetarklassens villkor, vilket också många av dem gör, såsom exempelvis Subcomandante Marcos eller andra gerillaledare, men så fort någon självutnämnd ”marxist” bryter mot de naturliga förväntningarna haglar fördömandena. Människor som lever extravagant och bryter mot moraliska förväntningar ska naturligtvis fördömas, men samma krav bör ställas på alla politiska ledare, oavsett vilka åsikter de utger sig för att företräda. Ingen människa på någon form av beslutande position överhuvudtaget i samhället ska tillåtas få ha några andra förmåner än någon annan människa.


[1]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90
[2]2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid.
[3]Qu'est-ce que la propriété?, 1840 - http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm (hämtad: 100825)
[4]Erich Honecker, Om dramatiska händelser, Fram bokförlag, Stockholm, 1992, sida 90-91

Från gentleman till huligan

Boken behandlar kort fotbollens bakgrund (dess engelska ursprung) och sedan utvecklingen i Sverige, från att fotbollen nådde landet, fram till slutet av 1990-talet. En brist är dock att materialet har tolv år på nacken och att sannolikt omständigheterna kring svensk fotboll har utvecklats ytterligare under de år som därefter har förflutit. Idén till att skriva boken fick de bägge författarna när de närvarade på plats vid fotbolls-EM i England 1996. De ansåg att det vid det tillfället saknades någon omfattande studie om den svenska fotbollens utveckling, att det material som då fanns mestadels behandlade utvecklingen i England. De gjorde en ansats till att försöka täppa till en kunskapslucka. Man nämner också i förordet att tanken var att ge det hela en populärvetenskaplig framtoning och inte att lägga fram en avhandling eller strikt forskningsrapport.

Även om boken är populärt skriven bygger den på ett omfattande empiriskt underlag. Till större delen har brittiskt material använts, men det finns också en del svenska källor. Viktiga har äldre artiklar från tidningarna Nordiskt Idrottslif och Idrottsbladet varit. I mindre utsträckning har också artiklar använts från dagspressen (nyhetstidningar, vilka inte är specifikt inriktade på idrott), samt vissa muntliga uppgifter som har kommit genom intervjuer. Detta gäller då bokens mest aktuella avsnitt, det som behandlar 1990-talet.

Boken fokuserar till stor del på fotbollens publik och supportrar, utan vilka fotbollen inte alls vore vad den är. Man har analyserat åskådarna och spelarna och deras klassbakgrunder och sett vilka förändringar som efter tid har skett där. Fotbollen har gått från att vara arbetarklassens sport till att bli överklassens, till att bli arbetarklassens återigen. En primitiv och ociviliserad variant av fotboll uppstod redan för flera hundra år sen i det som idag är Storbritannien. Detta lade grunden till dagens sport, även om det finns betydande skillnader, och till en början var det en sport för allmogen. Den tidigaste och primitiva fotbollen försökte de styrande att lagstifta bort, men under 1800-talet växte en ny typ av fotboll fram, där sporten började spelas vid överklassens skolor och kom att ses som en del i utbildningen och för att uppfostra de unga männen från samhällets övre skikt till ett gentlemannamässigt beteende och samarbete med andra, laganda.

Det var i denna form som fotbollen anlände till Sverige. Tanken med den första fotbollen i Sverige var också att uppfostra männen från de övre kretsarna. Detta bestod i några årtionden, men allteftersom förvandlades fotbollen från att vara en överklassens sport till att bli ett nöje för arbetarklassen, både som publik och spelare. Det var just som ett nöje fotbollen började, men har längre fram under 1900-talet blivit alltmer kommersiell och professionell. Också pressen har efter tidens gång ändrat sin inställning till fotbollen. Till en början betraktades den med viss förskräckelse och man beskrev den som våldsam och skadlig. Några årtionden senare gjorde pressen mycket reklam för fotbollsmatcher och har varit bidragande till den stora publiken under 1900-talets mitt.

Under fotbollens första tid i Sverige var det heller inte resultaten i matcherna som var det primära, utan den uppfostrande sidan och ett gentlemannamässigt beteende på planen som var det viktiga. Det gällde inte främst att göra så många mål som möjligt, utan att spela som det anstod en gentleman. Detta återspeglar sig också i de första matchreferaten. Detta har dock ändrats fram till våra dagar. Under början av 1900-talet uppstod också fotbollslag för arbetare, vid sidan om de redan existerande medel- och överklasslagen. Dessa tävlade mot varandra, och efter några årtionden smälte de samman och denna uppdelning mellan klubbar från överklassen respektive arbetarklassen försvann nästan helt. I och med att arbetarlag växte fram stärktes också kritiken mot alkoholvanorna hos fotbollsspelarna, då nykterhetsrörelsen under denna tid hade ett starkt fäste inom arbetarklassen. Arbetarlagens framväxt ledde till att ett skötsamhetsideal blommade upp inom fotbollen.

Till en början var fotbollen i Sverige väldigt splittrad mellan olika regioner, vilket bland annat visar sig igenom att man under den första halvan av 1900-talet ofta ställde upp med regionala lag i landskamper, dvs. att det kunde finnas flera olika landslag samtidigt: ibland kunde ett landslag med bara Stockholmsspelare spela och ibland med bara Göteborgsspelare. Detta utvecklade sig ytterligare när man under en tid också hade ett speciellt landsbygdslag, där ett landslag med enbart spelare från den svenska landsbygden representerade Sverige i vissa landskamper.

1902 närvarade 3000 åskådare vid finalmatchen i Svenska Cupen och 1910 närvarade 10000 åskådare vid en distriktsmästerskapsfinal i Uppland. Detta pekar på den mycket snabba takt som fotbollsintresset ökade med under denna tid och att det inom loppet av bara några år utvecklades möjligheter att börja tjäna en del pengar på detta spel. Spelarna räknades ännu som amatörer och det fanns en rad regleringar för att se till att spelarna inte övergick till att bli professionella och att börja försörja sig på fotbollen. Klubbarna fick enbart betala ut begränsade ekonomiskas ersättningar till sina spelare, vilket ledde till att mycket pengar stannade kvar och vissa klubbar så småningom fick betydande tillgångar. Att publiken blev så mycket större ledde också till vissa ordningsstörningar och man försökte ”civilisera” åskådarskarorna. Intresset för fotboll ökade ända fram till sin kulmen 1959, där snittet för antal åskådare per match i allsvenskan nådde en bra bit över 13000.

Det kan sägas att den svenska fotbollen professionaliserades först på 1960-talet. Fram till dess pågick ständiga debatter om huruvida man enbart skulle ha amatörfotboll i landet eller om man skulle tillåta proffsfotboll också. 1967 fick klubbarna själva besluta över spelarnas löner, vilket tidigare hade stridit mot bestämmelserna. Efter 1967 kan det definitivt sägas att fotbollen har blivit mer och mer kommersialiserad. 1996 kom också den så kallade ”Bosmandomen”, vilken innebar att en del av de pengar som tidigare gått till klubbarna nu istället ges till de enskilda spelarna och spelarlönerna har därefter ökat.

Våldsamheter har i alla tider funnits i anknytning till fotbollen. Media har rapporterat mycket under 1990-talet och 2000-talet om fotbollshuliganismen. Denna är egentligen inget nytt fenomen, utan fanns också i början av 1900-talet, fast med en lugnare period från 30-talet och fram till en ny framväxt av våldsamheter under 70-talet. Även på detta område kommer inspirationen från Storbritannien, varifrån fotbollshuliganerna har kopierat mycket och tar efter de brittiska huliganerna.

Den svenska damfotbollen behandlas också i boken och dennas historia är något kortare än herrfotbollens. Till en början fick kvinnorna mestadels spela underhållningsmatcher gentemot manliga lag, vilka varken pressen, publiken eller de manliga motståndarlagen verkar ha tagit allvarligt på. Dessa kvinnolag spelade ofta bara någon eller några enstaka matcher innan de upplöstes. Publiken vid dessa matcher brukade nå några tusental, vilket inte alls var oansenligt under 1910- och 20-talet. Först mot slutet av 1960-talet satte damfotbollen igång på allvar i Sverige. Det första damlaget under denna ”andra fas” var Öxabäck, vilka 1969 lyckades samla 14000 åskådare vid en match. Intresset för damfotboll har ökat sedan 60-talet. Det har blivit fler spelare, fler lag och större publik. Siffrorna är dock mycket lägre än på herrarnas sida och samma pengar finns inte inom damfotbollen som inom herrfotbollen, för damerna måste ha civila jobb på sidan om och kan inte försörja sig som fotbollsspelare på heltid, som de manliga proffsen däremot kan.

Arkivens funktion för samhället

Nu har jag nyligen tagit examen inom arkivvetenskap (kandidatexamen) och avslutat mina tre år långa studier inom detta ämne. Det är på sin plats med någon form av sammanfattning, en redovisning över den insikt jag har fått kring arkivens funktion för samhället, som resultat av mina studier. Det är nämligen så att arkiv har funnits inom den mänskliga civilisationen under många tusentals år vid det här laget. I mångt och mycket bygger stora delar av civilisationen och människans samhälle på just arkiv. Utan arkiven vore vår moderna livsstil en omöjlighet.

Det går att granska samhällen med en bristande arkivverksamhet och se vilka effekterna har blivit av detta. Ett ganska tydligt och välkänt exempel är Irak under tiden efter Saddam Husseins fall. När man efter 2003 har hållit politiska val i Irak har de som röstat fått bläck målat på sina fingertoppar. Detta har varit mycket enkelt att tvätta bort och personer har på det viset kunnat rösta flera gånger, vilket rimligen borde ha gjort ”valresultaten” helt ogiltiga, även om så inte blev fallet. Det väsentliga när det gäller detta är den bristande arkiveringen och dokumentationen. I ett väldokumenterat samhälle jämförs de röstande mot olika former av folkbokföring och man behöver inte ”bocka av” de röstande genom att måla bläck över deras fingertoppar, vilket blir resultatet när man inte ens kan fastställa identiteten på de röstande, utan helt enkelt låter alla som ser röstberättigade ut att få lägga sin röst och sen försöker spärra av möjligheten för dessa att rösta ytterligare gånger enbart med den simpla metoden att märka dem med färg som det inte alls finns några svårigheter med att avlägsna.

Egentligen behövs inte fler exempel än valsystemet i krigstidens Irak (2003 och framåt) nämnas för att visa på arkivens funktion för samhället. Utan arkiv finns ingen civilisation. Med bristande arkivering finns det bristande civilisation. Graden av arkivering och dokumentation ligger i direkt relation till graden av civilisation. Det marxistiska samhället måste vara ett högciviliserat sådant. Därför måste marxismen bygga upp den starkaste arkiveringen och dokumentationen som mänskligheten kan klara av. Det är en viktig nyckel till det ideala samhället.

En revolutionär inställning till Sveriges tidigare historia

Det finns en del märkliga fenomen i vissa människors inställning till den tidigare svenska historien. Bland annat finns det, även hos människor som kallar sig själva för marxister, i södra Sverige någon form av sympatisk inställning till den tidigare snapphanerörelsen. Detta är en mycket skadlig tendens i en marxistisk rörelse. Att sympatisera med snapphanarna är detsamma som att vara dansk nationalist. Nationalism i alla slag är av ondo och måste bekämpas vart än den dyker upp, eftersom den strider mot marxismen och internationalismen, strävan efter att upplösa all världens stater och lägga grunden till det stats- och klasslösa samhället.

När flera av de södra och västra landskapen i dagens Sverige erövrades från Danmark på 1650-talet uppstod snapphanerörelsen. Det var de som inte ville tillhöra den nya staten, utan istället förbli under förtryck av den danska kronan. Att ta ställning för och favorisera en stat framför en annan är en antimarxistisk hållning. Det går inte att på detta visa rangordna stater, utan alla stater är av ondo, det ligger i själva statens natur. Det finns inga stater som är ”bättre” eller ”sämre” än andra. Alltså är det felaktigt att hellre vilja tillhöra Danmark än Sverige. Det enda riktiga är, under samhällets nuvarande utseende i världen, att vara totalt likgiltig inför vilken stat man tillhör. Det var inte snapphanarna och därför var deras linje fel och måste fördömas, inte hyllas.

Karl XI (mannen på femhundralapparna) har i södra Sverige kallats för ”bondeplågare”. Detta är både rätt och fel. På ett sätt har alla svenska kungar varit bondeplågare och slagit ner mot allmogen och senare också industriarbetarklassen. Karl XI kallas däremot för bondeplågare i dessa delar av Sverige enbart för att han slog ned mot snapphanerörelsen med våld. Att göra det är inte fel i sig, men hans motiv var felaktiga. Kungen var ute efter att ”försvenska” de sydliga områdena. Detta var fel, men att slå ned mot dansk nationalism var definitivt inte fel, lika lite som det skulle vara fel att slå ned mot svensk nationalism.

Att önska att de tidigare förlorade svenska provinserna ännu vore en del av Sverige är lika omarxistiskt som att sympatisera med snapphanarna, men är ett utslag av svensk nationalism, till skillnad från dansk. Under 1900-talet har populärhistorien slagit igenom i Sverige och populärhistoriska skrifter och artiklar läses av många. Det går ibland inom den populärhistoriska rörelsen tyda någon form av önskan att Finland fortfarande vore en svensk provins, eller att Baltstaterna, Pommern, Wismar etc. vore det. Detta är ett uttryck för ett svenskt imperietänkande. Möjligtvis hade Sverige varit en starkare nation och varit mer mäktigt om dessa provinser fortfarande hade ingått som delar av den svenska staten, men Sverige ska inte vara en starkare och mäktigare nation. Nej, faktum är att Sverige helst inte ska existera överhuvudtaget, och för den delen heller inga andra nationer. Det enda riktiga är att kämpa för alla staters upplösning, inte drömma sig tillbaka till när respektive nation hade sin storhetstid. Många länder har förlorat olika områden och provinser i krig under århundradenas gång. Att sörja detta är oriktigt, reaktionärt och bakåtsträvande.

Ett intressant fenomen när det gäller Sveriges tidigare historia är de svenska nazisternas inställning till den. Olika svenska naziströrelser har hyllat Gustav II Adolf och Karl XII. NSF skrev för några år sedan också texter till minne av Gustav III:s statskupp 1772. Att som svensk nationalist (som nazisterna kallar sig) hylla Gustav II Adolf är inte konstigt på något vis. När det gäller Karl XII och Gustav III börjar det dock bli i allra högsta grad konstigt. Karl XII bröt fullständigt ner den svenska krigsmakten, tog död på hundratusentals svenska soldater och agerade på ett sådant sätt att Sverige dessutom upphörde att vara en stormakt. Att som nationalist känna någon slags stolthet inför detta är en omöjlighet. Gustav III var också den kung som lät judar bosätta sig i Sverige. Att en uttalat nazistisk organisation som NSF hyllar Gustav III:s konservativa statskupp (och därmed också honom själv som person och regent) är därför också extremt märkligt. Att nazister har en hycklande inställning till många ting är dock ingen nyhet och det vore nog inte helt fel att hävda att dåvarande NSF:s ledning var historiskt okunnig. Den främste svenske krigarkungen, som på allvar byggde upp stormakten, nämligen Karl X Gustav, verkar inte svenska nazister hålla som någon hjälte. Det är möjligt att det har någonting med hans polska bakgrund att göra?

I Sverige har den så kallade neutralitetspolitiken varit vägledande för utrikespolitik sedan 1810-talet. Det sägs att Sverige alltid har haft som målsättning att försvara freden och ställa sig utanför alla former av militära konflikter. Detta stämmer dock inte överrens med historien. Sedan Sveriges sista ”officiella” krig har de flesta bernadotteska kungar agerat krigshetsare. Detta tycks dock inte vara särskilt välkänt för allmänheten. Oskar I och Karl XV var tongivande inom skandinavismen och uttalade en önskan om att hjälpa Danmark i olika krig och ställa upp med tusentals soldater på dansk sida, framförallt i deras strider mot nordtyska riken. Oskar I tecknade novembertraktatet, vilket helt klart var ett militärt ställningstagande och innebar att Sverige under 1800-talets gång egentligen inte alls kan kallas för alliansfritt. Under krisen med Norge 1905 uttalade sig Oskar II i krigiska ordalag och önskade helst att Norge med vapenmakt skulle tvingas vara kvar som svensk provins och Gustav V skrev personliga brev till Hitler under andra världskriget, drev en i allra högsta grad protysk politik och önskade helst ställa Sveriges militära trupper till nazisternas förfogande, mot den sovjetiska röda armén. Den svenska kungamakten har varit krigshetsare under den tid Sverige officiellt har befunnit sig i fred, ända sedan 1810-talet till och med 1940-talet.

Bring back the Jets!

Den amerikanska högsta ishockeyserien NHL består av lag från både USA och Kanada. Kanada betraktas ofta internationellt som ishockeyns viktigaste land. Det går dock att se ett märkligt fenomen inom NHL. Under årens gång har allt fler av de kanadensiska lagen lagts ner och man har istället givit deras NHL-platser till städer i USA. Här måste kanske förklaras att systemet i NHL är annorlunda än i övriga länder, därför att det är samma lag som spelar i den ligan år efter år och det är inte så att lag från lägre serier måste kvala sig in eller denna typ av konkurrens, som vi kan se i sportligorna i övriga världen. Det som styr vilka lag som får spela i NHL är inte deras skicklighet i spelet, utan vilka ekonomiska tillgångar de har och vilka kontakter de har. Därför har denna utveckling i NHL varit möjlig, där man tar ifrån de kanadensiska städerna deras NHL-lag och istället delar ut dessa till städer i USA.

Åren 1996-97 lades de kanadensiska NHL-lagen Winnipeg Jets och Quebec Nordiques ner och förflyttades till Phoenix och Colorado. Därefter har ligan utökats med ett antal lag, men alla dessa nya lag har upprättats i USA och Kanadas befolkning har inte fått någon som helst ersättning för att ha blivit bestulna på Jets och Nordiques. Från 1996 och framåt har de amerikanska klubbarna i Colorado, Phoenix, Carolina, Nashville, Atlanta, Minnesota och Columbus skapats, alltsammans i USA.

Ishockeyn har sitt starkaste intresse i Kanada. Man flyttar dock över klubbarna till USA för att befolkningen är större där, och sviker därmed de mest hängivna supportrarna, kanadensarna. När planerna meddelades om dessa förändringar i ligan kring 1996-97 uppstod stora protester på de orter där man tänkte lägga ner hockeylagen. Protesterna var som mest intensiva i Winnipeg, där de dessutom har fortgått i alla år därefter, där man sluter upp bakom parollen Bring back the Jets!

Det är oriktigt att lägga ner lag som är så otroligt populära som Winnipeg Jets enbart för att man tror sig kunna göra mer ekonomisk vinning i städer i USA med större befolkning. Winnipegs lag flyttades över till Phoenix. Befolkningen i Phoenix är definitivt inte lika hängivna till sporten som i Winnipeg, men finansintressena är större i USA än i Kanada. Detta visar på att det inte är intresset för idrotten som styr, utan att man istället låter kapitalet sätta agendan för ishockeyns framtid. Detta måste protesteras mot och kraven måste riktas för att få tillbaka klubbarna till Winnipeg och Quebec och ge dem tillbaka vad de har blivit bestulna på. Om ett system använts i Nordamerika likt ligasystemen i övriga världen, så hade Phoenix fått kvala för att försöka ta över Winnipegs plats i NHL, och vid en sådan uppgörelse hade ingen annan utgång funnits än en seger för Winnipeg Jets, det utan tvekan bättre laget. Man har alltså sänkt kvalitén på idrotten genom att ersätta ett bättre lag med ett sämre. Det borde vara ett orimligt förfarande i alla former av idrottsliga sammanhang, på snudden på brottsligt.

I NHL idag finns det sex lag från Kanada (till skillnad från de tidigare åtta) och hela 24 stycken från USA (jämfört med tidigare 18). Detta är då en jämförelse med situationen under den första halvan av 1990-talet. Det är sedan dess situationen med avveckling av kanadensiska lag till USA:s fördel har varit som mest intensiv. Man kan också jämföra med en annan sport, basketboll, där ligan heter NBA och är uppbyggd på ett liknande vis. Precis som att ishockey alltid har betraktats som en företrädesvis kanadensisk sport betraktas basket som en företrädesvis amerikansk sport. I NBA finns också lag från Kanada, men numer bara ett enda. Det enda kanadensiska laget i NBA är Toronto Raptors, efter att Vancouver Grizzlies lades ner för ett antal år sedan. Att USA har de överlägset flesta lagen i NBA går inte att rikta någon kritik mot, men då bör rimligen också Kanada ha majoriteten av lagen i NHL. När USA tillåts dominera ”sin” idrott på detta vis så bör också Kanada få dominera ”sin”, ishockeyn.

Avslutningsvis är det här på sin plats att länka till ett klipp som visar inledningen av Winnipeg Jets allra sista match i grundserien, där O Canada besjungs: http://www.youtube.com/watch?v=IqF8zyHcgPU