En revolutionär inställning till Sveriges tidigare historia

Det finns en del märkliga fenomen i vissa människors inställning till den tidigare svenska historien. Bland annat finns det, även hos människor som kallar sig själva för marxister, i södra Sverige någon form av sympatisk inställning till den tidigare snapphanerörelsen. Detta är en mycket skadlig tendens i en marxistisk rörelse. Att sympatisera med snapphanarna är detsamma som att vara dansk nationalist. Nationalism i alla slag är av ondo och måste bekämpas vart än den dyker upp, eftersom den strider mot marxismen och internationalismen, strävan efter att upplösa all världens stater och lägga grunden till det stats- och klasslösa samhället.

När flera av de södra och västra landskapen i dagens Sverige erövrades från Danmark på 1650-talet uppstod snapphanerörelsen. Det var de som inte ville tillhöra den nya staten, utan istället förbli under förtryck av den danska kronan. Att ta ställning för och favorisera en stat framför en annan är en antimarxistisk hållning. Det går inte att på detta visa rangordna stater, utan alla stater är av ondo, det ligger i själva statens natur. Det finns inga stater som är ”bättre” eller ”sämre” än andra. Alltså är det felaktigt att hellre vilja tillhöra Danmark än Sverige. Det enda riktiga är, under samhällets nuvarande utseende i världen, att vara totalt likgiltig inför vilken stat man tillhör. Det var inte snapphanarna och därför var deras linje fel och måste fördömas, inte hyllas.

Karl XI (mannen på femhundralapparna) har i södra Sverige kallats för ”bondeplågare”. Detta är både rätt och fel. På ett sätt har alla svenska kungar varit bondeplågare och slagit ner mot allmogen och senare också industriarbetarklassen. Karl XI kallas däremot för bondeplågare i dessa delar av Sverige enbart för att han slog ned mot snapphanerörelsen med våld. Att göra det är inte fel i sig, men hans motiv var felaktiga. Kungen var ute efter att ”försvenska” de sydliga områdena. Detta var fel, men att slå ned mot dansk nationalism var definitivt inte fel, lika lite som det skulle vara fel att slå ned mot svensk nationalism.

Att önska att de tidigare förlorade svenska provinserna ännu vore en del av Sverige är lika omarxistiskt som att sympatisera med snapphanarna, men är ett utslag av svensk nationalism, till skillnad från dansk. Under 1900-talet har populärhistorien slagit igenom i Sverige och populärhistoriska skrifter och artiklar läses av många. Det går ibland inom den populärhistoriska rörelsen tyda någon form av önskan att Finland fortfarande vore en svensk provins, eller att Baltstaterna, Pommern, Wismar etc. vore det. Detta är ett uttryck för ett svenskt imperietänkande. Möjligtvis hade Sverige varit en starkare nation och varit mer mäktigt om dessa provinser fortfarande hade ingått som delar av den svenska staten, men Sverige ska inte vara en starkare och mäktigare nation. Nej, faktum är att Sverige helst inte ska existera överhuvudtaget, och för den delen heller inga andra nationer. Det enda riktiga är att kämpa för alla staters upplösning, inte drömma sig tillbaka till när respektive nation hade sin storhetstid. Många länder har förlorat olika områden och provinser i krig under århundradenas gång. Att sörja detta är oriktigt, reaktionärt och bakåtsträvande.

Ett intressant fenomen när det gäller Sveriges tidigare historia är de svenska nazisternas inställning till den. Olika svenska naziströrelser har hyllat Gustav II Adolf och Karl XII. NSF skrev för några år sedan också texter till minne av Gustav III:s statskupp 1772. Att som svensk nationalist (som nazisterna kallar sig) hylla Gustav II Adolf är inte konstigt på något vis. När det gäller Karl XII och Gustav III börjar det dock bli i allra högsta grad konstigt. Karl XII bröt fullständigt ner den svenska krigsmakten, tog död på hundratusentals svenska soldater och agerade på ett sådant sätt att Sverige dessutom upphörde att vara en stormakt. Att som nationalist känna någon slags stolthet inför detta är en omöjlighet. Gustav III var också den kung som lät judar bosätta sig i Sverige. Att en uttalat nazistisk organisation som NSF hyllar Gustav III:s konservativa statskupp (och därmed också honom själv som person och regent) är därför också extremt märkligt. Att nazister har en hycklande inställning till många ting är dock ingen nyhet och det vore nog inte helt fel att hävda att dåvarande NSF:s ledning var historiskt okunnig. Den främste svenske krigarkungen, som på allvar byggde upp stormakten, nämligen Karl X Gustav, verkar inte svenska nazister hålla som någon hjälte. Det är möjligt att det har någonting med hans polska bakgrund att göra?

I Sverige har den så kallade neutralitetspolitiken varit vägledande för utrikespolitik sedan 1810-talet. Det sägs att Sverige alltid har haft som målsättning att försvara freden och ställa sig utanför alla former av militära konflikter. Detta stämmer dock inte överrens med historien. Sedan Sveriges sista ”officiella” krig har de flesta bernadotteska kungar agerat krigshetsare. Detta tycks dock inte vara särskilt välkänt för allmänheten. Oskar I och Karl XV var tongivande inom skandinavismen och uttalade en önskan om att hjälpa Danmark i olika krig och ställa upp med tusentals soldater på dansk sida, framförallt i deras strider mot nordtyska riken. Oskar I tecknade novembertraktatet, vilket helt klart var ett militärt ställningstagande och innebar att Sverige under 1800-talets gång egentligen inte alls kan kallas för alliansfritt. Under krisen med Norge 1905 uttalade sig Oskar II i krigiska ordalag och önskade helst att Norge med vapenmakt skulle tvingas vara kvar som svensk provins och Gustav V skrev personliga brev till Hitler under andra världskriget, drev en i allra högsta grad protysk politik och önskade helst ställa Sveriges militära trupper till nazisternas förfogande, mot den sovjetiska röda armén. Den svenska kungamakten har varit krigshetsare under den tid Sverige officiellt har befunnit sig i fred, ända sedan 1810-talet till och med 1940-talet.