Situationen i Kinas Kommunistiska Parti hösten 2012

Denna artikel skrivs framförallt med anledning av partikongressen som Kinas Kommunistiska Parti kommer att hålla i oktober 2012 samt med anledning av händelserna kring Bo Xilai, fram tills i våras medlem i partiets politbyrå. Varje kinesisk partikongress är inte lika viktig, men den som kommer hållas nu i oktober är av stor betydelse eftersom både presidenten och premiärministern samt många övriga ledande personer inom partiet ska bytas ut och ett omfattande generationsskifte genomföras inom partiets högsta ledning. Sådana generationsskiften brukar innebära åtminstone vissa politiska förändringar. Detta har förstås inte betydelse bara för Kina, utan för hela omvärlden eftersom Kina är en så viktig spelare på den världspolitiska scenen, med världens största befolkning och världens starkaste ekonomi.

Kinas politiska linje har varit klart felaktig sen partiets utrensning av den radikala grenen kring Lin Biao och Chen Boda i början av 1970-talet, vilket ledde till ett närmande gentemot USA och att man släppte in både USA:s försvarsminister Henry Kissinger samt presidenten Richard Nixon på statsbesök. Detta har följts av att alla efterkommande amerikanska presidenter har gjort statsbesök i Kina. När falangen kring Lin Biao rensades ut ur partiet öppnade det för att den marknadsliberala grenen i partiet kring Deng Xiaoping kunde flytta fram sina positioner steg efter steg till det läge vi har idag där Kinas politiska ledning har övergett nästan allting som är sunt och riktigt, framförallt inom den ekonomiska politiken.

Högermannen Deng Xiaoping tog över partiets ledning i slutet av 1970-talet och förde in Kina i den marknadsliberala och privatiseringsivrande urartningen. Detta var ett hårt slag mot Kinas befolkning. Den nya ekonomiska högerpolitiken har lett till en omfattande nedmontering av välfärdsapparaten, en ekonomisk kursändring som har inneburit stora försämringar för kanske 95 % av landets befolkning, men som har gynnat ett fåtal kapitalister som har kunnat roffa åt sig astronomiska summor till följd av utförsäljningen av folkets gemensamma välfärd. Deng Xiaoping dog 1997 och efterträddes av Jiang Zemin som trappade upp kampen mot den egna befolkningen och som bröt ner samhällets välfärd än mer. Han fick bara fem år på den absoluta makten och efterträddes 2002 av landets nuvarande president Hu Jintao.

Hu Jintao har bromsat vissa av sin företrädares mest vansinniga ekonomiska politik och under hans ledning har Kina drivit en i varje fall något sundare politisk linje än under Jiang Zemins tid, men nu kommer det snart ske en ny generationsväxling och det går inte på förhand att veta vad den kommer föra med sig, men självklart måste förhoppningen vara att man vänder tillbaka partiets utveckling på rätt köl, den linje som Lin Biao förespråkade. Situationen i Kinas Kommunistiska Parti har under de senaste åren faktiskt inte varit helt hopplös, även om det har sett fruktansvärt mörkt ut. Det spekuleras mycket bland olika statsvetare att Xi Jinping är den som kommer att ta över presidentposten i och med höstens kongress, men helt säker går det förstås inte att vara.

Xi Jinping har en släkthistoria som är något skrämmande och oroande, men detta behöver inte alltid innebära någonting negativt. Hans far var nämligen högeravvikare inom partiet och skickades därför under kulturrevolutionen iväg till arbetsläger. När kulturrevolutionen var över så frigavs han och under 1980-talet var han en av de pådrivande parterna i att bryta ned det kinesiska samhället, tillsammans med dåvarande ledaren Deng Xiaoping. Det finns dock personer med en liknande släkthistoria som trots detta har förespråkat en bra politisk utveckling på senare tid, så detta behöver inte betyda någonting dåligt, även om det finns all anledning att vara mycket skeptisk i Xi Jinpings fall. Framtiden får helt enkelt utvisa vilken politisk linje han kommer föra som landets president.

Någonting som helt enkelt måste diskuteras i en artikel om det politiska läget i Kinas Kommunistiska Parti inför kongressen i oktober 2012 är förstås händelserna kring Bo Xilai. Bo Xilai var nämligen den ledamot i partiets politbyrå som förde den mest lovande och vettiga politiska linjen, fram till att han nu blev avsatt från sina uppdrag i april 2012. Han var partiets ledare i storstaden Chongqing, ledamot i politbyrån, dvs. partiets allra högsta ledning och var tidigare handelsminister 2004–2007. Han har gjort sig känd som en kraftig motståndare mot organiserad brottslighet och korruption och har verkligen tagit i med hårdhandskarna mot detta vansinne. Det som har varit hans allra bästa sida har dock varit att han har företrätt en vänstermaoistisk linje, inte helt olikt Lin Biao en gång i tiden.

Bo Xilai har under sin tid vid makten i Chongqing återanvänt många av kulturrevolutionens bästa paroller, på ett sätt som skulle ha skrämt livet ur högermännen Deng Xiaoping och Jiang Zemin. Under hans styre har Chongqing fått en kraftigt utbyggd välfärdsapparat till gagn för arbetarbefolkningens bästa, man har bekämpat de kriminella som enbart saboterar och skadar hederliga människor och man har uppmuntrat till en röd politisk kultur, ett av de allra sundaste inslagen i 1960-talets kulturrevolution. En mycket intressant faktor är att Bo Xilai har gjort alla dessa goda ting, trots att även hans far, en gång i tiden landets finansminister, blev straffad för sina vedervärdiga högeridéer under kulturrevolutionen, precis som fadern till Xi Jinping. Detta visar att en sådan släkthistoria inte nödvändigtvis bör innebära att man själv utvecklas till en dålig människa.

Bo Xilai genomförde omfattande sociala välfärdssatsningar i den storstad, eller snarare provins, som han styrde. En hel del privat verksamhet överfördes till sin rätta plats, alltså offentlig ägo. Man genomförde omfattande program för att sätta människor i arbete och ge dem bra arbeten med löner att leva på, till skillnad från de närmast slavliknande förhållanden som folk hade fått arbeta under framförallt vid den tid som Jiang Zemin styrde landet. Det stora folkflertalet i Kina har i dagsläget dessutom mycket låga löner, så låga att det knappt går att försörja sig på, men Chongqing kom att skilja sig markant från detta under Bo Xilais styre, för under denna tid tog den regionala ledningen över egendom och tillgångar från förmögna direktörer och kriminella och använde detta för att höja lönerna för de vanliga arbetarna. Detta är den goda varianten av maoism och den var mycket uppskattad bland provinsens invånare.

Bo Xilais fall nu under våren var att hans fru blev dömd för mord på en brittisk affärsman. Varför brottsliga gärningar som hans fru har gjort sig skyldig till, om hon nu ens är skyldig, skulle leda till att han blir avsatt är dock totalt obegripligt. De är inte direkt en och samma person, utan enskilda personer. Kanske var det så att vissa i partiets politiska ledning såg sig hotade av hans nymaoistiska linje och hans kamp mot korruptionen och förmodligen var det nog också vissa som ansåg att det var ett misstag att låta honom få den politiska makten i Chongqing. Chongqing var nämligen hårt drabbat av kriminella gäng under perioden innan kommunistpartiet tog makten i landet 1949. I och med detta försvann gängen och var sedan borta i flera årtionden, men Deng Xiaopings vansinniga högerpolitik och ekonomiska liberalisering i slutet av 1970-talet och under 1980-talet fick stadens kriminella gäng att återuppstå, denna gång i samarbete med korrupta ledarfigurer inom kommunistpartiet. När Xilai fick makten i staden bekämpades alla dessa och de kriminella straffades och fängslades eller i vissa fall avrättades, givetvis också de kriminella ledarfigurerna inom partiet. Det var kanske detta som upplevdes som ett hot och som gjorde att man nu när Xilais fru blev dömd för mord kunde utnyttja situationen och få honom avsatt från sina politiska uppdrag.

Under Bo Xilais styre byggde man massvis med bra bostäder åt låginkomsttagarna och gav dem ett bättre liv. Man minskade de ekonomiska klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste. Vidare måste det nämnas att när taxiförarna i Chongqing inledde en strejk 2008, så bad han inte polisen att attackera strejken och åtala de delaktiga, som har skett på andra ställen i landet under strejker, utan istället inledde han förhandlingar med dem, lät dem upprätta en fackförening och höjde deras löner. Så ska maoism fungera i praktiken, vilket Kinas politiska ledning helt verkar ha glömt bort sedan början av 1970-talet när de mest lovande personerna i partiet lönnmördades eller fängslades.