Könskvotering till bolagsstyrelser – en fråga om kompetens?

I och med att Feministiskt Initiativ gjorde ett rekordval nu i maj och tog ett mandat i Europaparlamentet så har de hamnat mycket i centrum för den svenska politiska debatten. I denna artikel vill jag enbart fokusera på en enstaka av de frågor de driver, nämligen könskvotering till bolagsstyrelserna. Kapitalets representanter brukar vara de mest intensiva motståndarna mot detta förslag och de angriper det väldigt intensivt. Detta är väl inte så förvånande och heller inte särskilt intressant. Det intressanta är den argumentation de brukar använda kring frågan. De erkänner att könsfördelningen i bolagsstyrelserna är väldigt snedfördelad, men förklarar detta med att det är en fråga om kompetens. De hävdar att bolagsstyrelserna alltid väljer de mest kompetenta personer de kan hitta, och av någon ren slump verkar detta vara en väldigt stor övervikt av män.

Givetvis är det rent nonsens att det är de mest kompetenta som väljs till bolagsstyrelserna. De som väljs är de som kommer från fina familjer, har rätt efternamn och rätt kontakter. Allting handlar om nätverk, ofta med uråldriga anor. Det rör sig ofta om män sprungna ur de gamla svenska adelsfamiljerna eller andra framstående finansfamiljer. Man vill ogärna välja in nyrika och så kallade ”uppkomlingar”. Nog om detta. Det intressanta är att argumentationen om ”kompetens” känns igen från ett annat sammanhang, som på många sätt skiljer sig från bolagsstyrelserna, men förvånansvärt nog också har vissa likheter. Jag talar om Ung Vänsters förbundsstyrelse, men fenomenet förekommer förmodligen även i förbundsstyrelser för andra ungdomsförbund samt i de svenska partistyrelserna. Ung Vänsters förbundsstyrelse är ett kompisgäng som håller varandra bakom ryggen och vägrar släppa in personer som är oppositionella eller på något sätt kan hota den rådande ordningen. Det stående argumentet man använder för att hålla dessa borta är ”kompetensen”.

Förbundsstyrelsen pratar vitt och brett om att det är viktigt att förbundsstyrelsen består av kompetenta och erfarna ”kamrater”. Vem som är kompetent och inte är en fullständigt subjektiv bedömning och förbundsledningen har totalt tolkningsföreträde. De som är inställsamma och har rätt kontakter har goda möjligheter att väljas in till ledningen och omges av en aura av ”kompetens”. Den som på något sätt kritiserar den ständiga högervridningen av förbundet och dess eviga anpassning till borgerligheten, den personen betraktas som inkompetent och saknar därefter alla möjligheter att nå ledande poster.

När det är dags för kongress i UV så lägger valberedningen fram förslag på vilka de anser ska sitta i förbundsstyrelsen, som ordinarie respektive ersättare. Valberedningens förslag brukar röstas igenom med högst marginella ändringar. Nu kanske någon hävdar att kongressens delegater utgör en god representation av förbundets medlemmar och de olika åsiktsskillnader som finns och därför på goda demokratiska grunder kan rösta fram en förbundsstyrelse som representerar hela förbundet. Ja, i den bästa av världar. Denna värld är dock inte Ung Vänster. Förbundsledningen samlar sitt röstboskap när det är dags för kongress och de ser till att högerfalangen alltid har en majoritet av rösterna. Detta ser man till att skapa genom precis vilka medel som helst. Man skyr inga medel alls. Om de oppositionella och radikala är oroväckande många och alltför välorganiserade så ser ledningen till att utesluta de drivande inom oppositionen genom fabricerade stadgebrott. Detta har vi sett nu under 2014 års första halva. En annan metod är att mixtra med delegatsystemet på olika sätt. Om förbundsstyrelsen känner sig nödgad så kan de skriva upp medlemssiffrorna för de lojalistiska distrikten så att de får skicka många fler delegater. Det är ingen som kan granska detta eftersom det är förbundsledningen som kontrollerar medlemsregistren och statistiken. Det är därför som högerfraktionen kan fortsätta styra förbundet ohotat år efter år och aldrig blir avsatta.

Tänk att begreppet ”kompetens” kan användas som slagträ för makthavare i vitt skilda organisationer och sammanhang. Det används av både bolagsstyrelsen för exempelvis Atlas Copco och av Ung Vänsters förbundsledning. Atlas Copco använder det för att hålla kvinnor och uppkomlingar borta, medan Ung Vänster vill mota bort de radikala. Begreppet kompetens kanske rent av är makthavarnas allra mest användbara verktyg för att sitta kvar på sina positioner ohotade. Därför måste deras missbruk av begreppet avslöjas och bekämpas. Ledningarna måste omkullkastas och ersättas av en sant folklig representation. Det är precis som vi brukar sjunga i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”. De personer som sitter i dessa ledningar kan bytas ut av i stort sett vem som helst. Vem som helst klarar av att göra det de gör. De är inte ett dugg kompetenta, även om de i sin självbild vill framhäva sig själva i den rollen. Nej, det svenska näringslivets och de politiska organisationernas ledningar rör sig snarare om ganska inkompetenta personer med inte mycket annat än luft i skallen. Ut med det gamla, in med det nya!

Stillastående i Europaparlamentsvalet

I valet till Europaparlamentet nu i maj 2014 ökade Socialistiska Välfärdspartiet till 86 röster, jämfört med 78 röster i valet 2009. Detta är en ökning med strax över 10 %, samtidigt som valdeltagandet ökade med en ungefär lika stor procentsats. Ett stillastående i detta val är i själva verket att betrakta som en stor valförlust. Givetvis en fullständigt meningslös och obetydlig sådan, men ändock en förlust, om vi ser detta i beaktande av Socialisternas utveckling som organisation under denna femårsperiod. Europaparlamentsvalet är totalt irrelevant och betydelselöst, men kan resultatet kan möjligtvis ge en indikation om vart Socialisterna är på väg rent styrkemässigt.

Vid valet 2009 var Socialisterna enbart en lokalorganisation i Västervik, med ett par enstaka strömedlemmar på andra håll i landet. Man skrapade då ihop 78 röster totalt. Givetvis bara en bråkdel av antalet röster jämfört med våra valresultat i Västerviks fullmäktigeval, då vi inte har bedrivit någon som helst valkampanj när vi har ställt upp i Europaparlamentsvalen. Att vi då enbart fanns i Västervik förklarar förstås att vi i stort sett fick alla våra röster därifrån. Under hösten 2009 och våren 2010 utvidgades vi från att vara en lokalorganisation i Västervik till att bli en riksorganisation med lokalavdelningar på flera olika orter i landet. Det är i det läget vi nu befinner oss. Då hade man förstås kunnat anta att vi skulle gå fram ordentligt i Europaparlamentsvalet och dra in en hel del röster i de kommuner där vi har lokalavdelningar. Obegripligt nog har så inte blivit fallet. Är detta att betrakta som ett illavarslande svaghetstecken för organisationen?

Det har efterhand kommit fram att en stor del av organisationens medlemmar utanför Västervik i valet svekröstade på Vänsterpartiet, av oklara anledningar. Detta är givetvis oacceptabelt, eftersom det då framställer organisationens folkliga stöd som svagare än det faktiskt är. Vi är betydligt starkare än så här och vi kan betydligt bättre än så här. I och med att vi förra valet fick ihop 78 röster och därefter kanske har fördubblat vårt medlemsantal i organisationen, så bör vi rimligtvis ha skrapat ihop runt 150-200 röster i detta val. Vi var inte ens i närheten. Att vi återigen hamnar bakom Europeiska Arbetarpartiet (EAP) i antal röster är en fullständig skandal som aldrig får upprepas i något val framöver. Trots vårt dåliga resultat i detta val får det antas att vi går framåt i kommunvalet i Västervik i höst. Både 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen till två mandat, men denna gång är det dags att gå över denna gräns. Om vi återigen hamnar på liknande siffror som senast så blir detta ett tecken på att organisationen har stagnerat och då krävs det drastiska åtgärder för att få fart på organisationen igen. Under åren 2009–2011 hade vi rejäl medvind, men därefter känns det som att saker och ting har stannat av. Ingenting annat än en ständig offensiv framåt kan vara acceptabelt. Därför måste vi få vind i seglen igen och flytta fram organisationens positioner i mycket snabb takt. Allt annat vore fullständigt otänkbart.

Om Socialisterna, likt de gamla kvarvarande grupperna från 68-vänstern (som exempelvis Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet och i viss mån Rättvisepartiet Socialisterna), stagnerar och inte kommer någon vart, då kanske det är dags för någon ny organisation att ta över den ledarfackla för Sveriges ideologiskt renläriga revolutionära socialister som Socialisterna har burit sedan 2009. En intressant rörelse är den opposition som har vuxit fram inom Ung Vänster de senaste åren och som nu har fått flera av sina mest drivande personer uteslutna ur förbundet. Låt oss hoppas att någonting gott kan komma ur detta. Örebroavdelningen har nu startat det lokala Örebropartiet, medan de uteslutna oppositionella i Blekinge och Uppland ännu inte har någon ny organisationstillhörighet. Det ska bli mycket spännande att se vart de tar vägen. Förhoppningsvis kan vi framöver se en sammanslagning av Socialisterna, Örebropartiet, Arbetarpartiet och alla de uteslutna oppositionella från Ung Vänster. En sådan sammanslagning skulle skapa den mest hoppingivande politiska organisation vi har haft i Sverige sen Socialistiska Partiet på 1930-talet.

Vad är demokrati?

Demokrati är ett mångsidigt begrepp, men det finns två huvudsakliga beståndsdelar: politisk demokrati och ekonomisk demokrati. Olika politiska ideologier värderar dessa olika högt. Anhängarna av diverse borgerliga politiska uppfattningar brukar i stort sett helt förbise den ekonomiska demokratin och mer eller mindre förneka att detta är en viktig beståndsdel i det korrekta demokratibegreppet. Detta är en av deras stora svagheter och en viktig anledning till att ett samhälle som styrs av borgerliga krafter aldrig kan bli ett välfungerande samhälle. Dessa krafter anser att Sverige och för den delen även flera andra av världens stater är fullt fungerande demokratier, en uppfattning som i själva verket inte stämmer överens med verkligheten. Anledningen till att de kan hävda detta är för att de tycker att politisk demokrati är detsamma som fullständig demokrati. Självklart kan man hålla med om att Sverige till stora delar är en rent politisk demokrati. Alla myndiga svenska medborgare röstar i parlamentsvalen enligt principen en man, en röst. Så långt är allting väl, men det stora problemet är att det stannar där. För att skapa en riktig demokrati måste man gå många steg längre än så, annars blir demokratin högst begränsad, såsom den är nu.

För det första är den rent politiska demokratin i Sverige en begränsad sådan. Det är ett representativt system där vi vanliga medborgare bara har rätt att rösta en enda dag vart fjärde år och under alla de övriga dagarna är det representanter som ska sitta och rösta åt oss, många gånger mot vår egen vilja. Många röstar på det parti man uppfattar som minst dåligt, men det kanske är ett parti man bara delar åsikt med i 80 % av frågorna. I övriga frågor sitter partiets ledamöter och röstar på ett annat sätt än jag som väljare önskar. Om istället vi allesammans i ett direktdemokratiskt system fick rösta själva och inte via representanter eller ombud, ja, då skulle självklart den politiska demokratin vara så oerhört mycket starkare.

Än viktigare än den politiska demokratin är självklart den ekonomiska demokratin. För att ett samhälle på allvar ska kunna räknas som en fullständig demokrati måste även samhällsekonomin vara demokratiskt styrd. Några sådana länder finns inte någonstans i hela vår värld och har heller inte funnits i mänsklighetens historia. Visst har det funnits lokala samhällen och civilisationer som periodvist har haft en stark ekonomisk demokrati, men någon fullständig demokrati har världen aldrig upplevt. I precis vartenda land i vår värld råder kapitalets diktatur. Inte något enda land i världen är en demokrati. Detta är fakta, men tyvärr sprider media den borgerliga myten om att enbart den politiska demokratin ensam är att betrakta som en fullständig demokrati. Det finns alltså en stor begreppsförvirring i samhället kring demokratibegreppet, en begreppsförvirring som måste redas ut och bekämpas. Det är nödvändigt, av både politiska och rent folkbildande skäl, att få människor att ta till sig det korrekta och vetenskapliga demokratibegreppet, dvs. politisk och ekonomisk demokrati som en helhet. Enbart detta kan vara sann och verklig demokrati.

En sak som går att ha olika uppfattningar om är hur den politiska och ekonomiska demokratin ska värderas i relation till varandra. Personligen skulle jag väl säga att ett bra demokratibegrepp är där den ekomoniska demokratin värderas till kanske 70 % och den politiska demokratin värderas till 30 % av helheten. Den ekonomiska demokratin är klart viktigare än den politiska. Det betyder att ett samhälle med större mått av ekonomisk demokrati, men där det rent politiskt råder diktatur, är ett mer demokratiskt samhälle än i en marknadsekonomisk så kallad ”valdemokrati”. Som exempel kan nämnas att Sovjetunionen var ett långt mer demokratiskt samhälle än någonsin USA. Den ekonomiska fördelningen i Sovjet var långt ifrån perfekt, men situationen i USA är ännu värre. Ekonomisk rättvisa och fördelning går alltid före den politiska demokratin. Det finns samhällen som har starkare politisk demokrati och de som har starkare ekonomisk demokrati. De sistnämnda fungerar något bättre. Det finns dessutom samhällen som har misslyckats på bägge fronter. Det allra värsta skräckexemplet tillika minst demokratiska samhället vi har i vår värld i dag torde nog vara Saudiarabien, ett samhälle som dessutom har en strikt antivetenskaplig hållning när det gäller religionen. Dagens Saudiarabien är kommunismens absoluta motpol, på alla fronter. Detta bör vara borgarnas drömsamhälle.

Den fullständiga demokratin är det kommunistiska samhället. Detta samhälle är direktdemokratiskt styrt och varje person röstar för sig själv, inte via representanter. Samhällsekonomin är dessutom demokratiskt styrd, planerad och fördelad. Kommunismen är den kompletta demokratin, det felfria samhället. Detta gäller faktiskt egentligen också enligt den borgerliga definitionen av demokrati, alltså folkstyre, majoritetsstyre. Arbetarklassen utgör den absoluta majoriteten av världens befolkning och kommunismen är arbetarklassens politik. Om världen ska styras enligt befolkningsmajoritetens vilja måste alltså styret vara kommunistiskt. Enbart detta kan vara demokrati, även enligt denna borgerliga definition. Att det inte ser ut så, att majoriteten av världens befolkning inte röstar på kommunistiska partier i de parlamentariska valen, beror självklart på ett flertal olika anledning. För det första är själva partisystemet och parlamentarismen direkt antikommunistisk i sig, men en annan oerhört viktig aspekt är det falska medvetandet.

Det falska medvetandet innebär att en mycket stor del av världens arbetarklass är omedveten om både sin klasstillhörighet och sina politiska intressen, vilka är starkt sammanknippade med varandra. Alla arbetares politiska intresse är att det kommunistiska samhället upprättas. Många arbetare är dock inte medvetna om sin klasstillhörighet, utan identifierar sig med en annan klass än den klass de faktiskt tillhör. Dessutom är det så att många av de som väl är klassmedvetna, trots detta sympatiserar med andra politiska uppfattningar än de som gynnar dem ekonomiskt och politiskt. Detta beror på att de är förledda av olika institutioner inom det kapitalistiska samhället, exempelvis skolan eller massmedia, att tro att de faktiskt gynnas av en politik som i själva verket missgynnar dem. Det är förklaringen till att många människor röstar direkt mot sina klassintressen. Att bekämpa detta är den kommunistiska rörelsens viktigaste uppgift och det kan bara göras genom folkbildning. Därför är det viktigt att vi ständigt bedriver oerhört intensiva och omfattande upplysningskampanjer och att vi hela tiden hörs och syns överallt, så att samhällets medborgare faktiskt lär sig sakernas faktiska tillstånd. Det är en oerhörd arbetsuppgift vi har att utföra, men det är fullständigt nödvändigt.

Till försvar av Markus Allard

I mitten av november slog polisen till mot Revolutionära Fronten och grep flera av dess medlemmar. Därefter inleddes en hetskampanj i media mot olika vänsterpartister som på ett eller annat sätt hade uttalat stöd eller sympati för denna organisation. Mediedrevet gick allra hårdast mot Markus Allard, distriktsordförande för Ung Vänster i Örebro län samt ersättare för Vänsterpartiet i Örebro kommunfullmäktige. Partisekreterare Aron Etzler bemötte dessa attacker från medias sida genom att inleda ett uteslutningsärende mot Allard. Det visar att medias taktik att söndra och härska fungerar väl. Vänsterpartiet har inte, som brukligt i detta läge, ställt upp som en enad front och försvarat sina medlemmar gentemot medias attacker. Nej, istället har partisekreteraren helt anslutit sig till mediedrevet och svikit en av sina egna medlemmar på ett riktigt lågt sätt. Så länge Allard värvade en massa folk till ungdomsförbundet och var en initiativrik och drivande kraft (vilket han fortfarande är) som kunde få in unga örebroare till partiarbetet, då var han mer än välkommen. Men så fort han på något sätt gick emot mediedrevet och de förutfattade och felaktiga meningar som råder inom den svenska borgerliga pressen, då väljer partiet att hugga honom i ryggen och lämnar honom ute i kylan.

Det finns många bekymmersamma faktorer i svensk politik idag. En av dessa är att Moderaterna och Socialdemokraterna försöker lägga sig så nära varandra som möjligt i politiken av populistiska skäl och för att försöka värva tveksamma mittenväljare. Skillnaderna mellan deras bägge budgetförslag reduceras till enbart några promille. Ideologierna dör undan mer och mer. Man säljer ut sin politik till högstbjudande och det verkar vara viktigare för dem att behålla makten än den ideologiska renheten. Det är denna likriktning och högervridning av svensk politik som är det stora problemet, inte Markus Allard. Mediedrevet går hårt mot alla bryter mot denna negativa utveckling och fördummande av befolkningen. I detta läge är det skönt att inte alla vänsterpartister är sådana ryggradslösa kappvändare som partisekreterare Aron Etzler, utan att Markus istället står upp för det som är rätt och riktigt.

Vi kan dra oss till minnes kampanjen mot Lars Ohly för nära tio år sen, där medias hets till slut fick honom att sluta titulera sig kommunist. Av rent populistiska skäl valde han att vika sig för media, men av detta vann partiet absolut ingenting. Vänsterpartiet förlorade alla val under hans ledning. Väljarna straffade hans fullständiga principlöshet. I detta läge är det positivt att sådana som Markus står rakryggade mot mediadrevet. Det ger i alla fall något hopp för Vänsterpartiet, det sjunkande skeppet.

Aron Etzlers agerande i denna fråga strider faktiskt mot den egna partilinjen. Eller om vi snarare ska kalla det för en oskriven regel, nämligen att interna konflikter ska behandlas internt och inte ventileras i massmedia, inför allmän beskådan. Det här skiljer sig helt mot hur det gick till senaste gången det rådde en större konflikt och uteslutningsärenden inom den vänsterpartistiska rörelsen, nämligen åren 2006–2007. Den gången gällde det ungdomsförbundet Ung Vänster och själva partiet var inte direkt påverkat, men indirekt. Det var en konflikt med centrum i Västernorrland där distriktsstyrelsens kassör (jag själv) blev utesluten ur förbundet och fyra av Ung Vänsters lokalavdelningar i protest mot detta valde att gå över till Syndikalistiska Ungdomsförbundet och bilda lokalavdelningar inom denna federation istället. Hela Ung Vänsters distrikt i Västernorrland upplöstes och länet stod utan UV-distrikt i ett par år efter det. Det mest anmärkningsvärda när det gäller detta är att förbundet den gången hade linjen att det hela skulle ske i tysthet och absolut inte ventileras i massmedia. Förändringen verkar vara total nu när Etzler gör uttalanden om uteslutningsärenden i Svenska Dagbladet, Nerikes Allehanda och även uttalar sig hos Sveriges Television.

Nerikes Allehanda har skrivit flera artiklar i ärendet och spekulerar rentav kring att det finns ett hot om splittring i Vänsterpartiet. Det vore förvisso ett intressant scenario, men knappast särskilt sannolikt. Vid förra uteslutningsärendet minns jag att jag först blev avstängd från Ung Vänsters verksamhet i två månader fram till nästa förbundsstyrelsemöte. Detta var i alla fall i teorin, men i praktiken deltog jag i Ung Vänsters verksamhet precis som vanligt även under denna period av avstängning, eftersom hela distriktet motsatte sig avstängningen och helt enkelt lät mig delta precis som jag ville. När förbundsstyrelsemötet hade hållits så ringde en av ledamöterna upp mig och berättade att jag var insläppt i förbundet igen. Uteslutningsivrarna verkar alltså inte ha fått igenom någon uteslutning på mötet. Som jag minns krävdes det två tredjedels majoritet av förbundsstyrelsens ledamöter för att utesluta en medlem. Detta verkar man alltså inte ha fått ihop. Om samma regel finns i Vänsterpartiets stadgar vet jag inte, men jag skulle tro att bestämmelserna är ungefär liknande. Det är omöjligt att som yttre betraktare veta hur starkt Allards stöd är inom partistyrelsen idag, men det är möjligt att han har åtminstone en tredjedel med sig och i så fall får han stanna kvar.

Om nu Allard blir utesluten så kommer det sannolikt att bli ungefär samma scenario som senaste gången, alltså att Allards anhängare i protest kommer lämna partiet och engagera sig inom någon annan organisation, alternativt blir helt politiskt passiviserade. Vi får hoppas att det sistnämnda absolut inte inträffar. Politisk passivitet är en dödssynd. Det vore bra om alla medlemmar som delar Allards politiskt radikala värderingar får ett utökat inflytande både inom partiet och ungdomsförbundet. Det vore en viktig vitamininjektion för den vänsterpartistiska rörelsen. Vad Vänsterpartiet idag behöver är en rejäl radikalisering, för att på så sätt kunna locka till sig vettiga medlemmar. Man verkar ligga långt ifrån den situationen idag. Partiet verkar inlemmas i etablissemanget alltmer, och den samhällskritik och radikala anda som en gång fanns är i stort sett helt bortblåst. Emellanåt dyker det upp vettiga krafter inom partiet, såsom nu Markus Allard. Dessa brukar bli kortvariga. Antingen kastar partiet ut dem eller så tröttnar de själva på att de aldrig lyckas få igenom sina krav. Det finns inte något utrymme för radikal politik inom dagens vänsterparti. Den rollen har tagits över av andra organisationer, såsom Socialisterna eller Arbetarpartiet, de verkligt radikala krafterna i Sverige idag.

Oavsett vad som nu händer får vi hoppas på att det blir en seger för de progressiva och framåtskridande socialistiska krafterna, hur nu än den kan se ut. De reaktionärer som vill fortsätta partiets utveckling i en negativ linje bör bekämpas. Vänsterpartiet har en gång i sin historia varit ett bra socialistiskt parti, men den tiden är över sen länge. Den tiden slutade med partisplittringen 1929. Då fortsatte de så kallade ”kilbommarna” den socialistiska andan, medan ”sillénarna”, de som senare kom att utvecklas till dagens Vänsterparti, slog in på en stalinistisk och sovjetvänlig linje. Kilbommarna kom att urarta politiskt efter ett tiotal år och splittrades i flera mindre delar i slutet av 1930-talet, bland annat till följd av ekonomiska konflikter och missnöje med valresultaten.

Stalinismen är idag borta från Vänsterpartiet, i alla fall rent ideologiskt. Kvar finns dock den organisatoriska stalinismen, så att säga. Vänsterpartiet är ännu centraliserat, byråkratiskt och hierarkiskt i sin partistruktur, helt i Stalins anda. Dess organisation är utformad efter den så kallade ”demokratiska centralismen”. All centralism är av ondo, även den som utger sig för att vara demokratisk. Centralism kan aldrig vara demokratisk. Vad vi behöver är ett samhälle där all makt utgår från arbetarråden, ett decentraliserat samhälle med platta maktstrukturer, det rådskommunistiska samhället. Det är någonting som Vänsterpartiet går helt emot.

Flytta fram marxismens positioner!

För att kunna bedriva opinionsarbete i kampen för att upprätta det stats- och klasslösa samhället behövs det stora ekonomiska tillgångar. Detta är någonting som den socialistiska rörelsen i alla tider över hela världen har brottats med. Vi behöver pengar för att sprida vårt budskap, vare sig det är genom trycksaker eller via andra former av mediekanaler. Det kan exempelvis röra sig om hemsidor, radiosändningar eller rentav tv-program. Det är viktigt att vi överallt försöker dominera media och att vår bild förs fram på varje plats. Vi måste driva undan alla former av borgerliga opinionsyttringar från de mediala kanalerna. Det är av största vikt att upprätta en total marxistisk dominans, så att vi kan se till att det skadliga borgerliga inflytandet inte längre sprids bland samhällets medborgare.

Det finns olika sätt att skaffa sig pengar och ekonomiska tillgångar, men den främsta metoden idag i det nuvarande samhället är genom vanligt hederligt arbete. Lönerna mellan olika arbeten kan skifta oerhört mycket. Därför är det viktigt att personer som delar de marxistiska värderingarna besätter så många högavlönade yrken som möjligt. Vi måste helt enkelt se till att göra karriär och på så sätt dra in de pengar som behövs till den revolutionära kampen. Alla marxister bör i så hög utsträckning som möjligt försöka nå ledande positioner inom exempelvis den akademiska världen eller poster som högre tjänstemän. Att nå höga poster inom näringslivet är i stort sett uteslutet för oss, därför att i denna värld är det viktigt att tillhöra rätt familjer och gärna att den egna familjen har goda kontakter med andra framstående finansfamiljer sedan flera generationer tillbaka. Detta är helt enkelt inte möjligt att som marxist skaffa sig. Däremot går det att göra karriär på utbildningsmässig grund.

Att studera på universitet är inte på något sätt svårt, men det kräver mycket envishet och tålamod. Det krävs flera års hårt arbete innan man når de finare examensnivåerna, men i längden är det värt slitet. En hög examensnivå är i de flesta fall nyckeln till att göra karriär och nå de högavlönade posterna. Det kan exempelvis handla om en rent akademisk karriär: att först genomföra sin utbildning på grundnivå, avancerad nivå, därefter doktorera, bli utnämnd till docent och avslutningsvis professor. Några få enstaka professorer lyckas dessutom ta sig upp till posten som universitetsrektor. Det ger en mycket hög lön och det är någonting som behövs till kampen för att avskaffa klassamhället. Vi måste helt enkelt utnyttja klassamhället i kampen för att avskaffa detsamma. I klassamhället belönas flitiga studier ofta med höga löner. Detta måste vi utnyttja så gott det går. Att studier och hårt arbete belönas på ett annat sätt i det klasslösa samhället hör inte hit, därför att vi har ännu inte nått det klasslösa samhället.

Genom att vi som marxister försöker slå oss fram karriärmässigt och besätter de högavlönade posterna i samhället får vi inte bara mer inkomster att skänka till den politiska kampen, utan vi får också en annan mycket viktig förmån. Personer på ledande befattningar som exempelvis högre tjänstemän eller ledande roller på universiteten åtnjuter ofta en stor respekt från samhället. Personer tenderar att lyssna mer på en person med professorstitel än på den vanlige mannen på gatan. Det går att tycka vad man vill om den saken, men så står det till idag och även detta måste vi utnyttja. I och med det förtroendekapital som professorer ofta har så kan en marxistisk professor använda sig av sin akademiska ställning till att sprida det politiska budskapet på ett mer effektivt sätt. En marxistisk professor kan skriva kurslitteratur till världens universitet och i dessa böcker föra en korrekt vetenskapligt marxistisk linje, till skillnad från den borgerliga antivetenskapen. När universitetsstudierna världen över bedrivs med ett marxistiskt studiematerial som grund så har vi redan där stärkt marxismens vetenskapliga ställning.

Tyvärr går det inte att ta sig till ledande och högavlönade positioner enbart på egen prestation, utan vissa betydligt besvärligare saker spelar in. När det gäller anställning till en sådan post så ligger beslutet i händerna på andra och dessa andra kan i många fall vara illasinnade. En hög utbildningsnivå och goda prestationer ökar i varje fall sannolikheten att nå dessa positioner och därför bör varje marxist sträva åt den riktningen. En flitig arbetsinsats i universitetsstudierna är en början för att nå ett högavlönat arbete, en transportsträcka på vägen för att nå de poster som kan dra in pengar till den revolutionära kampen för klassamhällets avskaffande. Det enda egentligen problematiska är att vissa av de nödvändiga besluten på vägen dit ligger i händerna på andra. Att genomföra sina studier på grundnivå och avancerad nivå samt ta ut de nödvändiga examensbevisen från dessa bägge nivåer, det är någonting som vem som helst kan klara av med rätt envishet och tålamod. För den som därefter vill fortsätta den akademiska karriären krävs det dock att du först av allt blir anställd som doktorand. Detta beslut ligger i händerna på andra och därför är detta en mycket kritisk spärr som inte vem som helst kan passera. Det gäller ofta att ha rätt kontakter, någonting som kan vara besvärligt för den som kommer från en revolutionär familj som inte är etablerad i universitetsvärlden.

Som sagt måste vi utnyttja det kapitalistiska samhället för att avskaffa detsamma. Tack och lov har arbetarrörelsens historiska kamp lett till att även arbetarklassens barn har fått möjlighet att studera på universitetsnivå. Detta bör vi använda som en språngbräda för att ta över så många viktiga positioner som möjligt i samhället. En marxistisk dominans över universiteten är ett första viktigt steg. Därefter kan vi ta över fler och fler branscher och manövrera undan kapitalets lakejer. När vi väl har nått tillräckligt långt kan inte längre någonting hindra oss från att genomföra den omfattande samhällsomvandling som är fullständigt nödvändigt för att rädda mänskligheten från undergång, nämligen klassamhällets avskaffande.

Det kapitalistiska samhället kommer slutligen att leda mänskligheten ner i undergången. Detta är ett ofrånkomligt faktum. För att rädda mänskligheten måste därför kapitalismen avskaffas. Förr eller senare kommer naturligtvis jorden att bli helt obeboelig av rent naturliga skäl, när solen växer sig större och jordens därmed ökande temperatur gör planeten obeboelig. Om vi däremot så snart som möjligt avskaffar kapitalismen kan vi genom en marxistisk forskning och vetenskap utveckla metoder för mänskligheten att kolonisera andra planeter och därmed fortleva även efter vår tid här på jorden. Mänskligheten får aldrig någonsin tillåtas att gå under. Just av den anledningen måste kapitalismen avskaffas, och detta så snart det bara är möjligt.