Stillastående i Europaparlamentsvalet

I valet till Europaparlamentet nu i maj 2014 ökade Socialistiska Välfärdspartiet till 86 röster, jämfört med 78 röster i valet 2009. Detta är en ökning med strax över 10 %, samtidigt som valdeltagandet ökade med en ungefär lika stor procentsats. Ett stillastående i detta val är i själva verket att betrakta som en stor valförlust. Givetvis en fullständigt meningslös och obetydlig sådan, men ändock en förlust, om vi ser detta i beaktande av Socialisternas utveckling som organisation under denna femårsperiod. Europaparlamentsvalet är totalt irrelevant och betydelselöst, men kan resultatet kan möjligtvis ge en indikation om vart Socialisterna är på väg rent styrkemässigt.

Vid valet 2009 var Socialisterna enbart en lokalorganisation i Västervik, med ett par enstaka strömedlemmar på andra håll i landet. Man skrapade då ihop 78 röster totalt. Givetvis bara en bråkdel av antalet röster jämfört med våra valresultat i Västerviks fullmäktigeval, då vi inte har bedrivit någon som helst valkampanj när vi har ställt upp i Europaparlamentsvalen. Att vi då enbart fanns i Västervik förklarar förstås att vi i stort sett fick alla våra röster därifrån. Under hösten 2009 och våren 2010 utvidgades vi från att vara en lokalorganisation i Västervik till att bli en riksorganisation med lokalavdelningar på flera olika orter i landet. Det är i det läget vi nu befinner oss. Då hade man förstås kunnat anta att vi skulle gå fram ordentligt i Europaparlamentsvalet och dra in en hel del röster i de kommuner där vi har lokalavdelningar. Obegripligt nog har så inte blivit fallet. Är detta att betrakta som ett illavarslande svaghetstecken för organisationen?

Det har efterhand kommit fram att en stor del av organisationens medlemmar utanför Västervik i valet svekröstade på Vänsterpartiet, av oklara anledningar. Detta är givetvis oacceptabelt, eftersom det då framställer organisationens folkliga stöd som svagare än det faktiskt är. Vi är betydligt starkare än så här och vi kan betydligt bättre än så här. I och med att vi förra valet fick ihop 78 röster och därefter kanske har fördubblat vårt medlemsantal i organisationen, så bör vi rimligtvis ha skrapat ihop runt 150-200 röster i detta val. Vi var inte ens i närheten. Att vi återigen hamnar bakom Europeiska Arbetarpartiet (EAP) i antal röster är en fullständig skandal som aldrig får upprepas i något val framöver. Trots vårt dåliga resultat i detta val får det antas att vi går framåt i kommunvalet i Västervik i höst. Både 2006 och 2010 har vi hamnat precis under gränsen till två mandat, men denna gång är det dags att gå över denna gräns. Om vi återigen hamnar på liknande siffror som senast så blir detta ett tecken på att organisationen har stagnerat och då krävs det drastiska åtgärder för att få fart på organisationen igen. Under åren 2009–2011 hade vi rejäl medvind, men därefter känns det som att saker och ting har stannat av. Ingenting annat än en ständig offensiv framåt kan vara acceptabelt. Därför måste vi få vind i seglen igen och flytta fram organisationens positioner i mycket snabb takt. Allt annat vore fullständigt otänkbart.

Om Socialisterna, likt de gamla kvarvarande grupperna från 68-vänstern (som exempelvis Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet och i viss mån Rättvisepartiet Socialisterna), stagnerar och inte kommer någon vart, då kanske det är dags för någon ny organisation att ta över den ledarfackla för Sveriges ideologiskt renläriga revolutionära socialister som Socialisterna har burit sedan 2009. En intressant rörelse är den opposition som har vuxit fram inom Ung Vänster de senaste åren och som nu har fått flera av sina mest drivande personer uteslutna ur förbundet. Låt oss hoppas att någonting gott kan komma ur detta. Örebroavdelningen har nu startat det lokala Örebropartiet, medan de uteslutna oppositionella i Blekinge och Uppland ännu inte har någon ny organisationstillhörighet. Det ska bli mycket spännande att se vart de tar vägen. Förhoppningsvis kan vi framöver se en sammanslagning av Socialisterna, Örebropartiet, Arbetarpartiet och alla de uteslutna oppositionella från Ung Vänster. En sådan sammanslagning skulle skapa den mest hoppingivande politiska organisation vi har haft i Sverige sen Socialistiska Partiet på 1930-talet.