Angående Kommunistiska Partiets utrikespolitik

Kommunistiska Partiet har en i många fall felaktig linje i sin utrikespolitik, även om den måste sägas vara väldigt konsekvent. Det är dock inte rätt att i alla lägen vara konsekvent, utan när det gäller vissa politiska frågor måste flexibilitet användas och man måste kunna analysera varje separat situation och ta ställning i fall till fall, inte tvångsmässigt köra exakt samma linje i precis alla lägen, eftersom förutsättningarna skiljer sig åt. Den linje som partiet har och har haft ända sedan de ursprungligen grundades som KFML(r) 1970 är att tvångsmässigt försvara allt och alla som går emot USA. Detta är rätt ibland, men inte i alla lägen.

Som alla vet så har USA under årens gång startat många krig mot alla möjliga länder runtom i världen. De allra flesta krigsbeslut har förstås varit totalt felaktiga, men det finns också undantag. Som exempel måste det nämnas att det förstås var rätt och riktigt av dem att lämna krigsförklaring mot den fascistiska alliansen av Tyskland, Italien och Japan under andra världskriget. En mer modern krigsförklaring som USA har gjort med rätta var när de inledde sin kamp mot Afghanistans dåvarande talibanregering 2001. Talibanerna förespråkade ett antivetenskapligt och religiöst styre. Antivetenskap och religion måste förstås stenhårt bekämpas vartän det dyker upp. Därför var detta beslut rätt och riktigt. Sen var det förvisso felaktigt av USA att inleda krig mot Irak 2003 och Libyen 2011, vilket Kommunistiska Partiet har helt rätt i, men de har uppenbarligen inte rätt i precis alla lägen.

I ett annat läge där partiet är helt åt helvete fel ute är i sitt försvar av Iran och grupper i stil med Hizbollah i Libanon. Dessa är inga marxistiska krafter, dessa är inga ateister eller förkämpar för den vetenskapliga utvecklingen och forskningen. Därför ska de inte försvaras, utan istället hårt och skoningslöst bekämpas. En marxistisk linje är att alltid ställa sig till försvar för vetenskapen och därmed att på samma vis gå emot religionen. Vetenskap och religion är två motpoler och det ena utesluter det andra. Därför har Kommunistiska Partiet i flera fall en antivetenskaplig och antimarxistisk linje. Hur kan detta vara möjligt i ett parti som kallar sig för kommunistiskt? Svaret bör rimligtvis vara att de är helt förblindade av sin tvångsmässighet att alltid ställa sig bakom allt och alla som utger sig för att vara motståndare till USA. Faktum är att Iran och USA i själva verket är att betrakta som allierade i kampen mot vetenskapen, för de är bägge två samhällen med djupt religiösa politiska ledningar. De har en antivetenskaplig allians mot marxismen, mot alla världens kommunistiska partier. Därför måste alla försvarare av vetenskapen och marxismen å det bestämdaste fördöma bägge dessa två regimer och deras politiska linje mot vetenskapen, inte att som Kommunistiska Partiet ställa sig bakom den ena. DÄRFÖR är Kommunistiska Partiets utrikespolitik mycket felaktig och bör utsättas för en marxistisk korrigering till försvar av vetenskapen.

Den amerikanska hiphopfejden mellan öst och väst

Under första halvan av 1990-talet uppstod en amerikansk hiphopfejd mellan öst- och västkusten, vilken skulle nå sin kulmen vid mitten av 1990-talet med ett antal dödsskjutningar och mördade artister som följd. De mest framstående av dessa var 2pac och Notorious B.I.G. I media framställdes dessa ofta som ärkefiender och som någon form av ledargestalter för väst respektive öst, men det var egentligen inte dessa två som drog i trådarna kring det hela. Mannen som måste beskrivas som hjärnan bakom hela konflikten och på så vis också med ett stort ansvar för morden var skivbolagsdirektören Suge Knight.

Suge Knight är en man som har lämnat mycket skada och elände efter sig, vartän han har farit fram. Hans gärningar och inblandning i mordet på Tupac Shakur, med artistnamnet 2pac, har tidigare behandlats i en artikel i Nya Revolutionsbulletinen nummer 13, 2006, men den var inte tillräckligt uttömmande. Den artikeln kunde heller inte av naturliga skäl behandla efterspelet på samma vis som en artikel i slutet av 2012 kan göra, så därför är denna nya artikel i frågan nödvändig.

1991 grundades det amerikanska skivbolaget Death Row Records med Suge Knight som verkställande direktör. Bolaget fick några bra år efter starten, men inledde ganska tidigt en konflikt med den östkustbaserade hiphopen som kretsade kring skivbolaget Bad Boy Records. Knight inledde denna konflikt, var den mest pådrivande parten och drog in sina anställda artister samt motpartens artister i en idiotisk och destruktiv konflikt utan syfte. Resultatet blev många dödsfall och andra problem.

Bolaget Death Row lyckades 1995 knyta till sig den mest lönsamme hiphopartisten vid denna tid, 2pac, genom att betala hans borgen och få ut honom från det fängelsestraff han vid tillfället avtjänade. Genom detta hamnade han i en beroendeställning till bolaget och dess direktör Knight, som knöt till sig många artister och låträttigheter genom utpressning, misshandel, hot och rent allmänt kriminellt beteende. 2pac kom senare under hösten 1996 att bli mördad under mystiska omständigheter, ett mord som aldrig har blivit uppklarat och som det har gjorts flera dokumentärfilmer om. Ingen kan med hundraprocentig säkerhet säga vem som låg bakom mordet och vad som var bakgrunden till det hela, men det tycks mycket rimligt att Suge Knight hade en omfattande inblandning och möjligtvis var beställare av mordet. 2pac hade nämligen under tiden före mordet haft funderingar på att lämna sitt skivbolag och det hade förstås inneburit ett stort ekonomiskt avbräck för Suge Knight som hellre såg till att få 2pac mördad än att den profit han bidrog med skulle överföras till något annat bolag.

Året efter att 2pac blev mördad så mördades även Notorious B.I.G. som var den ledande artisten för det konkurrerande östkustbolaget Bad Boy Records. Mycket tyder på att Suge Knight ska ha varit beställare av även detta mord och att mördaren ska ha varit en av hans anställda, eftersom vittnesuppgifter pekar i den riktningen. Inte heller detta mord har dessvärre blivit uppklarat. En intressant sak är att studera den senare utvecklingen efter detta. Konflikten mellan öst och väst ebbade med tiden ut och försvann. Mycket tack vare att Suge Knight efter dödsskjutningen av 2pac hade suttit i fängelse och så kom att göra under ett antal år. Det visar på att när han var i frihet och kunde agera som han ville så uppstod bara konflikter och problem, men när han fängslades så blev situationen genast mycket bättre.

Suge Knight placerades bakom lås och bom efter 2pacs död eftersom han hade brutit mot en tidigare villkorlig dom. Han kom därefter att sitta inne i fem år, fram till sommaren 2001. Därefter har han fått flera ytterligare domar och hans skivbolag bröts ner mer och mer för varje år som gick fram till sin konkurs och hans privata ekonomi gick samma utveckling och försatte honom själv så småningom även i personlig konkurs. Under samma tid har östkustbolaget, som lade alla konflikter bakom sig och hade en mer diplomatisk och försonlig hållning, blomstrat och gjort mycket bra ifrån sig. Detta visar att kriminellt beteende och allmän idioti alltid straffar sig hårt i förlängningen och att de som distanserar sig från konflikterna i förlängningen också kommer att premieras för sin mer intelligenta hållning.

Prins Michael av Albany och källkritiken

Prins Michael av Albany, eller Michel Roger Lafosse som han egentligen heter, är en välkänd rättshaverist och bedragare, som har påstått sig vara Skottlands rättmätige kung och att han har helt ett helt okänt släktskap med den tidigare kungliga Stuartdynastin som egentligen dog ut 1807, samt att han är en del av Jesus så kallade ”blodslinje”.[1] Michael av Albany hävdar dock att detta bara är en myt och att dynastin i själva verket fortlever genom honom själv. Han har skrivit en rad böcker, men det är speciellt en som är intressant i detta sammanhang, en bok som bär titeln ”The forgotten monarchy of Scotland”. Där försöker han bevisa sitt släktskap med den gamla utdöda kungadynastin och argumentera för sin roll som dynastins överhuvud idag. Händelserna har senare visat sig att boken bygger på lögner och förfalskade dokument, men den är ändå mycket intressant att studera som en källkritisk övning och därför skriver jag denna artikel.

Den som studerar The forgotten monarchy of Scotland ser fort att källhanteringen är helt uppåt väggarna felaktig. Detta tjänar förstås Michael av Albanys syften, eftersom han med sin bok vill försöka förvrida sanningen och framställa saker och ting på ett vis som stämmer överrens med hans anspråk på att vara ”den förlorade prinsen”. För det första använder han väldigt få källhänvisningar och fotnoter. I sin bok på drygt 500 sidor använder han 118 fotnoter.[2] Vi kan jämföra detta med de tre första numren av svenska Historisk Tidskrift från 2010, också en bit över 500 sidor, men med 816 fotnoter.[3] Detta är alltså det normala för seriös historisk forskning. Michael av Albany använder i snitt 0,24 fotnoter för varje sida i sin bok, medan den seriösa historieforskningen använder i snitt 1,45 fotnot per sida. Detta är drygt sex gånger så mycket. Detta ger en bra bild över hur bristfällig hans källhantering är, hur sällan han anger källor och fotnoter för sina påståenden.

Michael av Albanys bok ska föreställa någon form av översikt över skotsk historia där han då försöker väva in sina egna förfalskade dokument och uppgifter för att skapa anspråk på den skotska tronen. Det känns dock mest som en sagobok, eftersom han berättar och redovisar långa stycken av skotsk historia och kommer dessutom med ganska anmärkningsvärda påståenden helt utan att ange några källor överhuvudtaget. Ett förfarande inom den historievetenskapliga forskningen brukar vara att det är acceptabelt att låta bli att använda källhänvisningar när det gäller påståenden som är självklara eller allmänt kända, men när det gäller uppgifter som skulle kunna ifrågasättas eller som inte tas som självklara för alla läsare, så är det normala förfaringssättet att ange källhänvisningar eller fotnoter för den typen av uppgifter. För att ett arbete ska kunna hålla en hög vetenskaplig nivå krävs det att innehållet och påståendena ska kunna vetenskapligt prövas. Om någon redovisar en massa faktauppgifter helt utan att redovisa källor så blir det hela omöjligt att pröva och kritiskt granska och därigenom dessutom ovetenskapligt.

Det är inte bara att Michael av Albany använder ovanligt få källor, utan hans källor är dessutom i många fall av en väldigt märklig karaktär. Det normala när det gäller källhänvisningar i text är att ange boktitel och sidhänvisning i denna bok, men han anger istället ofta källor i stil med ”The vatican archives, Rome” eller ”Archives Nationales, Paris”. Dessa arkiv innehåller förstås åtminstone hundratusentals böcker, förmodligen miljoner, och att då ange källor på detta vis gör det fullkomligt omöjligt för någon att faktagranska och undersöka källorna. Visst, det han skriver skulle potentiellt kunna finnas på någon sida i någon av de miljoner böcker som Vatikanens arkiv förvarar i Rom, men det är fullständigt omöjligt att bekräfta detta när han anger sina källor på det viset. Det enda riktiga vore förstås att ange en specifik boktitel och gärna dessutom specificera exakta sidor. Annars är det fullkomligt att skriva någon fotnot överhuvudtaget. Om man skulle räkna bort alla hans fotnoter som är av detta slag blir det förstås ännu färre kvar. Det är nog närmare hälften av de redan ytterst få fotnoterna som då skulle gå bort. Ingen kan påstå att han gör källhänvisningar av det här slaget av ren okunskap, därför att på sina håll gör han faktiskt helt korrekta källhänvisningar, så det är uppenbart att han vet hur källor egentligen ska redovisas. Det är helt enkelt så att när han redovisar uppgifter som är påhittade av honom själv och oriktiga, då använder han källor som är omöjliga att granska, men när det gäller faktiska faktauppgifter kostar han på sig att ange korrekta källhänvisningar.

Det finns förstås gradskillnader i de källhänvisningar som förekommer i världens historielitteratur. Michael of Albany är ett extremfall åt ena hållet, med ett förfaringssätt som gör all form av faktagranskning fullständigt omöjligt. Herman Lindqvist, som ofta har beskyllts av den etablerade historieforskningen för att vara ovetenskaplig i sina populärhistoriska böcker, ligger någonstans mittemellan den seriösa historieforskningen och Michael av Albany. Herman Lindqvist anger nämligen boktitlar hela utan sidhänvisningar, vilket förstås också gör en faktakontroll mycket svår, men i varje fall inte fullständigt omöjlig.[4] Sen är förstås förutsättningarna något olika för källor hämtade ur text och fotografier, porträtt eller bilder av olika slag. När det gäller fotografier går det förstås inte att ange någon sidhänvisning i en viss bok, utan då kan det gå för sig att enbart hänvisa till ett visst arkiv, men det går absolut inte för sig när det gäller källor hämtade ur text.

Det finns mängder av saker att anmärka på och kommentera gällande boken. I början av boken riktar han tack till olika medlemmar i frimurarorganisationer och ordrar som inte existerar och som han själv har hittat på, han tackar utrikesministerierna i en rad europeiska länder, trots att han med all sannolikhet inte har varit i kontakt med dem överhuvudtaget och han tackar alla sina släktingar inom släkten Stuart, vilka inte heller existerar eftersom denna dynasti utslocknade redan 1807 och varken han själv eller någon annan nu levande människa är en del av den.[5] Vidare hävdar Laurence Gardner, som har skrivit bokens förord, att Michael av Albany ska ha blivit utsedd till president inom European Council of Princes 1992, där han tydligen ska ha efterträtt Österrike-Ungerns tidigare kronprins Otto av Habsburg (1912–2011), men denne själv ska 1996 ha sagt att han aldrig någonsin har hört talas om denna organisation och därför kan påståendet avfärdas.[6]

En annan sak att kommentera är att han uppenbarligen ibland gör vissa ordval i sitt skrivande enbart för att försöka sammanbinda sig själv med de gamla jakobitiska legenderna. Den siste katolske kungen på de brittiska öarna, James II, avsattes i en statskupp 1688 och hans sonson Bonnie Prince Charlie ledde ett stort uppror i Skottland och norra England 1745–46. Upproret krossades, men har under 1800- och 1900-talet romantiserats genom många sånger, dikter, tavlor, statyer och liknande. Michael of Albany använder ibland fullständigt onaturliga ordval hämtade från dessa sånger, exempelvis när han skriver ”baffled” istället för det mycket mer naturliga ”surprised”. På så vis blir texten mer ålderdomlig, när han använder begrepp och ord hämtade från 1800-talsvisor, men det gynnar förmodligen hans syfte på något sätt och hans förhoppning är uppenbarligen att försöka väcka någon form av jakobitiska sympatier hos bokens läsare genom att använda denna typ av knep.[7] Vidare berättar han i sitt första kapitel om när han lämnade sitt födelseland Belgien för att ta sig till Skottland och där påbörja sitt stora bedrägeri att han åkte till Simon Fraser (1911–1995), 15:e baronen av Lovat, och försökte få hans stöd och att han där fick svaret ”What on earth are you doing here?”.[8] Denna mening borde sammanfatta ganska bra vilken inställning den skotska befolkningen har haft gentemot hans anspråk på att vara okänd ättling till Bonnie Prince Charlie.

Boken verkar som sagt tänkt att ge någon form av översikt över skotsk historia och i denna väva in Michael av Albanys oriktiga påståenden, och då är det oundvikligt för honom att behandla William Wallace (1270–1305), förgrundsfigur till Mel Gibsons film Braveheart. Det lustiga är dock att han angående filmen skriver att den innehåller en mängd historiska felaktigheter. Han är knappast rätt person att anklaga någon annan för att förvanska historien och komma med osanning, med tanke på vilka böcker han själv har skrivit.[9] Det märks överhuvudtaget hela boken igenom att han försöker försköna Stuartdynastin så mycket som möjligt och därför är det en positiv överraskning att han i bildtexten under bilden på lord Darnley faktiskt medger att han, Henry Stuart, lord Darnley (1545–1567), misshandlade sin fru och överhuvudtaget genom sin våldsamma natur ställde till med stora problem för familjen. Det hade varit typiskt för hans bok att istället försöka sopa den typen av uppgifter under mattan och låtsas som ingenting.

För att försvara Stuartdynastin försöker författaren gång på gång ta upp deras odogmatiska inställning till religion, att de under alla tider förespråkade religionsfrihet och försökte vara alla landets olika religiösa grupper till lags på en och samma gång. Som bekant inträffade 1605 den så kallade Krutkonspirationen, där en grupp katoliker försökte spränga parlamentshuset i London, detta trots Stuartkungen James I:s försök att vara försonlig gentemot alla på en och samma gång, åtminstone enligt författaren.[10] Denna och många andra händelser visar på att Stuartdynastin egentligen inte lyckades särskilt bra från att de 1603 blev regerande kungadynasti även över den engelska tronen, och därmed förenade de skotska och engelska kronorna. Att han ställer sig på den rojalistiska sidan gällande engelska inbördeskriget och kritiserar Oliver Cromwell (1599–1658) och puritanerna är inte ett dugg förvånande, men en del av hans kritik mot puritanerna är däremot fullständigt obegriplig. Han skriver nämligen att puritanerna torterade sina motståndare, tog bort yttrandefriheten m.m., men i sin lista över det han betraktar som dåliga sidor hos puritanerna listar han obegripligt nog också att de införde förbud mot otrohet och gjorde detta straffbart.[11] Inte under några som helst omständigheter kan det vara dåligt att förbjuda och straffa otrohet, utan den typen av lagar är ett tecken på att lagstiftarna har mycket sunda åsikter.

När katolske kungen James II (1633–1701) avsattes 1688 efterträddes han av sin protestantiska dotter Mary II (1662–1694), sedan av sin svärson William III (1650–1702) och därefter sin yngre dotter Anne (1665–1714), alla protestanter. En anmärkningsvärd uppgift som Michael av Albany tar fram är att drottning Anne tydligen i sitt testamente ska ha utnämnt sin katolske halvbror James Francis Edward Stuart (1688–1766) till sin arvtagare och att hon under de sista åren av sitt liv alltid undertecknade officiella dokument med sin namnteckning och sedan lade till James’ namnteckning därefter.[12] När man läser en sådan anmärkningsvärd uppgift, helt okänd inom historieforskningen sedan tidigare, så blir man förstås oerhört nyfiken på källan och vart han har hittat denna uppgift. Läsaren kan då till sin besvikelse hitta fotnoten och källhänvisningen ”The House of Lords Archives, Westminister” och då är det alltså uppenbart att det hela är uppdiktat, eftersom han inte vill ange någon mer tydlig källa än så, för att göra all form av faktakoll omöjlig, uppenbarligen för att hans ”fakta” är rent felaktig och påhittad.

Under de första 13 kapitlen är boken relativt måttlig och beskriver Skottlands historia utan alltför många påhitt och felaktigheter och det verkar mest som att författaren i dessa avsnitt har sammanställt uppgifter från olika översiktsverk över skotsk historia, men i kapitel 14 och framåt börjar saker spåra ur fullständigt. Det är i dessa kapitel som Michael av Albany ska försöka bevisa sitt eget släktskap med Stuartdynastin och därför blir dessa kapitel en mycket märklig och underhållande läsning. Bland annat hävdar han att jakobiterna skulle ha haft en central roll i det amerikanska självständighetskriget och utropandet av USA som självständig nation, vilket det inte finns några som helst historiska belägg för.[13] Ännu mer anmärkningsvärt är att han påstår att Bonnie Prince Charlie blev erbjuden att bli kung över USA 1782.[14] Han hävdar dock att han tackade nej till detta eftersom han oroade sig för att någon från den nya brittiska kungadynastin Hannover skulle ta över den amerikanska kungatronen om han dog, vilket är totalt orimligt, eftersom någon av dessa inte fanns med i den jakobitiska tronföljden överhuvudtaget, så detta resonemang är totalt obegripligt. Längre fram skriver han dessutom att George Washington först blev erbjuden att bli USA:s kung, men ansåg att den amerikanska monarkin krävde en sann och anrik kungadynasti och att därför Bonnie Prince Charlie fick erbjudandet istället.[15] Det är allmänt känt att missnöjet med den brittiska monarkin med allt vad den innebar var vad som satte igång den amerikanska revolutionen och eldade på amerikanernas självständighetssträvanden, så att de då själva skulle välja en ny engelsk konung och upprätta en egen monarki är en fullständigt löjeväckande tanke.

Författaren försöker även misskreditera Stuartdynastins siste överlevande medlem så mycket han kan. Bonnie Prince Charlie, som formellt hette Charles Edward Stuart (1720–1788), och hans yngre bror Henry Benedict Stuart (1725–1807) var bägge sonsöner till den katolske kung James II som avsattes 1688. Bonnie Prince Charlie fick inga barn inom äktenskapet och därför blev hans yngre bror dynastins överhuvud efter hans död. Michael av Albany hävdar dock att Bonnie Prince Charlie visst fick en helt okänd son inom ett helt okänt äktenskap och att han härstammar från denne, och han anser att denne icke-existerande son borde ha tagit över som överhuvud och inte Henry Benedict. Därför hyser han detta agg mot honom och försöker misskreditera honom så mycket det går. Han skriver att Henry Benedict försökte utmanövrera sin icke-existerande brorson eftersom han var en egoist som bara ville ta över anspråket på kungakronan för sig själv och att han mutade olika personer inom släkten för få sin vilja igenom.[16]

Vidare påstår han att Sveriges kung Gustav III (1746–1792) skulle ha varit någon form av rådgivare vid Bonnie Prince Charlies skilsmässa eftersom frun dels var otrogen, dels inte gav honom några ättlingar.[17] Så mycket svensk historieforskning som finns kring Gustav III så skulle detta redan ha varit känt om det hade funnits någon som helst sanning i påståendet, vilket det uppenbarligen inte finns och författaren anger inte heller några som helst källor för påståendet, så då kan det avfärdas som ett rent påhitt. Ett knep som han däremot har använt med viss skicklighet i sin bok är att scanna in vissa av sina förfalskade dokument och redovisa dem som illustrationer i boken.[18] På så vis kan inga experter granska papprets ålder eller bläckets ålder på hans dokument och han undviker på så vis en granskning som skulle kunna avfärda hans dokument. Detta har dock inte behövts, utan det finns ett flertal brittiska professionella historiker som har kontaktat belgiska myndigheter för att se om Michael av Albanys redovisade födelsedokument stämmer och på så sätt fått tag på de riktiga dokumenten, vilka ser helt annorlunda ut.[19] Det var på det viset som hela hans bedrägeri till sist bevisades och han blev utkastad ur Skottland för sin dokumentförfalskning.

Det är bekräftat att Michael av Albany är en bedragare, men det är ändå intressant att noga granska exakt vad han skriver i sin bok om den skotska historien, mest för underhållningsvärdets skull. Han skriver att hans påstådde förfader tillika Bonnie Prince Charlies icke-existerande son ska ha varit en nära allierad till Frankrikes kejsare Napoleon (1769–1821) och deltagit i de flesta av hans framstående fältslag under många års tid. Om han nu varit en framstående vapendragare till Napoleon och tillhört hans innersta krets, så skulle detta ha varit väldokumenterat i franska källor, men föga förvånande kan han inte ange några källor eller dokument överhuvudtaget som bekräftar hans påståenden, just eftersom de bara är uppdiktade och oriktiga.[20] Det kanske mest underhållande av allting i hela boken är däremot när han skriver att kejsar Napoleon egentligen inte föddes med efternamnet Bonaparte, utan ”de Boveria de Rohano Stuardo” och att hans pappa inte alls var korsikan, utan istället född i Bretagne i norra Frankrike. Han skulle därefter ha flyttat till Korsika och antagit en falsk identitet.[21] Ett ytterligare vansinnigt och löjeväckande påstående som författaren kommer med är att han själv 1995 ska ha blivit erbjuden rollen som Estlands kung.[22] Nog för att baltstaten Litauen 1918 hade funderingar på att upprätta en litauisk monarki, men att Estland 1995 skulle ha haft samma idéer är så vansinnigt att det egentligen inte ens förtjänar att kommenteras och det faller helt enkelt på sin egen orimlighet. Vi har idag en värld som går i en utveckling av att monarkier avskaffas och ersätts av republiker, inte tvärtom. De enda två restaurerade monarkierna under 1900-talet som har blivit bestående har varit Spanien 1975 och Kambodja 1993, medan hundratals monarkier istället har fallit. Det är den generella utvecklingen i världen idag, tack och lov.

---

[1] Jesus blodslinje är vanligt förekommande inom pseudohistoria och olika konspirationsteorier och är en central del i Dan Browns böcker, sedermera filmer, om Da Vinci-koden. Teorin är alltså att Jesus skulle ha fått barn med Maria Magdalena och att deras ättlingar lever ännu idag, och Michael of Albany påstår att han är en av dessa. http://www.guardian.co.uk/theguardian/1999/mar/24/features11.g26 (hämtad: 120601)

[2] Prince Michael of Albany, The forgotten monarchy of Scotland, Element Books Limited 2000, s. 335–339.

[3] Historisk Tidskrift 130:1; Historisk Tidskrift 130:2; Historisk Tidskrift 130:3.

[4] Lindqvist, Herman, Napoleon, Norstedts 2004, s. 595–598.

[5] Michael av Albany 2000, s. xvii.

[6] Ibid., s. xix; http://www.jacobite.ca/essays/lafosse.htm (hämtad: 120603)

[7] Michael av Albany 2000, s. 4.

[8] Ibid., s. 6.

[9] Ibid., s. 56.

[10] Ibid., s. 129.

[11] Ibid., s. 134.

[12] Ibid., s. 171.

[13] Ibid., s. 209.

[14] Ibid., s. 213–214.

[15] Ibid., s. 256.

[16] Ibid., s. 207 och 210.

[17] Ibid., s. 215.

[18] Exempel på detta finns bland annat på sida 220 och 223.

[19] http://homepage.eircom.net/~seanjmurphy/chiefs/lafosse.htm (hämtad: 120604)

[20] Michael av Albany 2000, s. 231–232.

[21] Ibid., s. 233.

[22] Ibid., s. 324.

Jämförelse av Lenin och Bernstein

I denna text kommer jag att göra en jämförelse mellan Lenins och Bernsteins olika idéer och politiska linjer som de framläggs i Staten och revolutionen respektive Evolutionär socialism. De bägge företrädde olika linjer inom andra internationalen och kring dessa olika idéer kretsade brytningen av internationalen och arbetarrörelsens delning i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Det rör grunderna för socialismens idéutveckling, i så kallad reformistisk socialism och revolutionär socialism. Det är en fråga som kom att få väldigt stor betydelse för den historiska utvecklingen under framförallt 1900-talet, vilket kom att beröra hela världen. I alla delar av världen delades de olika arbetarpartierna i två, och i många fall senare ännu fler, delar. Många av dessa partier har därefter kommit att inneha regeringsmakten i en stor del av världens länder, vissa kom att styras av reformistiska socialdemokratiska partier och andra av leninistiska partier. Däri har frågan en mycket stor historisk vikt och har haft stor betydelse för samhällsutvecklingen och den politiska utvecklingen inom världspolitiken.

Bernstein var före Lenin med sin bok, men jag vill ändå börja med Lenin och vad denne direkt skriver om Bernstein och vilken kritik han riktar, för att sedan återgå till Bernsteins egna ord. Lenin går till hårda angrepp mot äldre tysk socialdemokrati, vilken Bernstein är en representant för, bland annat när det gäller frågan om staten, demokratibegreppet och hur han vill se det socialistiska samhället organiserat. Han anklagar socialdemokraterna för att ha varit vänligt inställda till den borgerliga staten och att alla former av stater fungerar som en undertryckningsmakt i händerna på borgarklassen för att förtrycka proletärerna (Lenin, Staten och Revolutionen, Proletärkultur, 1983, sida 22). Längre fram går han emot Bernstein direkt och hävdar att denne är grundläggare av den moderna opportunismen, avvikare från marxismen (Lenin, sida 48). Lenin anser att socialdemokraterna har anammat den borgerliga parlamentarismen och att de har tagit plats i de borgerliga parlamenten där man bara pratar, men där det inte uträttas någonting praktiskt och att de mest bara är intresserade av sina egna karriärer och har svikit sina rötter (Lenin, sida 49-51).

Lenin vill att de olika ämbetsmännen ska omvandlas till enkla bokhållare med arbetarlön som bara ska sköta viss nödvändig administration i arbetarnas intresse och att de, som det beskrivs, ska stå i stort sett utan egen makt och enbart verkställa order och beslut från arbetarklassen och kunna avsättas och ersättas när som helst (Lenin, sida 54). Lenin tar upp ett citat från Bernstein där han kritiserar Marx och skriver att det vore orimligt att upplösa de borgerliga staterna och att omvandla samhället i den riktning som Marx och Lenin förespråkar, alltså att bryta ner statsmaskinerierna med målet att till sist upplösa alla stater och bilda ett statslöst samhälle (Lenin, sida 56). Lenin talar om att upprätta proletära kommuner som ska förena sig i någon form av stat eller nation, men att enbart använda denna förening mellan kommunerna till att försöka krossa kapitalisterna som samhällsklass och krossa den borgerliga statsapparaten (Lenin, sida 58). Lenin hävdar att han vill organisera samhället nerifrån och upp och anklagar Bernstein för att förespråka motsatsen.

Lenin beskriver det kapitalistiska samhället som en falsk demokrati och ett samhälle som enbart en begränsad minoritet rika människor tjänar på att upprätthålla. Istället talar han om behovet av proletariatets diktatur, vilket kommer att innebära en reell demokrati som gäller för majoriteten av befolkningen och där hela samhällspyramiden vänds upp och ner och istället den lilla minoriteten av rika blir de som måste underordna sig det stora proletära flertalet (Lenin, sida 95). Lenin går inte bara själv till angrepp mot Bernstein, utan mot slutet av sin bok redovisar han den tyske socialdemokraten Karl Kautskys kritik mot Bernstein, vilken han har vissa funderingar kring. Enligt Lenin ska Bernstein ha likställt marxismen med blanquism, vilket innebär att försöka ta makten genom en form av kupp som enbart involverar en liten grupp människor och att dessa därefter ska försöka omvälva samhället i socialistisk riktning, men Lenin menar att detta inte har någonting alls med marxism att göra (Lenin, sida 112).

Det sista som Lenin skriver om Bernstein i sin bok är att Bernstein har avfärdat det system som Lenin kom att förespråka med tjänstemän på arbetarlön eller till och med att funktionärer inom den administrativa apparaten skulle utföra vissa uppgifter helt oavlönat och där makten ska ligga hos arbetarna och samhället styras nerifrån och upp. Lenin skriver att Bernstein går emot hans idéer med motiveringen att de inte fungerade i brittiska fackföreningar som tydligen ska ha försökt tillämpa detta, men Lenin anser att dessa fackföreningar har misslyckats med detta därför att de har varit verksamma inom det kapitalistiska förtryckarsamhället, men som jag tolkar det anser han att dessa idéer skulle fungera mycket väl inom det socialistiska samhället (Lenin, sida 123).

För att göra en mer ingående jämförelse mellan vad Lenin och Bernstein skriver och deras olika ideologiska uppfattningar är det dags att börja med vad Bernstein tar upp i sin bok, först och främst demokratibegreppet. Bernstein skriver att begreppet demokrati inte kan definieras så simpelt som ett samhälle som styrs av folket, folkstyre, utan att det handlar om mer än så och att det krävs en mer ingående definition. Bernstein beskriver det demokratiska samhället som ett samhälle där det inte är någon specifik samhällsklass som sitter på den politiska makten (alltså i motsats till både någon form av kapitaliststyre, men också i motsats till Lenins teorier om proletariatets diktatur). Han skriver också att majoritetens undertryckande av minoriteten, vilket kan tillskrivas Lenins tolkning av proletariatets diktatur, är någonting som strider mot demokratin (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). Lenin skriver istället att en högre form av demokrati vore ett klasstyre där arbetarklassen har makten och undertrycker minoriteten, som alltså utgörs av kapitalisklassen (Lenin, sida 95). Däri ser vi en klar skillnad mellan de bägges demokratidefinitioner.

Bernstein skriver vidare att demokrati måste bygga på rättvisa och jämlikhet mellan samtliga samhällets medborgare och att majoritetens styre måste ha vissa gränser, att majoriteten inte kan fatta vilka beslut som helst i demokratins namn (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). När Lenin talar om att arbetarklassen måste undertrycka de tidigare exploatörerna, kapitalistklassen, kan det låta som att det inte ska finnas någon rättvisa och jämlikhet mellan alla medborgare, men det beror helt och hållet på vad som menas med ordet undertrycka, det är vad som avgör hela saken. Bernstein skriver att demokratin måste tränga bort klasstyret, men att det inte ska tränga bort klasserna i sig, vilket jag tolkar som att klasserna är tänkta att bestå i det samhälle som han förespråkar. Även det ligger i motsats till Lenins linje, som istället talar om att det kommunistiska och klasslösa samhället måste upprättas längre fram, efter en viss period av proletariatets diktatur, vilket alltså inte är något slutmål för Lenin, utan bara ett steg på vägen.

Lenin skriver någonting som kan te sig motsägelsefullt och är något svårt att tolka, nämligen att det bara är det kommunistiska samhället som kan vara fullständigt demokratiskt, men att den kommer att bli överflödig och dö bort av sig själv (Lenin, sida 95). Frågan är vad han syftar på, om det är kommunismen eller om det är demokratin som kommer att bli överflödig och dö bort. Jag tolkar det som att han menar demokratin, men det betyder att samtidigt som han beskriver det kommunistiska samhället som den fullständiga demokratin, så kommer demokratin efter en tid att dö bort och sluta existera. Det låter märkligt att inom den fullständiga demokratin kommer demokratin att dö bort, för då finns den inte längre kvar. Det betyder att kommunismen både är den fullständiga demokratin, samtidigt som det är ett samhälle där demokrati inte existerar. Det är möjligt att det är någon form av syftningsfel, för det tycks inte som att Lenin utvecklar detta ytterligare, utan därefter talar han istället om att exploateringen och staterna kommer att dö bort, men detta är absolut inte detsamma som att demokratin skulle dö bort, utan det är helt olika saker.

Ytterligare frågor som de bägge två behandlar är detta med allmän rösträtt och inställningen till revolution. Bernstein skriver att den allmänna rösträtten i sig får de olika statstjänstemännen att bli befolkningens verktyg och gör att befolkningen kan styra tjänstemännens arbete och att den socialdemokratiska rörelsen fullt ut måste ställa sig bakom den allmänna rösträttens princip, som ett alternativ till revolution, även om Bernstein anser att rösträtten och det parlamentariska systemet kanske förändrar samhället lite väl långsamt för hans smak (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Lenin anser istället att parlamentarismen och den allmänna rösträtten enbart fungerar som ett politiskt verktyg i händerna på borgarklassen och att det vore falskt att sätta sin förhoppning till denna, såsom socialist (Lenin, sida 17).

Bernstein tycks ogilla begreppet proletariatets diktatur eftersom socialdemokratins representanter vid det tillfälle han skrev sitt verk hade börjat ta plats i de olika parlamenten, anammat parlamentarismen och valsystemet där olika partier får procentuella andelar i parlamentet utefter sina röstetal, alltihop fenomen som går emot detta med diktatur (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han går till angrepp mot denna term som helt klart är destruktiv för varje form av socialistisk rörelse och ett begrepp som är helt opassande och ovetenskapligt på alla sätt och vis. Marxistiska organisationer strävar efter att upprätta ett klasslöst samhälle och då ska förstås även proletariatet upplösas, inte göras till någon form av norm i samhället, Bernstein skriver att socialdemokratin inte vill upprätta ett samhälle som ska förvandla alla människor till proletärer, utan vill tvärtom höja proletärernas ställning och föra dessa upp från proletariatet till en högre nivå och på så vis avskaffa proletariatet. Därutöver är det självklart så att termen diktatur är totalt destruktiv och att det aldrig går att vinna några större grupper av anhängare genom att förespråka upprättande av diktatur, vare sig proletariatets eller någon annan.

Det Lenin skriver om dels den våldsamma revolutionen, dels proletariatets diktatur är bland annat att den våldsamma revolutionen är oundviklig för en rörelse som vill avskaffa de borgerliga staterna, eller i förlängningen avskaffa staterna överhuvudtaget och att proletariatets diktatur är ett nödvändigt mellansteg från den borgerliga statens samhälle till det statslösa samhället (Lenin, sida 24-25). Frågan är dock om Bernstein ens håller med Lenin i denna fråga om behovet av att avskaffa staterna. Sammanfattningsvis: Lenin säger att både den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur är nödvändiga, medan Bernstein ställer revolution och allmän rösträtt/parlamentarism som två alternativ mot varandra där han själv väljer den allmänna rösträtten.

Det Lenin skriver om proletariatets diktatur är att detta samhälle har proletärerna som härskande klass, alltså fortfarande ett tydligt klassamhälle, vilket man egentligen vill avskaffa, och att denna proletariatets makt inte kan delas med någon som inte tillhör proletariatet (Lenin, sida 29). På Bernstein låter det istället som att han önskar ett samhälle där samtliga medborgare i samhället, alltså representanter för alla klasser och grupper, ska upprätthålla någon form av demokratiskt partnerskap med varandra och samarbeta i fredlighet (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316).

I sin bok försöker även Bernstein att knyta band mellan socialismen och liberalismen. Han skriver att socialismen är en direkt politisk arvtagare till liberalismen, någon form av vidareutveckling, och han går till och med så långt att han hävdar att det egentligen inte finns några inslag inom liberalismen som inte återfinns även hos socialismen (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Det är en väldigt märklig beskrivning, för det skulle innebära att liberalism och socialism i princip är samma sak, fast med vissa enbart marginella skillnader. Lenin går istället till hårda angrepp mot liberalismen, som han betraktar som en direkt fientlig politisk uppfattning (Lenin, sida 112), bland annat i det att han skriver att liberaler vägrar erkänna klasskampen. På denna punkt likställer han Bernstein och personer med Bernsteins åsikter, opportunister, socialchauvinister eller kälkborgare med Lenins uttryck, med liberalerna, för han skriver att liberalerna till fullo vägrar erkänna klasskampen medan de så kallade opportunisterna enbart erkänner klasskampen inom vissa områden (Lenin, sida 38). Lenin ser proletariatets diktatur som en nödvändig del av klasskampen, medan Bernstein tar avstånd från den helt.

I avslutningen av sitt avsnitt om socialism och demokrati skriver Bernstein motsägelsefullt att det tidigare i historien var en nödvändighet att använda den våldsamma revolutionens medel för att få bort feodalismen från samhället, samtidigt som han tar avstånd från denna metod framöver och vill istället att socialdemokraterna framöver ska förändra samhället enbart med de olika parlamentariska valsystemens metoder och att dessa är en tillräcklig ersättning för den våldsamma klasskampens metoder (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han skriver med andra ord mer eller mindre att klasskampen inte längre behövs nu när det parlamentariska samhället har upprättats, vilket ger Lenin rätt i sina beskyllningar att Bernstein tar avstånd från klasskampen och därmed sällar sig till liberalerna.

Sammanfattningsvis för hela den här texten kan sägas att när det kommer till de politiska förändringarna inom socialismen under 1900-talets första årtionden kan det enkelt beskrivas som att Lenin och hans anhängare försvarar den äldre och klassiska marxismen, medan Bernstein och anhängare tar avstånd från vissa delar av marxismen och istället utvecklar en ny och fristående politisk idé. I studien är Bernsteins text äldre än Lenins, skrivna 1899 respektive 1917, men det känns ändå som att den äldre texten i sammanhanget är den som verkligen skapar en förändring inom den socialistiska idéutvecklingen. Lenins linje är en återgång till klassisk marxism och ett försök att upprätthålla denna gentemot Bernstein och gruppen kring honom som till en början var klassiska marxister, men började genomföra en omfattande revidering av denna och tog avstånd från flera delar av den. Lenin i sin bok från 1917 hade mer gemensamt med Marx och Engels verk från mitten av 1800-talet när det gäller framförallt behovet av den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur, än vad Bernstein hade gemensamt med Marx och Engels, eftersom han istället tog avstånd från detta och manade till uppslutning bakom det parlamentariska systemet.

Recension av Spräng bojorna

Adam Hochschilds bok Spräng bojorna behandlar det brittiska motståndet mot slavhandeln under 1700-talets slut och 1800-talets början. Hochschild beskriver att den brittiska slavhandeln satte igång vid 1500-talets mitt och därefter kom att expandera kraftigt under ett par seklers tid och hade stor betydelse för landets ekonomi och de kolonier man hade (Hochschild, sida 21). Fram till 1780-talet verkar i stort sett inga protester överhuvudtaget ha riktats mot slavhandeln av vita människor, även om förstås slavarna själva försökte försvara sin frihet. 1781 kastade besättningen på slavskeppet Zong alla sina sjuka slavar överbord för att få ut försäkringspengar, vilket ledde till rättegång och på sätt och vis abolitioniströrelsens uppkomst (Hochschild, sida 85-88). Den religiösa gruppen kväkare var tidigt motståndare till slaveriet och kom att ha en viktig organisatörsroll under den första tiden av abolitionisternas kamp och de satte under 1780-talet igång viss opinionsbildning av samma slag som vi kan se även idag, att skicka artiklar till tidningar och sprida flygblad eller pamfletter med propaganda mot slavhandeln (Hochschild, sida 83-84).

Till kväkarnas slaverimotstånd anslöt sig under 1780-talet några få icke-kväkare, sådana som efter eget bevittnande av slaveriet hade utvecklat kritiska åsikter och inte i första hand brydde sig om slavskepps- eller plantageägarnas ekonomiska vinning, utan istället kände sympati och medmänsklighet inför slavarna. Som taktisk åtgärd hade den brittiska militären faktiskt redan under amerikanska revolutionskriget givit frihet åt de slavar som lämnade de amerikanska plantagerna och anslöt sig till den brittiska armén, vilket hade flera tusen frigivna slavar till följd och inledde den frigivningsprocess för svarta amerikaner som skulle komma att pågå ända fram till amerikanska inbördeskrigets slut nästan 100 år senare, en process som i perioder gick i stå (Hochschild, sida 103-104). Den kommitté som bildades 1787 syftade till att avskaffa slavhandeln, vilket sågs som ett mer realistiskt krav att få igenom än själva slaveriets avskaffande, men de inblandade insåg att slavhandelns avskaffande i det långa loppet även skulle innebära att slaveriet i sin helhet upphörde, eftersom dödstalen var mycket höga bland slavpopulationen på plantagen i framförallt Västindien och att slaveriet enbart kunde uppehållas genom ständig tillförsel av nya slavar (Hochschild, sida 115).

En viktig del i kommitténs arbete var att undersöka situationen på olika slavskepp och kartlägga alla oförätter som inträffade där. Thomas Clarkson som var aktiv i den brittiska kampen mot slavhandel åkte runt till olika slavskeppshamnar och intervjuade sjömän som varit med på resorna och vittnade om tortyr och grymheter som kaptenerna utsatt även den vita besättningen för, uppgifter som användes för att argumentera mot slavhandeln med ökad styrka (Hochschild, sida 118). Rent naturligt kunde abolitionisterna lättare värva anhängare när de kunde bevisa att inte enbart slavarna drabbades illa av slavhandeln, utan även de inhemska sjömännen, majoriteten av fartygens besättning. Utöver brittiska sjömän intervjuades dessutom frigivna slavar som blivit fria brittiska invånare i och med amerikanska revolutionskriget. Clarkson lyckades även ta sig ombord på ett slavskepp och kunde personligen granska de utrymmen där slavarna förvarades, vilket förstärkte de vittnesuppgifter han fick. Så småningom kom kommittén över en ritning över ett slavskepp, vilken kom att bli mycket användbar i propagandan och opinionsarbetet och som kunde användas till affischer där det går att se hur tätt slavarna ligger packade och hur många slavar som fanns inom varje fot och tum (Hochschild, sida 158).

Genom intervjuer med sjömän framkom det att de lovades mycket högre löner än vad som senare utbetalades och att kaptenen lurade dem på deras pengar och att de sjömän som tidigare hade varit med på slavskepp och förstod vad det innebar tvingades med på nya resor genom våld eller att man på olika sätt satte dem i skuld hos skeppsbolagen, inte genom deras frivilliga deltagande (Hochschild, sida 119). Man började under 1780-talets andra halva att försöka bygga upp en folkrörelse mot slaveriet och fick faktiskt närmare 100 000 undertecknare på olika namnlistor mot slavhandel 1788 (Hochschild, sida 141). Andra tecken på att abolitioniströrelsen vid denna tid började få en hel del anhängare och utveckla sig till en folkrörelse var att en slags föregångare till dagens rockmärken som slaverimotståndare producerade blev populär och massproducerades (Hochschild, sida 132) och likaså den affisch över de tätt sammanpackade slavarna på skeppet Brookes (Hochschild, sida 158). Kommittén mot slavhandel knöt flera skickliga organisatörer till sig och som bedrev opinionsarbete på olika sätt och därigenom tillsammans bildade en stark opinion för sin sak. Bland annat skrev den frigivne slaven Olaudah Equiano en biografi över sitt liv som sålde stort och han åkte på turné runt landet och föreläste för att göra reklam för boken och komma med sitt bidrag till kampen mot slavhandel (Hochschild, sida 170).

Under den tid kommittén var verksam, från 1787 fram till den brittiska slavhandelns avskaffande, hölls flera omröstningar om slavhandelns vara eller icke vara i det brittiska parlamentet, och i en omröstning 1791 hade man redan värvat 88 parlamentsledamöter för sin sak, mot 163 motståndare (Hochschild, sida 191). Det var en bedrift när parlamentet hade en mycket stor andel ledamöter som antingen själva ägde slavplantage i Västindien eller åtminstone på något sätt hade ekonomiska intressen av att bevara slaveriet. Som svar på att inte slavhandeln avskaffades genom parlamentsomröstningen 1791 inledde slaverimotståndare en bojkott mot slavodlat socker som kom att omfatta ungefär en halv miljon personer och minskade försäljningen av slavodlat socker med närmare 50 %, helt klart ett stort ekonomiskt avbräck för plantageägarna (Hochschild, sida 194). Det vittnar om rörelsens storlek och förmåga att genomföra effektiva kampanjåtgärder. Som ett resultat av att slaverimotståndet vuxit sig så starkt fattades ett beslut i parlamentets underhus 1792 om att gradvis avskaffa slavhandeln, eftersom underhuset såg att frågan splittrade befolkningen och ville undanröja denna splittring. Flera av de mest drivande slaverimotståndarna såg dock detta som en metod att förhala frågan och för att någon lagändring skulle kunna ske gällande slavhandeln behövdes också beslut i överhuset, vilka bromsade (Hochschild, sida 234). Hela denna förhalningsprocess tog bort en stor del av abolitioniströrelsens kraft.

Under 1790-talet rasade franska revolutionen och Frankrike hamnade i stridigheter med många av sina grannar, bland annat tidigt med Storbritannien, vilket till viss del ledde till att slaverifrågan sköts åt sidan. I Frankrike fattades beslut 1794 om att avskaffa slaveriet i alla provinser som styrdes av landet (Hochschild, sida 266-267). Att britternas ärkefiende genomförde detta beslut kan möjligtvis ha försvagat slaverimotståndet i Storbritannien. 1806 beslutade sig kommittén i Storbritannien för att ändra sin taktik och istället för att till parlamentet lämna in förslag om förbud mot slavhandel lämnades in ett förslag om att stoppa slavhandeln med de franska kolonierna, vilka hade återinfört slaveriet under Napoleon, och eftersom många britter under denna tid hyste fientlig inställning gentemot Frankrike, även om man under vissa perioder hade fred, verkade det som sannolikt att kunna få igenom ett sådant krav (Hochschild, sida 300). Många av de amerikanska slavskeppen som handlade med Frankrike under denna tid ägdes av britter och det var denna handel man önskade få stopp på. Lagförslaget gick som väntat igenom och många tidigare slaverianhängare gick över till abolitionisterna och man hamnade i någon slags positiv spiral där fler och fler bytte sida. Vidare hade abolitionisterna kring 1806 fått stöd av många militärer, för under 1790-talets slut hade brittiska trupper skeppats för att försöka slå ner ett slavuppror på kolonin Saint-Domingue och då fått se vad slavarna där utsattes för (Hochschild, sida 303-304). Resultatet blev att Storbritannien förbjöd all slavhandel 1807 genom ett parlamentsbeslut, när en majoritet i både underhuset och överhuset hade gått över till abolitionisternas sida.

När det gäller teori och metod kan sägas att Hochschilds verk är resultatet av en omfattande kvalitativ litteraturstudie. Källmaterialet är stort och källorna har granskats på en djupgående och analyserande nivå. Han nämner några framstående auktoriteter på området slaveriforskning och vars forskning och tidigare sammanställningar har varit av mycket stor vikt för just denna bok (Hochschild, sida 402). Han nämner att hans studie nästan helt och hållet är en sammanvävning av tidigare genomförda studier och på många sätt gör ett sammandrag över de viktigaste bitarna inom forskningen kring det brittiska väldets slavhandel och framförallt det motstånd mot den som växte fram under 1700-talets slut. Hochschild skriver dessutom att när han har använt primärkällor är han sällan den förste forskaren att ta upp just dessa källor, men boken är fortfarande ett bidrag till forskningen i och med att olika primärkällor tas upp, jämförs och analyseras med tidigare forskning från flera olika håll och uppdaterar denna.

Vid en granskning av litteraturförteckningen går det att se att mycket är bearbetningar och sekundärkällor, men att betydande andel också är samtida och skrivna av de drivande personerna kring kommittén mot slavhandel, som många av dem låg bakom en omfattande publikation och var flitiga skribenter. Teori och metod för Hochschilds verk är egentligen ganska svårt att diskutera eftersom det inte finns något konkret teori- och metodavsnitt någonstans, men han har uppenbarligen en humanistisk inställning till slaveriet och är negativt inställd till slaveriet av humanistiska skäl, medmänsklighetsskäl, men andra ståndpunkter än denna existerar i stort sett inte idag, så annat hade inte varit att vänta. Han tar i sin prolog upp att det ofta i historieutbildningen, framförallt i USA, lärs ut om de amerikanska abolitionisterna och deras motstånd mot slaveriet, men påpekar det som ibland kanske glöms bort i den amerikanska historieundervisningen att det var i Storbritannien som slaverimotståndet började och att britterna var pionjärer i vars fotspår amerikanerna först senare kom att gå (Hochschild, sida 11). Det kanske inte kan klassas som teori, men Hochschild har mycket fokus på personhistoria och ett fåtal enskilda individers roll för slavhandelns avskaffande, trots att det var den stora massan och styrkan i det stora folkliga stödet som gjorde att man kunde få igenom sina krav, vilket inte diskuteras särskilt mycket om i boken, utan mest några enstaka individers resor och turnéer runt landet.

Hochschild tycks inte ha någon teori eller förklaring till varför slaverimotståndet uppstod just då det gjorde, på 1780-talet, trots att slavhandel vid det laget hade pågått på precis samma sätt under ett par hundra års tid. Enligt beskrivningen i prologen inträffade helt plötsligt bara en våg av medmänsklighet hos många britter som inte hade förekommit tidigare (Hochschild, sida 13). Medmänskligheten hade dessutom ett visst inslag av självuppoffring eftersom många av dem som stödde slaveriets avskaffande faktiskt skulle förlora på det rent ekonomiskt. En analys som dock till stor del saknas hos Hochschild är att franska revolutionen förmodligen hade betydelse för slavhandelns och så småningom även slaveriets avskaffande, för Frankrike hade en del kolonier i Västindien och Nordamerika där slavarbetskraft användes och när landet drabbades av revolution med framväxten av nya samhällsideal och den gamla konservativa monarkins omkullkastande gav detta också återverkningar i de franskkontrollerade slavkolonierna. Slavarna hämtade inspiration från revolutionen och organiserade egna uppror i Västindien vid samma tid, något som i förlängningen gjorde situationen ohållbar (Hochschild, sida 15). Många insåg nog att upprätthållandet av slaveriet var väldigt kostsamt, när slavarna igångsatte omfattande uppror för att befria sig själva och britterna var tvungna att sända dit mängder med soldater och där många dog eller skadades. Förlusterna för att upprätthålla slaveriet stärkte opinionen för abolitionisternas sak, på ett liknande sätt som de stora förlusterna i Vietnamkriget vände den amerikanska befolkningen emot kriget.

Själva boken är en sammanfattning och överblick över det brittiska motståndet mot slavhandeln och hur detta utvecklade sig och Hochschild analyserar inte sitt resultat särskilt mycket själv, men har med en epilog som beskriver resultatet av själva den utveckling han själv återger. Studien har sammanfattats på de två första sidorna av denna inlämningsuppgift och det kan vara intressant att något ta upp vad effekten av händelseutvecklingen blev, vad som följde efter den period, 1787-1807, som kommittén mot slavhandel var verksam, en efterföljd som åtminstone är att betrakta som ett slags resultat. Det brittiska förbudet mot slavhandel gjorde det till en tidsfråga med ett fullständigt förbud även mot slaveriet som sådant. När alla tidigare slavar hade frigivits på brittiskt territorium blev detta en slags fristad för svarta människor och svarta som lyckades fly från olika slavprovinser, exempelvis USA, och ta sig till brittiskkontrollerade områden fick sin frihet (Hochschild, sida 353). Situationen för de frigivna slavarna kom dock att vara rätt dåliga en längre tid efteråt och fortfarande har många svarta människor i tidigare slaveriprovinser sämre levnadsstandard än de vita i samma områden, men de svartas situation har allt eftersom förbättrats. De tidigare slavarna tillkämpade sig olika rättigheter under de årtionden som följde efter frigivningen genom olika revolter (Hochschild, sida 355-356).

Det är svårt att diskutera och analysera Hochschilds resultat och slutsatser, just eftersom han inte kommer med några konkreta slutsatser, utan mest sammanfattar händelseutvecklingen från början till slut utan att göra någon avslutande analys. Han beskriver en social rörelse som började bedriva opinionsarbete med på den tiden nyskapande metoder och som kom att följas av många andra under efterkommande sekler och som lyckades förändra den folkliga opinionen från en punkt där slaveri betraktades som en naturlig del av samhället till att ett förbud mot slavhandeln infördes bara 20 år senare. De som var aktiva i kommittén verkar i efterlämnade brev och dagboksanteckningar ha trott att det här förbudet skulle komma mycket fortare och blev besvikna när förslag till parlamentet om förbud mot slavhandel flera gånger röstades ner, men såhär i efterhand med en sentida betraktares ögon måste det sägas att 20 år ändå är en ganska kort tid att totalt förändra i princip hela befolkningens ståndpunkt i en specifik sakfråga, någonting egentligen mycket mer än bara än sakfråga, eftersom det handlade om synen på andra folkgrupper och hur man betraktar sina medmänniskor. Det var en grundläggande förändring i människors syn på varandra, skapad av politiskt kampanjarbete.

Den samhälleliga utvecklingen hade när kommittén mot slavhandel satte igång stått relativt still under en längre tid, men i och med att de lade grund för det politiska kampanjarbetet vi känner till idag lade de även grund för omfattande samhällsomvälvningar. En av följderna blev att politiska partier av mer eller mindre modern typ började skapas under 1800-talet, så småningom med parlamentarism, allmän och lika rösträtt och ett betydligt mer demokratiskt samhälle som följd. Från den här tiden satte utvecklingen kring vanliga människors inflytande fart mer och mer. Fram till 1900-talet var det enbart väldigt begränsade delar av befolkningen som hade rösträtt i val av olika slag i de olika länderna, men de människor som inte hade rösträtt på 1790-talet hade ändå möjlighet till viss påverkan och politiskt inflytande i sitt stora flertal, för genom att skicka namnlistor eller petitioner av olika slag till parlamentet eller att hundratusentals människor på de brittiska öarna organiserade sig till en bojkott av slavodlat socker utövade de politiskt och ekonomiskt tryck på makthavarna. På det viset tillkämpade man sig ett inflytande som annars inte hade funnits. Handelsbojkott eller liknande ekonomiska påtryckningsmedel är metoder som kan användas av dem som saknar politiskt inflytande, såsom 1700- och 1800-talens arbetarklass och allmogebefolkning. Det är svårt för makthavarna att tvinga någon att köpa olika varor, framförallt när det gäller konsumtionsvaror som knappast på något sätt är livsnödvändiga, såsom socker.

Även om slavhandeln och därmed nytillförseln av slavar avskaffades 1807 fortsatte de redan existerande slavarna i brittiska Västindien att leva under slaveri under hela 1810-, 1820- och större delen av 1830-talet. När slavhandeln avskaffades blev det dock en tidsfråga innan själva slaveriet skulle dö ut, även om en tidsfråga kan innefatta kortare eller längre tid, och den kommitté inom vilken slaverimotståndarna verkade hade officiellt som målsättning att avskaffa just slavhandeln. När förbudet mot denna handel då kom började de krafter som hade mobiliserats att driva en del andra kamper, framförallt att reformera det brittiska valsystemet och utöka rösträtten (Hochschild, sida 331). På det viset smittade slavhandelsmotståndet av sig till andra politiska frågor och aktiverade människor även mot andra orättvisor i samhället. Vid en diskussion kring författarens resultat kan det dessutom vara nödvändigt att ta upp viss avsaknad av resultat. Något som Hochschild inte diskuterar just något om är eventuella band mellan brittiska kommittén mot slavhandel och franska revolutionen. Kommittén startade två år innan revolutionen och det är möjligt att den kan ha haft viss betydelse för olika händelser i revolutionen, exempelvis den deklaration för mänskliga rättigheter som antogs under revolutionen och det faktum att Frankrike avskaffade slaveriet 1794. Revolutionen hade förstås inträffat vare sig brittiska kommittén mot slavhandel hade funnits eller ej, men sannolikt gav den ändå viss inspiration till de franska revolutionärerna, frågan är exakt hur stor denna inspiration var.

Den brittiska kampen mot slavhandel var inte på något sätt isolerad till Storbritannien, även om det var där motståndet mot slavhandel startade. Precis som dess arbete kan ha gett viss influens till Frankrikes revolutionärer och deras människosyn kan de själva ha tagit inspiration från den amerikanska självständighetsförklaringen där det står om alla människors rätt till frihet och sådana saker, även om man själva kom att bryta mot detta i och med att slaveriet existerade i USA ända fram till 1865. De amerikanska revolutionärerna sade en sak i ord, men gjorde någonting annat i handling. Där var istället de brittiska slaverimotståndarna konsekventa och förde samma linje både i ord och handling. En analys som Hochschild gör om det fortsatta slaverimotståndet i Storbritannien efter slavhandelns avskaffande var att de yngre människor som med tiden anslöt sig ville driva en mer radikal linje (Hochschild, sida 334). Det är någonting som har gått att se flera gånger under historien, att ungdomar i olika rörelser har varit betydligt radikalare än sina äldre organisationskamrater, något som ibland har lett till splittringar. Det kan sägas om 68-rörelsen i Sverige och delar av övriga världen där betydligt radikalare grupper bröt sig loss från de traditionella kommunistpartierna i olika länder och även i Storbritannien bröt sig yngre slaverimotståndare fria från den moderorganisation som en gång lyckats få till stånd slavhandelns avskaffande. De äldre aktivisterna tenderade att vilja avskaffa slaveriet gradvist, medan de yngre, som även kämpade för utökad rösträtt och vars kvinnliga medlemmar bröt ny mark för den kommande kvinnorättsrörelsen, ville avskaffa slaveriet med omedelbar verkan (Hochschild, sida 334).

Att slaverimotståndarna började ställa än radikalare krav med tiden indikerar att de blev otåliga av det långsamma händelseförloppet kring slaveriets avskaffande och att det fanns en form av generationsklyfta där de personer som vuxit upp under en period där slavhandeln var avskaffad men där slaveriet fortfarande bestod såg systemet som ologiskt och antog den naturliga uppfattningen att när det ena var avskaffat bör därmed likaså det andra avskaffas. I USA kom dock perioden mellan slavhandelns upphörande och själva slaveriets upphörande att bli relativt lång, nästan ett halvsekel. Det ter sig märkligt eftersom amerikanerna hade slaveriet tätt inpå sig och såg vad det innebar till skillnad från britterna som enbart hade kunskaper om slaveriet via hörsägen eller skriftligt material. Ändå var den brittiska abolitioniströrelsen starkare än den amerikanska, eller lyckades åtminstone nå bättre resultat.

Den brittiska abolitioniströrelsen kan definitivt jämföras med de andra exemplen som har behandlats under detta moment, Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen under 1900-talet. Så som Hochschild beskriver lade just denna rörelse grunden för de två sistnämnda och överhuvudtaget alla sociala rörelser under 1800-, 1900- och 2000-talen (Hochschild, sida 14). Abolitionisterna inledde ett politiskt basarbete som inte tidigare hade funnits, med massproduktion av propaganda och nya metoder att nå ut till eventuella sympatisörer. Man spred pamfletter, hade föredragsturnéer, skapade föregångarna till dagens politiska rockmärken och affischer och drog igång namnlistor eller petitioner som senare skickades till parlamentet. Naturligtvis finns det också skillnader mellan de olika rörelserna, eftersom de fanns i olika tidsperioder. Eftersom analfabetismen fortfarande var utbredd under abolitioniströrelsens period i jämförelse med när Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen var igång och i stort sett 100 % av befolkningen i Sverige var läs- och skrivkunniga var förutsättningarna något olika för de olika rörelserna.

När det gäller klassammansättningen eller den sociala sammansättningen eller vad man nu ska kalla det finns det på ett sätt större likhet mellan abolitionisterna och Vietnamrörelsen än vad det finns mellan de två 1900-talsrörelserna som är aktuella i det här sammanhanget. I både abolitioniströrelsen och Vietnamrörelsen hade välutbildade akademiker en ledande roll, medan Spanienhjälpen mycket bestod av industriarbetare eller i varje fall personer som inte hade högre utbildning. Att det var de välutbildade som var drivande i abolitioniströrelsen är rent naturligt eftersom stor del av befolkningen inte kunde läsa och skriva och det behövdes personer med dessa kunskaper för att uträtta de nödvändiga sysslorna. Det handlade ofta om personer med olika former av teologisk utbildning, medan Vietnamrörelsen involverade universitetsstuderande inom förmodligen företrädesvis olika samhällsvetenskapliga ämnen. Spanienhjälpen hade tydlig koppling till arbetarrörelsen och de traditionella arbetarpartierna, de som ännu inte hade uppstått under slaverimotståndets tid och som var på väg att börja tappa i betydelse när Vietnamrörelsen var verksam.

Det framgår inte särskilt mycket om vilken social sammansättning de personer hade som gav abolitioniströrelsen dess stora styrka, de hundratusentals personer som skrev på deras petitioner, deltog i bojkotten mot slavodlat socker och kom för att lyssna på föredragen. Det är möjligt att en del av dem var närapå analfabeter, att vissa av dem som skrev på petitionerna inte hade annan skrivkunskap än att skriva sina egna namn. När det gäller bojkotten av socker måste den ha bestått av personer som åtminstone hade lite pengar över, för riktigt fattiga människor som levde ur hand i mun köpte knappast socker i vanliga fall heller och deras bojkott skulle med andra ord inte ha haft någon som helst verkan.

En likhet finns mellan alla tre sociala rörelser i sammanhanget och det är att de allesammans var solidaritetsrörelser med människor utomlands. När det gällde Spanien och Vietnam samlades pengar in och för abolitioniströrelsen gällde olika former av påtryckningar för att visa sitt stöd till de man solidariserade sig med där borta. I samtliga tre fall fanns det dessutom vissa grupper som ville gå längre än andra. Inom abolitioniströrelsen gick en skiljelinje mellan de som ville avskaffa slaveriet gradvis och långsamt och de som ville göra det helt utan dröjsmål, inom Spanienhjälpen fanns de som ville ge militärt stöd till republikanerna och skickade frivilliga och pengar till väpnande grupper medan andra istället var inriktade på civilt bistånd och inom Vietnamrörelsen fanns det likaså de som ville samla pengar till de stridande inom FNL medan andra istället hade en pacifistisk framtoning. Gradskillnader mellan olika radikala grupperingar fanns inom samtliga av dessa tre sociala rörelser.

Det går också att ta upp någonting om de olika rörelsernas resultat. Spanienhjälpen lyckades aldrig med sin målsättning, att samla ihop det stöd till de spanska republikanerna som krävdes för att kunna besegra Francos trupper. Abolitionisterna och Vietnamrörelsen lyckades dock med många års omfattande opinionsarbete att få igenom sina målsättningar, slavhandelns och slaveriets avskaffande respektive USA:s tillbakadragande och FNL:s seger i Vietnam. Resultatet blev till och med så att de mer radikala grupperna inom bägge dessa sociala rörelser till slut fick sina önskemål igenom. Till en början avskaffades enbart slavhandeln medan slaveriet bestod, men med tiden avskaffades slaveriet fullständigt, vilket den mer radikala grenen av kommittén mot slavhandel hade önskat. När det gäller Vietnam så blev det inte bara fred och så att USA drog sig tillbaka, såsom pacifisterna hade velat, utan FNL segrade till slut och tog makten över hela Vietnam, det som DFFG hela tiden hade haft som sin långsiktiga målsättning.

Det skulle kunna sägas att abolitioniströrelsen på sätt och vis var den mest parlamentariska gruppen av de tre aktuella rörelserna. De andra två var mer utomparlamentariska, vilket kan tyckas märkligt när det under Spanienhjälpens och Vietnamrörelsens tid rådde allmän och lika rösträtt i Sverige, medan under abolitioniströrelsens period var det enbart en ytterst begränsad del av den brittiska befolkningen som hade rösträtt och denna baserade sig på inkomst och tillgångar. Trots detta var det abolitioniströrelsen som hade den mest omfattande parlamentariska verksamheten, där man hade lyckats knyta några parlamentsledamöter till sig, vilka debatterade slaverifrågan i parlamentet och drog igång omröstningar om denna gång på gång ända tills man fick det önskade resultatet. Vidare samlade man in mängder med petitioner mot slaveriet bland landets befolkning och som skickades till parlamentet. Något sådant går inte alls att se på samma vis när det gäller Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen, utan dessa arbetade nästan enbart utomparlamentariskt genom att samla in pengar och andra former av stöd i form av kläder eller liknande ute på gator, torg och i bostadsområden. Dessa bägge rörelser bestod nästan helt och hållet av insamlingar, medan abolitioniströrelsen istället bestod av omfattande opinionsarbete för att ändra befolkningens och framförallt parlamentsledamöternas inställning till slavhandeln och slaveriet och inte alls några ekonomiska insamlingar. Visst samlade man in en del pengar från olika välbärgade personer som man faktiskt hade stöd ifrån för att kunna trycka böcker eller betala omkostnader för olika lokaler. Bland annat nämns att slaverimotståndaren Olaudah Equiano hade boksubskriptioner där berömda personer betalade böcker i förskott för att hjälpa till med tryckkostnader (Hochschild, sida 172).