Recension av Spräng bojorna

Adam Hochschilds bok Spräng bojorna behandlar det brittiska motståndet mot slavhandeln under 1700-talets slut och 1800-talets början. Hochschild beskriver att den brittiska slavhandeln satte igång vid 1500-talets mitt och därefter kom att expandera kraftigt under ett par seklers tid och hade stor betydelse för landets ekonomi och de kolonier man hade (Hochschild, sida 21). Fram till 1780-talet verkar i stort sett inga protester överhuvudtaget ha riktats mot slavhandeln av vita människor, även om förstås slavarna själva försökte försvara sin frihet. 1781 kastade besättningen på slavskeppet Zong alla sina sjuka slavar överbord för att få ut försäkringspengar, vilket ledde till rättegång och på sätt och vis abolitioniströrelsens uppkomst (Hochschild, sida 85-88). Den religiösa gruppen kväkare var tidigt motståndare till slaveriet och kom att ha en viktig organisatörsroll under den första tiden av abolitionisternas kamp och de satte under 1780-talet igång viss opinionsbildning av samma slag som vi kan se även idag, att skicka artiklar till tidningar och sprida flygblad eller pamfletter med propaganda mot slavhandeln (Hochschild, sida 83-84).

Till kväkarnas slaverimotstånd anslöt sig under 1780-talet några få icke-kväkare, sådana som efter eget bevittnande av slaveriet hade utvecklat kritiska åsikter och inte i första hand brydde sig om slavskepps- eller plantageägarnas ekonomiska vinning, utan istället kände sympati och medmänsklighet inför slavarna. Som taktisk åtgärd hade den brittiska militären faktiskt redan under amerikanska revolutionskriget givit frihet åt de slavar som lämnade de amerikanska plantagerna och anslöt sig till den brittiska armén, vilket hade flera tusen frigivna slavar till följd och inledde den frigivningsprocess för svarta amerikaner som skulle komma att pågå ända fram till amerikanska inbördeskrigets slut nästan 100 år senare, en process som i perioder gick i stå (Hochschild, sida 103-104). Den kommitté som bildades 1787 syftade till att avskaffa slavhandeln, vilket sågs som ett mer realistiskt krav att få igenom än själva slaveriets avskaffande, men de inblandade insåg att slavhandelns avskaffande i det långa loppet även skulle innebära att slaveriet i sin helhet upphörde, eftersom dödstalen var mycket höga bland slavpopulationen på plantagen i framförallt Västindien och att slaveriet enbart kunde uppehållas genom ständig tillförsel av nya slavar (Hochschild, sida 115).

En viktig del i kommitténs arbete var att undersöka situationen på olika slavskepp och kartlägga alla oförätter som inträffade där. Thomas Clarkson som var aktiv i den brittiska kampen mot slavhandel åkte runt till olika slavskeppshamnar och intervjuade sjömän som varit med på resorna och vittnade om tortyr och grymheter som kaptenerna utsatt även den vita besättningen för, uppgifter som användes för att argumentera mot slavhandeln med ökad styrka (Hochschild, sida 118). Rent naturligt kunde abolitionisterna lättare värva anhängare när de kunde bevisa att inte enbart slavarna drabbades illa av slavhandeln, utan även de inhemska sjömännen, majoriteten av fartygens besättning. Utöver brittiska sjömän intervjuades dessutom frigivna slavar som blivit fria brittiska invånare i och med amerikanska revolutionskriget. Clarkson lyckades även ta sig ombord på ett slavskepp och kunde personligen granska de utrymmen där slavarna förvarades, vilket förstärkte de vittnesuppgifter han fick. Så småningom kom kommittén över en ritning över ett slavskepp, vilken kom att bli mycket användbar i propagandan och opinionsarbetet och som kunde användas till affischer där det går att se hur tätt slavarna ligger packade och hur många slavar som fanns inom varje fot och tum (Hochschild, sida 158).

Genom intervjuer med sjömän framkom det att de lovades mycket högre löner än vad som senare utbetalades och att kaptenen lurade dem på deras pengar och att de sjömän som tidigare hade varit med på slavskepp och förstod vad det innebar tvingades med på nya resor genom våld eller att man på olika sätt satte dem i skuld hos skeppsbolagen, inte genom deras frivilliga deltagande (Hochschild, sida 119). Man började under 1780-talets andra halva att försöka bygga upp en folkrörelse mot slaveriet och fick faktiskt närmare 100 000 undertecknare på olika namnlistor mot slavhandel 1788 (Hochschild, sida 141). Andra tecken på att abolitioniströrelsen vid denna tid började få en hel del anhängare och utveckla sig till en folkrörelse var att en slags föregångare till dagens rockmärken som slaverimotståndare producerade blev populär och massproducerades (Hochschild, sida 132) och likaså den affisch över de tätt sammanpackade slavarna på skeppet Brookes (Hochschild, sida 158). Kommittén mot slavhandel knöt flera skickliga organisatörer till sig och som bedrev opinionsarbete på olika sätt och därigenom tillsammans bildade en stark opinion för sin sak. Bland annat skrev den frigivne slaven Olaudah Equiano en biografi över sitt liv som sålde stort och han åkte på turné runt landet och föreläste för att göra reklam för boken och komma med sitt bidrag till kampen mot slavhandel (Hochschild, sida 170).

Under den tid kommittén var verksam, från 1787 fram till den brittiska slavhandelns avskaffande, hölls flera omröstningar om slavhandelns vara eller icke vara i det brittiska parlamentet, och i en omröstning 1791 hade man redan värvat 88 parlamentsledamöter för sin sak, mot 163 motståndare (Hochschild, sida 191). Det var en bedrift när parlamentet hade en mycket stor andel ledamöter som antingen själva ägde slavplantage i Västindien eller åtminstone på något sätt hade ekonomiska intressen av att bevara slaveriet. Som svar på att inte slavhandeln avskaffades genom parlamentsomröstningen 1791 inledde slaverimotståndare en bojkott mot slavodlat socker som kom att omfatta ungefär en halv miljon personer och minskade försäljningen av slavodlat socker med närmare 50 %, helt klart ett stort ekonomiskt avbräck för plantageägarna (Hochschild, sida 194). Det vittnar om rörelsens storlek och förmåga att genomföra effektiva kampanjåtgärder. Som ett resultat av att slaverimotståndet vuxit sig så starkt fattades ett beslut i parlamentets underhus 1792 om att gradvis avskaffa slavhandeln, eftersom underhuset såg att frågan splittrade befolkningen och ville undanröja denna splittring. Flera av de mest drivande slaverimotståndarna såg dock detta som en metod att förhala frågan och för att någon lagändring skulle kunna ske gällande slavhandeln behövdes också beslut i överhuset, vilka bromsade (Hochschild, sida 234). Hela denna förhalningsprocess tog bort en stor del av abolitioniströrelsens kraft.

Under 1790-talet rasade franska revolutionen och Frankrike hamnade i stridigheter med många av sina grannar, bland annat tidigt med Storbritannien, vilket till viss del ledde till att slaverifrågan sköts åt sidan. I Frankrike fattades beslut 1794 om att avskaffa slaveriet i alla provinser som styrdes av landet (Hochschild, sida 266-267). Att britternas ärkefiende genomförde detta beslut kan möjligtvis ha försvagat slaverimotståndet i Storbritannien. 1806 beslutade sig kommittén i Storbritannien för att ändra sin taktik och istället för att till parlamentet lämna in förslag om förbud mot slavhandel lämnades in ett förslag om att stoppa slavhandeln med de franska kolonierna, vilka hade återinfört slaveriet under Napoleon, och eftersom många britter under denna tid hyste fientlig inställning gentemot Frankrike, även om man under vissa perioder hade fred, verkade det som sannolikt att kunna få igenom ett sådant krav (Hochschild, sida 300). Många av de amerikanska slavskeppen som handlade med Frankrike under denna tid ägdes av britter och det var denna handel man önskade få stopp på. Lagförslaget gick som väntat igenom och många tidigare slaverianhängare gick över till abolitionisterna och man hamnade i någon slags positiv spiral där fler och fler bytte sida. Vidare hade abolitionisterna kring 1806 fått stöd av många militärer, för under 1790-talets slut hade brittiska trupper skeppats för att försöka slå ner ett slavuppror på kolonin Saint-Domingue och då fått se vad slavarna där utsattes för (Hochschild, sida 303-304). Resultatet blev att Storbritannien förbjöd all slavhandel 1807 genom ett parlamentsbeslut, när en majoritet i både underhuset och överhuset hade gått över till abolitionisternas sida.

När det gäller teori och metod kan sägas att Hochschilds verk är resultatet av en omfattande kvalitativ litteraturstudie. Källmaterialet är stort och källorna har granskats på en djupgående och analyserande nivå. Han nämner några framstående auktoriteter på området slaveriforskning och vars forskning och tidigare sammanställningar har varit av mycket stor vikt för just denna bok (Hochschild, sida 402). Han nämner att hans studie nästan helt och hållet är en sammanvävning av tidigare genomförda studier och på många sätt gör ett sammandrag över de viktigaste bitarna inom forskningen kring det brittiska väldets slavhandel och framförallt det motstånd mot den som växte fram under 1700-talets slut. Hochschild skriver dessutom att när han har använt primärkällor är han sällan den förste forskaren att ta upp just dessa källor, men boken är fortfarande ett bidrag till forskningen i och med att olika primärkällor tas upp, jämförs och analyseras med tidigare forskning från flera olika håll och uppdaterar denna.

Vid en granskning av litteraturförteckningen går det att se att mycket är bearbetningar och sekundärkällor, men att betydande andel också är samtida och skrivna av de drivande personerna kring kommittén mot slavhandel, som många av dem låg bakom en omfattande publikation och var flitiga skribenter. Teori och metod för Hochschilds verk är egentligen ganska svårt att diskutera eftersom det inte finns något konkret teori- och metodavsnitt någonstans, men han har uppenbarligen en humanistisk inställning till slaveriet och är negativt inställd till slaveriet av humanistiska skäl, medmänsklighetsskäl, men andra ståndpunkter än denna existerar i stort sett inte idag, så annat hade inte varit att vänta. Han tar i sin prolog upp att det ofta i historieutbildningen, framförallt i USA, lärs ut om de amerikanska abolitionisterna och deras motstånd mot slaveriet, men påpekar det som ibland kanske glöms bort i den amerikanska historieundervisningen att det var i Storbritannien som slaverimotståndet började och att britterna var pionjärer i vars fotspår amerikanerna först senare kom att gå (Hochschild, sida 11). Det kanske inte kan klassas som teori, men Hochschild har mycket fokus på personhistoria och ett fåtal enskilda individers roll för slavhandelns avskaffande, trots att det var den stora massan och styrkan i det stora folkliga stödet som gjorde att man kunde få igenom sina krav, vilket inte diskuteras särskilt mycket om i boken, utan mest några enstaka individers resor och turnéer runt landet.

Hochschild tycks inte ha någon teori eller förklaring till varför slaverimotståndet uppstod just då det gjorde, på 1780-talet, trots att slavhandel vid det laget hade pågått på precis samma sätt under ett par hundra års tid. Enligt beskrivningen i prologen inträffade helt plötsligt bara en våg av medmänsklighet hos många britter som inte hade förekommit tidigare (Hochschild, sida 13). Medmänskligheten hade dessutom ett visst inslag av självuppoffring eftersom många av dem som stödde slaveriets avskaffande faktiskt skulle förlora på det rent ekonomiskt. En analys som dock till stor del saknas hos Hochschild är att franska revolutionen förmodligen hade betydelse för slavhandelns och så småningom även slaveriets avskaffande, för Frankrike hade en del kolonier i Västindien och Nordamerika där slavarbetskraft användes och när landet drabbades av revolution med framväxten av nya samhällsideal och den gamla konservativa monarkins omkullkastande gav detta också återverkningar i de franskkontrollerade slavkolonierna. Slavarna hämtade inspiration från revolutionen och organiserade egna uppror i Västindien vid samma tid, något som i förlängningen gjorde situationen ohållbar (Hochschild, sida 15). Många insåg nog att upprätthållandet av slaveriet var väldigt kostsamt, när slavarna igångsatte omfattande uppror för att befria sig själva och britterna var tvungna att sända dit mängder med soldater och där många dog eller skadades. Förlusterna för att upprätthålla slaveriet stärkte opinionen för abolitionisternas sak, på ett liknande sätt som de stora förlusterna i Vietnamkriget vände den amerikanska befolkningen emot kriget.

Själva boken är en sammanfattning och överblick över det brittiska motståndet mot slavhandeln och hur detta utvecklade sig och Hochschild analyserar inte sitt resultat särskilt mycket själv, men har med en epilog som beskriver resultatet av själva den utveckling han själv återger. Studien har sammanfattats på de två första sidorna av denna inlämningsuppgift och det kan vara intressant att något ta upp vad effekten av händelseutvecklingen blev, vad som följde efter den period, 1787-1807, som kommittén mot slavhandel var verksam, en efterföljd som åtminstone är att betrakta som ett slags resultat. Det brittiska förbudet mot slavhandel gjorde det till en tidsfråga med ett fullständigt förbud även mot slaveriet som sådant. När alla tidigare slavar hade frigivits på brittiskt territorium blev detta en slags fristad för svarta människor och svarta som lyckades fly från olika slavprovinser, exempelvis USA, och ta sig till brittiskkontrollerade områden fick sin frihet (Hochschild, sida 353). Situationen för de frigivna slavarna kom dock att vara rätt dåliga en längre tid efteråt och fortfarande har många svarta människor i tidigare slaveriprovinser sämre levnadsstandard än de vita i samma områden, men de svartas situation har allt eftersom förbättrats. De tidigare slavarna tillkämpade sig olika rättigheter under de årtionden som följde efter frigivningen genom olika revolter (Hochschild, sida 355-356).

Det är svårt att diskutera och analysera Hochschilds resultat och slutsatser, just eftersom han inte kommer med några konkreta slutsatser, utan mest sammanfattar händelseutvecklingen från början till slut utan att göra någon avslutande analys. Han beskriver en social rörelse som började bedriva opinionsarbete med på den tiden nyskapande metoder och som kom att följas av många andra under efterkommande sekler och som lyckades förändra den folkliga opinionen från en punkt där slaveri betraktades som en naturlig del av samhället till att ett förbud mot slavhandeln infördes bara 20 år senare. De som var aktiva i kommittén verkar i efterlämnade brev och dagboksanteckningar ha trott att det här förbudet skulle komma mycket fortare och blev besvikna när förslag till parlamentet om förbud mot slavhandel flera gånger röstades ner, men såhär i efterhand med en sentida betraktares ögon måste det sägas att 20 år ändå är en ganska kort tid att totalt förändra i princip hela befolkningens ståndpunkt i en specifik sakfråga, någonting egentligen mycket mer än bara än sakfråga, eftersom det handlade om synen på andra folkgrupper och hur man betraktar sina medmänniskor. Det var en grundläggande förändring i människors syn på varandra, skapad av politiskt kampanjarbete.

Den samhälleliga utvecklingen hade när kommittén mot slavhandel satte igång stått relativt still under en längre tid, men i och med att de lade grund för det politiska kampanjarbetet vi känner till idag lade de även grund för omfattande samhällsomvälvningar. En av följderna blev att politiska partier av mer eller mindre modern typ började skapas under 1800-talet, så småningom med parlamentarism, allmän och lika rösträtt och ett betydligt mer demokratiskt samhälle som följd. Från den här tiden satte utvecklingen kring vanliga människors inflytande fart mer och mer. Fram till 1900-talet var det enbart väldigt begränsade delar av befolkningen som hade rösträtt i val av olika slag i de olika länderna, men de människor som inte hade rösträtt på 1790-talet hade ändå möjlighet till viss påverkan och politiskt inflytande i sitt stora flertal, för genom att skicka namnlistor eller petitioner av olika slag till parlamentet eller att hundratusentals människor på de brittiska öarna organiserade sig till en bojkott av slavodlat socker utövade de politiskt och ekonomiskt tryck på makthavarna. På det viset tillkämpade man sig ett inflytande som annars inte hade funnits. Handelsbojkott eller liknande ekonomiska påtryckningsmedel är metoder som kan användas av dem som saknar politiskt inflytande, såsom 1700- och 1800-talens arbetarklass och allmogebefolkning. Det är svårt för makthavarna att tvinga någon att köpa olika varor, framförallt när det gäller konsumtionsvaror som knappast på något sätt är livsnödvändiga, såsom socker.

Även om slavhandeln och därmed nytillförseln av slavar avskaffades 1807 fortsatte de redan existerande slavarna i brittiska Västindien att leva under slaveri under hela 1810-, 1820- och större delen av 1830-talet. När slavhandeln avskaffades blev det dock en tidsfråga innan själva slaveriet skulle dö ut, även om en tidsfråga kan innefatta kortare eller längre tid, och den kommitté inom vilken slaverimotståndarna verkade hade officiellt som målsättning att avskaffa just slavhandeln. När förbudet mot denna handel då kom började de krafter som hade mobiliserats att driva en del andra kamper, framförallt att reformera det brittiska valsystemet och utöka rösträtten (Hochschild, sida 331). På det viset smittade slavhandelsmotståndet av sig till andra politiska frågor och aktiverade människor även mot andra orättvisor i samhället. Vid en diskussion kring författarens resultat kan det dessutom vara nödvändigt att ta upp viss avsaknad av resultat. Något som Hochschild inte diskuterar just något om är eventuella band mellan brittiska kommittén mot slavhandel och franska revolutionen. Kommittén startade två år innan revolutionen och det är möjligt att den kan ha haft viss betydelse för olika händelser i revolutionen, exempelvis den deklaration för mänskliga rättigheter som antogs under revolutionen och det faktum att Frankrike avskaffade slaveriet 1794. Revolutionen hade förstås inträffat vare sig brittiska kommittén mot slavhandel hade funnits eller ej, men sannolikt gav den ändå viss inspiration till de franska revolutionärerna, frågan är exakt hur stor denna inspiration var.

Den brittiska kampen mot slavhandel var inte på något sätt isolerad till Storbritannien, även om det var där motståndet mot slavhandel startade. Precis som dess arbete kan ha gett viss influens till Frankrikes revolutionärer och deras människosyn kan de själva ha tagit inspiration från den amerikanska självständighetsförklaringen där det står om alla människors rätt till frihet och sådana saker, även om man själva kom att bryta mot detta i och med att slaveriet existerade i USA ända fram till 1865. De amerikanska revolutionärerna sade en sak i ord, men gjorde någonting annat i handling. Där var istället de brittiska slaverimotståndarna konsekventa och förde samma linje både i ord och handling. En analys som Hochschild gör om det fortsatta slaverimotståndet i Storbritannien efter slavhandelns avskaffande var att de yngre människor som med tiden anslöt sig ville driva en mer radikal linje (Hochschild, sida 334). Det är någonting som har gått att se flera gånger under historien, att ungdomar i olika rörelser har varit betydligt radikalare än sina äldre organisationskamrater, något som ibland har lett till splittringar. Det kan sägas om 68-rörelsen i Sverige och delar av övriga världen där betydligt radikalare grupper bröt sig loss från de traditionella kommunistpartierna i olika länder och även i Storbritannien bröt sig yngre slaverimotståndare fria från den moderorganisation som en gång lyckats få till stånd slavhandelns avskaffande. De äldre aktivisterna tenderade att vilja avskaffa slaveriet gradvist, medan de yngre, som även kämpade för utökad rösträtt och vars kvinnliga medlemmar bröt ny mark för den kommande kvinnorättsrörelsen, ville avskaffa slaveriet med omedelbar verkan (Hochschild, sida 334).

Att slaverimotståndarna började ställa än radikalare krav med tiden indikerar att de blev otåliga av det långsamma händelseförloppet kring slaveriets avskaffande och att det fanns en form av generationsklyfta där de personer som vuxit upp under en period där slavhandeln var avskaffad men där slaveriet fortfarande bestod såg systemet som ologiskt och antog den naturliga uppfattningen att när det ena var avskaffat bör därmed likaså det andra avskaffas. I USA kom dock perioden mellan slavhandelns upphörande och själva slaveriets upphörande att bli relativt lång, nästan ett halvsekel. Det ter sig märkligt eftersom amerikanerna hade slaveriet tätt inpå sig och såg vad det innebar till skillnad från britterna som enbart hade kunskaper om slaveriet via hörsägen eller skriftligt material. Ändå var den brittiska abolitioniströrelsen starkare än den amerikanska, eller lyckades åtminstone nå bättre resultat.

Den brittiska abolitioniströrelsen kan definitivt jämföras med de andra exemplen som har behandlats under detta moment, Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen under 1900-talet. Så som Hochschild beskriver lade just denna rörelse grunden för de två sistnämnda och överhuvudtaget alla sociala rörelser under 1800-, 1900- och 2000-talen (Hochschild, sida 14). Abolitionisterna inledde ett politiskt basarbete som inte tidigare hade funnits, med massproduktion av propaganda och nya metoder att nå ut till eventuella sympatisörer. Man spred pamfletter, hade föredragsturnéer, skapade föregångarna till dagens politiska rockmärken och affischer och drog igång namnlistor eller petitioner som senare skickades till parlamentet. Naturligtvis finns det också skillnader mellan de olika rörelserna, eftersom de fanns i olika tidsperioder. Eftersom analfabetismen fortfarande var utbredd under abolitioniströrelsens period i jämförelse med när Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen var igång och i stort sett 100 % av befolkningen i Sverige var läs- och skrivkunniga var förutsättningarna något olika för de olika rörelserna.

När det gäller klassammansättningen eller den sociala sammansättningen eller vad man nu ska kalla det finns det på ett sätt större likhet mellan abolitionisterna och Vietnamrörelsen än vad det finns mellan de två 1900-talsrörelserna som är aktuella i det här sammanhanget. I både abolitioniströrelsen och Vietnamrörelsen hade välutbildade akademiker en ledande roll, medan Spanienhjälpen mycket bestod av industriarbetare eller i varje fall personer som inte hade högre utbildning. Att det var de välutbildade som var drivande i abolitioniströrelsen är rent naturligt eftersom stor del av befolkningen inte kunde läsa och skriva och det behövdes personer med dessa kunskaper för att uträtta de nödvändiga sysslorna. Det handlade ofta om personer med olika former av teologisk utbildning, medan Vietnamrörelsen involverade universitetsstuderande inom förmodligen företrädesvis olika samhällsvetenskapliga ämnen. Spanienhjälpen hade tydlig koppling till arbetarrörelsen och de traditionella arbetarpartierna, de som ännu inte hade uppstått under slaverimotståndets tid och som var på väg att börja tappa i betydelse när Vietnamrörelsen var verksam.

Det framgår inte särskilt mycket om vilken social sammansättning de personer hade som gav abolitioniströrelsen dess stora styrka, de hundratusentals personer som skrev på deras petitioner, deltog i bojkotten mot slavodlat socker och kom för att lyssna på föredragen. Det är möjligt att en del av dem var närapå analfabeter, att vissa av dem som skrev på petitionerna inte hade annan skrivkunskap än att skriva sina egna namn. När det gäller bojkotten av socker måste den ha bestått av personer som åtminstone hade lite pengar över, för riktigt fattiga människor som levde ur hand i mun köpte knappast socker i vanliga fall heller och deras bojkott skulle med andra ord inte ha haft någon som helst verkan.

En likhet finns mellan alla tre sociala rörelser i sammanhanget och det är att de allesammans var solidaritetsrörelser med människor utomlands. När det gällde Spanien och Vietnam samlades pengar in och för abolitioniströrelsen gällde olika former av påtryckningar för att visa sitt stöd till de man solidariserade sig med där borta. I samtliga tre fall fanns det dessutom vissa grupper som ville gå längre än andra. Inom abolitioniströrelsen gick en skiljelinje mellan de som ville avskaffa slaveriet gradvis och långsamt och de som ville göra det helt utan dröjsmål, inom Spanienhjälpen fanns de som ville ge militärt stöd till republikanerna och skickade frivilliga och pengar till väpnande grupper medan andra istället var inriktade på civilt bistånd och inom Vietnamrörelsen fanns det likaså de som ville samla pengar till de stridande inom FNL medan andra istället hade en pacifistisk framtoning. Gradskillnader mellan olika radikala grupperingar fanns inom samtliga av dessa tre sociala rörelser.

Det går också att ta upp någonting om de olika rörelsernas resultat. Spanienhjälpen lyckades aldrig med sin målsättning, att samla ihop det stöd till de spanska republikanerna som krävdes för att kunna besegra Francos trupper. Abolitionisterna och Vietnamrörelsen lyckades dock med många års omfattande opinionsarbete att få igenom sina målsättningar, slavhandelns och slaveriets avskaffande respektive USA:s tillbakadragande och FNL:s seger i Vietnam. Resultatet blev till och med så att de mer radikala grupperna inom bägge dessa sociala rörelser till slut fick sina önskemål igenom. Till en början avskaffades enbart slavhandeln medan slaveriet bestod, men med tiden avskaffades slaveriet fullständigt, vilket den mer radikala grenen av kommittén mot slavhandel hade önskat. När det gäller Vietnam så blev det inte bara fred och så att USA drog sig tillbaka, såsom pacifisterna hade velat, utan FNL segrade till slut och tog makten över hela Vietnam, det som DFFG hela tiden hade haft som sin långsiktiga målsättning.

Det skulle kunna sägas att abolitioniströrelsen på sätt och vis var den mest parlamentariska gruppen av de tre aktuella rörelserna. De andra två var mer utomparlamentariska, vilket kan tyckas märkligt när det under Spanienhjälpens och Vietnamrörelsens tid rådde allmän och lika rösträtt i Sverige, medan under abolitioniströrelsens period var det enbart en ytterst begränsad del av den brittiska befolkningen som hade rösträtt och denna baserade sig på inkomst och tillgångar. Trots detta var det abolitioniströrelsen som hade den mest omfattande parlamentariska verksamheten, där man hade lyckats knyta några parlamentsledamöter till sig, vilka debatterade slaverifrågan i parlamentet och drog igång omröstningar om denna gång på gång ända tills man fick det önskade resultatet. Vidare samlade man in mängder med petitioner mot slaveriet bland landets befolkning och som skickades till parlamentet. Något sådant går inte alls att se på samma vis när det gäller Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen, utan dessa arbetade nästan enbart utomparlamentariskt genom att samla in pengar och andra former av stöd i form av kläder eller liknande ute på gator, torg och i bostadsområden. Dessa bägge rörelser bestod nästan helt och hållet av insamlingar, medan abolitioniströrelsen istället bestod av omfattande opinionsarbete för att ändra befolkningens och framförallt parlamentsledamöternas inställning till slavhandeln och slaveriet och inte alls några ekonomiska insamlingar. Visst samlade man in en del pengar från olika välbärgade personer som man faktiskt hade stöd ifrån för att kunna trycka böcker eller betala omkostnader för olika lokaler. Bland annat nämns att slaverimotståndaren Olaudah Equiano hade boksubskriptioner där berömda personer betalade böcker i förskott för att hjälpa till med tryckkostnader (Hochschild, sida 172).

Om sossarnas ledarbyten och kräftgång

Mellan februari 2010 och februari 2011 hade Socialdemokraterna tre olika partiledare och detta har de förstås aldrig varit i närheten av förut, att avverka så många på så kort tid. Detta beror framförallt på att Håkan Juholt bara kom och gick och knappt hann uträtta någonting överhuvudtaget. Man förlorade regeringsmakten i och med riksdagsvalet 2006 med ett ovanligt dåligt valresultat. Några månader senare lämnade Göran Persson över partiledarposten till Mona Sahlin och i riksdagsvalet 2010 gjorde man ett ännu sämre resultat, det sämsta sedan närmare 100 år tillbaka. Även efter detta värdelösa valresultat bytte man partiledare efter några månader, denna gång från Mona Sahlin till Håkan Juholt.

Håkan Juholt beskrevs till en början som någon form av vänsterkandidat och olika proffstyckare ansåg att partiet till följd av hans val till ordförandeposten skulle dra sig åt vänster rent politiskt sett. Med facit i hand går det knappast att påstå att utvecklingen blev sådan. Efter bara några dagar handplockade Håkan Juholt en ny finanspolitisk talesman i form av Tommy Waidelich. Förutom att vara fullständigt politiskt inkompetent företräder dessutom Waidelich en total högerlinje inom partiet. Det talas ofta inom media om högersossar och vänstersossar. Om man nu skulle vara högersosse bör man knappast kunna bli vald till posten som finanspolitisk talesman. Nej, om man är högersosse bör man istället rent av bli utesluten ur partiet.

Under större delen av Håkan Juholts tid som partiledare fördes det negativt inställda följetonger inom den svenska pressen kring honom. När det kommer till detta hade han mycket sig själv att skylla. Om han istället hade upprätthållit ett acceptabelt moraliskt levnadssätt hade inte media kunnat skriva de saker som de skrev och då hade han sannolikt heller aldrig behövt lämna partiledarposten redan efter bara 10 månader. Juholt var en del av den politikerkultur som omfattar i stort sett alla heltidspolitiker och dessutom många politiker på lägre nivåer och som bara arbetar med detta på deltid. Det rör sig om korrumperade människor som bara vill sko sig själva och som i stort sett företräder exakt samma politik oavsett vilka partier de tillhör och där den politiska oppositionen har reducerats till enbart en låtsasopposition som aldrig lyckas formulera en seriös marxistisk kritik mot regeringens nedskärningspolitik.

Efter Juholt tog Stefan Löfvén över som partiledare och även när det gäller honom, precis som för alla andra Socialdemokraternas tidigare partiledare, måste det sägas att: ett sunt och friskt politiskt parti måste ha en partiledare som företräder en korrekt marxistisk linje. Annars är det ingen mening med partiet överhuvudtaget, och det är på denna punkt som sossarna gång på gång har misslyckats i sina partiledarbyten. De väljer helt enkelt varje gång en partiledare som företräder en felaktig politik och som inte representerar en marxistisk riktning. Utan en marxistisk politik är det ingen mening att engagera sig inom ett parti överhuvudtaget, för då går det inte att utveckla samhället i en positiv riktning och det går inte att göra någonting som gynnar befolkningen i Sverige. Den enda politik som människor kan tjäna på i det långa loppet är marxismen. Stefan Löfvén står däremot rent politiskt sett så långt till höger som det överhuvudtaget är möjligt inom sossarna, och för honom gäller detsamma som för Tommy Waidelich: om man är högersosse ska man inte kunna bli vald till några ledande poster, utan då ska man istället rent av bli utesluten.

Till försvar av Kilbommarna

1929 inträffade en mycket stor splittring inom Sveriges Kommunistiska Parti. Bakgrunden var att den Stalinstyrda Kommunistiska internationalen ville styra över det svenska partiets verksamhet på detaljnivå. Det ledde till en splittring inom kommunistpartierna i många av Europas länder och Sverige var absolut inte unikt på det sättet. Det som dock var unikt med Sverige var att den stora majoriteten av partiet i Sverige intog en kritisk ställning till Stalin och att enbart en minoritet valde att fortsätta på en Stalinvänlig bana. Det bildades två olika partier som under fem år framöver bägge två kallade sig själva för SKP, men i folkmun kallades majoritetspartiet för Kilbommarna och minoritetspartiet för Sillénarna, efter Karl Kilbom (1885-1961) respektive Hugo Sillén (1892-1971).


Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Sverige från 1922, där alla medlemmarna sedan tog ställning för Kilbommarna. Stående från vänster: Viktor Herou (1889-1970), Verner Karlsson (1880-1954), Jonas Dahlén (1881-1938). Sittande från vänster: Karl Kilbom (1885-1961), August Spångberg (1893-1987), Helmer Molander (1892-1963), Carl Winberg (1867-1954)

Killbommarna gjorde helt rätt i att gå emot Stalin och dennes försök att styra över det svenska partiet. Inom den svenska vänsterrörelsen idag är det enbart Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), som försvarar Stalin, så det bör åtminstone ge en form av upprättelse till Kilbommarna och visar på att de hade rätt i sin kritik av Sovjetunionen, en kritik som alla utom KP idag, med facit i hand kan ställa upp på. I det läget är det konstigt att läsa Kommunistisk Ungdoms 80-årsjubileumsbok från 1983 och Ung Vänsters 100-årsjubileumsbok från 2003, för där försvaras Sillénarnas parti helt och fullt. Visst är det så att Sillénarna är föregångare till dagens Vänsterparti och Ung Vänster, men det tar inte bort det faktumet att Sillénarna var stalinister. Det var Kilbommarna som företrädde den sunda antistalinistiska linjen i splittringen 1929, men det tycks Ung Vänster vilja glömma bort.

Kilbommarna hade några bra år under 1930-talet. Faktum är att Kilbommarna var den bästa politiska kraften vi hade i Sverige under ungefär tio års tid, från att de började föra en självständig linje gentemot Komintern 1929 fram till att de började stödja det borgerliga Finland under finska vinterkriget, men det återkommer jag till senare. Det måste nog beskrivas som att partiets bästa period var under 1934 när Socialdemokraterna uteslöt sin två mest radikala riksdagsledamöter, Albin Ström (1892-1962) och Torsten Henrikson (1906-1983), 1934 och de då anslöt sig tillsammans med 4 000 radikala socialdemokrater till Kilbommarna som därmed bytte namn till Socialistiska Partiet. En av de socialdemokratiska veteranerna med bakgrund inom arbetarrörelsen ända sedan 1800-talet sa så här angående sossarnas högervridning och anslutningen till Kilbommarna: ”Ett steg till höger är för långt hur kort det än är, men ett steg åt vänster är för kort hur långt man än tar det.” För mig som alltid har företrätt en ultravänsterlinje i alla sammanhang låter detta mycket bra.

Socialistiska Partiet blev det nya officiella namnet i och med sammanslagningen med sossarnas vänsterkrafter 1934, men inofficiellt kallade man även det nya projektet för socialistisk samling. Det var just vad det var, en samling av alla radikalt socialistiska krafter i landet, en samling där varken stalinister eller reformister ingick. Det är synd att denna anda inte varade i mer än ett par-tre års tid. Helst hade partiet fått leva kvar med stark kraft fram till våra dagar, så att vi hade haft en ordentlig radikal kraft att räkna med i svensk politik även idag. Efter att partiet misslyckades med att gå framåt i valet 1936, när man faktiskt hade räknat med stora framgångar, uppstod en hel del interna konflikter inom partiet. Det blev början på slutet. Året efter uteslöts förgrundsfiguren Karl Kilbom som hade haft en mycket betydelsefull roll i det ekonomiska arbetet att få ihop intäkter till partiets ekonomi. Flera tusen personer lämnade partiet till följd av att Kilbom uteslöts och därefter började partiet ganska snart att spåra ur även politiskt och ideologiskt.

Efter uteslutningen av Kilbom var Socialistiska Partiet fortfarande under ett par års tid Sveriges vettigaste politiska kraft, men 1939 tog man ställning för det borgerliga Finland när Sovjetunionen förklarade krig och gick in i landet. En socialistisk organisation som ställer sig till försvar för en borgerligt styrd regering i ett krig upphör därmed att vara en socialistisk organisation. Det är som Knutna Nävar sjunger i sin sång En arbetarkvinnas sång till sin son: ”Arbetare emot arbetare vill dom ställa att slakta varann. Borgarna säger det redan, och förrädarna mot socialismen, kommer att råda dig till det. Men kom ihåg att den stat dom vill få dig att skydda tillhör din klassfiende.” Ingen stat tillhör och kan aldrig tillhöra arbetarklassen. Därför kan en socialistisk organisation aldrig någonsin ta ställning för en stat mot en annan i ett krig. Där upphörde Socialistiska Partiet att i praktiken vara just Socialistiska Partiet, även om de rent formellt behöll namnet i flera år till.

Straffet för partiets otillåtna högeravvikelse blev att de åkte ur riksdagen med buller och bång i och med valet 1940 och att medlemmar massdeserterade från partiet. Under 1940-talet tog partiet öppet ställning för Nazityskland i andra världskriget och utvecklades i rask takt i nazistisk riktning. Partiledaren Nils Flyg dog 1943 och resterna bytte namn till Svenska Socialistiska Partiet som fanns kvar till 1948. Det som är viktigt att poängtera så här i slutet av artikeln är att från det tillfälle 1939 då Socialistiska Partiet tog ställning för Finland i kriget mot Sovjetunionen stod Sverige utan någon lovande politisk kraft ända fram tills att Västerviks Socialistförening fick sina systerföreningar i Sundsvall och Linköping i slutet av 2009 och att riksorganisationen Socialisterna därmed utropades i början av 2010. Nu ser däremot framtiden ljus ut igen, när Sveriges socialistiska medborgare återigen har en politisk organisation att verka inom.

Usurpatorernas rätt till makten

Monarki är ett statsskick som har rått i de flesta samhällen åtminstone någon gång under historiens gång och i vissa länder ännu idag finns kvar. Naturligtvis är det ett statsskick som inte hör 2000-talet till och som egentligen har haft sin plats på historiens skräphög sedan franska revolutionen på 1780-talet. I de samhällen där monarkin ännu finns kvar och även om vi ser tillbaka på läget historiskt sett har det emellanåt funnits stridigheter om kungamakten mellan olika ätter och dynastier. Vissa dynastier har betraktats som mer rättmätiga arvtagare till olika kungatroner, men vad är det egentligen som ger rätt till makten inom ett monarkistiskt samhälle? När det kommer till ett politiskt sjukligt system såsom monarkin, vad är det då som gör att en särskild ätt skulle ha större rätt till tronen än en annan? Monarkin i sig är sjuklig och det går därför inte att hävda att någon vore mer rättmätig arvtagare till en kungatron än någon annan. Det som denna artikel ska fokusera på är olika usurpatorer och det som på engelska kallas för impostor eller impostor claimants, begrepp som inte går att översätta särskilt väl till svenskan. En direkt översättning av impostor till svenska skulle bli bedragare, men det låter inte passande för just det här sammanhanget, för bedragare är ett mycket bredare begrepp än det som jag vill åt i just det här exemplet. Usurpator är dock egentligen någon som orättfärdigt greppar makten med våld, vilket inte heller riktigt är vad jag är ute efter, utan snarare sådana tronpretendenter som gör anspråk på olika troner, orättfärdigt i ögonen på de som besitter tronen just nu.

Världens monarkier hävdar att olika bedragare orättmätigt gör anspråk på kungatroner världen över, men vad skulle göra Michel Roger Lafosse (välkänd impostor claimant till den brittiska tronen) till mindre rättmätig arvtagare till den brittiska kronan än prinsen av Wales, alltså den brittiske kronprinsen? Monarkin är återigen ett sjukligt system som inte hör hemma inom den mänskliga civilisationen och alla människor har precis lika lite rätt till den posten som någon annan. Det viktigaste när det gäller maktpositioner är att de personer som besitter dessa positioner för en politik som gynnar befolkningen så mycket som möjligt och huruvida någon makthavare skulle vara släkt med någon viss person är fullständigt ovidkommande. Av just den anledningen är monarkin ett system som inte kan tillåtas få existera.

Om dock ett samhälle väl skulle vara en monarki är det viktiga att monarken för en för befolkningen så gynnsam politik som möjligt. Därför är det rätt att föredra Bonaparterna före Bourbonerna och jakobiterna före ätten Windsor. Jakob II (1633-1701) som var kung över de brittiska öarna störtades i någon form av statskupp 1688. Han var den siste katolske kungen där och hans fall har inneburit omfattande förföljelser av katolska och keltiska människor på de brittiska öarna, framförallt Irland. Det hade kunnat undvikas om hans ätt, kallad jakobiterna, hade fått behålla kungatronen istället för ätten Windsor som styr idag. Det hade inneburit en betydligt bättre relation mellan olika religiösa grupper och inte det apartheidsystem som ätten Windsor instiftade där katoliker och kelter har varit en andra gradens medborgare. I den situationen är jakobiterna att föredra framför den nuvarande brittiska kungaätten Windsor. Monarkin är alltid dålig, men i valet mellan två mer eller mindre dåliga alternativ måste det minst dåliga alltid försvaras. När Jakob II:s sonson, i folkmun kallad Bonnie Prince Charlie (1720-1788), ledde ett uppror som fick kontrollen över Skottland 1745-46 går det inte att enbart reducera detta uppror till en rojalistisk rörelse, utan upprorets karaktär var bredare än så. Det hela måste ses även som en separatistisk rörelse till försvar för de keltiska folkens självstyre mot anglosaxisk överhöghet.

Ett annat exempel på mindre dåligt exempel inom monarkins ramar är Bonapartedynastins styre i Frankrike. Bonaparternas styre var monarkistiskt, men ändå bättre än Bourbonerna och den gamla regimen. I viss mån går det att säga att Bonapartestyret upprätthöll franska revolutionens ideal. Under Napoleon I omstrukturerades utbildningssystemet så att människor fick utbildningsplatser utefter sina meriter och inte utefter deras börd och ställning. Där tidigare enbart högadeln hade kunnat utbilda sig släpptes istället vanligt folk in på utbildningarna under Napoleon. Värt att komma ihåg är att flera av Napoleons fältmarskalkar var arbetarklassgrabbar, vilket hade varit helt otänkbart under den gamla regimen. Marskalk Augereau var son till en betjänt, marskalk Ney var son till en tunnbindare och marskalkarna Murat, Masséna, Soult, Lannes, Oudinot, Suchet och Saint-Cyr var allesammans söner till bönder och hantverkare av olika slag.

Vidare finns det vissa så kallade impostors som faktiskt har kommit över makten i olika länder under historiens gång, mest känd möjligtvis Falske Dmitrij I som styrde Ryssland 1605-06 och Falske Dmitrij II som kontrollerade stora delar av landet 1607-1610. Dessa var inte rent biologiskt släkt med den tidigare kungafamiljen, men vad gjorde att dessa skulle ha haft mindre rätt till tronen? Ett samhälle där makt ärvs genom biologiska släktband är ett sjukt samhälle och det går inte att säga att exempelvis dessa bägge skulle ha haft mindre rätt till den ryska tronen än vad Ivan den förskräcklige hade det. Summan av den här artikeln är att det aldrig kan vara biologiska släktskap som ska lägga grunden för en persons rätt till olika maktpositioner, utan det enda som betyder något är hur pass bra politik makthavare kan föra för befolkningen.

Den utbredda nihilismen

Nihilismen är den mest utbredda politiska inriktningen i Sverige och i många andra delar av världen idag. Med detta menas att människor idag befinner sig i någon form av politisk apati, de tycks sakna intresse av samhällets utveckling. Samtliga personer som är aktiva inom det politiska arbetet måste ha märkt av detta, att man kan kämpa för den socialistiska saken i timmar och åter timmar vecka efter vecka, dela ut tiotusentals flygblad, men att människor inte alls verkar ta budskapet och informationen till sig. Nej, de sitter fast i nihilismen och den politiska apatin. Ur detta tillstånd måste människor väckas, för nihilismen kan inte tillåtas ha detta grepp över människorna något längre.

Frågan är då varför människor är fullständigt apatiska? Vill de fortsätta lida av alla de problem ett borgarstyre innebär? Vill människor fortsätta vandra runt i arbetslöshet med allt högre avgifter till a-kassan, en allt sämre välfärd där avgifterna blir allt högre och där vården blir helt olika beroende på hur mycket man har möjlighet att betala? Att svaret på allt detta skulle vara ja faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Det är dags för framförallt ett enkelt konstaterande: ett borgerligt styre innebär ett mycket dåligt samhälle för drygt 90 % av befolkningen. Trots det har vi nu ett borgerligt styre. Kan det vara så att majoriteten av befolkningen är någon form av självplågare eller flagellanter som vill utsätta sig själva för så mycket skada och lidande som möjligt? Svaret borde rimligen vara nej, och det gör att det fortfarande är obegripligt varför människor då fortsätter in på den politiskt apatiska banan och inte hjälper oss politiskt aktiva att få ordning på saker och ting i samhället igen.

Det enda logiska svaret på det allt sämre välfärdssamhälle vi har just nu är att börja göra motstånd mot de krafter som faktiskt vill snabba på nedbrytningseffekten och göra vår värld än mer odräglig att leva i, nämligen de borgerliga krafterna, de krafter som majoriteten av den svenska nihilistiska befolkningen röstade på under senaste valet 2010. Ett motstånd kan bara genomföras inom det socialistiska arbetet. Detta arbete idag bedrivs i första hand av riksorganisationen Socialisterna, men som även på vissa orter i landet har goda lokalorganisationer att samarbeta med, såsom det lokala socialistpartiet Arbetarpartiet i Umeå och Västerbotten.

Makten över historien

I Historisk Tidskrift nummer 2, 2010 publicerades en debattartikel med titeln ”Ideologisk kamp om Levande historia”.[1] Den statliga organisationen Forum för levande historia har gjort en ideologisk utveckling i enlighet med de valresultat vi har drabbats av under senare tiden, alltså att när Moderaterna tog över 2006 blev denna organisation för statlig historieskrivning ett nätverk för antisocialistisk propaganda på ett helt annat sätt än tidigare. Visst är det mycket praktiskt för en regering att ha en statlig organisation för historieskrivning på detta sätt, en förlängd arm för regeringens politiska propagandamaskineri, men det är knappast någonting som stämmer överens med den så kallade ”demokratin”, som man hävdar att vi har i Sverige idag.

Den som kontrollerar historieskrivningen har också mycket stor möjlighet att på lång sikt påverka samhället. Därför är det nödvändigt att stärka det marxistiska inflytandet inom den akademiska historieforskningen. Genom detta går det att påverka samhället i positiv politisk riktning och bekämpa den form av historieskrivning som regeringen genom Forum för levande historia försöker föra in uppifrån. Marxistiska historiker måste försöka ta sig upp i den akademiska hierarkin och se till att publicera ett omfattande forskningsmaterial som kan föra in historieforskningen på rätt spår, en historieforskning där analyser görs med klasstänkandet som grund.

Forum för levande historia upprättades under slutet av 1990-talet under Göran Perssons tid som statsminister och ägnade sig till en början i många år åt upplysning om förintelsen och nazismens historiska brott mot mänskligheten. Vid regeringsskiftet 2006 fick verksamheten en ny slagsida och började fokusera på vad som kallas för ”upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen i all ära, men problemet är att det inte är vad som behandlas. Nej, istället skriver man om Sovjetunionen och dess tidigare allierade och framställer dessa som om de vore representanter för kommunism. Däri ligger det felaktiga.

Upplysning om kommunismen kan bara vara upplysning om kommunismen. Kommunism är det stats- och klasslösa samhället. Mig veterligen var Sovjetunionen en stat, likaledes Ceausescus Rumänien och Honeckers DDR. Därför kan dessa aldrig vara representanter för någon kommunism, däremot leninism eller statskapitalism. En sann och riktig upplysning om kommunism är att informera om den marxistiska idén och arbetarklassens politiska kamp för att förbättra villkoren och levnadsstandarden för vanligt folk. Detta ägnar sig den radikala vänstern åt själv, genom att dela ut flygblad, hålla studiecirklar och föreläsningar. Det är upplysning om kommunism, inte något annat. För att få den statliga historieskrivningens förvirring att upphöra bör rimligtvis Forum för levande historias kampanj byta namn till ”Upplysning om statskapitalismen” eller liknande, dvs. att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Rätt ska alltid vara rätt.


[1]Jan Selling, ”Ideologisk kamp om Levande historia”, Historisk Tidskrift, 2010:2, s. 265-277

Kommunistisk demokrati

Den socialdemokratiske sympatisören Artur Lundkvist skrev på 1950-talet en text där han beskrev innebörden av begreppet demokrati, som med sin korrekta beskrivning innebär att dagens svenska samhälle eller överhuvudtaget något samhälle under vår världs historia inte har varit demokratiska. Sann och riktig demokrati har hittills aldrig funnits, även om målsättningen naturligtvis alltid måste vara att skapa denna sanna demokrati. Med en korrekt beskrivning av begreppet demokrati kan enbart det kommunistiska samhället vara demokratiskt, där alla former av klasskillnader och ekonomisk snedfördelning är avskaffade.

Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati. En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedlen och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning som helst bör vara världsomfattande: alltså ett ännu ganska avlägset önskemål).
Ett privatkapitalistiskt konkurrenssystem eller ett monopolkapitalistiskt samhälle kan aldrig vara demokratiskt i denna mening, lika litet som en diktatorisk statskapitalism kan vara det. Det finns ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.
Längst på vägen mot en sann demokrati har utan tvivel de skandinaviska länderna nått. Att bristerna i social och ekonomisk demokrati (för att inte tala om kulturell, bildningsmässig och psykologisk) dock även i Skandinavien är stora vill väl ingen bestrida. Det är alltjämt långt kvar till en socialistisk samhällsordning. Socialismen har istället ingått en kompromiss med kapitalismen och bildat en hybridform, som inte medger mer än ett slags halvdemokrati.
[…]Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina verkliga intressen. Så länge ekonomiska resurser på detta sätt kan influera politiska avgöranden är demokratin inte heller politiskt sett tillfredsställande. Det idealiska vore naturligtvis om propagandan från olika gruppintressen kunde ersättas med rent saklig upplysning.

[1]

Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.

I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.

Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.


[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47

Angående Jesusmyten

Kristendomen grundlades för drygt 2000 år sedan med den fanatiske sektledaren Jesus från Nasaret i centrum. Under denna tid fanns det en rad liknande religiösa fanatiker med små grupper av anhängare runtomkring sig. Frågan är varför just kristendomen och några få av de andra inriktningarna lyckades etablera sig och lägga stora delar av världen under sina styren medan andra förblev obskyra sekter. Fanatiker, konspirationsteoretiker och rättshaverister av olika slag idag skrattas ut av allmänheten och det skedde förmodligen också med Jesus i hans samtid, men såhär 2000 år efteråt verkar inte en tokstolle betraktas på riktigt samma sätt som i sin egen samtid, utan ovetenskapliga skrifter verkar få någon form av ”helighet” omkring sig enbart i det faktum att de med tiden har blivit tusentals år gamla.

Kristendomen var under sina första 300 år en förföljd och storleksmässigt begränsad sekt. Den romerske kejsaren Konstantin I tillät kristendomen inom sitt rike först år 313 och det var då den började sin vandring mot att bli en del av etablissemanget. Under Konstantins tid vid makten, som sträckte sig över 30 år, 306-337, kom kristendomen att steg för steg flytta fram sina positioner och Konstantin ska till och med på sin dödsbädd ha låtit döpa sig och därmed blivit romarrikets förste kristne kejsare. Frågan är varför kristendomen helt plötsligt accepterades: varför just den religiösa inriktningen och inte de övriga sekterna och varför det skedde just då. Kejsar Theodosius I som styrde riket under 300-talets slut tog steget ytterligare och införde kristendomen som officiell statsreligion, vilket försatte andra religiösa inriktningar i samma situation som kristendomen tidigare hade haft, dvs. att deras anhängare förföljdes och mördades. Därefter kom kristendomen i världen i stort sett att bara bli starkare och starkare ända fram till reformationen på 1500-talet.

Med reformationen splittrades kristendomen i en rad olika inriktningar, vilka skulle komma att splittras ytterligare under seklernas gång fram till vår tid. På ett sätt kan sägas att kristendomen försvagades i och med reformationen, när katolska kyrkan och påven fick färre anhängare, men antalet kristna blev egentligen inte färre, utan ändrade enbart vissa av sina ståndpunkter. Den stora frågan är varför just kristendom, islam, buddhism och hinduism har etablerat sig och blivit så oerhört stora och vars profeter idag av miljarder människor betraktas som gudar medan exempelvis profeten Mani och manikeismen han grundade på 200-talet dog ut under absolut senast 1500-talet och idag överhuvudtaget inte existerar. Det verkar bara vara i stort sett slumpen som har gjort att vissa av antikens fanatiker nu 2000 år efteråt har fått gudastatus medan andra galningar av samma kaliber idag, med rätta, är helt bortglömda.

Låt oss ta valfri byfåne idag, låt säga Sune Hjorth i Sundsvall. Han kallar sig för ufo-specialist och anser att alla människor härstammar från olika former av utomjordingar och att Olof Palme (1927-1986) och Karl den store (742-814) i själva verket var samma person, givetvis en total omöjlighet, inser den vetenskapligt inriktade. Innehållet och teorierna i hans skrifter och alster skiljer sig inte egentligen någonting alls från dårskaperna i bibeln och liknande kristna texter, om att Jesus skulle ha gått på vatten och liknande. Varje människa som har någon som helst insikt i forskning och vetenskap vet att människor inte kan gå på vatten, eftersom tyngden av människokroppen är så pass stor att kroppen bryter ytspänningen och faller igenom och sjunker, till skillnad från exempelvis insekten skräddare. Skräddarinsekten har till skillnad från människan vattenavstötande hår på sina ben och framförallt en kroppsvikt som är så pass låg att den i kombination med de vattenavstötande håren skapar förutsättningar att gå på vatten.

Enda möjligheterna för Jesus att gå på vatten vore att han 1. var en skräddarinsekt, vilket inte framgår någonstans i Bibeln, 2. att man för redan 2000 år sedan hade utvecklat någon form av teknik som gjorde det möjligt att med kirurgiska ingrepp inoperera vattenavstötande hår på Jesus’ kropp i sådan mängd att han kunde vandra på vatten utan att bryta ytspänningen (och att dessa kirurgiska kunskaper efteråt helt har fallit i glömska eftersom det inte idag är genomförbart) eller 3. att han hade någon form av skor som förekom i en äldre årgång av Guinness rekordbok där en man hade några slags kanoter fastkopplade som skor på vardera fot och på så vis kunde flyta på vattnet medan han vandrade. Samtliga alternativ faller på sin egen orimlighet och därmed kan Bibeln avfärdas rakt av, då den utöver detta innehåller mängder av liknande uppgifter som med enkelhet kan falsifieras med hjälp av dagens forskning och vetenskap. Hur kan det då vara så att kristendomen och Jesus kunde få en ställning där man idag räknas ha över 2 miljarder anhängare, men där andra tokstollar med teorier mindre vansinniga än vad som framkommer i bibeln är helt bortglömda eller utskrattade? Det hela är mycket märkligt. Det viktiga nu är att helt slå hål på Jesusmyten och driva en stenhård linje mot alla former av religioner och ovetenskapliga teorier och istället få människor att ansluta sig till den marxistiska vetenskapen, så att okunskap kan utraderas från jordens yta.





























Här ovan visas ett schema över kristendomens olika splittringar, vilket visar att brytningarna satte igång på allvar under 1500-talet och därefter har eskalerat mer och mer

Inspireras av veteranerna

Allteftersom medellivslängden i stora delar av världen blir högre och högre ökar även andelen personer över 100 eller till och med över 110 år, vad som på engelska kallas för supercentenarian. Rent naturligt besitter dessa människor enorm kunskap och är en länk till tidigare passerade perioder av den mänskliga historien. Frederica Sagor Maas, som under senator Joseph McCarthys antikommunistiska hets på 1950-talet utreddes av FBI för kommunistiska sympatier, är i dagsläget (2011-04-24) listad på plats 72 över världens äldsta personer, då hon är född 6 juli 1900.[1] Hon föddes av ryska migranter i USA och sympatiserade med de bolsjeviker som efter ryska revolutionen tog makten i Sovjetunionen, till skillnad från många av de andra ryss-amerikaner, som hade tillhört landets adel och överklass och flytt till USA för att undvika den folkliga vreden som ville hämnas allt blod de hade på sina händer. Personer som Sagor Maas har istället varit en frisk fläkt i den annars så borgerliga ryska minoriteten i USA.
















Frederica Sagor Maas (1900-) i sin ungdom

Det finns flera exempel på människor som har sin bakgrund i politiskt progressiva stater, men som ett resultat av livets lott har hamnat i reaktionära samhällen och där behållit sina revolutionära åsikter och ståndpunkter. Frederica Sagor Maas är ett exempel på detta, de i Sydkorea bosatta Nordkoreasympatisörerna bakom den berömda sången Fucking USA ett annat exempel.[2] Vidare bevisar Frederica Sagor Maas, framförallt genom sina åsikter, att ålderdom kan gå hand i hand med stor vishet, även om så förstås inte precis alltid är fallet. En marxist som är född år 1900 och alltså minns tiden före ryska revolutionen och har erfarenhet av världspolitiken och samhällets förändringar under hela 1900-talet och ännu idag är i livet kan naturligtvis bidra med mycket kunskap till den revolutionära rörelsen. En annan kommunistisk veteran som gick bort för bara ett par år sedan var Aarne Arvonen (1897–2009), rödgardistisk soldat under finska klasskriget 1918 och som kom att bli en av de 20 äldsta europeiska männen någonsin. Det är viktigt att den socialistiska rörelsen idag lyssnar till de råd som de sanna veteranerna kan ge och som kan överblicka den revolutionära rörelsens utveckling sedan en mycket lång tid tillbaka och delge personliga erfarenheter kopplade till detta.


[1]http://www.grg.org/Adams/E.HTM (hämtad: 110424)
[2]http://www.youtube.com/watch?v=xX3XfCgF0kM (hämtad: 110424)

Amerikaniseringen av Sverige

Var och en kan i Sverige idag göra en snabb studie av befolkningens matvanor genom att granska vad människor lägger upp på rullbandet i matvarubutikerna. Resultatet av en sådan kontroll visar på att vissa människor i stort enbart tycks köpa chips, läsk, snabbmat och skräp av liknande slag. Då blir det lätt att fundera kring frågeställningen ”äter människor verkligen inget annat än sådant?”. Givetvis finns det en del människor som verkar ha acceptabla matvanor, men antalet som inte har det förefaller vara oroväckande många. Vad som behövs är att stoppa amerikaniseringen av vårt samhälle och istället få befolkningen att anta en sund inställning till kost, hälsa och träning. USA är känt för att ”bryta ny terräng” när det gäller övervikt och resten av världen följer i deras fotspår. Följande illustration visar på andelen av befolkningen i de olika amerikanska delstaterna som lider av fetma (den allvarligare graden av övervikt):



Det är lätt att förstå vilka effekter fetman och övervikten för med sig: sämre hälsa, kortare livslängd, högre kostnader för sjukvård och för samhället i helhet. Trenden är naturligtvis nödvändig att bryta och de viktiga åtgärderna att implementera till en början är: fullständigt försäljningsstopp av mat som överstiger en viss fetthalt och istället styra matvarubutikernas utbud på ett sådant sätt att det som säljs ska vara så fettsnålt och proteinrikt som överhuvudtaget är möjligt, försäljningsstopp för tobaksvaror och alkohol samt att införa ett hälsovårdsprogram värt namnet. Alla former av avgifter bör slopas för barn- och ungdomsidrotten, avgifter som försämrar tillgången till god hälsa för många ungdomar i Sverige idag. Olika former av subventioner bör införas för att uppmuntra människor till att träna sina kroppar. De personer som trots förmåga vägrar att träna sina kroppar och hålla en god kost bör sättas under hård press så att de anammar en livsstil som stimulerar kroppen.

Vissa kvasivetenskapliga människor kan invända och hävda att en så kallad ”LCHF-kost”, dvs. att äta mycket fett, är bra för kroppen, att ett glas rött vin om dagen är bra för hjärtat eller liknande ovetenskapliga falsarier. De rättshaverister som förespråkar dessa teorier måste avslöjas som de bedragare de är så att de inte kan förleda en massa människor som egentligen önskar en bra hälsa, men istället förs bakom ljuset av vinklad forskning betalad av marknadens intressen. Tobaksindustrin, alkohollobbyn och de som lever på produktion och försäljning av skräpmat köper studier av olika ”forskare” som låter sig mutas och vinkla sina rapporter enligt dessas intressen. De kan ställa till med mycket skada och bör därför motbevisas och stoppas vartän de dyker upp. En annan invändning människor kan ha mot att förbättra folkhälsan är att de åtgärder som här har föreslagits om försäljningsstopp av ohälsosam mat kommer leda till att människor förlorar jobben i olika konfektyrfabriker och liknande och att ekonomin kommer skadas av att denna försäljning upphör. Det är riktigt att försäljningen kommer att upphöra och att de verkställande direktörerna för Marabou och Estrella kommer bli av med sina inkomster, men på det stora hela och i det långa loppet kommer samhällsekonomin att tjäna stort och sjukvården kommer avlastas väldigt mycket och kan istället fokusera på annat än att behandla skräpmatkonsumtionens bieffekter.

I åtminstone Sundsvall sattes för några år sedan upp klistermärken med en text i stil med ”skönhetsidealen skadar din hälsa och din omgivning”. Visst kan det på sätt och vis vara så, men på det stora hela ligger det i linje med dagens skönhetsideal att vara vältränad och ha en god hälsa, eftersom en god hälsa återspeglar sig i utseendet. Även om det finns avarter när det gäller dagens skönhetsideal kan de ändå till stor del vara nyttiga. Givetvis bör de som växer upp i samhället ha vältränade människor som ideal och därför bör sådana ideal ständigt visas upp i media och liknande. Det är inte i alla tider som skönhetsidealen har varit nyttiga, utan under exempelvis renässansen var det trendigt med övervikt, men om skönhetsidealen används på rätt sätt kan de användas för att förbättra folkhälsan. I kombination med att uppmuntra till ett positivt skönhetsideal bör stora satsningar genomföras på att bygga träningsfaciliteter av olika slag och gärna utöka skolidrotten till åtminstone tre-fyra gånger i veckan och från skolans sida göra vad man kan för att olika ungdomar ska hitta någon idrott eller träning som just de själva kan känna att de vill ägna sig åt.

Oriktig rapportering om Libyen

Svensk media framställer dagens situation i Libyen som att Muammar Gaddafi skulle ha skapat någon form av humanitär katastrof i landet och gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Visst har många allvarliga brott begåtts i Libyen under de senaste veckorna, men det är knappast Gaddafi som kan hållas ansvarig för detta och det är inte han som har satt igång det kaos som nu råder inom vissa delar av landet. Faktum är att mindre grupper av rojalister i Libyens östra halva vid mitten av februari satte igång någon form av försök till statskupp, en process som fortfarande pågår. Givetvis är det dessa som bör lastas för den situation som nu råder i landet, för om dessa inte hade uppviglat och rent allmänt försökt skapa oro i landet från första början hade inga av de senaste veckornas dödsfall överhuvudtaget inträffat. Det som landets regering har gjort till följd av uppviglingen är enbart en naturlig reaktion för att försöka återställa ordningen i landet och kan inte ses som någonting felaktigt i sig.

Den 27 februari i år skapade de rojalistiska kuppmakarna i Libyen en pseudoregering i staden Benghazi. De krafter som denna regering representerar har bara skapat död och olycka i Libyen och inte bidragit med något som helst positivt, till skillnad från den legitima regeringen i Tripoli som 1 mars faktiskt skickade 18 lastbilar med mat och förnödenheter samt ytterligare ett par personbilar med medicin till de rojalistockuperade områdena. Det visar på vilken sida som åtminstone har försökt skapa någon slags lindring i den nöd som nu råder, och inte är det den rojalistiska pseudoregeringen i Benghazi.

Utöver det våld och lidande som rojalisterna i landet har skapat önskar de även vrida tillbaka den samhälleliga utvecklingen, genom att de visar sympati för det tidigare libyska kungahuset genom att använda dess flagga som sin främsta symbol. De vill återskapa en libysk monarki, ett samhällssystem som redan utvecklingsmässigt har passerats för flera årtionden sedan i Libyens historia. Vad Libyen behöver är att blicka framåt och inte återgå till ett föråldrat och otidsenligt samhälle.

Protesterna i arabvärlden

Det pågår stora protester i arabvärlden i detta nu och har så gjort i ett par månaders tid. Regimerna i Tunisien och Egypten har fallit, vilket givetvis är mycket bra, då de var borgerliga. Vad som bör ske är att även alla de övriga regimerna i arabvärlden och för den delen hela världen faller och istället ersätts med bättre styren. Som sagt har två regimer fallit och nu återstår för världens befolkning att störta de återstående 191 (beroende på exakt hur man räknar). Det är dock framförallt en sak när det gäller detta som är viktig att komma ihåg och det är prioriteringen. Olika regimer i världen bedriver olika bra eller dålig politik. Därför måste naturligtvis prioriteringen vara sådan att de sämsta regimerna störtas först, de som ligger längst bort från det marxistiska idealsamhället. Där har dock ett misstag gjorts i den nuvarande utvecklingen. Mubaraks och Ben Alis styren i Egypten respektive Tunisien var genomborgerliga och därför högprioriterade bland regimerna som först måste avskaffas. Därefter har befolkningen i Nordafrika däremot prioriterat felaktigt. Som det nu ser ut verkar Libyen vara nästa regim att falla och det är inte en korrekt genomförd prioritering.

Libyen är måhända den regim i arabvärlden idag som är minst dålig eftersom man har ett åtminstone någorlunda välfungerande välfärdssystem. Därför bryter det mot den samhälleliga utvecklingens logik att Libyen skulle falla härnäst. De styren som först och främst är viktiga att störta nu i den del av världen som först verkar vara aktuell är Saudiarabien, Marocko och möjligtvis Israel. Dessa regimer måste störtas först, sen kan man ta itu med Libyen, men det är som alltid viktigt att göra saker och ting i rätt ordning, annars kan problem dyka upp på vägen vid byggandet av den kommande socialismen. De mest genomborgerliga och reaktionära regimerna måste falla först, eftersom de utgör det största hindret på vägen när det gäller att skapa det framtida upplysta samhället där styret bygger på en vetenskaplig och upplyst hantering av politik och ekonomi, dvs. det marxistiska styret, till skillnad från det svagsinta och ogynnsamma styret vi har idag, där samhällets resurser hanteras på ett sätt som inte gynnar befolkningen på bästa vis, ett sådant styre som vi egentligen ska ha.

Vidare går det att rikta ytterligare kritik mot det som nu sker i Libyen, utöver att upproret där kommer i fel prioriteringsordning, för det kan nämligen skådas att de så kallade ”oppositionella” i Libyen har börjat använda sig av den tidigare libyska flaggan, dvs. den flagga som användes under den tidigare libyska monarkin, det samhällssystem som i världens då mest framskridna länder kastades på historiens sophög redan under 1700-talets senare årtionden och är ett förfarande som sedan har tagits efter allteftersom olika länder i världen har utvecklats framåt och moderniserats, men fortfarande i världens mest efterblivna och underutvecklade samhällen finns kvar, däribland Sverige. Det är då befogat att fråga sig om det som vi nu kan se inträffa i Libyen i själva verket inte är någonting annat än ett försök till en rojalistisk statskupp. Det gäller att ta fasta på detta varningens tecken och fråga sig vad de ledande upprorsmakarna i Libyen egentligen önskar. Är det verkligen ett bättre samhälle de vill ha eller en återgång till ett efterblivet styre? Eftersom de nyligen störtade regimerna i Tunisien och Egypten till sin politik var sämre än det libyska styre som nu kanske är på väg att falla är sannolikheten större att situationen i Tunisien och Egypten förbättras jämfört med tidigare, men i Libyen som åtminstone under de senare åren har haft den bästa politiken i denna del av världen, kommer man verkligen att kunna förbättra styret på samma sätt där? Någonting som definitivt vore önskvärt för denna region av världen vore om det forna Sydjemen återupprättades och borgarklassens oinskränkta diktatur som har rått i hela Jemen sedan 1990 kastades överbord. Ett sådant försök att återupprätta arabvärldens hittills mest socialistiska samhälle inträffade 1994, men tog slut relativt fort när borgarklassens militära styrkor blev alltför övermäktiga.

Den ovetenskapliga och motsägelsefulla nazismen

Nazismen hävdar sig vara grundad på Charles Darwins forskning kring evolutionsteorin. Denna är vetenskapligt bevisad. Nazismen går dock på punkt efter punkt emot vetenskapen och kan därför aldrig någonsin betrakta sig som en vidareutveckling av Darwins forskningsresultat. Evolutionen går till på så vis att positiva egenskaper förs vidare mellan generationerna och att personer/djur med "svagheter" eller defekter av olika slag efterhand försvinner. Om nu, som nazismen hävdar, att judarna är någon slags svag människoras så skulle de alltså enligt evolutionen, en faktisk vetenskap, till skillnad från den antivetenskapliga nazismen, själva ha dött ut efter hand helt av sig själv och något mördande av judar därigenom varit onödigt. Det är inte så i evolutionen i djurriket att vissa djur bara försvinner av ett medvetet agerande från de andra djurens sida, utan evolutionen sker av sig själv, utan ingripanden utifrån. Att judarna dessutom har funnits och levt vidare i flera tusen år bevisar att de inte kan betraktas som något slags "svagt element" inom mänskligheten, för i så fall skulle de genom evolutionen ha försvunnit för längesen, så det bevisar det ovetenskapliga i nazismen.

Detta med evolutionen är nazismens måhända mest centrala brott mot vetenskapen, men det finns fler. I det nazistiska samhälle som världen under perioden 1933-1945 fick skåda i praktiken fanns betydande inslag av ockultism. I ett upplyst och vetenskapligt samhälle kan omöjligen ockultism existera och därmed var ej Nazityskland något sådant samhälle. Inom Nazityskland existerade både så kallad esoterism och ariosofi. Dessa idéer bygger, precis som alla världens religioner, på kvasivetenskapligt nonsens och diverse fantasiföreställningar. Någon som framförallt ägnade sig åt ockultism var SS-ledaren Heinrich Himmler, som i allra högsta grad hade ett stort politiskt inflytande i landet. SS förfogade under den här tiden över slottet Wewelsburg som blev ett slags näste för ockult verksamhet och för att kunna bedriva denna idiotisysselsättning gjorde man ombyggnationer av slottet för 15 miljoner riksmark, alltså att denna summa togs från det allmänna och från den tyska befolkningen för att slösa bort på galenskaper.[1] Det finns väldigt mycket skrivet om den nazistiska ockultismen och behöver därför inte behandlas mer här.

Det är inte bara när det kommer till evolutionsteorin som nazismen har en motsägelsefull inställning, utan också framförallt när det kommer till nazismens hållning gentemot homosexualitet. Nazismen brukar ha en väldigt fördömande inställning gentemot homosexualitet, men som det verkar har man på samma gång under sin historia haft en försonande hållning och däri ligger det motsägelsefulla, hyckleriet. I USA fanns det under 1970- och 80-talen en organisation som formellt hette Nationalsocialistiska Förbundet, men som var mest kända som ”Gaynazipartiet” och som bedrev sin verksamhet till större delen inom homosexuella miljöer och annonserade i tidskrifter för homosexuella.[2] Det är dock inte enbart under tiden efter Nazitysklands fall som nazisterna har sysslat med sådant, utan den hycklande linjen gentemot homosexualitet fanns redan innan kriget. Forskning har påvisat att inom SS under det nazistiska styret i Tyskland fördömdes homosexuella handlingar i vissa fall, i andra fall inte alls, vilket är ett flagrant hyckleri.[3] Gällande Adolf Hitler har det funnits spekulationer om en rad olika sexuella inriktningar, men det har stannat vid spekulationer. När det kommer till vissa andra höjdare inom den nazistiska regimen stannar det dock inte vid bara spekulationer, utan personer som Ernst Röhm och Edmund Heines var tveklöst homosexuella. Dessa personer hade trots detta ledande ställningar inom den nazistiska apparaten.


[1]http://www.lwl.org/westfaelische-geschichte/portal/Internet/input_felder/langDatensatz_ebene4.php?urlID=497&url_tabelle=tab_websegmente (hämtad: 110130)
[2]http://www.defendthefamily.com/pfrc/books/pinkswastika/html/Chapter8.htm (hämtad: 110130)
[3]Giles, Geoffrey J., "The Denial of Homosexuality: Same-Sex Incidents in Himmler's SS", Journal of the History of Sexuality, Vol. 11, Nr. 1/2, Specialutgåva: Sexuality and German Fascism (Jan. – Apr., 2002), s. 256–290

Upphäv förbudet mot det irakiska Baathpartiet

Oroligheterna i arabvärlden och Mellanöstern under det senaste årtiondet gör att frågan kring det irakiska Baathpartiet åter börjar bli intressant. 2003 invaderade USA Irak och störtade Saddam Hussein och dennes Baathparti i landet. Åren som därefter har följt har inneburit en ökande islamistisk offensiv i Irak och angränsande länder. Sådant förekom även innan, framförallt i Afghanistan, men i Irak fanns det inte någon som helst islamistisk fundamentalism innan 2003. Baathpartiet höll islamismen borta från landet och gav sin befolkning en större välfärd än som tidigare hade funnits. Baathpartiets styre innebar framsteg på flera olika områden jämfört med tidigare och som inte har återupprättats efter regimens slut.

Något som måste nämnas är att Baathpartiet från allra första början hade ett socialistiskt ursprung, men under Saddam Husseins ledning kom man att frångå många av socialismens ideal, dock inte precis alla. Saddams styre hade sina fördelar, bland annat att Iraks befolkning vaccinerades från den fundamentalism som kunde ses i dess grannländer och som dessutom kan ses i dagens Irak. USA, som hävdade sig vara motståndare till denna islamism, har varit islamismens viktigaste allierade genom att inleda krigshandlingar mot Irak och etablera möjligheten för islamister att bygga upp en rörelse även i Irak. Efter sin invasion förbjöd man Baathpartiet och sparkade alla som haft någon form av förtroendeuppdrag inom partiet från sina yrken. Det rörde sig om i stort sett alla människor med yrken där högre utbildning krävs. Genom sin utrensning från Baathpartiet i det irakiska samhället har man även dränerat landet på välutbildad arbetskraft.

Baathpartiet gjorde många misstag under Saddams ledning och visst behövdes ledarskiktet inom partiet bytas ut, men något som knappast behövdes var ett förbud av hela partiets verksamhet. Partiet hade en bra och marxistisk grund att stå på och hade mycket väl kunnat byggas upp på nytt efter att ha korrigerat politiska högerfel och rensat undan den till stora delar inkompetenta ledningen. Partiet i sig var det inget fel på och egentligen heller inte i grunden dess politik. Med stommen hade ett sant socialistiskt Baathparti kunnat byggas och blivit den enda kraft i Irak som realistiskt kunna utgöra ett verksamt vaccin mot islamistiska terrorattentat.

Vi kan nu se protestvågor över hela arabvärlden där förhoppningsvis många regeringar faller och där man får hoppas att någonting bättre tar vid, men risken är dock att motsatsen inträffar, att islamistiska och i övrigt antivetenskapliga krafter tar över. Där hade ett arabiskt socialistparti likt det irakiska Baathpartiet varit nödvändigt, men nu har den amerikanska militären brutit ned även själva stommen av detta parti och det blir nog mycket svårt att bygga upp den igen, när det fortfarande råder ett förbud mot partiet. Vad som nu måste göras är att genast häva förbudet och bygga upp en socialistisk rörelse som kan slå tillbaka alla islamistiska och ovetenskapliga attacker. Denna rörelse bör skapas i alla de aktuella länderna, såsom Tunisien, Egypten etc.

Idag råder det osäkerhet om någon form av Baathparti fortfarande existerar i Irak i någon slags underjordisk struktur. I sådant fall har den tidigare vicepresidenten Izzat Ibrahim ad-Douri pekats ut som ny ledare för partiet. Denne man måste naturligtvis genast avsättas från sin post, då han har gjort sig skyldig till allvarliga politiska högerfel i form av imperialistisk krigföring och liknande. Under det irakiska inbördeskriget som har pågått sedan 2003 har dock ad-Douri i viss mån förespråkat vett och sans genom att kritisera den irakiska grenen av Al-Qaida och gått till motangrepp deras ”sekteristiska linje”.[1] Det avståndstagande som ad-Douri gjorde från detta vansinne var dock väldigt försiktigt och inte alls så stenhårt som det bör ha varit. Även av denna anledning måste han bort från sin post som Baathpartiets högste ledare, eftersom han i viss mån tycks sympatisera med antivetenskapliga krafter.


[1] http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1218390,00.html (hämtad: 110129)

Den revolutionära konservatismen

Att vara konservativ och att vara revolutionär behöver inte nödvändigtvis vara någonting motsägelsefullt. Att vara konservativ är heller inte detsamma som att vara reaktionär, trots att många sätter likhetstecken mellan dessa bägge. Det finns nämligen en revolutionär konservatism, en framåtskridande och inte bakåtsträvande konservatism. För att förändra samhället till det bättre är det av yttersta vikt att i sin politiska aktivism vara socialistiskt revolutionär. Därmed inte sagt att det är givande och samhällsutvecklande att ta avstånd från allt det som ibland kan kallas för ”konservativa värderingar”, för vissa av dem är mycket sunda och har en given plats även i ett revolutionärt samhälle.

Traditionella värderingar i familjefrågor och moralfrågor går hand i hand med den revolutionära socialismen. Traditionella värderingar i just dessa frågor ger samhället en sundhet och fungerar som medicin för att förebygga att samhället inte spårar ur till någon slags moralpolitisk liberalism där allting tillåts utan begränsningar. Människan lever och trivs allra bäst i kärnfamiljer och har en inneboende strävan efter att bilda just sådana. Att som vissa så kallade ”queerfeminister”, genusforskare och liknande hävda annorlunda strider mot den mänskliga naturen.

Givetvis finns det en anledning till att människor i alla tider har bildat kärnfamiljer, det är ingenting som har kommit till genom tvång eller några inbillade ”normer”, utan det kommer naturligt som en del i den mänskliga utvecklingen. De ytterst begränsade perioder i ytterst begränsade delar av världen där annat har gällt är ingenting annat än avarter och har till slut försvunnit av sig självt. I dagens samhälle finns en minoritet som hävdar att olika former av normer kring kärnfamilj eller heteronormer måste brytas ned. Oroväckande är att flera av dessa personer betraktar sig som någon form av socialister. En sådan politik ligger inte i linje med socialismen eller den marxistiska vetenskapen. Denna politik för att bryta ned kärnfamiljerna och heteronormen är istället dömd att misslyckas och kommer inte bli särskilt livskraftig, vilket framtiden kommer att utvisa.

Än viktigare än traditionella värderingar i familjefrågor är förstås de traditionella värderingarna i moralfrågor. Vissa personer kommer med beskyllelser om moralpanik när någon yttrar sig till stöd för en sund och vettig inställning i moralfrågor. Detta sker i sådan utsträckning att begreppet moralpanik blir utvattnat. Vad är då egentligen moralpanik? Frågan är svår att besvara, men det tycks som att den så kallade moralpaniken har blivit en slags motpol mot den fullständiga dekadensen och det allmänt osunda och självnedbrytande leverne som finns inom vissa kretsar. Det innebär då också att ”moralpanik” snarare än ett skällsord har blivit ett positivt begrepp. Den som studerar svenska debatter kring moralfrågor av olika slag kommer snabbt att märka att de som motsätter sig den självförödande inställningen till livet anklagas för att ge uttryck för moralpanik.

Självutnämnda antimoralister är de personer som önskar den fullständiga liberalismens apokalypsexperiment. Att motsätta sig moralism innebär den totala nyliberalismen: vem som helst får göra vad helst de ”önskar”, utan några som helst restriktioner eller inskränkningar. Ett sådant förhållningssätt leder till alla samhällens och den mänskliga civilisationens undergång. Samhällen där moralen har avskaffats har varit samhällen i fritt fall, det är sådant som har inträffat när exempelvis Romarriket eller Nazityskland var inne i sina absoluta sista faser innan undergången av dessa respektive samhällen. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan önska mänsklighetens och civilisationens undergång och det innebär därmed också att de som motsätter sig moralism eller anklagar personer för att sprida moralpanik i själva verket befinner sig utanför just sina sinnens fulla bruk. Dessa personer bör få den psykiatriska behandling de förtjänar, tills de har botats från sina mentala sjukdomar.

Det är förstås befogat att vara kritisk till dagens samhälle, men fortfarande felaktigt att önska civilisationens undergång. Det nuvarande kapitalistiska samhället måste störtas i gruset för att aldrig mer kunna återuppstå, ja, men hela den mänskliga civilisationen ska inte för den skull förintas, den ska enbart förändras, men självklart fortleva. En socialistisk civilisation måste skapas. Annars är mänskligheten oundvikligen dömd till undergång. Den marxistiska vetenskapen har visat oss att valet står mellan antingen socialism eller barbari. ”Bourgeoisiens samhälle står inför ett dilemma, antingen övergång till socialism eller återfall i barbari.”, enligt Jürgen Kuzcynski. Detta, att föråldrade samhällen allteftersom moderniseras och vidareutvecklas till nya samhällen, är bekräftat av den historiska utvecklingen. Det är en naturlig del av mänsklighetens utveckling att hela tiden sträva efter ett så pass högstående samhälle som möjligt. Precis som feodalismen en gång moderniserades och vidareutvecklades till kapitalismen kommer kapitalismen längre fram att moderniseras och vidareutvecklas till socialism.

”Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart att det inte längre finnes någon ’orubblig’ samhällsordning, inga ’eviga principer’ för privatäganderätten och utsugningen, inga ’eviga idéer’ om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna. Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.”

– Josef Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938

"Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemödar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kommer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.”

– Mao Tse-Tung, tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, 1957

Samernas roll i kampen

Det finns en rad olika åsikter om samerna i det svenska samhället. Vissa anser att de är förtryckta och vissa anser att de kräver oproportionerligt mycket makt och inflytande. För en socialistisk rörelse måste samernas revolutionära potential tas i beaktande. Åtminstone de norska samerna har tidigare uppvisat en sådan potential och har haft förbindelser med rörelser såsom Provisoriska IRA och ETA. Det visar att de åtminstone har stått på rätt sida politiskt, på rätt sida i klasskampen. Det måste tas fasta på och den revolutionära strävan som förhoppningsvis finns latent och ligger gryende hos den samiska befolkningen måste understödjas och väckas till liv.

Samerna kan bli en mycket viktig allierad i den revolutionära kampen och framförallt kan de bli allierade i kampen att befria den norrländska provinsen från det svenska förtrycket och de svenska marknadskrafternas intressen av att suga ut befolkningen i nationens nordligare delar ekonomiskt. Kampen för ett socialistiskt samhälle och kampen för ett Norrland fritt från sörländskt förtryck har lika stor vikt och betydelse och måste föras parallellt med varandra, för de är bägge två någonting som bör omvandlas till realitet.

Hur ska då samerna användas och hur ska den revolutionära kampen vara behjälplig av deras insatser? För någon som själv inte är same är det svårt att veta om samerna har någon form av egen nationell eller etnisk identitet och hur i så fall denna ter sig. Det viktiga är att få samerna att i första hand identifiera sig med samhällets undertrycka. Vissa samer tillhör förmodligen kapitalistklassen, men inom denna samhällsklass är sannolikt samerna underrepresenterade sett till sin andel av befolkningen i stort. Det får antas att samerna i ofantligt hög utsträckning är att betrakta som arbetarklass och tjänar därför också på arbetarklassens revolutionära strävan, kampen för att bygga ett kommunistiskt och klasslöst samhälle.

Offensiver med socialistisk agitation måste bedrivas hos den samiska befolkningen. De måste vinnas över för socialismens sak, precis som samhällets arbetande befolkning i stort. Det kan dock konstateras att samerna länge har hållits utanför de beslutande församlingarna och samhällets politiska och ekonomiska makt. Just därför har de än större intresse att delta i den revolutionära kampen. Andelen folkfiender är större hos den etniskt svenska delen av befolkningen än hos samerna och det måste givetvis samerna informeras om, genom socialistisk agitation. Förr eller senare kommer denna agitation ge frukt och samerna inse vilken politik de själva skulle tjäna mest på.

Förbjud musik som uppmanar till brott

Det har tidigare skrivits en del här om kamp mot drogliberalism, en kamp som givetvis kan föras på flera olika plan och anta många olika former. En del i kampen är naturligtvis att bedriva opinionsarbete för att det ska komma till stånd lagändringar och införas strängare bestämmelser för att på så vis fälla krokben på den drogliberala lobbyns verksamhet. Det är nämligen så att den drogliberala lobbyn, precis som naziströrelsen under 1990-talet, som sitt kanske absolut främsta verktyg använder sig av musik. Det vimlar av drogliberal musik och artister som i sina texter gör narkotikavänliga referenser. Det rimliga vore att börja döma ut straff för de ”artister” som ägnar sig åt denna typ av brottsuppmaningar.

Inte bara uppmaningar att folk ska använda droger och i övrigt drogliberala budskap bör bli straffbara, utan uppmaningar till brott överhuvudtaget. Givetvis ska inte politisk revolutionär kamp (som förvisso enligt dagens lagböcker ibland kan betraktas som ”brottslig”) omfattas av detta, utan så kallad ”vanlig” brottslighet, den som har en tarvlig opolitisk (ickesocialistisk) karaktär. Naturligtvis måste en skillnad göras mellan ”brott” i syfte att föra samhället närmare det socialistiska slutmålet och brottslighet av den typen de olika kriminella gängen sysslar med, enbart för att skaffa sig själva pengar eller i vissa fall till och med helt utan syfte överhuvudtaget.

Från USA stammar den så kallade ”gangsterrappen”, vilken har spridit sig över i stort sett hela jorden, får åtminstone antas, och den verkar inte ha så mycket annat syfte än att fungera som ett verktyg för den drogliberala lobbyn eller att glorifiera olika former av kriminella gäng och i övrigt opassande verksamhet, vilket, istället för att glorifieras, istället bör rendera straff och krav på botgöring från förövarnas sida. De personer som skadar samhället genom att sälja sin ”musik” till den drogliberala lobbyn och låta den använda dem som någon slags anslagstavla för sina vidriga ståndpunkter bör naturligtvis få sona sina brott, för det är just ett brott som den här typen av musik bör betraktas som. ”Artister” av detta slag bör få utföra samhällstjänst och på så vis försöka reparera de skador de har ställt till med. Genom att tjäna samhället genom positiva gärningar och betala böter så sonar de sina synder. Målsättningen i det långa loppet är givetvis att drogliberala budskap ska försvinna helt och fullt från samhället och återfallsförbrytarna, de oförbätterliga drogliberalerna, måste naturligtvis dömas till fängelsestraff och politisk omskolning, om inte något annat tycks ge effekt.

Vikten av pedagogik

Under 1900-talet fanns det en rad så kallade ”realsocialistiska stater” i vår värld. I borgerlig media har begreppet ”kommunistländer” använts och används fortfarande, men eftersom detta är ovetenskapligt så ska det heller inte upprepas. De regimer som har styrts av självutnämnda kommunistiska partier har samtliga misslyckats och de tidigare styrande partierna har förlorat makten, annat än i några få undantag som fortsätter på den tidigare inslagna vägen. Naturligtvis har många frågat sig varför de här regimerna misslyckades och det är en befogad fråga, framförallt som världens befolkning i allra högsta grad är i behov av ett kommunistiskt samhälle. För att kunna ta oss dit måste vi först besvara frågan om varför detta misslyckande drabbade länderna i det tidigare östblocket och se till att inte misstagen upprepas vid nästa tillfälle då människor får chansen att bygga ett socialistiskt samhälle.

Svaret på frågan om varför de tidigare regimerna misslyckades går framförallt att hitta i den bristande pedagogiken. Med en bättre pedagogik hade mycket kunnat vinnas. För att ett bra samhälle ska kunna skapas måste alla rester av kapitalism och borgerligt tänkande förintas från mänskligheten och det är där problemet ligger: att man i dessa regimer aldrig lyckades med detta. Flera av ledarna i dessa regimer insåg detta problem, att de kapitalistiska resterna aldrig hade rensats undan och det kom senare också att bli vad som gjorde att de fria marknadskrafternas diktatur så småningom kom att till fullo restaureras och återkomma i både Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och liknande samhällen.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. – Mao Tse-Tung, 1957

[1]

Om en person har borgerliga uppfattningar ska denne naturligtvis inte kunna yttra dessa eller försöka sprida dem, för det skulle skada folkflertalets välbefinnande. Världsbefolkningen behöver och skulle gynnas av ett socialistiskt samhälle. Att någon sätter käppar i hjulet i arbetet för att bygga ett socialistiskt samhälle bör därför betraktas som sabotage och en brottslig handling, för det syftar till någon form av allmänfarlig ödeläggelse. Att ha prokapitalistiska ståndpunkter är detsamma som att önska världens och mänsklighetens undergång, för det är den effekt som en kapitalistisk politik förr eller senare kommer leda till och därför kan ingen socialist acceptera någonting sådant.

När en socialistisk rörelse tar makten, såsom flera gånger inträffade genom revolutioner under 1900-talet, måste befolkningen utbildas i ett socialistiskt tänkande och de personer som är fientligt inställda till detta omskolas. Omskolningen av fientliga element är nyckeln till att skapa ett socialistiskt samhälle. Att avrätta eller förvisa sådana personer är inte alternativa lösningar, utan omskolningen är enda lösningen. Politiska fiender förvisades från DDR till Västtyskland, i vissa andra regimer avrättades de politiska fienderna och i Kina hade man under kulturrevolutionen stora satsningar på omskolning, men omskolningens kärna var felaktig och den var upplagd på ett felaktigt sätt.

Vad som behövs är en pedagogisk omskolning, så att man verkligen kan få folk med sig och övertala även socialismens fiender om att de i själva verket tjänar på socialism. Det får nog anses att omskolningen i kulturrevolutionens Kina var väldigt dogmatisk. Med dogmatism kan vissa enstaka människor vinnas över, men långtifrån alla, men med pedagogik kan alla vinnas över, bara allting hanteras på rätt sätt. Det som gäller är att verkligen visa människor socialismens förträfflighet med praktiska exempel, inte bara säga åt dem vad som är rätt och fel. De måste få uppleva socialismens fördelar med egna ögon. Först då kan de bli övertygande och vinnas över från sina nuvarande kapitalistiska och människofientliga åsikter.

De personer som utgör den ekonomiska makten i världen idag kommer inte tjäna på införandet av ett socialistiskt samhälle rent ekonomiskt, men de kommer att tjäna på socialismen på andra sätt. Socialismen innebär välfärd, solidaritet och gemenskap för alla. Socialismen är inte det kalla samhällsklimat vi har idag, utan någonting helt annat, som mänskligheten inte på allvar har fått uppleva ännu, annat än i väldigt begränsad mån på sina håll i världen. Vid det kommande socialistiska maktövertagandet kommer kapitalets tillgångar att beslagtas och fördelas på ett rimligt och rättvist sätt bland befolkningen. Därför är kapitalet socialismens fiender, för att de förlorar på den rent ekonomiskt, men i förlängningen skulle även de tjäna på att ett mänskligare samhälle skapas, de skulle helt enkelt må bättre rent mentalt, för det skulle vi alla göra när socialismen väl framöver kommer.

Det kommer vara absolut nödvändigt att efter revolutionen bedriva omskolning för revolutionens fiender, kanske till och med att skapa omskolningsläger, men dess utbildning i det socialistiska tänkandet ska ske med pedagogik som grund och den socialistiska skolans elever ska tas ut i samhället och få se bevisen på socialismens förträfflighet, bli vittnen till den välfärd för alla som socialismen innebär och få se att mänskligheten i ett sådant läge blir väldigt tacksamma över att det kapitalistiska tyranniet har störtats. Vissa fanatiska motståndare till socialismen måste sannolikt delta i omskolningen längre än andra, men till slut kommer de alla att övertygas, ingen människa kan vara en fanatisk motståndare till det som är rätt och riktigt i all framtid. Till slut kommer oundvikligen det sunda förnuftet att segra och all jordens människor vara vunna för socialismen. Nyckeln dit är som sagt pedagogik. Det är vad de tidigare regimerna har missat.

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efterträdare, som ska föra den proletära revolutionens sak vidare. – Mao Tse-Tung, 1964

[2]

Problemet med Mao och Kina är att man sa en sak, men gjorde någonting helt annat i verkligheten. Omskolningen och utbildningen av befolkningen gjordes på ett felaktigt, dogmatiskt och inte pedagogiskt sätt. Dessutom var det vissa personer som, helt riktigt, hade rensats undan från ledande positioner i partiet för sina prokapitalistiska åsikters skull och satts i läger, men som senare, utan förklarlig anledning togs tillbaka till ledande positioner igen, utan att man dessförinnan hade sett till att de hade antagit korrekta politiska uppfattningar och korrigerat sina felaktiga idéer. Det gäller då framförallt Deng Xiaoping som ”togs till nåder” under Maos allra sista år i livet och som därefter hade vägen helt öppen att införa en kapitalistisk vansinnesekonomi i Kina under 1980-talet. Vi måste lära oss av våra misstag och inte se till att liknande saker någonsin inträffar igen.


[1]Mao Tse-Tung, Fyra filosofiska uppsatser, Oktoberförlaget, Uddevalla, 1972, sida 121
[2]Mao Tse-Tung, Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen, 14 juli 1964, sida 61-62

Fortsatt motstånd mot parlamentarismen

Denna blogg är en motståndare till parlamentarismen, vilket har behandlats i ett flertal artiklar under årens gång. Vissa kanske hävdar att det är hyckleri när vi även ger ett uttalat stöd till grupper som i lokalvalen har ställt upp på olika orter i landet. Det finns en växande radikal socialistisk kraft i Sverige idag och som också ställer upp i val. Den består just nu av Socialisterna som tog ett mandat i Västerviks kommun och gick fram något jämfört med förra valet och som dessutom tog ett första mandat i grannkommunen Kinda, Rättvisepartiet Socialisternas enhetslista som tog ett mandat i Umeå kommun samt Knegarkampanjen som tog ett kommunalt mandat i Kiruna. Detta är en modern radikal vänster i vårt land, som inte säljer sig till högstbjudande som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och heller inte står och stampar på samma punkt i årtionde efter årtionde som Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Nej, denna rörelse, som kallas för allt mellan ”arbetarister” till ”lokalister”, ger en ny kraft till den svenska klasskampen och går tillbaka till arbetarrörelsens rötter.

Mycket tyder på att de grupper som nämndes här ovan inom en relativt snar framtid ytterligare stärker sitt samarbete och förhoppningsvis slår ihop sig till ett större rikstäckande nätverk, som kan utgöra grunden för ett nytt arbetarparti, som kan driva den politik som de gamla arbetarpartierna sedan länge har övergivit och istället sällat sig till de borgerliga krafternas led. Läsaren undrar möjligtvis om denna text är en reservationslös hyllning till det parlamentariska politiska arbetet och olika lokala partier som ställer upp i val. Nej, givetvis vidhåller vi att det parlamentariska systemet måste bekämpas och störtas i gruset, i förlängningen. På vägen mot det slutgiltiga målet kan dock parlamenten användas som verktyg. Inte som verktyg för politisk debatt eller liknande, för det går inte att få igenom sina krav om man inte har majoritet i de olika beslutande församlingarna. Nej, det viktiga med att ta kommunala mandat är att detta ger oss kommunala partistöd.

En socialistisk rörelse måste sprida sitt budskap och nå ut till så många människor som möjligt. En av de viktigaste förutsättningarna för att möjliggöra sådan verksamhet är givetvis pengar. I första hand behöver vi aktivister och utan dessa vore allting omöjligt, men i andra hand behöver vi pengar, så att aktivisterna kan få någon form av politiskt material att sprida. Det förmodligen enklaste och bästa sättet för en politisk rörelse i dagens samhälle att få pengar är genom att bli invalda i olika beslutande församlingar och därmed få partistöd. Vi måste trycka upp enorma mängder material för att nå ut till arbetarklassen, vår målgrupp. För att kunna betala de tryckkostnader som kommer av att trycka upp flygblad och liknande i massor behövs givetvis så mycket partistöd vi överhuvudtaget kan komma åt. Det är därför parlamentarismen kan användas som verktyg, som en metod att dra in pengar och kunna betala våra omkostnader.

Det parlamentariska arbetet får aldrig bli ett självändamål. Då skulle vi hamna i samma sits som Vänsterpartiet och framförallt Socialdemokraterna och i ett sådant läge vore allting förlorat. Vi får heller inte låta oss luras att tro att det är hos parlamenten som den politiska makten ligger, utan denna ligger hos kapitalet, privatpersoner med väldigt stora förmögenheter samt deras bolagsstyrelser och liknande. Det är där makten ligger i vårt samhälle idag. Detta kan inte krossas med att få våra representanter valda som ledamöter i de politiska församlingarna, utan det måste istället ske genom att vi etablerar våra politiska ståndpunkter hos folkmajoriteten och därigenom får med oss dem i en socialistisk revolution. Internationella Kommunistiska Strömningen har tidigare beskrivit parlamentarismen på ett väldigt träffande sätt:

”När det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: ’det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser.’ Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt, det enda som håller det vid liv, är dess roll som ett instrument för mystifikation.

Därmed upphörde varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens alla institutioner och därmed också parlamentet; när den måste upprätta sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska och andra valbara institutioner bara leda till att dessa döende organ ges ett sken av liv och detta oavsett avsikterna hos dem som förespråkar denna form av aktivitet.

Deltagande i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det hade under förra århundradet. Tvärtom är det fyllt av faror, speciellt den att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en ’fredlig’ eller ’gradvis’ övergång till socialism genom att erövra en parlamentarisk majoritet via de s.k. arbetarpartierna.”

[1]

Vi vill fortfarande hävda att det kan vara rätt att i ställa upp i vissa lokala val. Naturligtvis är det hela en avvägning, för vi behöver definitivt stora summor för att trycka upp allt material som behövs för att sprida de socialistiska åsikterna till folket och etablera ett korrekt marxistiskt tänkande i deras medvetande, men samtidigt vore det väldigt skadligt om vi på något sätt gav liv till illusioner om några slags möjligheter att åstadkomma någonting genom parlamentariskt arbete, vilket det givetvis inte finns. Det parlamentariska arbetet kan bara vara ett verktyg för att finansiera det utomparlamentariska arbetet, det arbete som är det viktiga och genom vilket vi kan växa som rörelse. Vi ställer upp i valen bara för att förbättra våra möjligheter i arbetet att avskaffa det parlamentariska systemet och den mystifikation detta innebär, för givetvis är den långsiktiga målsättningen ett stats- och klasslöst samhälle och i ett sådant samhälle är det heller inte rimligt att några parlament av dagens typ kan existera.

Vidare är det här också på sin plats att återge texten från låten ”Vi måste skjuta oss ut härifrån” av 80-talsbandet Kommo, där faktiskt samtliga bandmedlemmar också var aktiva i just tidigare nämnda IKS. Låten kan höras på denna länk http://www.youtube.com/watch?v=ZeorNFzvvXg och här nedan kommer texten:

För att söka vårt bifall till vår egen förnekelse
lyser vakuumets ledare vart tredje år ut val
Din medborgarplikt är att välja vem utav dom
som ska låtsas förändra din tillvaro i ytterligare tusen dagar till

Varianter av samma skit
På rea säljs våra liv
Vi får betala deras jävla maskineri
som vi vill sabotera

Vi måste skjuta oss ut härifrån

En del dom säger att den röda solen kan skina
från toppen av borgarklassens statsapparat
Dom låter sig köpas och rödheten förtvinar
Sen får de putsa ett ruttnande samhälles fasad
Men det stinker ändå

Varianter av samma skit
Till salu för billigt pris
Dom är langare av reaideologi
som vi inte vill köpa

Vi måste skjuta oss ut härifrån

Men om det finns nånting som kan få dom att darra
Så är det skriken ifrån gatans parlament
För över pöbelns vilda dans kan dom aldrig befalla
när riksdagen ner till grunden blivit bränd

Så ner med borgarklassens jävla politiker
och död åt deras jävla maskerad
Och gå inte här och säg att du är besviken
på deras lögner och deras hyckel
För det finns inget annat val än att...

[1]Internationella Kommunistiska Strömningens plattform, sida 6, avsnittet ”Valens och parlamentens mystifierande roll”