De drogliberala krafter som finns i vårt samhälle skulle
kunna delas in i tre olika kategorier. Den första kategorin är personer som är
drogliberaler både i teori och praktik, alltså de som både förespråkar
legalisering av droger och på samma gång är aktiva narkotikaanvändare. Inom
denna grupp finns det bland annat många som kallar sig ”anarkister”, men även rastafarianer,
vissa så kallade ”hiphopare” och vissa libertarianer. Kategori två är de som
enbart är drogliberaler i teori, men inte i praktiken. Det är sådana som vill
legalisera droger, men inte använder dem själva. Dit hör bland annat Stureplanscentern
samt ledningen för Centerns ungdomsförbund, med sin förbundsordförande Hanna
Wagenius i spetsen, och övriga libertarianer, anarkokapitalister, extremliberaler
eller vad man nu vill kalla det. Den tredje kategorin är de som är
drogliberaler enbart i praktik, men inte i teori. Det handlar om de flesta
narkotikamissbrukarna, personer som sitter fast i ett narkotikamissbruk som de
har väldigt svårt att ta sig ur, men som ändå, eller kanske just därför, förespråkar
ett narkotikaförbud. Förmodligen de flesta tunga missbrukare tillhör denna
kategori, eftersom de har sett drogernas effekter och därför vill se ett
fortsatt förbud, och som inget hellre önskar än att också själva bli drogfria.
Dessa olika kategorier kan inte klumpas ihop. De som tillhör
kategori tre har insett drogernas effekter och därför dragit den enda
slutsatsen som kan dras: att narkotikaanvändningen stenhårt måste bekämpas och
att samhället måste se till att inte drogerna får grepp om nya människor. De
personer som tillhör kategori ett och två är däremot illvilliga personer som
önskar sina medmänniskor största möjliga skada, alternativt att de är oerhört
okunniga och inte förstår bättre. Naturligtvis medför personerna inom kategori
tre de största kostnaderna för samhället, men detta kan de inte till fullo rå
för. Det är mycket svårt att bryta ett narkotikamissbruk och det är sällan
dessa människor får de verktyg och den hjälp de behöver för att lyckas med
detta. Det är därför de sitter kvar i sina missbruk. De som är drogliberala i
teorin har däremot oerhört samhällsskadliga idéer och dessa idéer måste till
varje pris kvävas i sin linda. De som tillhör kategori ett är givetvis något
mer samhällsskadliga än personerna inom kategori två. Personer inom kategori
ett brukar dock enbart använda narkotika i ganska begränsad skala och tillhör
sällan gruppen riktigt tunga missbrukare, de som alltså skapar de största
samhällsekonomiska förlusterna.
Det kan konstateras att drogliberalismen ofta sprider sig
genom musik och olika former av populärkultur. Detta är oerhört problematiskt.
Musik som ofta uppmanar till narkotikabrott är reggae och hiphop. Det finns
också mycket sund och rentav bra reggae och hiphop. De artister som skapar
denna dras dock tyvärr ner i smutsen av sina drogliberala kollegor, vilka ofta
har ett stort genomslag. De hiphopartister som ryms inom gangstarapen tillhör
de allra värsta på denna front. Vissa artister rentav tvångsmässigt försöker
införa allehanda drogreferenser i låtar som annars rentav skulle kunna gå att
lyssna på. Ett av de tydligaste exemplen på när denna tvångsmässighet går till
extrem överdrift var när 50 cent efter Michael Jacksons död skulle göra någon
form av hyllningslåt till honom. Låten heter Where you are och innehåller flera referenser till försäljning av
crack och prostitution, medan Michael Jackson överhuvudtaget inte nämns. Att
höra på den är en mycket märklig upplevelse och det som var tänkt som en
hyllning förvandlas istället till ett hån mot Jackson, som dog av en överdos på
narkospreparat, propofol.
Det är som sagt viktigt att inse drogliberalernas olika
ansikten och deras specifika karaktärer. De skiljer sig åt, men har givetvis
också gemensamma nämnare. De som är tunga missbrukare, tillhörande kategori
tre, vill hellre än allting annat bli fria från sitt missbruk och de vill att
inga fler människor ska få uppleva samma helvete som de själva har gjort, ett
öde värre än döden. Det är viktigt med omfattande sjukvårdsinsatser för att
dessa personer ska bli fria från sina missbruk. Dessa personer kommer sedan de
har blivit drogfria vara viktiga aktörer i kampen mot de teoretiska
drogliberalerna. De kan fungera som bra och slagkraftiga debattörer till
försvar av den restriktiva narkotikapolitiken och de kommer genom sina personliga
berättelser bättre än någon annan kunna förklara varför narkotikan måste
förintas från jordens yta.
De teoretiska drogliberalerna är egentligen en väldigt liten
grupp i samhället, men det är en väldigt högljudd och verbal grupp. De har
dessutom starkt stöd från många drogliberala hiphop- och reggaeartister. Därför
är det bland annat nödvändigt att förbjuda musik som uppmuntrar till brott mot
narkotikalagstiftningen. Ett andra steg är att sätta dessa personer i någon
form av utbildningsinsatser, så att de faktiskt får lära sig narkotikans
skadeverkningar på både individer och samhället i stort. Detta bör få de flesta
att tänka om. De riktigt hårdnackade drogliberalerna måste dock behandlas med
hårdare metoder än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar