Det har rätt nyligen dykt upp en lovande socialistisk rörelse i vårt land. Det som åsyftas är då alltså Socialisterna, som startade som ett lokalt projekt i Västervik i Småland, men nu har börjat sprida sig till flera andra orter. Socialisterna återfinns på hemsidan http://www.nyttarbetarparti.se/ och fyller ett tomrum som länge har funnits i svensk politik. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har sedan länge svikit arbetarrörelsen och har en lång historia av nedskärningspolitik bakom sig. Till dessa två partier är det fullkomligt omöjligt för någon arbetare eller socialist idag att förlita sig. Hade dessa partier varit de arbetarpartier de borde vara hade aldrig Socialisterna vuxit fram överhuvudtaget. Socialisterna är ett nödvändigt ont, det är ett parti som finns därför att de gamla arbetarpartierna har slutat vara arbetarpartier, för att de gamla arbetarpartierna har anslutit sig till den borgerliga politiken.
Socialdemokraterna var en gång ett radikalt parti med en lovande politik. Sådan var situationen på 1890-talet. De började senare kompromissa med borgerliga krafter och sälja ut socialismen. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades därför 1917, för att driva den politik som Socialdemokraterna hade övergivit. Detta parti har därefter bytt namn ett antal gånger och i sin nuvarande form, Vänsterpartiet, har även de antagit den politik som en gång i tiden var orsaken till att de lämnade SAP 1917. Vänsterpartiet idag är nog till och med bra mycket mindre radikala än 1917 års SAP. Summan är hur som helst att det för några år sedan saknades ett radikalt arbetarparti i Sverige, om man då ska bortse från dogmatiska och marginaliserade gäng med sin bakgrund i bokstavsvänstern på 1960- och 70-talen.
Socialisterna representerar någonting nytt, en frisk fläkt på den svenska politiska kartan, en nystart för det svenska arbetarpartiet. SAP startade 1889 och var radikala ett tag och bedrev sann arbetarpolitik under ett par årtionden, men mattades av på vägen och utvecklades till vad de är idag. Med Socialisterna får den svenska arbetarrörelsen möjlighet till en nystart och att se till att inte samma misstag återupprepas som inom den svenska socialdemokratins historia. Socialdemokratin och Vänsterpartiet tycks ha glömt sina rötter, men Socialisterna har hittat tillbaka till rötterna, och bedriver gräsrotsaktivism och mobilisering med massarbete, omfattande flygbladsutdelningar ute i landets arbetarklassområden samt bildningsarbete kring den socialistiska politiken, arbetarklassens politik, vilket Socialdemokraterna tycks ha glömt bort att göra.
Vad som behövs är just ett sådant arbete, att bedriva outtröttlig mobilisering och vara en aktiv rörelse för arbetarfrågor även emellan valen och att inte bara visa upp sig under valrörelserna och mellan valen i övrigt vara helt anonyma och stagnerade, såsom riksdagspartierna. Det behövs ett parti som konsekvent säger nej till alla former av nedskärningar och nedmonteringar av vårt samhälle och som säger nej till alla former av borgerliga projekt, såsom utförsäljningar, skattesänkningar, etablerande av friskolor och rent allmänt nedmontering av välfärden och allt i samhället som betyder någonting.
tisdag 30 mars 2010
fredag 26 mars 2010
IRA och kampen mot kriminalitet
I Nordirland finns det ett antal väpnade grupper som strider för ett enat socialistiskt och republikanskt Irland, där dagens Nordirland ska räddas undan från monarkins klor. Dessa grupper har utvecklat en mycket bra teori och praktik gällande en socialistisk hållning gentemot kriminella och personer inblandade i narkotikaförsäljning. I det republikanska magasinet Starry Plough, som utges av Irish Republican Socialist Party, beskriver man situationen som så att arbetarklassen har tre olika grupper av fiender: imperialister, kapitalister och kriminella.[1] Vissa ”socialister” är dock förvirrade och ser någon form av revolutionär kraft hos kriminella, men den republikanska rörelsen i Nordirland tillrättavisar alla sådana avvikelser. Faktum är att de kriminella är bland arbetarklassens främsta fiender och de kriminellas verksamhet, framförallt narkotikaförsäljningen, slår i första hand mot arbetarklassen, de människor som inte har någon bra ekonomisk ställning. Därför måste de till varje pris nedkämpas.
På 1970-talet kunde vi se att borgerliga och drogliberala strömningar lamslog vissa delar av vänsterrörelsen och vi kan se resterna av detta ännu idag, när personer med drogliberala åsikter infiltrerar klasskampsorganisationer, men det är viktigt att dessa söks upp och tillrättavisas, precis så som man agerar i Nordirland. När det gäller exempel från den senaste tiden kan vi granska tidningen Forasách (nyhetsblad för den svenska solidaritetsorganisationen Irlandinformation), som i sitt senaste nummer rapporterar om den allra senaste republikanska kampen i Nordirland, där vi kan se att kriminella och knarklangare ofta står i skottlinjen för revolutionärernas kamp.[2]
Vi kan se exempelvis följande rapporter:
5 januari 2010. Knarklangare skadeskjuts
8 januari 2010. I Armagh skjuts en knarklangare i knäskålarna
13 januari 2010. I Derry skjuts en knarklangare i benen
27 januari 2010. Real IRA (Irish Republican Army) tar på sig avrättningen av en känd knarklangare i Cork tidigare under månaden
1 februari 2010. Real IRA hotar ett kriminellt gäng och kommer att avrätta dem om de inte ger ut kroppen på en mördad republikan tillbaka till sin familj
10 februari 2010. En kriminell skjuts i anklarna i Belfast
22 februari 2010. Real IRA i Tyrone spränger ett hus som tillhör en kriminell familj
24 februari 2010. RAAD (Republican Action Against Drugs)[3] erkänner en stor andel skjutna kriminella och knarklangare i Derry
25 februari 2010. Real IRA avrättar Kieran Doherty, f.d. medlem, på grund av inblandning i drogaffärer
3 mars 2010. Knarklangare i Derry söker skydd av polisen
Allt detta sammantaget visar att sanna socialister håller de kriminella och knarklangarna kort och bemöter dem med stenhårda metoder, precis så som krävs. Ingen form av borgerlig verksamhet ska få accepteras i vårt samhälle och när de kriminella själva använder våldsmetoder ska de också nedkämpas med sådana. Deras verksamhet syftar till att slå till mot arbetarklassen så hårt som möjligt och alla sådana hot från borgarklassens lakejer ska sättas stopp för. Vissa personer kanske nu hävdar att detta i sig är kriminalitet; att skjuta knarklangare i knäskålarna och liknande, men det är viktigt att göra skillnad på simpel kriminalitet och på politisk kamp. Kriminalitet är när man gör vad som helst bara för egen vinnings skull och strävar efter att göra profit och struntar i hur andra människor drabbas. Politisk kamp är däremot när man strävar efter att bygga ett bättre samhälle, och i denna kamp blir revolutionärerna ibland tvungna att bryta olika lagar. Att bryta lagen är inte det samma som att vara kriminell, för de politiska kämparna bryter inte mot lagen för att tjäna pengar, utan de gör det för att bygga det socialistiska samhället, vilket gör deras ”brott” helt och fullt legitima.
Narkotikaförsäljning är att betrakta som en provokation från borgarklassens lakejer, ungefär som nazistisk verksamhet är att betrakta som. Provokationer ska behandlas så pass hårt att provokatörerna upphör med sin verksamhet. Detta är människor som är hänsynslösa och likgiltiga för arbetarklassens lidanden, då de sprider det borgerliga giftet (narkotika) bland samhällets lägsta ekonomiska klass, och där kan RAAD och militant kamp mot de kriminella betraktas som en sorts medicin. Det är en medicin som botar den drogliberala sjukdomen. Samhället måste vaccineras mot sådana sjukdomar. Vaccin måste vara verkningsfulla och fungera ordentligt, för att verkligen garantera att man slipper sjukdom. Precis som spädbarn vaccineras för diverse sjukdomar, ska samhället vaccineras från den drogliberala sjukdomen. När knarklangarna försöker söka skydd hos polisen, vilket vi kan se har hänt några gånger i Nordirland, då är det ett tecken på att de har insett arbetarklassens vrede och har insett att de till slut kommer bli uppsökta, och inser de bara detta kommer de definitivt sluta upp med sina provokationer. Revolutionärerna i Nordirland driver också en sådan linje mot våldtäktsmän och andra ”människor” som har förverkat sin roll som en del av samhället. Leve denna kamp!
[1]Starry Plough, nr. 2, 2009, sida 10
[2]Forasách, nr. 2, 2010, sida 8
[3]Republican Action Against Drugs är en kampanj av socialister i Nordirland, vilka strider med väpnade medel mot knarklangare, och som går att läsa mer om på http://en.wikipedia.org/wiki/Republican_Action_Against_Drugs (hämtad: 100326). Denna kampanj föregicks av DAAD (Direct Action Against Drugs) på 1990-talet, när Provisoriska IRA fortfarande var verksamma. Idag är det istället Real IRA och andra grupper som driver kampen.
På 1970-talet kunde vi se att borgerliga och drogliberala strömningar lamslog vissa delar av vänsterrörelsen och vi kan se resterna av detta ännu idag, när personer med drogliberala åsikter infiltrerar klasskampsorganisationer, men det är viktigt att dessa söks upp och tillrättavisas, precis så som man agerar i Nordirland. När det gäller exempel från den senaste tiden kan vi granska tidningen Forasách (nyhetsblad för den svenska solidaritetsorganisationen Irlandinformation), som i sitt senaste nummer rapporterar om den allra senaste republikanska kampen i Nordirland, där vi kan se att kriminella och knarklangare ofta står i skottlinjen för revolutionärernas kamp.[2]
Vi kan se exempelvis följande rapporter:
5 januari 2010. Knarklangare skadeskjuts
8 januari 2010. I Armagh skjuts en knarklangare i knäskålarna
13 januari 2010. I Derry skjuts en knarklangare i benen
27 januari 2010. Real IRA (Irish Republican Army) tar på sig avrättningen av en känd knarklangare i Cork tidigare under månaden
1 februari 2010. Real IRA hotar ett kriminellt gäng och kommer att avrätta dem om de inte ger ut kroppen på en mördad republikan tillbaka till sin familj
10 februari 2010. En kriminell skjuts i anklarna i Belfast
22 februari 2010. Real IRA i Tyrone spränger ett hus som tillhör en kriminell familj
24 februari 2010. RAAD (Republican Action Against Drugs)[3] erkänner en stor andel skjutna kriminella och knarklangare i Derry
25 februari 2010. Real IRA avrättar Kieran Doherty, f.d. medlem, på grund av inblandning i drogaffärer
3 mars 2010. Knarklangare i Derry söker skydd av polisen
Allt detta sammantaget visar att sanna socialister håller de kriminella och knarklangarna kort och bemöter dem med stenhårda metoder, precis så som krävs. Ingen form av borgerlig verksamhet ska få accepteras i vårt samhälle och när de kriminella själva använder våldsmetoder ska de också nedkämpas med sådana. Deras verksamhet syftar till att slå till mot arbetarklassen så hårt som möjligt och alla sådana hot från borgarklassens lakejer ska sättas stopp för. Vissa personer kanske nu hävdar att detta i sig är kriminalitet; att skjuta knarklangare i knäskålarna och liknande, men det är viktigt att göra skillnad på simpel kriminalitet och på politisk kamp. Kriminalitet är när man gör vad som helst bara för egen vinnings skull och strävar efter att göra profit och struntar i hur andra människor drabbas. Politisk kamp är däremot när man strävar efter att bygga ett bättre samhälle, och i denna kamp blir revolutionärerna ibland tvungna att bryta olika lagar. Att bryta lagen är inte det samma som att vara kriminell, för de politiska kämparna bryter inte mot lagen för att tjäna pengar, utan de gör det för att bygga det socialistiska samhället, vilket gör deras ”brott” helt och fullt legitima.
Narkotikaförsäljning är att betrakta som en provokation från borgarklassens lakejer, ungefär som nazistisk verksamhet är att betrakta som. Provokationer ska behandlas så pass hårt att provokatörerna upphör med sin verksamhet. Detta är människor som är hänsynslösa och likgiltiga för arbetarklassens lidanden, då de sprider det borgerliga giftet (narkotika) bland samhällets lägsta ekonomiska klass, och där kan RAAD och militant kamp mot de kriminella betraktas som en sorts medicin. Det är en medicin som botar den drogliberala sjukdomen. Samhället måste vaccineras mot sådana sjukdomar. Vaccin måste vara verkningsfulla och fungera ordentligt, för att verkligen garantera att man slipper sjukdom. Precis som spädbarn vaccineras för diverse sjukdomar, ska samhället vaccineras från den drogliberala sjukdomen. När knarklangarna försöker söka skydd hos polisen, vilket vi kan se har hänt några gånger i Nordirland, då är det ett tecken på att de har insett arbetarklassens vrede och har insett att de till slut kommer bli uppsökta, och inser de bara detta kommer de definitivt sluta upp med sina provokationer. Revolutionärerna i Nordirland driver också en sådan linje mot våldtäktsmän och andra ”människor” som har förverkat sin roll som en del av samhället. Leve denna kamp!
[1]Starry Plough, nr. 2, 2009, sida 10
[2]Forasách, nr. 2, 2010, sida 8
[3]Republican Action Against Drugs är en kampanj av socialister i Nordirland, vilka strider med väpnade medel mot knarklangare, och som går att läsa mer om på http://en.wikipedia.org/wiki/Republican_Action_Against_Drugs (hämtad: 100326). Denna kampanj föregicks av DAAD (Direct Action Against Drugs) på 1990-talet, när Provisoriska IRA fortfarande var verksamma. Idag är det istället Real IRA och andra grupper som driver kampen.
onsdag 3 mars 2010
Världens märkligaste land
Det finns ett land i vår värld som är mycket märkligare än samtliga andra länder. Det är ett land med en befolkning som inte har någon motsvarighet i övriga världen och som beter sig mycket märkligare än alla andra världens befolkningar. Landet det gäller är USA. När vi i den övriga världen ser på olika dokumentärer om exempelvis matvanorna i USA får vi se någonting som inte ens går att föreställa sig i sin vildaste fantasi. I USA finns det människor som dricker 10 liter läsk och äter 50 hamburgare om dagen. I USA finns en massa människor som väger 400-500 kg.[1] I USA får man ibland flytta undan avlidna människor med lyftkran och riva bort väggar och tak för att frakta iväg människor med vansinnig övervikt och man har fått börja bygga stolar, sängar och likkistor flera gånger så breda som normalt därför att landets befolkning har dessa ytterst märkliga matvanor. Det stannar inte bara vid fullkomligt obegripliga matvanor, utan i USA tror dessutom massa människor att jorden har skapats av någon form av övernaturlig kraft och bortser totalt från alla ofrånkomliga fakta som bevisar hur världens skapelse gick till. Det finns ett oändligt antal obegripliga företeelser för den amerikanska befolkningen som här kan räknas upp, men någonstans måste det sättas en punkt.
I Västvärlden och framförallt i USA gör man sig ofta lustiga över det nordkoreanska samhället. Ingenting av det som räknades upp här ovan förekommer i Nordkorea. I Nordkorea äter inte folk utan avbrott tills de väger ett halvt ton eller genomför 100 plastikoperationer för att försöka omvandla sig själv till ett lejon eller liknande saker som faktiskt förekommer hos amerikanerna.[2] Nej, i Nordkorea är människor istället normala och beter sig på ett rimligt sätt. Amerikaner och invånare i Väst gör sig ofta lustiga över den personkult som jag kan medge faktiskt existerar i Nordkorea. Man glömmer då dock bort att vi själva i Västvärlden i 2000 år har haft en personkult kring Jesus, en person vars existens inte ens kan bevisas, men som människor ändå hävdar att han kunde gå på vatten och göra blinda människor till återigen seende som genom ett trollslag. Detta är helt enkelt inte rimligt, utan mer rimligt är det väl istället att se upp till och beundra Kim Il Sung och Kim Jong Il, personer som åtminstone har existerat och existerar, såsom nordkoreanerna gör. Vill man kritisera Nordkorea bör man först städa framför egen dörr. Det är inte Nordkorea som är världens märkligaste land, vilket vi kan börja tro om vi ser på CNN och BBC, nej, det är USA som är det landet.
[1]http://www.dimensionsmagazine.com/dimtext/kjn/people/heaviest.htm (hämtad: 100302)
[2]Glenday, C., Guinness World Records 2009, Stockholm, sida 73
I Västvärlden och framförallt i USA gör man sig ofta lustiga över det nordkoreanska samhället. Ingenting av det som räknades upp här ovan förekommer i Nordkorea. I Nordkorea äter inte folk utan avbrott tills de väger ett halvt ton eller genomför 100 plastikoperationer för att försöka omvandla sig själv till ett lejon eller liknande saker som faktiskt förekommer hos amerikanerna.[2] Nej, i Nordkorea är människor istället normala och beter sig på ett rimligt sätt. Amerikaner och invånare i Väst gör sig ofta lustiga över den personkult som jag kan medge faktiskt existerar i Nordkorea. Man glömmer då dock bort att vi själva i Västvärlden i 2000 år har haft en personkult kring Jesus, en person vars existens inte ens kan bevisas, men som människor ändå hävdar att han kunde gå på vatten och göra blinda människor till återigen seende som genom ett trollslag. Detta är helt enkelt inte rimligt, utan mer rimligt är det väl istället att se upp till och beundra Kim Il Sung och Kim Jong Il, personer som åtminstone har existerat och existerar, såsom nordkoreanerna gör. Vill man kritisera Nordkorea bör man först städa framför egen dörr. Det är inte Nordkorea som är världens märkligaste land, vilket vi kan börja tro om vi ser på CNN och BBC, nej, det är USA som är det landet.
[1]http://www.dimensionsmagazine.com/dimtext/kjn/people/heaviest.htm (hämtad: 100302)
[2]Glenday, C., Guinness World Records 2009, Stockholm, sida 73
söndag 7 februari 2010
Vad är Maoistiska Enhetspartiet?
Den senaste tiden har vi på Internet mer och mer kunnat se personer som uttalat sig i egenskap av att vara medlemmar i någonting de kallar för Maoistiska Enhetspartiet (MEP). Det är mycket möjligt att det i alla dessa fall rör sig om en och samma person, men under olika namn. Frågan är vad det egentligen är frågan om. Vad är egentligen MEP för något? Jag har försökt utreda saken genom att rikta frågeställningar till vad de hävdar vara deras mailadress och det har kommit en del svar, men dessa uppfyller nog inte riktigt vad man hade väntat sig av någon som är insatt i den maoistiska ideologin. Det hela verkar ytterst suspekt om man tar en titt på deras hemsida, vilken verkar mycket överdriven och man hävdar att man har omfattande verksamhet, utan att någon person har sett några exempel på detta. Det är just det som gör det hela suspekt. Här är hur som helst deras hemsida: http://www.maoist.tk/ (hämtad 100207).
Det enda bevis som går att se av någon reell verksamhet från deras sida är bilder från en affischering gjord av något som tycks vara en slags underavdelning till MEP, nämligen en lokal maoistisk grupp i Härnösand som kallar sig för HUMO(m-l), ett namn som klingar mycket oseriöst och föranleder att man blir mycket skeptisk även till denna organisation och funderar om det överhuvudtaget kan röra sig om mer än en enskild person. Till och med detta HUMO(m-l) har uttalat sig på ett forum på nätet om att MEP är en ickeexisterande organisation och detta bör säga allt. Detta kan läsas här: http://www.kommunist.se/forum/index.php?topic=4245.0 (hämtad 100207). De skriver att MEP har visat sig vara en bluff, vilket nog vem som helst hade kunnat ana redan för flera månader sen. De skriver även att de har beslutat sig för att bli RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) Härnösand, bara för att något dygn senare ändra sig och kalla sig för Härnösandskommunisterna, förkortat HKom., istället, och ytterligare ett par dagar därefter anta namnet Härnösands Kommunistiska Ungdom. Mer beslutsångest än så kan det nästan inte bli.
När jag under fjolåret, 2009, hade en diskussion med MEP via mail, så gjorde de ett förvirrat intryck och de verkar ha mycket svårt att kunna ta ställning gällande olika skiljelinjer inom den maoistiska rörelsen och maoismens historia. De säger sig vara både sympatiskt inställda till Peru-maoisterna inom Sendero Luminoso, men även till tidigare KFML i Sverige, vilka drev en helt annan och motsatt linje. Detta sammantaget ger en bild av personer som helt enkelt inte är medvetna om de olika och motsatta linjer som finns mellan olika rörelser som kallar sig maoistiska. Man kan inte både förespråka gerillakrig samtidigt som man motsätter sig detsamma. En person som dock inte är insatt i maoistisk ideologi och de skillnader som finns kan ge de svar som jag fick för de så kallade ”företrädarna” för det så kallade ”Maoistiska Enhetspartiet”. Jag frågade specifikt om deras inställning till Lin Biao och när jag ställde samma fråga till Sendero Luminosos svenska vänskapsförening ansåg de att Biao hade tjänat en god sak under de tidigare skedena av Kulturrevolutionen, men sen gjort sig skyldig till vänsteropportunism och därför rensats undan. MEP säger sig däremot ge stöd till Biaos agerande samtidigt som de säger sig vara allierade och driva samma linje som Peru-maoisterna. Detta är inte hållbart. Man kan inte driva två helt skilda linjer på samma gång!
När jag nu i januari 2010 blev kontaktad av denna organisation med inbjudan att bli medlem i deras nystartade diskussionsforum på nätet skrev jag ett långt inlägg där om Lin Biao och ställde frågor om hur de förklarar att Kinas Kommunistiska Parti spårade ur politiskt under 1970-talet. Fortfarande ett antal veckor senare har jag inte fått något svar och detta kommer jag förmodligen aldrig någonsin få. Det är dock på sin plats att här återge exakt vad jag skrev till dem och vilka frågeställningar jag riktade:
Det enda bevis som går att se av någon reell verksamhet från deras sida är bilder från en affischering gjord av något som tycks vara en slags underavdelning till MEP, nämligen en lokal maoistisk grupp i Härnösand som kallar sig för HUMO(m-l), ett namn som klingar mycket oseriöst och föranleder att man blir mycket skeptisk även till denna organisation och funderar om det överhuvudtaget kan röra sig om mer än en enskild person. Till och med detta HUMO(m-l) har uttalat sig på ett forum på nätet om att MEP är en ickeexisterande organisation och detta bör säga allt. Detta kan läsas här: http://www.kommunist.se/forum/index.php?topic=4245.0 (hämtad 100207). De skriver att MEP har visat sig vara en bluff, vilket nog vem som helst hade kunnat ana redan för flera månader sen. De skriver även att de har beslutat sig för att bli RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) Härnösand, bara för att något dygn senare ändra sig och kalla sig för Härnösandskommunisterna, förkortat HKom., istället, och ytterligare ett par dagar därefter anta namnet Härnösands Kommunistiska Ungdom. Mer beslutsångest än så kan det nästan inte bli.
När jag under fjolåret, 2009, hade en diskussion med MEP via mail, så gjorde de ett förvirrat intryck och de verkar ha mycket svårt att kunna ta ställning gällande olika skiljelinjer inom den maoistiska rörelsen och maoismens historia. De säger sig vara både sympatiskt inställda till Peru-maoisterna inom Sendero Luminoso, men även till tidigare KFML i Sverige, vilka drev en helt annan och motsatt linje. Detta sammantaget ger en bild av personer som helt enkelt inte är medvetna om de olika och motsatta linjer som finns mellan olika rörelser som kallar sig maoistiska. Man kan inte både förespråka gerillakrig samtidigt som man motsätter sig detsamma. En person som dock inte är insatt i maoistisk ideologi och de skillnader som finns kan ge de svar som jag fick för de så kallade ”företrädarna” för det så kallade ”Maoistiska Enhetspartiet”. Jag frågade specifikt om deras inställning till Lin Biao och när jag ställde samma fråga till Sendero Luminosos svenska vänskapsförening ansåg de att Biao hade tjänat en god sak under de tidigare skedena av Kulturrevolutionen, men sen gjort sig skyldig till vänsteropportunism och därför rensats undan. MEP säger sig däremot ge stöd till Biaos agerande samtidigt som de säger sig vara allierade och driva samma linje som Peru-maoisterna. Detta är inte hållbart. Man kan inte driva två helt skilda linjer på samma gång!
När jag nu i januari 2010 blev kontaktad av denna organisation med inbjudan att bli medlem i deras nystartade diskussionsforum på nätet skrev jag ett långt inlägg där om Lin Biao och ställde frågor om hur de förklarar att Kinas Kommunistiska Parti spårade ur politiskt under 1970-talet. Fortfarande ett antal veckor senare har jag inte fått något svar och detta kommer jag förmodligen aldrig någonsin få. Det är dock på sin plats att här återge exakt vad jag skrev till dem och vilka frågeställningar jag riktade:
Skiljelinjer i maoismens historia
Det som jag ser som den största vattendelaren i maoismens historia är utrensningen av Lin Biao och hans falang inom det kinesiska partiet 1971. Den som är insatt i historien vet vad jag talar om, men i annat fall kommer jag redogöra för det hela här. Lin Biao var mycket tongivande under den stora proletära kulturrevolutionen i Kina i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Han var även försvarsminister och betraktades en tid som Kinas andreman efter ordförande Mao själv. Kring decennieskiftet mellan 60- och 70-talet hände däremot någonting.
Kulturrevolutionen var det mest progressiva och revolutionära inslaget i Kinas historia. Man gjorde upp med allting gammal och reaktionärt. Man avslöjade alla reaktionärer och bakåtsträvare och satte dessa i omskolningsarbete. Lin Biao betraktades som den viktigaste företrädaren för denna linje inom partiet och partiets vänsterfalang. 1969 upplöstes däremot den grupp som hade till ansvar för att administrera kulturrevolutionen och man rensade undan Biaos allierade Chen Boda. Längre fram rensades även Lin Biao själv undan och dog under mystiska omständigheter 1971. Kort efter hans död kan vi se att Kina gjorde en tydlig högervridning. Bland annat upprättades kontakter med USA och både USA:s utrikesminister Henry Kissinger och presidenten Richard Nixon bjöds in till Kina för vänskapliga samtal. Detta är oacceptabelt för en sant revolutionär rörelse. Mao vek av åt höger och svek sin egen ideologi, maoismen. Den verkliga maoismens företrädare hade rensats undan. Man orienterade sig mot högerfalangen inom partiet och man förde återigen högerfalangens ledare Deng Xiaoping tillbaka till ledande positioner.
Deng Xiaoping var under de sista åren allierad med Zhou Enlai och denne förvred ordförande Mao Tse-Tungs huvud. Zhou Enlai är en helig ko inom den maoistiska rörelsen. Detta är i alla fall vad jag har märkt bland grupper som kallar sig maoistiska. Heliga kor måste dock ibland slaktas. Detta är absolut nödvändigt i detta fall. Zhou Enlai och även Mao Tse-Tung var ansvariga för att vrida den kinesiska politiken åt höger under första halvan av 1970-talet. De svek den maoistiska ideologin. Detta visar att personen Mao och ideologin maoism inte är detsamma. Mao drev inte samma politik vid mitten av 1970-talet som han hade gjort tio år innan. Detta visar att han hade övergivit sin egen ideologi och gick emot dem som försökte driva den vidare. När jag talade med Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru om detta sade de att det ibland är nödvändigt att alliera sig med högerfalangen inom ett kommunistiskt parti, att Stalin hade gjort så för att bekämpa Trotskij och att Mao gjorde så för att bekämpa Lin Biao, en person som ofta har beskyllts för att ha varit "radikalist". Radikalism är i själva verket någonting positivt och uppmuntransvärt. Radikalismen ska inte bekämpas, den ska bejakas. Enbart så kan man få en sant revolutionär politik. Vi vet alla att Deng Xiaoping greppade makten i Kina efter Maos död och öppnade helt och fullt för marknadskrafternas härjningar, vilka fullständigt förstörde Kina och rev ner allt som fanns kvar av välfärdssamhälle och arbetarstat.
Det jag undrar är:
Vad har ni för inställning till detta skede i Kinas historia?
Vad är er förklaring till att Kina urartade och blev vad det är idag?
Vart gick allting fel och varför hände det?
Vad är er ståndpunkt angående Lin Biao?
Vid ert svar vill jag att ni tar följande citat i beaktande:
"För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efter¬trädare, som ska föra den proletära revolu¬tionens sak vidare. I grund och botten är frågan om att utbilda efterträdare för proletariatets revolutionära sak en fråga om huruvida det kommer att finnas människor, vilka kan föra vidare den marxist-leninistiska revolutionära kamp som inletts av den äldre generationen av proletä¬ra revolutionärer, huruvida vårt partis och vår stats ledning ska stanna i händerna på proletära revolutionärer, huruvida våra ef¬terkommande kommer att fortsätta att mar¬schera längs den riktiga väg som marxismen-¬leninismen utstakat, eller, med andra ord, huruvida vi kan lyckas hindra uppkomsten av chrusjtjovitisk revisionism i Kina. Kort sagt, det är en ytterligt viktig fråga, en fråga om liv och död för vårt parti och vårt land. Det är en fråga av grundläggande betydelse för den proletära revolutionära saken för ett hundra, ettusen, nej tiotusen år framöver. Stödda på förändringarna i Sovjetunionen sätter de imperialistiska profeterna sina för¬hoppningar om "fredlig evolution" till den tredje eller fjärde generationen i det kinesiska partiet. Vi måste krossa dessa imperialistiska profetior. Vi måste överallt, från våra högsta organisationer och ned till gräsrötterna, ägna ständig uppmärksamhet åt att utbilda och uppfostra efterträdare i kampen för revolu¬tionens sak."
- Ordförande Mao Tse-Tung, anfört i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen", (14 juli 1964), s. 61-62.
Uppenbart har inte Mao tagit sina egna ord på alltför stort allvar. Detta är någonting jag ofta ser som återkommande för honom som person; han sa en sak i teorin, men gjorde någonting helt annat i praktiken. Detta är inte acceptabelt! Man måste alltid förena teori och praktik på ett konsekvent sätt! Hade ovanstående citat följts till punkt och pricka hade aldrig högeravvikare kunnat komma tillbaka igen på ledande positioner inom partiet, utan dessa hade fortsatt få ägna sig åt omskolningsverksamhet ända tills de antar den riktiga och sant revolutionära linjen. Det största hotet kommer från det kommunistiska partiet självt. Det viktigaste är att göra upp med de interna högeravvikelserna. På så vis kan man garantera en revolutionär politik för framtiden. Eftersom man lät bli att göra detta i Kina blev det som det blev. Att högeravvikarna återigen fick ledande positioner i Kina är ett faktum. Den stora frågan är återigen: varför?
söndag 24 januari 2010
Den amerikanska idrotten
I USA finns det en mycket märklig ”idrott”. Den kallas för wrestling, men bör inte kunna betraktas som en idrott överhuvudtaget. Wrestling är symptomatiskt för hela det amerikanska samhället, den är mycket logisk i USA, men skulle vara malplacerad i vilket som helst annat samhälle i världen. Idrotten går inte ut på att vara så skicklig utövare som möjligt eller att besegra sina motståndare, för det handlar inte om idrott överhuvudtaget, utan om teater. Alla matcher är på förhand uppgjorda. Inom andra idrotter är mutor förbjudna. Denna idrott bygger däremot helt och hållet på mutor. De som har mest pengar köper sina segrar på förväg. Ekonomiska intressen avgör redan innan vilka som ska vinna och vilka som ska förlora. Detta kan inte accepteras som en del av idrottsvärlden, utan detta bör förvisas som en amerikansk avart. Amerikanerna skapar avarter av allting, och där är inte idrotten något undantag.
I en film från den maoistiska internationalen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) tar man kort upp ämnet om den amerikanska dekadensen i olika samhällsområden, bland annat då wrestlingen, om vi ska fokusera på idrott.[1] Just den delen av filmen tycks vara ett inslag från sovjetiska tv-nyheter eller liknande. Man tar även upp andra ytterst märkliga företeelser inom det amerikanska samhället, såsom att hundarna till miljonärer skickas till egna lyxhotell och liknande. Ja, det amerikanska samhället ter sig obegripligt på många sätt, men för oss i Sverige är detta framförallt tydligt genom wrestlingen, som faktiskt visas på svensk tv nuförtiden och att vi därmed har blivit varse den.
I den amerikanska dokumentärfilmen Bigger, Stronger, Faster* från 2008, vilken är producerad av samma personer som Michael Moores filmer Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 och i samma anda som dessa, råder stor fokus på wrestling och bruket av anabola steroider i USA. Regissören Christopher Bell intervjuar bägge sina bröder i filmen, vilka länge har försökt göra en karriär inom wrestlingen och dessutom har haft ett långvarigt bruk av anabola steroider. Anledningen till att de inte har lyckats med några karriärer är naturligtvis att de inte har understöd av stora ekonomiska intressen, vilket är allting wrestlingen handlar om. En sport som inte bygger på prestation utan på tillgång på pengar är naturligtvis en sjuklig avart och någonting som enbart skulle kunna fungera i USA, landet för alla slag av sjukliga avarter.
[1]http://www.redsun.org/conf2004/RPM_EN2.WMV (hämtad 100124)
I en film från den maoistiska internationalen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) tar man kort upp ämnet om den amerikanska dekadensen i olika samhällsområden, bland annat då wrestlingen, om vi ska fokusera på idrott.[1] Just den delen av filmen tycks vara ett inslag från sovjetiska tv-nyheter eller liknande. Man tar även upp andra ytterst märkliga företeelser inom det amerikanska samhället, såsom att hundarna till miljonärer skickas till egna lyxhotell och liknande. Ja, det amerikanska samhället ter sig obegripligt på många sätt, men för oss i Sverige är detta framförallt tydligt genom wrestlingen, som faktiskt visas på svensk tv nuförtiden och att vi därmed har blivit varse den.
I den amerikanska dokumentärfilmen Bigger, Stronger, Faster* från 2008, vilken är producerad av samma personer som Michael Moores filmer Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 och i samma anda som dessa, råder stor fokus på wrestling och bruket av anabola steroider i USA. Regissören Christopher Bell intervjuar bägge sina bröder i filmen, vilka länge har försökt göra en karriär inom wrestlingen och dessutom har haft ett långvarigt bruk av anabola steroider. Anledningen till att de inte har lyckats med några karriärer är naturligtvis att de inte har understöd av stora ekonomiska intressen, vilket är allting wrestlingen handlar om. En sport som inte bygger på prestation utan på tillgång på pengar är naturligtvis en sjuklig avart och någonting som enbart skulle kunna fungera i USA, landet för alla slag av sjukliga avarter.
[1]http://www.redsun.org/conf2004/RPM_EN2.WMV (hämtad 100124)
lördag 26 december 2009
För en rimlig relationspolitik
När det gäller relationspolitik har vårt land och stora delar av den övriga världen slagit in på en sjuklig och skadlig linje. Detta måste bemötas och utvecklingen korrigeras in på en vettig och rimlig bana igen. Vi kan se att polygami och ett promiskuöst beteende inte längre är tabu, vilket det borde och vilket vore det rimliga. Vissa människor har på något vis förvärvat sig en vrångbild av vad som är rätt och rimligt. Med det inte sagt att det vore en socialistisk linje att förespråka så kallad ”konservativ” familje- och sexualpolitik, men det vore i allra högsta grad socialistiskt att förespråka en sådan politik som bygger på vetenskap, vett och sans. Socialismen är just vetenskap och därför kan vi inte i några frågor agera ovetenskapligt, inte heller i denna.
Det finns konservativa och så kallade ”traditionalister” som vill införa abortförbud, förbud mot homosexuella äktenskap och fördömer sex utanför äktenskapen. Detta är inte en rimlig linje, men en rimlig linje är heller inte så kallad ”fri sexualitet”, utan detta är enbart någonting sjukligt och liberalt, två begrepp som för övrigt är att betrakta som synonymer. Det inverkar nedbrytande och förstörande på arbetet att skapa ett sunt och vettigt samhälle när människor har sex utanför fasta förhållanden och vägrar stadga sig. Det är där det måste till insatser. Människor ska inte gå runt i allmän förvirring, utan människor måste rota sig, människor måste skapa sunda och friska förhållanden och all form av promiskuitet och sexuell lösaktighet måste rensas undan från samhället. I fasta, friska och sunda förhållanden utvecklas människor som allra bäst. I ett promiskuöst leverne bryts däremot människan ner. Vi måste verka mot människors nedbrytande, vi måste hjälpa dem att skapa den bästa möjliga tillvaron.
Ett viktigt politiskt drag för en socialistisk rörelse vore att införa förbud mot otrohet och äktenskapsbrott. Visst kan äktenskap kunna brytas upp och det vore till och med bra i de fall då ett äktenskap har havererat. Men att fortsätta i äktenskapet samtidigt som man utlever ett sexualliv utanför detta äktenskap, det är inte någonting bra. Negativa äktenskap ska istället upplösas och människor ska inte behöva leva två olika liv på detta vis, som en otrogen livsstil innebär. Vi måste skapa en samhällsutvecklande linje i relationsfrågan och bryta upp alla orsaker till och därmed även alla negativa resultat av otrohet. Någonstans i vårt samhälles historia har utvecklingen tagit ett snedsteg i denna fråga, eftersom otrohet har legaliserats. Det är dags att göra en utvärdering och inse att det var ett felaktigt drag. Inför vi återigen förbud mot otrohet så får individen en tillrättavisning från samhället i stort om att kollektivet inte accepterar och har fullständig nolltolerans mot otrohet. Det är ett viktigt steg i rätt riktning, för en sund och rimlig relationspolitik. Det vore gynnsamt för alla människor i vår värld. Det är just vad den socialistiska kampen handlar om, att göra situationen så bra som möjligt för våra samhällens befolkningar.
Det finns konservativa och så kallade ”traditionalister” som vill införa abortförbud, förbud mot homosexuella äktenskap och fördömer sex utanför äktenskapen. Detta är inte en rimlig linje, men en rimlig linje är heller inte så kallad ”fri sexualitet”, utan detta är enbart någonting sjukligt och liberalt, två begrepp som för övrigt är att betrakta som synonymer. Det inverkar nedbrytande och förstörande på arbetet att skapa ett sunt och vettigt samhälle när människor har sex utanför fasta förhållanden och vägrar stadga sig. Det är där det måste till insatser. Människor ska inte gå runt i allmän förvirring, utan människor måste rota sig, människor måste skapa sunda och friska förhållanden och all form av promiskuitet och sexuell lösaktighet måste rensas undan från samhället. I fasta, friska och sunda förhållanden utvecklas människor som allra bäst. I ett promiskuöst leverne bryts däremot människan ner. Vi måste verka mot människors nedbrytande, vi måste hjälpa dem att skapa den bästa möjliga tillvaron.
Ett viktigt politiskt drag för en socialistisk rörelse vore att införa förbud mot otrohet och äktenskapsbrott. Visst kan äktenskap kunna brytas upp och det vore till och med bra i de fall då ett äktenskap har havererat. Men att fortsätta i äktenskapet samtidigt som man utlever ett sexualliv utanför detta äktenskap, det är inte någonting bra. Negativa äktenskap ska istället upplösas och människor ska inte behöva leva två olika liv på detta vis, som en otrogen livsstil innebär. Vi måste skapa en samhällsutvecklande linje i relationsfrågan och bryta upp alla orsaker till och därmed även alla negativa resultat av otrohet. Någonstans i vårt samhälles historia har utvecklingen tagit ett snedsteg i denna fråga, eftersom otrohet har legaliserats. Det är dags att göra en utvärdering och inse att det var ett felaktigt drag. Inför vi återigen förbud mot otrohet så får individen en tillrättavisning från samhället i stort om att kollektivet inte accepterar och har fullständig nolltolerans mot otrohet. Det är ett viktigt steg i rätt riktning, för en sund och rimlig relationspolitik. Det vore gynnsamt för alla människor i vår värld. Det är just vad den socialistiska kampen handlar om, att göra situationen så bra som möjligt för våra samhällens befolkningar.
lördag 12 december 2009
Dissektion av rastafarianismen
Rastafarianismen är, likt alla andra världens religioner, en reaktionär idéströmning. Vad som gör situationen extra besvärlig just när det gäller rastafarianismen är att den har visst inflytande inom vänsterrörelsen. Vi kan se hur rastafarianer infiltrerar vänsterrörelsen och att reggaemusik har vunnit lyssnare inom de socialistiska sammanslutningarna, både här i landet och internationellt. Denna utveckling måste bemötas med agitation och upplysning.
Vissa personer inom vänsterrörelsen hämtar inspiration från rastafarianismen genom att anamma dess klädstil, frisyrer, musik och delar av rastafarianismens ideologi. Det är då av yttersta nödvändighet att utreda vad rastafarianismen egentligen är för något och om det är något vi vill ska finna stöd inom vänstern. En viss granskning av rastafarianismen visar oss en idéströmning med mycket skrämmande inslag: den är nämligen både rojalistisk och drogliberal.
Rastafarianerna dyrkar den tidigare etiopiske kejsaren Haile Selassie I och kan alltså jämställas med andra rojalistiska grupper som de franska bonapartisterna, vilka Marx och Engels analyserade och fördömde redan på 1850-talet, framförallt då genom skriften Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852.[1] Av historiska erfarenheter vet vi att Louis Bonapartes störtade det socialistiska revolutionsförsöket i Frankrike 1848 och senare utropade sig till kejsar Napoleon III och återupprättade det reaktionära franska kejsardömet och försökte vrida tillbaka samhällsutvecklingen, vilket dock inte gick i längden. Detta är en utveckling rastafarianisterna vill se. Deras gudsgestalt Haile Selassie störtades av en socialistisk rörelse och det visar på en motsättning där det bör vara uppenbart som socialist vilken sida man bör ställa sig på. Haile Selassies anhängare vill se samma utveckling som i Frankrike vid den tid där kejsardömet återupprättades och folkets vilja trycktes tillbaka.
Det bör riktas den djupaste misstro mot rastafarianer (dvs. personer som lyssnar på reggae, sådana som har dreadlocks och andra rastafari-attribut) som även kallar sig socialister och anser sig vara en del av den socialistiska rörelsen: är de uppriktiga socialister eller är de anhängare av rastafarianismen och därmed rojalismen och etiopiska samhällsgrupper som har motsatt sig all form av socialism och progressiv och positiv samhällsutveckling? Det är en fråga som måste ställas och besvaras. Det är viktigt att människor inser att det är en fullkomlig omöjlighet att vara socialist samtidigt som man klär sig i rastafari-attribut och lyssnar på rastafariansk musik (då främst reggae). Människor i detta gränsland måste ställas inför ett ultimatum och vägrar de ta avstånd från rojalismen och det reaktionära måste de rensas undan från våra organisationer. Vi bör bedriva en intensiv upplysningskampanj om att man inte hör hemma i vår rörelse om man stödjer den tidigare etiopiska överklassen och aristokratin. Det säger sig självt att socialister inte kan sympatisera med rojalism och aristokrati. Bekymret är dock att vissa personer inte tycks tydligt se detta, eftersom de inte till fullo tar avstånd från allt som förknippas med rastafari-religionen.
Rastafarianismens rojalism är nu dock inte det enda negativa, utan, till skillnad från exempelvis de franska bonapartisterna, är rastafarianhängarna dessutom drogliberaler, vilket är ytterligare ett inslag av tydlig antisocialism i deras idéer. De drogliberala åsikterna, som av uppriktiga socialister, såsom det irländska IRA, i alla tider har bekämpats med alla tillbuds stående medel och därmed, när det så har ansetts nödvändigt, slagits tillbaka med vapenmakt och militant motstånd, dessa drogliberala åsikter frodas hos rastafarianerna. Detta är en tydlig motsättning mellan rastafaris och socialister, då det är en komplett omöjlighet att vara en uppriktig anhängare av socialismen samtidigt som man stödjer den reaktionära och drogliberala sidan i narkotikafrågan.
Allt detta sammantaget visar på att rastafarianismen från topp till tå är en idé som andas oförblommerat reaktionära, bakåtsträvande, antisocialistiska och möjligtvis rentav fascistiska åsikter. Därför måste rastafarianismen slås tillbaka och bekämpas, men framförallt måste den rensas ut från våra egna led, där den har smugit sig in.
[1]http://www.marxists.org/svenska/marx/1852/08-d028.htm (hämtad 091212)
Vissa personer inom vänsterrörelsen hämtar inspiration från rastafarianismen genom att anamma dess klädstil, frisyrer, musik och delar av rastafarianismens ideologi. Det är då av yttersta nödvändighet att utreda vad rastafarianismen egentligen är för något och om det är något vi vill ska finna stöd inom vänstern. En viss granskning av rastafarianismen visar oss en idéströmning med mycket skrämmande inslag: den är nämligen både rojalistisk och drogliberal.
Rastafarianerna dyrkar den tidigare etiopiske kejsaren Haile Selassie I och kan alltså jämställas med andra rojalistiska grupper som de franska bonapartisterna, vilka Marx och Engels analyserade och fördömde redan på 1850-talet, framförallt då genom skriften Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852.[1] Av historiska erfarenheter vet vi att Louis Bonapartes störtade det socialistiska revolutionsförsöket i Frankrike 1848 och senare utropade sig till kejsar Napoleon III och återupprättade det reaktionära franska kejsardömet och försökte vrida tillbaka samhällsutvecklingen, vilket dock inte gick i längden. Detta är en utveckling rastafarianisterna vill se. Deras gudsgestalt Haile Selassie störtades av en socialistisk rörelse och det visar på en motsättning där det bör vara uppenbart som socialist vilken sida man bör ställa sig på. Haile Selassies anhängare vill se samma utveckling som i Frankrike vid den tid där kejsardömet återupprättades och folkets vilja trycktes tillbaka.
Det bör riktas den djupaste misstro mot rastafarianer (dvs. personer som lyssnar på reggae, sådana som har dreadlocks och andra rastafari-attribut) som även kallar sig socialister och anser sig vara en del av den socialistiska rörelsen: är de uppriktiga socialister eller är de anhängare av rastafarianismen och därmed rojalismen och etiopiska samhällsgrupper som har motsatt sig all form av socialism och progressiv och positiv samhällsutveckling? Det är en fråga som måste ställas och besvaras. Det är viktigt att människor inser att det är en fullkomlig omöjlighet att vara socialist samtidigt som man klär sig i rastafari-attribut och lyssnar på rastafariansk musik (då främst reggae). Människor i detta gränsland måste ställas inför ett ultimatum och vägrar de ta avstånd från rojalismen och det reaktionära måste de rensas undan från våra organisationer. Vi bör bedriva en intensiv upplysningskampanj om att man inte hör hemma i vår rörelse om man stödjer den tidigare etiopiska överklassen och aristokratin. Det säger sig självt att socialister inte kan sympatisera med rojalism och aristokrati. Bekymret är dock att vissa personer inte tycks tydligt se detta, eftersom de inte till fullo tar avstånd från allt som förknippas med rastafari-religionen.
Rastafarianismens rojalism är nu dock inte det enda negativa, utan, till skillnad från exempelvis de franska bonapartisterna, är rastafarianhängarna dessutom drogliberaler, vilket är ytterligare ett inslag av tydlig antisocialism i deras idéer. De drogliberala åsikterna, som av uppriktiga socialister, såsom det irländska IRA, i alla tider har bekämpats med alla tillbuds stående medel och därmed, när det så har ansetts nödvändigt, slagits tillbaka med vapenmakt och militant motstånd, dessa drogliberala åsikter frodas hos rastafarianerna. Detta är en tydlig motsättning mellan rastafaris och socialister, då det är en komplett omöjlighet att vara en uppriktig anhängare av socialismen samtidigt som man stödjer den reaktionära och drogliberala sidan i narkotikafrågan.
Allt detta sammantaget visar på att rastafarianismen från topp till tå är en idé som andas oförblommerat reaktionära, bakåtsträvande, antisocialistiska och möjligtvis rentav fascistiska åsikter. Därför måste rastafarianismen slås tillbaka och bekämpas, men framförallt måste den rensas ut från våra egna led, där den har smugit sig in.
[1]http://www.marxists.org/svenska/marx/1852/08-d028.htm (hämtad 091212)
lördag 17 oktober 2009
Angående eurocentrism
Eurocentrism kallas det för när någon sätter Europa i fokus för sin samhällssyn och sina analyser och därmed bortser från det som finns utanför denna världsdel. Det är ett fenomen som är relativt vanligt förekommande i olika sammanhang åtminstone för oss som lever i Europa själva. Eurocentrismen har flera olika sidor, både positiva och negativa, men då framförallt negativa sådana.
I Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) tidning Internationell Revolution behandlas frågan om eurocentrism i en kortare passage.[1] IKS har nyligen fått två nya sektioner utanför Europa och tar därför upp frågan om att de tidigare ofta har anklagats för eurocentrism. IKS skriver att det är i Västeuropa som proletariatet har den längsta kamperfarenheten och det därför enbart är i Västeuropa som man idag kan förvänta sig att det växer fram ett fullt utvecklat politiskt medvetande.[2]
IKS skriver att deras synsätt inte är eurocentristiskt, som det har anklagats att vara från flera håll utifrån. IKS kallar världen utanför Västeuropa för ”kapitalismens periferi”, vilket nog är ett betrakta som en nedvärdering av kampandan i u-länderna, då denna kamp enbart skulle betraktas som perifer och inte central. Detta är någonting som står i stark kontrast mot exempelvis Gotfred Appels tänkande, vilket ni kan läsa mer om i skriften ”Appelianism på svenska”.[3]
Vid en enkel överblick över världen kan vi se att klasskampen har stått allra hårdast utanför och inte i Västeuropa, sedan möjligen 1920-talet. Sedan dess har den största kampen ägt rum i de andra delarna av vår värld, där människor faktiskt i stor utsträckning har tagit till revolutionärt våld mot de ägande klasserna, vilket inte i särskilt hög utsträckning kan sägas om Europa. I u-länderna finns mängder av marxistiska gerillor. Några sådana finns inte här, så IKS’ tal om att den mest utvecklade kampen skulle finnas i Europa är helt felaktig.
Denna artikel är nu inte tänkt att handla om IKS, utan ämnet är fortfarande eurocentrismen. Anledningen till att IKS togs upp var bara för att återge ett dåligt exempel på eurocentrism. All eurocentrism är dock inte av dålig och negativ natur. Det finns även positiv eurocentrism och detta faktum är viktigt att belysa, så att inte människor intar en fördömande ståndpunkt gentemot all form av eurocentrism.
Inom Svenska Akademien, vilka utser pristagaren för Nobels litteraturpris, har det pågått en konflikt om eurocentrismen. Akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl svarade på frågan om varför så få amerikanska författare får litteraturpriset och lade fram de fakta att amerikanska författare är alldeles för isolerade och trångsynta.[4] Eurocentrism gentemot USA är positiv och bra eurocentrism, eurocentrism gentemot resten av världen är dålig och negativ sådan. Där ligger skillnaden mellan de två olika typerna av eurocentrism.
Amerikanerna tycks ha någon form av centrism kring sig själva och som Horace Engdahl själv säger, så är de väldigt isolerade och trångsynta. Då är det bra att bemöta denna deras hållning med eurocentrism, men det är också den enda situationen där eurocentrismen är bra och givande att tillämpa. Horace Engdahl ska ha eloge för sitt agerande och sitt angrepp mot amerikanerna, som tror att de är världens centrum. Då är det viktigt att ta ner dem på jorden igen.
Horace Engdahl har tyvärr avgått som ständig sekreterare i Svenska Akademien och ersatts av den avhoppade trotskisten Peter Englund. Peter Englund tillhörde en gång i tiden vänsteroppositionen inom SSU och uteslöts för trotskism. Efter detta har han dock svikit sina ideal och är en person som inte har någon som helst koppling till socialismen idag. Peter Englund kritiserade även efter maktöverlämnandet Horace Engdahls tidigare, i sammanhanget, positiva eurocentrism. Det visar på att Peter Englund är den sämre parten i detta sammanhang.
[1]Internationell Revolution, ”Välkomna, IKS nya sektioner i Turkiet och på Filippinerna!”, nr. 117, mars 2009
[2]Ibid., sida 6
[3]”Appelianism på svenska”, Rådskommunistiska Arbetarförlaget, Sundsvall, 2009
[4]Alexandra Hernadi, ”Hård kritik mot Horace Engdahl i USA”, Svenska Dagbladet, 2008-10-01, publicerad på: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1811299.svd (hämtad: 091017)
I Internationella Kommunistiska Strömningens (IKS) tidning Internationell Revolution behandlas frågan om eurocentrism i en kortare passage.[1] IKS har nyligen fått två nya sektioner utanför Europa och tar därför upp frågan om att de tidigare ofta har anklagats för eurocentrism. IKS skriver att det är i Västeuropa som proletariatet har den längsta kamperfarenheten och det därför enbart är i Västeuropa som man idag kan förvänta sig att det växer fram ett fullt utvecklat politiskt medvetande.[2]
IKS skriver att deras synsätt inte är eurocentristiskt, som det har anklagats att vara från flera håll utifrån. IKS kallar världen utanför Västeuropa för ”kapitalismens periferi”, vilket nog är ett betrakta som en nedvärdering av kampandan i u-länderna, då denna kamp enbart skulle betraktas som perifer och inte central. Detta är någonting som står i stark kontrast mot exempelvis Gotfred Appels tänkande, vilket ni kan läsa mer om i skriften ”Appelianism på svenska”.[3]
Vid en enkel överblick över världen kan vi se att klasskampen har stått allra hårdast utanför och inte i Västeuropa, sedan möjligen 1920-talet. Sedan dess har den största kampen ägt rum i de andra delarna av vår värld, där människor faktiskt i stor utsträckning har tagit till revolutionärt våld mot de ägande klasserna, vilket inte i särskilt hög utsträckning kan sägas om Europa. I u-länderna finns mängder av marxistiska gerillor. Några sådana finns inte här, så IKS’ tal om att den mest utvecklade kampen skulle finnas i Europa är helt felaktig.
Denna artikel är nu inte tänkt att handla om IKS, utan ämnet är fortfarande eurocentrismen. Anledningen till att IKS togs upp var bara för att återge ett dåligt exempel på eurocentrism. All eurocentrism är dock inte av dålig och negativ natur. Det finns även positiv eurocentrism och detta faktum är viktigt att belysa, så att inte människor intar en fördömande ståndpunkt gentemot all form av eurocentrism.
Inom Svenska Akademien, vilka utser pristagaren för Nobels litteraturpris, har det pågått en konflikt om eurocentrismen. Akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl svarade på frågan om varför så få amerikanska författare får litteraturpriset och lade fram de fakta att amerikanska författare är alldeles för isolerade och trångsynta.[4] Eurocentrism gentemot USA är positiv och bra eurocentrism, eurocentrism gentemot resten av världen är dålig och negativ sådan. Där ligger skillnaden mellan de två olika typerna av eurocentrism.
Amerikanerna tycks ha någon form av centrism kring sig själva och som Horace Engdahl själv säger, så är de väldigt isolerade och trångsynta. Då är det bra att bemöta denna deras hållning med eurocentrism, men det är också den enda situationen där eurocentrismen är bra och givande att tillämpa. Horace Engdahl ska ha eloge för sitt agerande och sitt angrepp mot amerikanerna, som tror att de är världens centrum. Då är det viktigt att ta ner dem på jorden igen.
Horace Engdahl har tyvärr avgått som ständig sekreterare i Svenska Akademien och ersatts av den avhoppade trotskisten Peter Englund. Peter Englund tillhörde en gång i tiden vänsteroppositionen inom SSU och uteslöts för trotskism. Efter detta har han dock svikit sina ideal och är en person som inte har någon som helst koppling till socialismen idag. Peter Englund kritiserade även efter maktöverlämnandet Horace Engdahls tidigare, i sammanhanget, positiva eurocentrism. Det visar på att Peter Englund är den sämre parten i detta sammanhang.
[1]Internationell Revolution, ”Välkomna, IKS nya sektioner i Turkiet och på Filippinerna!”, nr. 117, mars 2009
[2]Ibid., sida 6
[3]”Appelianism på svenska”, Rådskommunistiska Arbetarförlaget, Sundsvall, 2009
[4]Alexandra Hernadi, ”Hård kritik mot Horace Engdahl i USA”, Svenska Dagbladet, 2008-10-01, publicerad på: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1811299.svd (hämtad: 091017)
onsdag 14 oktober 2009
Nobelprisets roll och funktion
Nu har det nyligen tillkännagivits vilka årets Nobelpristagare har blivit. Den som möjligen utmärker sig mest, genom att vara den mest omtalade och kände av dem, är nog den nuvarande amerikanske presidenten Barack Obama. Han har utropats till årets pristagare av Nobels fredspris, vilket har lett till mycket debatt i världens olika medier, där många går hårt åt mot valet, ett val som kan te sig väldigt märkligt, då mannen i fråga leder en för tillfället krigförande nation och inte på något vis kan anses ha gjort några insatser för freden i världen. Denna artikel ska något kort behandla Nobelprisets historia och personerna som årens lopp har blivit tilldelade prisen. Artikeln är framförallt inriktad på fredspriset och litteraturpriset, vilka är de mest intressanta ur rent politiskt hänseende.
Vid en viss granskning framstår det klart och tydligt att Nobelpriset är ett borgerligt fenomen. Utdelningarna under årens lopp har varit ytterst märkliga och gynnat personer med väldigt skadliga politiska ståndpunkter. Vi kan se att Nobels fredspris bland annat delades ut till USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1973, för dennes krigsinsatser i Vietnam. På annat sätt kan det inte tolkas. Fredspriset ser mer ut att vara ett krigspris. I samband med både första och andra världskriget har även fredspriset delats ut till personer som varit inblandade i upptrappningen av de bägge krigen, USA:s president Woodrow Wilson 1919 och deras utrikesminister Cordell Hull 1945.
1978 delades ett delat fredspris ut till Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, som i in ungdom under en period varit fascistisk aktivist, och till Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin, ansvarig för flera brott mot mänskligheten och massmord i samband med de olika krig han startat. 1983 gavs priset till den inbitne borgaren, antisocialisten och papisten Lech Wałęsa. Detta är bara ett i raden av bevis för vilka politiska krafter som gynnas av Nobelpriset och ”dynamitpengarna”, som August Strindberg uttryckte det. Det är i högsta grad borgerliga strömningar som får skörda Nobelprisets frukter och därför är det ett mycket dåligt pris.
Vidare delades priset år 1989 till den 14:e Dalai Lama, högste representant för den tidigare feodaldiktaturen och teokratin Tibet, där människor blev dömda att få kroppsdelar avhuggna eller ögonen utpetade om de försökte stjäla mat från de förmögna religiösa ledarna för att själva kunna undgå svältdöden. Dalai Lama är den högste representanten idag för detta samhälle som innan Folkrepubliken Kinas befrielse av Tibet 1959 liknande Europas medeltid och där medeltida straffmetoder användes ända in på 1950-talet. Dalai Lama representerar absolut inte någonting bra och fredligt, utan tortyr och armod. En sådan man ska inte få något fredspris. Att en sådan figur kan få fredspriset visar att de som delar ut detta pris enbart gynnar borgarklassens egna favoriter och att några fredsinsatser inte är någonting som krävs för att en person ska tilldelas detta pris.
Den senaste i raden att få Nobels fredspris är som sagt Barack Obama. Obama har under året valt att inte avsluta sitt krig i Afghanistan, utan istället att utöka detsamma. Är detta en god fredsgärning? Det är nog en fråga som många ställer sig i dessa dagar. Med den historia och lista av pristagare som Nobels fredspris har, bevisas det klart och tydligt att det inte är något reellt och faktiskt fredspris det handlar om, utan snarare någonting helt annat. Fredspriset är ett sätt för borgarklassen att tillskansa sig ytterligare fina titlar och stora summor pengar. Det är vad detta pris har för funktion, inte att gynna några fredssträvanden i världen.
Utöver fredspriset är nog litteraturpriset det mest intressanta. Priset har ofta gått till borgare och antisocialister, men de ansvariga för priset här ändå ibland varit tvungna att dela ut priset till anhängare av kommunismen eller andra närstående politiska idéer. Det har då varit människor som har haft en sådan enastående talang att det helt enkelt har varit omöjligt att neka dem priset. Att vid dessa tillfällen vägra dessa personer priset hade varit ett så flagrant brott mot vett och sans att det helt enkelt inte hade varit hållbart, hur mycket Svenska Akademin än kämpat för att i första hand dela ut priset till borgare.
Personer bland nobelpristagarna i litteratur med socialistiska eller kommunistiska sympatier har under årens lopp varit: ateisten Giosuè Carducci 1906, anti-imperialisten Rabindranath Tagore 1913, kommunisten Romain Rolland 1915, socialisten George Bernard Shaw 1925, socialisten Sinclair Lewis 1930, socialisten John Galsworthy 1932, socialisten Bertrand Russell 1950, socialisten Pär Lagerkvist 1951, socialisten Halldór Laxness 1955, kommunisten Albert Camus 1957, kommunisten Salvatore Quasimodo 1959, kommunisten Jean-Paul Sartre 1964, kommunisten Michail Sjolochov 1965, socialisten Miguel Ángel Asturias 1967, kommunisten Pablo Neruda 1971, socialisten Gabriel García Márquez 1982, socialisten William Golding 1983, socialisten Naguib Mahfouz 1988, socialisten Nadine Gordimer 1991, kommunisten José Saramago 1998, kommunisten Elfriede Jelinek 2004 och socialisten Harold Pinter 2005.
Även om Nobelpriskommittéerna så gott de kan försöker gynna sina egna, borgarklassen, visar ovanstående lista på att det har varit ett omöjligt förfarande i precis alla fall. Den socialistiska rörelsen har alldeles för stor skicklighet och intelligens för att den ska vara omöjlig att negligera. Detta visar sig av att Svenska Akademin, som beslutar om litteraturpristagarna, helt enkelt ibland har varit tvungna att ge priset till personer med socialistiska eller kommunistiska sympatier. Annat hade varit fullkomligt omöjligt, om de nu vill bevara den fernissa av kunskapspris som finns kring Nobelpriset. Priset är tänkt att vara ett kunskapspris, att belöna skicklighet inom litteratur eller kunskap vad gäller att hantera litteraturen och skrivkonsten på ett skickligt sätt. Borgarna inom akademin önskar helst dela ut dynamitpengarna till borgare, men för att behålla den lilla fernissa av politisk objektivitet som är tänkt ska finnas kring priset har de helt enkelt vissa år fått ge med sig och faktiskt dela ut priset till de personer som i själva verket är skickligast på att hantera litteraturen, anhängare av den socialistiska idén.
Visst kan det alltså medges att priset vissa år delas ut till den mest lämpade, men målsättningen bör fortfarande vara att det varje år ska väljas en pristagare som vore den mest lämpliga för stunden och det är inte fallet idag. Vi kan se att många borgare och antisocialister har fått priset under årens lopp. Det kan inte vara acceptabelt för ett vetenskapspris. Den socialistiska ideologin är den vetenskapliga ideologin, den enda som bygger på fakta och verklighet. Andra ideologier, de borgerliga, bygger på vanföreställningar och fantasier. Detta går inte ihop med vetenskaplighet och därmed kan inte antisocialister tilldelas ett vetenskapligt pris. Priset ska främja vetenskapen, inte vara ett ekonomiskt bidrag för pseudovetenskapliga ”forskare”. Därför måste priskommittéerna ändra på sin beslutsprocess och istället bara dela ut priset till lämpliga personer, inte borgare.
Vid en viss granskning framstår det klart och tydligt att Nobelpriset är ett borgerligt fenomen. Utdelningarna under årens lopp har varit ytterst märkliga och gynnat personer med väldigt skadliga politiska ståndpunkter. Vi kan se att Nobels fredspris bland annat delades ut till USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1973, för dennes krigsinsatser i Vietnam. På annat sätt kan det inte tolkas. Fredspriset ser mer ut att vara ett krigspris. I samband med både första och andra världskriget har även fredspriset delats ut till personer som varit inblandade i upptrappningen av de bägge krigen, USA:s president Woodrow Wilson 1919 och deras utrikesminister Cordell Hull 1945.
1978 delades ett delat fredspris ut till Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, som i in ungdom under en period varit fascistisk aktivist, och till Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin, ansvarig för flera brott mot mänskligheten och massmord i samband med de olika krig han startat. 1983 gavs priset till den inbitne borgaren, antisocialisten och papisten Lech Wałęsa. Detta är bara ett i raden av bevis för vilka politiska krafter som gynnas av Nobelpriset och ”dynamitpengarna”, som August Strindberg uttryckte det. Det är i högsta grad borgerliga strömningar som får skörda Nobelprisets frukter och därför är det ett mycket dåligt pris.
Vidare delades priset år 1989 till den 14:e Dalai Lama, högste representant för den tidigare feodaldiktaturen och teokratin Tibet, där människor blev dömda att få kroppsdelar avhuggna eller ögonen utpetade om de försökte stjäla mat från de förmögna religiösa ledarna för att själva kunna undgå svältdöden. Dalai Lama är den högste representanten idag för detta samhälle som innan Folkrepubliken Kinas befrielse av Tibet 1959 liknande Europas medeltid och där medeltida straffmetoder användes ända in på 1950-talet. Dalai Lama representerar absolut inte någonting bra och fredligt, utan tortyr och armod. En sådan man ska inte få något fredspris. Att en sådan figur kan få fredspriset visar att de som delar ut detta pris enbart gynnar borgarklassens egna favoriter och att några fredsinsatser inte är någonting som krävs för att en person ska tilldelas detta pris.
Den senaste i raden att få Nobels fredspris är som sagt Barack Obama. Obama har under året valt att inte avsluta sitt krig i Afghanistan, utan istället att utöka detsamma. Är detta en god fredsgärning? Det är nog en fråga som många ställer sig i dessa dagar. Med den historia och lista av pristagare som Nobels fredspris har, bevisas det klart och tydligt att det inte är något reellt och faktiskt fredspris det handlar om, utan snarare någonting helt annat. Fredspriset är ett sätt för borgarklassen att tillskansa sig ytterligare fina titlar och stora summor pengar. Det är vad detta pris har för funktion, inte att gynna några fredssträvanden i världen.
Utöver fredspriset är nog litteraturpriset det mest intressanta. Priset har ofta gått till borgare och antisocialister, men de ansvariga för priset här ändå ibland varit tvungna att dela ut priset till anhängare av kommunismen eller andra närstående politiska idéer. Det har då varit människor som har haft en sådan enastående talang att det helt enkelt har varit omöjligt att neka dem priset. Att vid dessa tillfällen vägra dessa personer priset hade varit ett så flagrant brott mot vett och sans att det helt enkelt inte hade varit hållbart, hur mycket Svenska Akademin än kämpat för att i första hand dela ut priset till borgare.
Personer bland nobelpristagarna i litteratur med socialistiska eller kommunistiska sympatier har under årens lopp varit: ateisten Giosuè Carducci 1906, anti-imperialisten Rabindranath Tagore 1913, kommunisten Romain Rolland 1915, socialisten George Bernard Shaw 1925, socialisten Sinclair Lewis 1930, socialisten John Galsworthy 1932, socialisten Bertrand Russell 1950, socialisten Pär Lagerkvist 1951, socialisten Halldór Laxness 1955, kommunisten Albert Camus 1957, kommunisten Salvatore Quasimodo 1959, kommunisten Jean-Paul Sartre 1964, kommunisten Michail Sjolochov 1965, socialisten Miguel Ángel Asturias 1967, kommunisten Pablo Neruda 1971, socialisten Gabriel García Márquez 1982, socialisten William Golding 1983, socialisten Naguib Mahfouz 1988, socialisten Nadine Gordimer 1991, kommunisten José Saramago 1998, kommunisten Elfriede Jelinek 2004 och socialisten Harold Pinter 2005.
Även om Nobelpriskommittéerna så gott de kan försöker gynna sina egna, borgarklassen, visar ovanstående lista på att det har varit ett omöjligt förfarande i precis alla fall. Den socialistiska rörelsen har alldeles för stor skicklighet och intelligens för att den ska vara omöjlig att negligera. Detta visar sig av att Svenska Akademin, som beslutar om litteraturpristagarna, helt enkelt ibland har varit tvungna att ge priset till personer med socialistiska eller kommunistiska sympatier. Annat hade varit fullkomligt omöjligt, om de nu vill bevara den fernissa av kunskapspris som finns kring Nobelpriset. Priset är tänkt att vara ett kunskapspris, att belöna skicklighet inom litteratur eller kunskap vad gäller att hantera litteraturen och skrivkonsten på ett skickligt sätt. Borgarna inom akademin önskar helst dela ut dynamitpengarna till borgare, men för att behålla den lilla fernissa av politisk objektivitet som är tänkt ska finnas kring priset har de helt enkelt vissa år fått ge med sig och faktiskt dela ut priset till de personer som i själva verket är skickligast på att hantera litteraturen, anhängare av den socialistiska idén.
Visst kan det alltså medges att priset vissa år delas ut till den mest lämpade, men målsättningen bör fortfarande vara att det varje år ska väljas en pristagare som vore den mest lämpliga för stunden och det är inte fallet idag. Vi kan se att många borgare och antisocialister har fått priset under årens lopp. Det kan inte vara acceptabelt för ett vetenskapspris. Den socialistiska ideologin är den vetenskapliga ideologin, den enda som bygger på fakta och verklighet. Andra ideologier, de borgerliga, bygger på vanföreställningar och fantasier. Detta går inte ihop med vetenskaplighet och därmed kan inte antisocialister tilldelas ett vetenskapligt pris. Priset ska främja vetenskapen, inte vara ett ekonomiskt bidrag för pseudovetenskapliga ”forskare”. Därför måste priskommittéerna ändra på sin beslutsprocess och istället bara dela ut priset till lämpliga personer, inte borgare.
lördag 3 oktober 2009
Agerande mot det skånska språket
Någonting som måste åtgärdas i vårt samhälle är det skånska språket. Det går inte an att ha en sådan distinktion inom svenskan att vad som ofta betraktas som en del av den är fullkomligt obegriplig för oss övriga. Skånska kallas för en dialekt och inom svenskan finns det bättre och sämre dialekter. Det kanske kan ses som någonting naturligt, men en målsättning måste givetvis vara att förbättra språket i Sverige, att göra det mer ”serviceanpassat” eller hur det nu ska formuleras.
Ju längre norrut i landet Sverige man kommer, desto vackrare och tydligare talar befolkningen. En målsättning vore att alla talar på det viset vi kan höra i landets allra nordligaste delar. Därför måste man gå hårt åt mot det inom svenskan som är den tydligaste motsatsen till det som talas nordligast i landet, nämligen det som talas allra längst söderut.
Ibland när människor talar skånska på tv är det textning på svenska. Detta är någonting positivt och kan ses som ett tecken på att skånska faktiskt inte är en del av svenskan, utan en avart, ett språkligt missfoster. Vad som åtminstone bör ställas som ett krav är att textning på svenska ska bli obligatoriskt när människor talar skånska på tv, men hur ska man då göra med exempelvis radio, tal som inte går att texta? Det naturliga blir förstås att det införs förbud för människor att tala skånska i radio och andra offentliga rum där textning är omöjlig. Skånskan måste sättas hårt åt.
Vi bör införa ett system som gynnar dem som talar vackert och fint som i Norrbotten. Ett sådant tal måste premieras, medan sådant som låter fult och förskräckligt, såsom skånskan, måste behandlas på rakt motsatt sätt. Kanske skulle en lösning angående frågan om det skånska språket vara att så fort när skånska barn föds, skicka upp dem till Norrbotten, så att de där får tillbringa sin uppväxt helt utan skånskt inflytande och på så vis lär sig att tala trevligt och vackert. Tillämpas en sådan politik under ett antal generationer kan förhoppningsvis skånskan drivas undan och det vore mycket positivt. Det som låter vackert måste gynnas, det som låter fult måste bekämpas. Det är det enda rimliga.
Ju längre norrut i landet Sverige man kommer, desto vackrare och tydligare talar befolkningen. En målsättning vore att alla talar på det viset vi kan höra i landets allra nordligaste delar. Därför måste man gå hårt åt mot det inom svenskan som är den tydligaste motsatsen till det som talas nordligast i landet, nämligen det som talas allra längst söderut.
Ibland när människor talar skånska på tv är det textning på svenska. Detta är någonting positivt och kan ses som ett tecken på att skånska faktiskt inte är en del av svenskan, utan en avart, ett språkligt missfoster. Vad som åtminstone bör ställas som ett krav är att textning på svenska ska bli obligatoriskt när människor talar skånska på tv, men hur ska man då göra med exempelvis radio, tal som inte går att texta? Det naturliga blir förstås att det införs förbud för människor att tala skånska i radio och andra offentliga rum där textning är omöjlig. Skånskan måste sättas hårt åt.
Vi bör införa ett system som gynnar dem som talar vackert och fint som i Norrbotten. Ett sådant tal måste premieras, medan sådant som låter fult och förskräckligt, såsom skånskan, måste behandlas på rakt motsatt sätt. Kanske skulle en lösning angående frågan om det skånska språket vara att så fort när skånska barn föds, skicka upp dem till Norrbotten, så att de där får tillbringa sin uppväxt helt utan skånskt inflytande och på så vis lär sig att tala trevligt och vackert. Tillämpas en sådan politik under ett antal generationer kan förhoppningsvis skånskan drivas undan och det vore mycket positivt. Det som låter vackert måste gynnas, det som låter fult måste bekämpas. Det är det enda rimliga.
fredag 2 oktober 2009
USA:s historiska grund och stagnation
Vid tiden för den amerikanska revolutionen var den del av världen som strax skulle komma att bli nationen USA förmodligen det mest radikala och progressiva samhället i världen. De föregick den franska revolutionen med ungefär 15 år och var alltså på sätt och vis en föregångare för denna. Värt att komma ihåg var att den amerikanska revolutionen ägde rum under andra halvan av 1770-talet och en bit in på 1780-talet. Den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom 1776, en konstitution som då förmodligen var den mest radikala i världen. Man måste dock komma ihåg att detta var i dagsläget 233 år sedan. Vad man måste fråga sig är vad som har hänt sedan dess.
USA:s historiska utveckling har fullkomligt stagnerat. Från att ha varit den möjligen mest radikala nationen i världen är det idag en av de mest konservativa och stagnerade. De hade ett helt fantastiskt utgångsläge, men någonstans på vägen gick det snett och därför befinner sig USA idag i sin nuvarande position, som inte alls är samhälleligt gynnsam eller progressiv.
Sedan 1776 har de flesta av världens länder gått om USA i samhällelig utveckling. Det betyder att USA nu har en lång väg att gå för att komma ikapp och för att kunna få till stånd en positiv utveckling för sitt samhälle. Situationen verkar dock inte lovande, för en yttre betraktare sett. Det är möjligt att vi i Sverige får se en falsk bild av den amerikanska befolkningen när den gestaltas i media, att vi inte får se verkligheten. Den möjligheten finns, men möjligheten finns också att saker och ting verkligen är på riktigt när vi ser amerikaner uttala sig på tv, och om det nu är så, så är det mycket besynnerliga saker vi ser och något som skapar många funderingar.
Vi ser amerikaner som uttalar sig på tv och som anser att socialismen inte vore samhällsutvecklande, att statligt styre skulle vara någonting sämre än det system de har där i dagsläget, att människor där på fullaste allvar motsätter sig evolutionsteorin osv. När vi ser amerikaner uttala sig på tv framstår många märkliga ting och detta var bara några exempel. Detta är ett tydligt tecken på att det amerikanska samhället någon gång under sin utveckling hamnade på villovägar, eller kanske mer riktigt sagt: utvecklingen stannade någonstans på vägen helt plötsligt upp och började gå bakåt istället.
Vad var det då som gick fel med USA? Varför fastnade de i sin utveckling på 1700-talets nivå och fortsatte inte utvecklas med resten av världen under ytterligare 200 år? Detta är naturligtvis frågor som är ytterst svåra att svara på. Det viktigaste är heller inte att besvara dessa frågor. Det absolut viktigaste, framförallt för gemene man inom den amerikanska nationen, är att situationen förändras och att samhällsutvecklingen kommer igång igen.
Om de i USA istället för att utvecklas framåt, utvecklas bakåt, såsom att när det gäller naturvetenskapen ligga fast på den nivå som vi i Västeuropa passerade i och med Charles Darwins publicering av vetenskapliga fakta 1859 och istället fortfarande tro på det som var gängse innan Darwins forskning kunde bevisa sakernas tillstånd, då är det amerikanska samhället dödsdömt. Detta är då naturligtvis någonting som inte bara gäller frågan om naturvetenskap, utan även andra viktiga frågor. USA är ett samhälle som är efterblivet och underutvecklat på flera olika plan. Ett samhälle som har fastnat i sin utveckling kommer att gå under när övriga världen avancerar och går framåt.
USA är inte det enda samhälleligt underutvecklade landet i världen och inte det enda som har stagnerat, men faktum är att USA stagnerade långt tidigare än de flesta andra länder. Sverige hade en positiv samhällsutveckling åtminstone fram till 1920-talet, där vi däremot stannade på halva vägen mot det nästa logiska steget i en positiv och progressiv samhällsutveckling, nämligen socialismen. Sverige stannade upp i sin utveckling på 1920-talet, medan USA stannade upp kanske år 1790. Det är en mycket stor skillnad.
Under de två sista årtiondena av 1800-talet och de första två årtiondena av 1900-talet flyttade den svenska arbetarrörelsen fram sina positioner och så småningom skapades det svenska folkhemmet. Det var däremot bara halvvägs fram mot det samhälle som vore önskvärt och den mest utvecklade nivån inom tänkbar samhällsutveckling, nämligen det klasslösa samhället. Vi avancerade fram mot det klasslösa samhället genom att i viss grad vrida makten ur borgarklassens händer, men kom inte hela vägen fram till den tilltänkta destinationen.[1]
I USA var det dock inte något arbetarparti som blev landets största under början av 1900-talet, utan i USA har det varit i mångt och mycket samma politiska krafter som har styrt sedan 1700-talet. I Sverige var det under 1700-talet adelsståndet som styrde landet. USA har aldrig haft något officiellt adelsstånd, men styrdes under 1700-talet av ett representanthus och en senat, där ledamöterna har gått på elitskolor och kommer från förmögna familjer[2], medan det i Sverige finns riksdagsledamöter med arbetarbakgrund. Detta visar på en betydande skillnad. Säga vad man vill om de svenska Socialdemokraterna, men de är långt mer radikala än de två statsbärande partierna i USA, och Socialdemokraterna har även sin bakgrund inom arbetarrörelsen och var ett mycket progressivt och radikalt parti fram till splittringen 1917. Det är knappast någonting man kan säga om Republikanerna och Demokraterna i USA.
Sverige har för hundratalet år sedan haft en kampvillig arbetarrörelse som flyttade fram våra positioner och skapade ett land som är långt mer positivt än USA, även om vägen till det idealiska samhället fortfarande är milslång. Någon stark sådan rörelse fanns inte i USA. Frågan är varför. Det måste helt enkelt vara så att amerikanska människor ända sedan den amerikanska revolutionen har haft en slags mentalitet som varit mycket skadlig och nedbrytande.
[1]Naturligtvis besitter borgarna fortfarande den största makten även i Sverige, men vi har åtminstone kommit en bra bit längre fram än vad som gällde under 1700-talet.
[2]Detta är någonting som fortfarande gäller, 230 år senare, vilket verkligen bekräftar deras avstannade utveckling.
USA:s historiska utveckling har fullkomligt stagnerat. Från att ha varit den möjligen mest radikala nationen i världen är det idag en av de mest konservativa och stagnerade. De hade ett helt fantastiskt utgångsläge, men någonstans på vägen gick det snett och därför befinner sig USA idag i sin nuvarande position, som inte alls är samhälleligt gynnsam eller progressiv.
Sedan 1776 har de flesta av världens länder gått om USA i samhällelig utveckling. Det betyder att USA nu har en lång väg att gå för att komma ikapp och för att kunna få till stånd en positiv utveckling för sitt samhälle. Situationen verkar dock inte lovande, för en yttre betraktare sett. Det är möjligt att vi i Sverige får se en falsk bild av den amerikanska befolkningen när den gestaltas i media, att vi inte får se verkligheten. Den möjligheten finns, men möjligheten finns också att saker och ting verkligen är på riktigt när vi ser amerikaner uttala sig på tv, och om det nu är så, så är det mycket besynnerliga saker vi ser och något som skapar många funderingar.
Vi ser amerikaner som uttalar sig på tv och som anser att socialismen inte vore samhällsutvecklande, att statligt styre skulle vara någonting sämre än det system de har där i dagsläget, att människor där på fullaste allvar motsätter sig evolutionsteorin osv. När vi ser amerikaner uttala sig på tv framstår många märkliga ting och detta var bara några exempel. Detta är ett tydligt tecken på att det amerikanska samhället någon gång under sin utveckling hamnade på villovägar, eller kanske mer riktigt sagt: utvecklingen stannade någonstans på vägen helt plötsligt upp och började gå bakåt istället.
Vad var det då som gick fel med USA? Varför fastnade de i sin utveckling på 1700-talets nivå och fortsatte inte utvecklas med resten av världen under ytterligare 200 år? Detta är naturligtvis frågor som är ytterst svåra att svara på. Det viktigaste är heller inte att besvara dessa frågor. Det absolut viktigaste, framförallt för gemene man inom den amerikanska nationen, är att situationen förändras och att samhällsutvecklingen kommer igång igen.
Om de i USA istället för att utvecklas framåt, utvecklas bakåt, såsom att när det gäller naturvetenskapen ligga fast på den nivå som vi i Västeuropa passerade i och med Charles Darwins publicering av vetenskapliga fakta 1859 och istället fortfarande tro på det som var gängse innan Darwins forskning kunde bevisa sakernas tillstånd, då är det amerikanska samhället dödsdömt. Detta är då naturligtvis någonting som inte bara gäller frågan om naturvetenskap, utan även andra viktiga frågor. USA är ett samhälle som är efterblivet och underutvecklat på flera olika plan. Ett samhälle som har fastnat i sin utveckling kommer att gå under när övriga världen avancerar och går framåt.
USA är inte det enda samhälleligt underutvecklade landet i världen och inte det enda som har stagnerat, men faktum är att USA stagnerade långt tidigare än de flesta andra länder. Sverige hade en positiv samhällsutveckling åtminstone fram till 1920-talet, där vi däremot stannade på halva vägen mot det nästa logiska steget i en positiv och progressiv samhällsutveckling, nämligen socialismen. Sverige stannade upp i sin utveckling på 1920-talet, medan USA stannade upp kanske år 1790. Det är en mycket stor skillnad.
Under de två sista årtiondena av 1800-talet och de första två årtiondena av 1900-talet flyttade den svenska arbetarrörelsen fram sina positioner och så småningom skapades det svenska folkhemmet. Det var däremot bara halvvägs fram mot det samhälle som vore önskvärt och den mest utvecklade nivån inom tänkbar samhällsutveckling, nämligen det klasslösa samhället. Vi avancerade fram mot det klasslösa samhället genom att i viss grad vrida makten ur borgarklassens händer, men kom inte hela vägen fram till den tilltänkta destinationen.[1]
I USA var det dock inte något arbetarparti som blev landets största under början av 1900-talet, utan i USA har det varit i mångt och mycket samma politiska krafter som har styrt sedan 1700-talet. I Sverige var det under 1700-talet adelsståndet som styrde landet. USA har aldrig haft något officiellt adelsstånd, men styrdes under 1700-talet av ett representanthus och en senat, där ledamöterna har gått på elitskolor och kommer från förmögna familjer[2], medan det i Sverige finns riksdagsledamöter med arbetarbakgrund. Detta visar på en betydande skillnad. Säga vad man vill om de svenska Socialdemokraterna, men de är långt mer radikala än de två statsbärande partierna i USA, och Socialdemokraterna har även sin bakgrund inom arbetarrörelsen och var ett mycket progressivt och radikalt parti fram till splittringen 1917. Det är knappast någonting man kan säga om Republikanerna och Demokraterna i USA.
Sverige har för hundratalet år sedan haft en kampvillig arbetarrörelse som flyttade fram våra positioner och skapade ett land som är långt mer positivt än USA, även om vägen till det idealiska samhället fortfarande är milslång. Någon stark sådan rörelse fanns inte i USA. Frågan är varför. Det måste helt enkelt vara så att amerikanska människor ända sedan den amerikanska revolutionen har haft en slags mentalitet som varit mycket skadlig och nedbrytande.
[1]Naturligtvis besitter borgarna fortfarande den största makten även i Sverige, men vi har åtminstone kommit en bra bit längre fram än vad som gällde under 1700-talet.
[2]Detta är någonting som fortfarande gäller, 230 år senare, vilket verkligen bekräftar deras avstannade utveckling.
söndag 13 september 2009
Presentation av Nordkorea
Nordkorea är ett land som många människor i västvärlden betraktar som väldigt märkligt och det gäller nog för de flesta personer i Sverige att om de frågar runt i sin omgivning vad människor har för ståndpunkter angående Nordkorea ska de nog se att dessa är ganska negativa. Detta grundar sig på medias rapportering om landet i fråga. Svenskarna och andra människor i västvärlden får höra berättas om Nordkorea via media av olika slag och där förmedlas en väldigt kritisk bild.
Runt 1997 drabbades Nordkorea av naturkatastrofer och skördarna slog fel. Detta ledde till svält i landet. Det riktas fördömanden mot Nordkorea för att människor i landet har svultit under perioder. Svält är naturligtvis någonting negativt, men västvärlden ska inte ha en anklagande inställning mot Nordkorea för att människor där har drabbats av svält och säga att de måste kasta sitt samhällssystem ombord bara för det. Saken är den att även i Sverige och övriga västvärlden går människor hemlösa och hungriga. Detta gäller framförallt i USA, där hemlösheten och fattigdomen är långtifrån insignifikant, utan snarare har en betydande omfattning.
Nordkorea har tagit emot stöd genom olika hjälpinsatser från omvärlden och högermänniskor kan bli helt utom sig och kräva att det inte får förekomma något ”stöd till diktaturer” och tror att allt stöd som ges till norra Korea används av regimen för att bygga propagandamonument och dylikt. Mycket av detta bygger på ren okunskap om hur förhållandena verkligen är i norra Korea och högern kan naturligtvis plocka propagandapoäng på detta i sin strävan efter att stoppa all kontakt med länder som vägrar ge understöd till den internationella kapitalismen.
Flera svenskar har dock varit till Nordkorea och till och med den tidigare chefen för den svenska kustflottan, amiralen Sten Swedlund, en person som definitivt inte kan anklagas för att sympatisera med planekonomi och det system man har i Nordkorea, berättar om hur imponerad han blev av att besöka landet och att han såg att katastrofhjälpen verkligen kom fram och användes som den skulle. Han sa i en intervju till Svenska Dagbladet 20 oktober 1999 att det finns en enorm solidaritet mellan människor i Nordkorea och att många verkar ha felaktiga förutfattade meningar om landet.[1]
För de flesta svenskar kan personkulten som finns kring den politiske ledaren i Nordkorea (i dagsläget Kim Jong Il) te sig märklig, och att en sådan personkult existerar tänker jag inte förneka. Då tänker dock inte dessa människor på att vi själva här i västvärlden under flera århundraden har haft en omfattande personkult kring Gud och Jesus, personer som förmodligen inte ens har existerat. Personkulten kring Jesus har funnits i över 2000 år och har ännu en väldigt stor utbredning i vår värld. Då får man nog faktiskt säga att det är mindre vansinnigt att ha en personkult kring Kim Jong Il, som i alla fall med all säkerhet existerar, än att tro att en fantasiperson för 2000 år sedan utförde mirakel och fortfarande ännu idag dyrka honom.
Det finns som sagt saker som är märkliga när det gäller Nordkorea. Då bland annat deras personkult, men när det gäller västvärlden är saker och ting ännu märkligare och därför har vi ingen rätt att göra oss lustiga över norra Korea, utan bör istället ”städa framför vår egen dörr”.
[1]Denna intervju återges till vissa delar i tidskriften Korea-information, nr. 3, 2009
Runt 1997 drabbades Nordkorea av naturkatastrofer och skördarna slog fel. Detta ledde till svält i landet. Det riktas fördömanden mot Nordkorea för att människor i landet har svultit under perioder. Svält är naturligtvis någonting negativt, men västvärlden ska inte ha en anklagande inställning mot Nordkorea för att människor där har drabbats av svält och säga att de måste kasta sitt samhällssystem ombord bara för det. Saken är den att även i Sverige och övriga västvärlden går människor hemlösa och hungriga. Detta gäller framförallt i USA, där hemlösheten och fattigdomen är långtifrån insignifikant, utan snarare har en betydande omfattning.
Nordkorea har tagit emot stöd genom olika hjälpinsatser från omvärlden och högermänniskor kan bli helt utom sig och kräva att det inte får förekomma något ”stöd till diktaturer” och tror att allt stöd som ges till norra Korea används av regimen för att bygga propagandamonument och dylikt. Mycket av detta bygger på ren okunskap om hur förhållandena verkligen är i norra Korea och högern kan naturligtvis plocka propagandapoäng på detta i sin strävan efter att stoppa all kontakt med länder som vägrar ge understöd till den internationella kapitalismen.
Flera svenskar har dock varit till Nordkorea och till och med den tidigare chefen för den svenska kustflottan, amiralen Sten Swedlund, en person som definitivt inte kan anklagas för att sympatisera med planekonomi och det system man har i Nordkorea, berättar om hur imponerad han blev av att besöka landet och att han såg att katastrofhjälpen verkligen kom fram och användes som den skulle. Han sa i en intervju till Svenska Dagbladet 20 oktober 1999 att det finns en enorm solidaritet mellan människor i Nordkorea och att många verkar ha felaktiga förutfattade meningar om landet.[1]
För de flesta svenskar kan personkulten som finns kring den politiske ledaren i Nordkorea (i dagsläget Kim Jong Il) te sig märklig, och att en sådan personkult existerar tänker jag inte förneka. Då tänker dock inte dessa människor på att vi själva här i västvärlden under flera århundraden har haft en omfattande personkult kring Gud och Jesus, personer som förmodligen inte ens har existerat. Personkulten kring Jesus har funnits i över 2000 år och har ännu en väldigt stor utbredning i vår värld. Då får man nog faktiskt säga att det är mindre vansinnigt att ha en personkult kring Kim Jong Il, som i alla fall med all säkerhet existerar, än att tro att en fantasiperson för 2000 år sedan utförde mirakel och fortfarande ännu idag dyrka honom.
Det finns som sagt saker som är märkliga när det gäller Nordkorea. Då bland annat deras personkult, men när det gäller västvärlden är saker och ting ännu märkligare och därför har vi ingen rätt att göra oss lustiga över norra Korea, utan bör istället ”städa framför vår egen dörr”.
[1]Denna intervju återges till vissa delar i tidskriften Korea-information, nr. 3, 2009
lördag 12 september 2009
Om oskyldigt dömda och rättsväsendets inkompetens
Gång på gång blir vi påminda om rättsväsendets inkompetens när det uppdagas att människor har suttit långa perioder i fängelset för brott de inte är oskyldiga för och människor blir oskyldigt anklagade med de allra märkligaste ”bevisföringarna”. Ett fall som har varit i fokus mycket det senaste året har varit Thomas Quick. Han har påståtts vara Sveriges värste seriemördare, men det finns ingen som helst teknisk bevisning mot honom och heller inga vittnen som kan peka ut honom som skyldig för något av de morden han är dömd för eller tidigare har påstått sig vara skyldig till. Han har enbart dömts med sina erkännanden som grund, erkännanden som han nu har tagit tillbaka och därmed förlorar dessa domar all sin legitimitet, om någon sådan överhuvudtaget någon gång har funnits i dessa fall.
Det har skrivits en rad böcker som bevisar Thomas Quicks oskuld och pekar på den långa rad misstag som det så kallade ”rättsväsendet” har begått i hans fall och som återkommer i så många andra processer. Ett av de mest flagranta exemplen var när Quick tog på sig morden på två somaliska flyktingar i Norge, men där dessa personer senare visade sig fortfarande vara vid liv. Det, liksom mycket annat, borde ha skrinlagt alla teorier om Thomas Quick som en seriemördare och istället pekat på det mest sannolika: att alla hans berättelser bara är en mytomans fantasier och uppdiktade under påverkan av narkotiska preparat, en påverkan som var fallet vid hans samtliga erkännanden.
Thomas Quick är bland annat dömd för ett mord och har tagit på sig ett annat mord i Sundsvall, där kropparna aldrig har återfunnits. Det ena fallet preskriberades (efter de sedvanliga 25 åren) utan att Quick blev dömd och i det fallet hittades offrets (Olle Högbom) glasögon i Sundsvalls innerstad dagen efter att han hade försvunnit.
I polisens utredning hade man mottagit en rapport om att ett par personer hade hittat en slarvigt byggd koja på Norra stadsberget, som ligger några kilometer från stadskärnan. Eftersom man hade funnit offrets glasögon måste han vid försvinnandet ha sett väldigt dåligt och polisen utgick på fullaste allvar från en teori om att han hade byggt kojan som hittades, eftersom den var så slarvigt byggd och därmed antagligen byggd av en person som såg dåligt.[1] Att han efter att ha tappat sina glasögon skulle ha gått och klättrat flera kilometer upp mot Norra stadsberget för att där bygga en koja mitt i natten verkar inte rimligt för någon människa vid sina sinnens fulla bruk. Polisen i Sundsvall är däremot inte den typen av människor, vilket visar sig av detta och många andra fall.
Joy Rahman är en person som dömdes 1994 till livstids fängelse för mord. Åtta år senare friades han till sist och tilldömdes ett rekordstort skadestånd. Att rättsväsendet dömer en oskyldig person och låter honom sitta åtta år i fängelse för någon annans brott är någonting fullkomligt oacceptabelt och som inte bör få förekomma i ett samhälle överhuvudtaget. Det finns dock platser på jorden där situationen är ännu värre. I vissa delstater i USA har man den regeln att om en person har blivit dömd tre gånger, oavsett hur små brotten är, så får man livstids fängelse. Detta är givetvis också fullkomligt orimligt.
[1]http://www.geocities.com/ollehogbom/tipsoteorier.htm (hämtad: 090912)
Det har skrivits en rad böcker som bevisar Thomas Quicks oskuld och pekar på den långa rad misstag som det så kallade ”rättsväsendet” har begått i hans fall och som återkommer i så många andra processer. Ett av de mest flagranta exemplen var när Quick tog på sig morden på två somaliska flyktingar i Norge, men där dessa personer senare visade sig fortfarande vara vid liv. Det, liksom mycket annat, borde ha skrinlagt alla teorier om Thomas Quick som en seriemördare och istället pekat på det mest sannolika: att alla hans berättelser bara är en mytomans fantasier och uppdiktade under påverkan av narkotiska preparat, en påverkan som var fallet vid hans samtliga erkännanden.
Thomas Quick är bland annat dömd för ett mord och har tagit på sig ett annat mord i Sundsvall, där kropparna aldrig har återfunnits. Det ena fallet preskriberades (efter de sedvanliga 25 åren) utan att Quick blev dömd och i det fallet hittades offrets (Olle Högbom) glasögon i Sundsvalls innerstad dagen efter att han hade försvunnit.
I polisens utredning hade man mottagit en rapport om att ett par personer hade hittat en slarvigt byggd koja på Norra stadsberget, som ligger några kilometer från stadskärnan. Eftersom man hade funnit offrets glasögon måste han vid försvinnandet ha sett väldigt dåligt och polisen utgick på fullaste allvar från en teori om att han hade byggt kojan som hittades, eftersom den var så slarvigt byggd och därmed antagligen byggd av en person som såg dåligt.[1] Att han efter att ha tappat sina glasögon skulle ha gått och klättrat flera kilometer upp mot Norra stadsberget för att där bygga en koja mitt i natten verkar inte rimligt för någon människa vid sina sinnens fulla bruk. Polisen i Sundsvall är däremot inte den typen av människor, vilket visar sig av detta och många andra fall.
Joy Rahman är en person som dömdes 1994 till livstids fängelse för mord. Åtta år senare friades han till sist och tilldömdes ett rekordstort skadestånd. Att rättsväsendet dömer en oskyldig person och låter honom sitta åtta år i fängelse för någon annans brott är någonting fullkomligt oacceptabelt och som inte bör få förekomma i ett samhälle överhuvudtaget. Det finns dock platser på jorden där situationen är ännu värre. I vissa delstater i USA har man den regeln att om en person har blivit dömd tre gånger, oavsett hur små brotten är, så får man livstids fängelse. Detta är givetvis också fullkomligt orimligt.
[1]http://www.geocities.com/ollehogbom/tipsoteorier.htm (hämtad: 090912)
tisdag 18 augusti 2009
Svensk fascism
Nationalsocialistiska Arbetarepartiets (NSAP) program är ett slags punktkrav med nio punkter för hur de vill förändra det svenska samhället. Första punkten talar om att ge ekonomiskt stöd till rasforskning och att det även ska bedrivas undervisning om detta i skolorna. Andra punkten förordar en regering som är oberoende av politiska partier och ekonomiska särintressen och parlamentarismens avskaffande. Tredje punkten kräver bland annat att bankerna ska förstatligas, fjärde punkten att handelspolitiken ska läggas om så att man får en inriktning på självförsörjning, femte punkten behandlar frågorna på arbetsmarknaden (bland annat upprättandet av korporationer, vilket jag kommer återkomma till), sjätte punkten talar bland annat om att de skandinaviska folken bör samlas i ett gemensamt statsförbund, sjunde punkten handlar om moral och seder, åttonde punkten behandlar rättskipningen och nionde och sista punkten är antisemitisk, kräver stopp på ”det judiska inflytandet” och invandringsstopp för judar. NSAP:s text i övrigt är längre motiveringar kring de olika punkterna man radar upp.
Per Engdahl har skrivit en text som kan upplevas som mer ”intellektuell” och formulerad på ett mer skolat sätt, inte lika lättfattligt som NSAP:s partiprogram, som förmodligen är tänkt att vara så folkligt i formuleringarna som möjligt. Engdahl går också till angrepp mot parlamentarismen och kallar denna för ”en ren politisk perversitet”.[1] Han behandlar också det korporativa samhället, en teori om hur människor i ett fascistiskt samhälle ska organiseras och hur arbetet ska organiseras. Han beskriver att denna organisering ska bestå av sex olika ”ekonomiska enheter”, eller korporationer: industri, handel, bank, kommunikation, jordbruk och en för alla övriga, såsom olika former av tjänstemän, läkare, konstnärer osv.[2] Engdahl behandlar ett antal olika punkter för hur han anser att samhället ska organiseras och mycket känns igen från NSAP:s program, såsom att ”moralen” måste stärkas och kyrkan få en starkare roll. Något som skiljer sig är att Engdahl inte uttryckligen skriver om ”judiskt inflytande” och ställer rasistiska krav såsom invandringsstopp.
Per Dahlberg har skrivit ett mer omfattande material än de två andra texterna, en hel artikelserie, bestående av åtta artiklar. Han nämner i och för sig ibland rasbiologi, men inte i samma omfattning som det sker i NSAP:s partiprogram, utan hans artiklar är en fördjupning i nationalsocialismens inställning till parlamentarismen och den parlamentariska demokratin och lägger fram en skiss över vilket samhälle nazisterna vill ha istället för detta. En av hans artiklar behandlar vad han kallar för ”den nordiska ledartanken” och han diskuterar om hur Sverige under historien har styrts av mäktiga kungar.[3] Han beskriver det som så att den parlamentariska demokratin, eller ”massväldet”, inte hör hemma i svensk historia.[4] En av hans artiklar behandlar även korporativismen och detta är med andra ord någonting som de alla tre har behandlat. Titeln på hans artikelserie antyder att önskemålet är att partidemokratin ska ersättas med just en ”korporativ folkstat”. Hans sista artikel i serien diskuterar huruvida monarki eller republik är att föredra i vad han anser vara ett idealiskt samhälle. Han anser att ett system med riksföreståndare (som vi har haft under medeltiden) har fler fördelar än att ha kung eller president.[5] Dahlberg påpekar också på följande sida att frågan om statsskicket egentligen inte är en brinnande fråga för svenska nationalsocialister.[6]
För att peka på vad som gör dessa svenska texter fascistiska kan man jämföra dem med programmen och de ideologiska grunderna för det italienska fascistpartiet (PNF) och tyska nazistpartiet (NSDAP), vilka i viss mån var ideologiska föredömen för de svenska fascisterna och nazisterna, eftersom dåtidens Italien var det mest etablerade fascistiska samhället och dåtidens Tyskland var det mest etablerade nazistiska samhället.
Det italienska fascistpartiets program, skrivet 1921, före de svenska texterna, behandlar också frågan om korporationer och att det är nödvändigt att verka för att korporationer bildas.[7] Detta med korporationer är att se som någonting grundläggande i fascistisk ideologi, framförallt därför att det är någonting som återkommer i samtliga källtexter, alla de svenska och i det italienska partiprogrammet. Ett förtydligande av vilka olika korporationer som ska skapas är Engdahl som mest utförligt har behandlat, av dessa exempel på texter.[8] De andra texterna talar mest bara om att det är nödvändigt att etablera korporationer, utan att riktigt specificera vilka olika korporationer det handlar om. Dahlberg skriver dock om olika arbetsuppgifter som bör organiseras i olika former av korporationer, men inte på ett lika förtydligat sätt som Engdahl.[9] Dahlberg tycker att bland annat försvaret och hemarbetet kan tänkas ha egna korporationer, vilket inte Engdahl har nämnt någonting om.[10]
Det italienska fascistpartiet skriver i sitt program att statsmakten behöver stärkas och att nationalstatens prestige måste återföras.[11] I NSAP:s program går det att se att det finns en avdelning med rubriken ”stark statsmakt och näringsriksdag”.[12] Däri går det att se en betydande likhet mellan det svenska nazistpartiet och italienska fascistpartiet. Någonting som är intressant är att det italienska fascistpartiet anser att skolornas främsta uppgift är att höja den moraliska och kulturella nivån och inte att ge studenterna kunskaper kring olika former av vetenskapliga ämnen.[13] NSAP:s program anser att det är lutherska kyrkan som har denna uppgift, att höja den moraliska nivån, och deras program behandlar inte skolan alls.[14] NSAP vill återinföra döds- och kroppsstraff och rent allmänt skärpa straffsatserna.[15] De italienska fascisterna har vad som skulle kunna betraktas som en mer ”humanistisk” inställning och argumenterar för att kriminaliteten ska bekämpas med bland annat terapi.[16]
Det tyska nazistiska partiprogrammet skiljer sig från det italienska och även från Engdahls idéer, vilket även NSAP:s program gör på vissa punkter. Det går att se vissa skillnader mellan nazismen och den rena fascismen. Punkt fyra i det tyska programmet anger att enbart en person av tyskt blod kan vara tysk medborgare och att judar alltså inte kan vara det.[17] Det svenska nazistpartiet kräver att judarna ska fråntas allt inflytande, att de ska förbjudas att ha statsämbeten, att det ska införas invandringsförbud mot judar och att judarna ska ställas under särskild främlingslag.[18] Engdahl eller de italienska fascisterna nämner inte judar överhuvudtaget och detta är en viktig skillnad mellan nazismen och den rena fascismen. De svenska nazisterna fastställer faktiskt till och med att inga andra politiska åskådningar utöver nationalsocialismen har som målsättning att bekämpa judiskt inflytande.[19] Några rader längre ner förordar man även att alla judar som har kommit till Sverige efter 1914 måste lämna landet, medan det tyska nazistpartiet kräver att alla icke-tyskar som har invandrat till landet efter just 2 augusti 1914 måste flytta.[20]
Även de tyska nazisterna förespråkar dödsstraff, vilket jag redan har nämnt att deras svenska motsvarighet gjorde. Detta är ingenting som går att läsa om någonstans i de italienska fascisternas program eller i Engdahls text. Italien hade dock dödsstraff fram till 1947, alltså under fascisternas tid vid makten, även om det inte är någonting som nämns i partiprogrammet.[21]
Både nazismen och fascismen är auktoritära ideologier, men nazismen innehåller även stark antisemitism och rasism, som inte återfinns inom fascismen. De bägge ideologierna har med andra ord likheter, men också skillnader. Nazism kan sägas var fascism med antisemitiska inslag, att nazismen tar fascismen ett steg längre, är ett steg längre fram i sin radikalism.
De nazistiska texterna uttrycker sig mer radikalt än de fascistiska, även om dessa bägge ideologier är emot demokrati och förespråkar ett auktoritärt system. Per Dahlberg hävdar exempelvis att diktatur vid vissa tillfällen är nödvändigt, om än inte idealiskt och förkastar därmed den parlamentariska demokratin.[22] Även Per Engdahl anser att det är någonting onaturligt att ”massan” ska besluta vilka som ska sitta i riksdag och regering och tar därmed även han avstånd från den parlamentariska demokratin.[23] Han och fascisterna delar nazisternas rop på auktoritet medan han inte som dem gör rasistiska utfall titt som tätt. Därför finns det både likheter och skillnader mellan texterna, mellan Lindholms-nazismen och Engdahls ”svenska socialism”.
[1]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 7-8
[2]Ibid., sida 11-12
[3]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 243
[4]Ibid., sida 242
[5]Ibid., sida 338
[6]Ibid., sida 339
[7]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 2
[8]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 11-12
[9]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 309-310
[10]Ibid., sida 310
[11]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 3
[12]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 11
[13]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[14]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 27
[15]Ibid., sida 29
[16]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[17]Ibid., sida 7
[18]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 8
[19]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 30
[20]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[21]http://encarta.msn.com/media_461543496/capital_punishment_worldwide.html (hämtad: 090625)
[22]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 280
[23]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 23
Per Engdahl har skrivit en text som kan upplevas som mer ”intellektuell” och formulerad på ett mer skolat sätt, inte lika lättfattligt som NSAP:s partiprogram, som förmodligen är tänkt att vara så folkligt i formuleringarna som möjligt. Engdahl går också till angrepp mot parlamentarismen och kallar denna för ”en ren politisk perversitet”.[1] Han behandlar också det korporativa samhället, en teori om hur människor i ett fascistiskt samhälle ska organiseras och hur arbetet ska organiseras. Han beskriver att denna organisering ska bestå av sex olika ”ekonomiska enheter”, eller korporationer: industri, handel, bank, kommunikation, jordbruk och en för alla övriga, såsom olika former av tjänstemän, läkare, konstnärer osv.[2] Engdahl behandlar ett antal olika punkter för hur han anser att samhället ska organiseras och mycket känns igen från NSAP:s program, såsom att ”moralen” måste stärkas och kyrkan få en starkare roll. Något som skiljer sig är att Engdahl inte uttryckligen skriver om ”judiskt inflytande” och ställer rasistiska krav såsom invandringsstopp.
Per Dahlberg har skrivit ett mer omfattande material än de två andra texterna, en hel artikelserie, bestående av åtta artiklar. Han nämner i och för sig ibland rasbiologi, men inte i samma omfattning som det sker i NSAP:s partiprogram, utan hans artiklar är en fördjupning i nationalsocialismens inställning till parlamentarismen och den parlamentariska demokratin och lägger fram en skiss över vilket samhälle nazisterna vill ha istället för detta. En av hans artiklar behandlar vad han kallar för ”den nordiska ledartanken” och han diskuterar om hur Sverige under historien har styrts av mäktiga kungar.[3] Han beskriver det som så att den parlamentariska demokratin, eller ”massväldet”, inte hör hemma i svensk historia.[4] En av hans artiklar behandlar även korporativismen och detta är med andra ord någonting som de alla tre har behandlat. Titeln på hans artikelserie antyder att önskemålet är att partidemokratin ska ersättas med just en ”korporativ folkstat”. Hans sista artikel i serien diskuterar huruvida monarki eller republik är att föredra i vad han anser vara ett idealiskt samhälle. Han anser att ett system med riksföreståndare (som vi har haft under medeltiden) har fler fördelar än att ha kung eller president.[5] Dahlberg påpekar också på följande sida att frågan om statsskicket egentligen inte är en brinnande fråga för svenska nationalsocialister.[6]
För att peka på vad som gör dessa svenska texter fascistiska kan man jämföra dem med programmen och de ideologiska grunderna för det italienska fascistpartiet (PNF) och tyska nazistpartiet (NSDAP), vilka i viss mån var ideologiska föredömen för de svenska fascisterna och nazisterna, eftersom dåtidens Italien var det mest etablerade fascistiska samhället och dåtidens Tyskland var det mest etablerade nazistiska samhället.
Det italienska fascistpartiets program, skrivet 1921, före de svenska texterna, behandlar också frågan om korporationer och att det är nödvändigt att verka för att korporationer bildas.[7] Detta med korporationer är att se som någonting grundläggande i fascistisk ideologi, framförallt därför att det är någonting som återkommer i samtliga källtexter, alla de svenska och i det italienska partiprogrammet. Ett förtydligande av vilka olika korporationer som ska skapas är Engdahl som mest utförligt har behandlat, av dessa exempel på texter.[8] De andra texterna talar mest bara om att det är nödvändigt att etablera korporationer, utan att riktigt specificera vilka olika korporationer det handlar om. Dahlberg skriver dock om olika arbetsuppgifter som bör organiseras i olika former av korporationer, men inte på ett lika förtydligat sätt som Engdahl.[9] Dahlberg tycker att bland annat försvaret och hemarbetet kan tänkas ha egna korporationer, vilket inte Engdahl har nämnt någonting om.[10]
Det italienska fascistpartiet skriver i sitt program att statsmakten behöver stärkas och att nationalstatens prestige måste återföras.[11] I NSAP:s program går det att se att det finns en avdelning med rubriken ”stark statsmakt och näringsriksdag”.[12] Däri går det att se en betydande likhet mellan det svenska nazistpartiet och italienska fascistpartiet. Någonting som är intressant är att det italienska fascistpartiet anser att skolornas främsta uppgift är att höja den moraliska och kulturella nivån och inte att ge studenterna kunskaper kring olika former av vetenskapliga ämnen.[13] NSAP:s program anser att det är lutherska kyrkan som har denna uppgift, att höja den moraliska nivån, och deras program behandlar inte skolan alls.[14] NSAP vill återinföra döds- och kroppsstraff och rent allmänt skärpa straffsatserna.[15] De italienska fascisterna har vad som skulle kunna betraktas som en mer ”humanistisk” inställning och argumenterar för att kriminaliteten ska bekämpas med bland annat terapi.[16]
Det tyska nazistiska partiprogrammet skiljer sig från det italienska och även från Engdahls idéer, vilket även NSAP:s program gör på vissa punkter. Det går att se vissa skillnader mellan nazismen och den rena fascismen. Punkt fyra i det tyska programmet anger att enbart en person av tyskt blod kan vara tysk medborgare och att judar alltså inte kan vara det.[17] Det svenska nazistpartiet kräver att judarna ska fråntas allt inflytande, att de ska förbjudas att ha statsämbeten, att det ska införas invandringsförbud mot judar och att judarna ska ställas under särskild främlingslag.[18] Engdahl eller de italienska fascisterna nämner inte judar överhuvudtaget och detta är en viktig skillnad mellan nazismen och den rena fascismen. De svenska nazisterna fastställer faktiskt till och med att inga andra politiska åskådningar utöver nationalsocialismen har som målsättning att bekämpa judiskt inflytande.[19] Några rader längre ner förordar man även att alla judar som har kommit till Sverige efter 1914 måste lämna landet, medan det tyska nazistpartiet kräver att alla icke-tyskar som har invandrat till landet efter just 2 augusti 1914 måste flytta.[20]
Även de tyska nazisterna förespråkar dödsstraff, vilket jag redan har nämnt att deras svenska motsvarighet gjorde. Detta är ingenting som går att läsa om någonstans i de italienska fascisternas program eller i Engdahls text. Italien hade dock dödsstraff fram till 1947, alltså under fascisternas tid vid makten, även om det inte är någonting som nämns i partiprogrammet.[21]
Både nazismen och fascismen är auktoritära ideologier, men nazismen innehåller även stark antisemitism och rasism, som inte återfinns inom fascismen. De bägge ideologierna har med andra ord likheter, men också skillnader. Nazism kan sägas var fascism med antisemitiska inslag, att nazismen tar fascismen ett steg längre, är ett steg längre fram i sin radikalism.
De nazistiska texterna uttrycker sig mer radikalt än de fascistiska, även om dessa bägge ideologier är emot demokrati och förespråkar ett auktoritärt system. Per Dahlberg hävdar exempelvis att diktatur vid vissa tillfällen är nödvändigt, om än inte idealiskt och förkastar därmed den parlamentariska demokratin.[22] Även Per Engdahl anser att det är någonting onaturligt att ”massan” ska besluta vilka som ska sitta i riksdag och regering och tar därmed även han avstånd från den parlamentariska demokratin.[23] Han och fascisterna delar nazisternas rop på auktoritet medan han inte som dem gör rasistiska utfall titt som tätt. Därför finns det både likheter och skillnader mellan texterna, mellan Lindholms-nazismen och Engdahls ”svenska socialism”.
[1]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 7-8
[2]Ibid., sida 11-12
[3]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 243
[4]Ibid., sida 242
[5]Ibid., sida 338
[6]Ibid., sida 339
[7]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 2
[8]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 11-12
[9]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 309-310
[10]Ibid., sida 310
[11]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 3
[12]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 11
[13]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[14]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 27
[15]Ibid., sida 29
[16]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 5
[17]Ibid., sida 7
[18]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 8
[19]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 30
[20]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[21]http://encarta.msn.com/media_461543496/capital_punishment_worldwide.html (hämtad: 090625)
[22]Artikelserien av Per Dahlberg, sida 280
[23]Engdahl, Per, Det nya Sverige: utkast till ett politiskt program, Tierp, 1931, sida 23
Fascism och klass
Det tyska nazistpartiets (NSDAP) program anger ett antal punkter för hur man vill ha sitt samhälle. Vissa av dessa frågor behandlar samhällets sociala organisering. Exempelvis anger programmets sextonde punkt att de kräver att en hälsosam medelklass ska ”skapas”.[1] Detta är egentligen den enda punkten i de tyska nazisternas program som direkt behandlar klass, men det italienska fascistpartiets program går in djupare kring frågor om klassamhället. Det italienska fascistpartiet (PNF) kräver att korporationer ska upprättas, för att bland annat stärka solidariteten mellan medborgarna på nationstillhörighetens grund.[2] De italienska fascisterna kräver också ett par kapitalistiska åtgärder, som att den privata sektorn ska få ta över industrier som staten har hanterat dåligt och att det statliga monopolet för post och telegrafi (radio och telefon) ska avskaffas.[3]
Direkt efter de två marknadsekonomiska kraven jag nyss tog upp har de italienska fascisterna även ett eget stycke för social politik i sitt partiprogram. Där säger de att de erkänner den sociala funktionen hos privategendomen och motsätter sig socialistisk ekonomi på denna punkt, för de anser inte att den socialistiska varianten kan ge en maximal produktion. De vill alltså ha en fri marknad som inte styrs av staten eller kommunerna. Vidare säger de, och detta får anses vara basen i deras syn på klassamhället, att det finns konflikter mellan olika samhällsklasser och att dessa konflikter måste disciplineras. De ställer även krav på att strejker ska förbjudas för anställda inom offentlig sektor och det ska bildas gemensamma organisationer för arbetare och arbetsgivare, för att få till stånd ett samförstånd mellan dessa.[4]
Sammanfattningsvis tycker fascisterna att klasskonflikterna måste bekämpas genom att skapa samförstånd mellan samhällets klasser och inte som i den socialistiska varianten att klasserna ska upplösas, eller att man åtminstone praktiskt ska minska skillnaderna mellan klasserna. Enligt fascismens politik ska alltså de olika samhällsklasserna bestå, men samarbeta. Man erkänner därmed inte att det finns fog för klasskonflikter, som en socialistisk agitation däremot skulle hävda. Fascismen visar enligt sin argumentation i det italienska partiprogrammet ingen förståelse för varför klasskonflikterna uppstår, utan vill enbart att de ska upphöra. Detta sammanfattas även avslutningsvis i partiprogrammet: korporationer ska bildas och verka på den grunden att nationssamhörigheten står över alla samhällsklasser.[5]
Det man strävade efter i Nazityskland var att ersätta folkets uppdelning i klasser med en uppdelning i olika raser istället.[6] Att man under Nazitysklands existens fokuserade så mycket på rasismen och att bedriva hetsjakt och förföljelser mot exempelvis judar flyttade bort fokus från andra frågor, såsom exempelvis klassamhället. Det jag menar är att inom Nazityskland projicerade man folkets missnöje till att rikta det mot judarna, istället som i ett vanligt klassamhälle där arbetare riktar missnöje mot de förmögna.
Även om Nazityskland var ett klassamhälle, ett samhälle där olika samhällsklasser existerade, så var detta aldrig någonting som det talades om från officiellt håll, från partiets sida. I den nazistiska propagandan riktade man missnöjet mot framförallt judarna. Klassmotsättningar var ingenting som partiet ville att det skulle talas om, utan istället kampen för den ”rena rasen”, mot de människor som etniskt sätt ansågs mindre värda. Det var människors etnicitet som låg i blickfånget, inte vad de hade för ekonomisk standard, även om man av propagandaskäl framställde judarna som giriga kapitalister.
Hitlers maktövertagande innebar ingen omedelbar ekonomisk eller social förändring, för det var en ”rasmässig revolution” han ville genomföra.[7] Klassmotsättningarna i Nazityskland tog sig sällan i uttryck offentligt, men ibland inträffade strejker, men man förhindrade alltid deras spridning.[8] Nazisterna utropade det tyska samhället till ett ”folksamhälle”, där alla etniska tyskar skulle enas på etnicitetens grund och överbygga alla tidigare sociala skiktningar och motsättningar som hade funnits mellan exempelvis olika samhällsklasser.[9] Precis som hos de italienska fascisterna var tanken att skapa samförstånd mellan alla samhällsklasser, så länge de var tyskar. Man strävade även efter att utrota girighet och ville att människor skulle tänka på det tyska samhällets bästa snarare än att bara tänka på sitt eget bästa. Payne skriver att nya hierarkier ersatte gamla i Nazityskland och att det gamla klassamhället från tiden före deras maktövertagande aldrig återkom därefter och på det viset var nazisternas period vid makten en skiljelinje i tysk historia.[10]
Det tyska nazistpartiet hade en något annorlunda klassammansättning än det tyska samhället i stort. 1923 utgjorde arbetare 36 % av partiets medlemskår, medan arbetare utgjorde hälften av befolkningen i det tyska samhället.[11] Inom gruppen arbetare var arbetare utan yrkesutbildning underrepresenterade inom partiet i förhållande till samhället, medan arbetarna med yrkesutbildning var överrepresenterade, så det fanns en överrepresentation av arbetarklassens ”övre” skikt (om man nu kan tala om ett sådant).[12] Vid denna tidpunkt var även medelklassen något överrepresenterade inom partiet, medan det fanns en stark överrepresentation av medlemmar ur överklassen. 12 % av partiets medlemmar kom från överklassen, medan motsvarande siffra bara var 3 % i Tyskland vid samma tidpunkt.
Enligt nazistpartiets egna interna sammanställning om klassammansättningen inom partiet 30 januari 1933 tillhörde majoriteten (57, 9 %) medelklassen, 31, 5 % tillhörde arbetarklassen och 10, 6 % var övriga, eller ”den övre samhällsklassen”.[13] Nazisterna var inte nöjda med dessa siffror och erkände själva att arbetare var underrepresenterade inom partiet och önskade värva dem i högre utsträckning, samtidigt som man kom underfund med att medelklassen utgjorde en större andel inom partiet än i samhället generellt.[14] När man ska behandla frågan om klassammansättning måste även de olika klasserna definieras. Skillnaden visar sig i två modeller, en modell med en klassammansättning inom det tyska nazistpartiet där bara arbetare utan yrkesutbildning räknas som arbetarklassen och en modell där även arbetare med yrkesutbildning, hantverkare och deras lärlingar räknas som arbetarklassen. I första exemplet blir arbetarklassen 15, 2 %, medan den blir 41, 6 % i det andra (för perioden 1925-1932).[15]
Enligt en tabell för åren 1919-1923, nazistpartiets allra första, utgjorde proletariatet (arbetarklassen) 21, 7 %, medelklassen 68, 5 %, överklassen 1,8 % och övriga 8 %.[16] Även om ”de övriga” (som räknas till 8 %) skulle tillhöra yrkeskategorier som passar in hos arbetarklassen, så visar denna tabell på en enormt hög andel medelklass inom partiet och förhållandevis låg andel arbetare. Denna tabell baserar sig dock bara på runt 8 000 medlemmar, medan man totalt sett hade 55 000 medlemmar vid denna tidpunkt, så en viss felmarginal kan vara tänkbar. Enligt en specifik medlemslista, kallad ”Adolf Hitlers stridskamrater”, för perioden mellan februari 1919 och oktober 1921, var hela 10 % av medlemmarna från överklassen, en mycket högre siffra än tabellen för 1919-1923.[17]
När det gällde distriktsledarna i det tyska nazistpartiet låg arbetarklassen på en mycket lägre nivå än medelklassen, som det även har sett ut i tabeller generellt för partiets medlemmar, men både nivån för arbetarklassen och medelklassen låg mycket lägre bland distriktsledarna än bland medlemmarna i stort och denna låga nivå kompenserades av en enorm överrepresentation av representanter från överklassen eller samhällets ”elit”.[18] Detta kan dock antas gälla för de flesta organisationer, politiska som icke-politiska, att personer i ledningarna kommer från bättre ekonomiska förhållanden än de vanliga medlemmarna. När det gällde nazisternas kandidater till politiska val såg förhållandena ut så att ju högre nivå det gällde, desto högre var representationen för samhällets övre skikt och således mindre representation av arbetare.[19]
Nazisterna hade även utöver sitt parti även ett antal sidoorganisationer och angående Sturmabteilung (SA) har det gjorts en rad undersökningar om klassammansättningen bland medlemmarna. Ett flertal undersökningar visar att inom SA kom majoriteten av medlemmarna från arbetarklassen, i vissa undersökningar till och med uppemot 70 % av medlemmarna.[20] Enligt detta skiljer sig deras klassammansättning radikalt från hur det såg ut inom själva partiet. En tabell visar också på att SS hade en högre andel arbetare än inom partiet och att andelen arbetare inom SS var ungefär lika stor som andelen medelklass, men när det gäller SS finns det inga studier som anger så höga siffror arbetare som det finns angående SA, alltså kring 70 %.[21] För perioden före 1933 hade dock SS 37, 6 % arbetare bland sina ledarpositioner, i jämförelse med bara 13, 4 % hos SA, men efter Hitlers maktövertagande minskade denna siffra drastiskt hos SS-ledarna och 1939 utgjorde arbetare bara 7, 4 % hos dem.[22]
Medlemmarna i nazisternas parti och övriga organisationer är inte allt som har undersökts, utan även angående deras väljarbas finns det forskning. Ett antal studier visar på att runt 40 % av nazisternas väljarstöd kom från arbetarklassen och det hade alltså en högre andel väljare som var arbetare än andelen arbetare som var partimedlemmar.[23] Enligt tabellerna från en av dessa studier tillhörde även runt 40 % av deras väljare den ”gamla” medelklassen och 20 % den ”nya” medelklassen.
Det tyska nazistpartiet kan sägas vara både ett medelklassparti och ett arbetarparti. Det går att tala om nazismen som medelklassens radikalism, men det är en tes som inte stämmer helt och hållet. Förvisso hade de en överrepresentation av medelklass och, enligt vissa undersökningar, överklass bland sina medlemmar, men när man ser till deras väljarstöd var en betydande del av deras väljare arbetare. Runt 40 % av deras väljare tillhörde arbetarklassen, men detta var ändå en lägre siffra än andelen arbetare i det tyska samhället i stort, enligt fotnot 11, som anger att hälften av den tyska befolkningen vid den tidpunkten var att betrakta som arbetarklass.
Inom SA var en överväldigande majoritet av medlemmarna arbetare, men SA fråntogs all sin makt 1934 och deras roll togs över av SS istället, som inte var en organisation med lika hög andel arbetarklass.[24] Därmed försvann den starkaste ”arbetarorganisationen” inom nazismen och de nazistiska väljarna som inte var partimedlemmar hade heller inte längre något inflytande på partiet, eftersom det efter maktövertagandet slutade hållas val. Det var ledningarna inom NSDAP och SS som styrde Nazityskland och inom ledningarna var andelen arbetare i klar underrepresentation. En betydande del av arbetarna hade fört nazisterna till makten och röstat på dem, men deras partipolitik bedrevs till största delen av representanter från medelklassen och överklassen. Därmed finns det fog för att tala om nazismen som medelklassens radikalism. Det var en rörelse som var styrd av medelklassen (vilket visar sig exempelvis av att deras distriktsledare till större delen var medelklass och överklass, enligt fotnot 18) och det var därmed till större delen medelklassen som formulerade nazismen som politik och ideologi.
[1]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[2]Ibid., sida 2
[3]Ibid., sida 4
[4]Ibid., sida 5
[5]Ibid., sida 6
[6]Michael Burleigh & Wolfgang Wipperman, The Racial State: Germany 1933-1945, Cambridge. Cambridge University Press, 1991, sida 4
[7]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 180
[8]Ibid., sida 192
[9]Ibid., sida 194
[10]Ibid., sida 195
[11]Ibid., sida 154
[12]Ibid., sida 155
[13]Detlef Mühlberger, The Social Bases of Nazism, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, sida 12
[14]Ibid., sida 13
[15]Ibid., sida 26
[16]Ibid., sida 40
[17]Ibid., sida 41
[18]Ibid., sida 53
[19]Ibid., sida 54-55
[20]Ibid., sida 59
[21]Ibid., sida 65
[22]Ibid., sida 68-69
[23]Ibid., sida 76
[24]http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=1041 (hämtad: 090712)
Direkt efter de två marknadsekonomiska kraven jag nyss tog upp har de italienska fascisterna även ett eget stycke för social politik i sitt partiprogram. Där säger de att de erkänner den sociala funktionen hos privategendomen och motsätter sig socialistisk ekonomi på denna punkt, för de anser inte att den socialistiska varianten kan ge en maximal produktion. De vill alltså ha en fri marknad som inte styrs av staten eller kommunerna. Vidare säger de, och detta får anses vara basen i deras syn på klassamhället, att det finns konflikter mellan olika samhällsklasser och att dessa konflikter måste disciplineras. De ställer även krav på att strejker ska förbjudas för anställda inom offentlig sektor och det ska bildas gemensamma organisationer för arbetare och arbetsgivare, för att få till stånd ett samförstånd mellan dessa.[4]
Sammanfattningsvis tycker fascisterna att klasskonflikterna måste bekämpas genom att skapa samförstånd mellan samhällets klasser och inte som i den socialistiska varianten att klasserna ska upplösas, eller att man åtminstone praktiskt ska minska skillnaderna mellan klasserna. Enligt fascismens politik ska alltså de olika samhällsklasserna bestå, men samarbeta. Man erkänner därmed inte att det finns fog för klasskonflikter, som en socialistisk agitation däremot skulle hävda. Fascismen visar enligt sin argumentation i det italienska partiprogrammet ingen förståelse för varför klasskonflikterna uppstår, utan vill enbart att de ska upphöra. Detta sammanfattas även avslutningsvis i partiprogrammet: korporationer ska bildas och verka på den grunden att nationssamhörigheten står över alla samhällsklasser.[5]
Det man strävade efter i Nazityskland var att ersätta folkets uppdelning i klasser med en uppdelning i olika raser istället.[6] Att man under Nazitysklands existens fokuserade så mycket på rasismen och att bedriva hetsjakt och förföljelser mot exempelvis judar flyttade bort fokus från andra frågor, såsom exempelvis klassamhället. Det jag menar är att inom Nazityskland projicerade man folkets missnöje till att rikta det mot judarna, istället som i ett vanligt klassamhälle där arbetare riktar missnöje mot de förmögna.
Även om Nazityskland var ett klassamhälle, ett samhälle där olika samhällsklasser existerade, så var detta aldrig någonting som det talades om från officiellt håll, från partiets sida. I den nazistiska propagandan riktade man missnöjet mot framförallt judarna. Klassmotsättningar var ingenting som partiet ville att det skulle talas om, utan istället kampen för den ”rena rasen”, mot de människor som etniskt sätt ansågs mindre värda. Det var människors etnicitet som låg i blickfånget, inte vad de hade för ekonomisk standard, även om man av propagandaskäl framställde judarna som giriga kapitalister.
Hitlers maktövertagande innebar ingen omedelbar ekonomisk eller social förändring, för det var en ”rasmässig revolution” han ville genomföra.[7] Klassmotsättningarna i Nazityskland tog sig sällan i uttryck offentligt, men ibland inträffade strejker, men man förhindrade alltid deras spridning.[8] Nazisterna utropade det tyska samhället till ett ”folksamhälle”, där alla etniska tyskar skulle enas på etnicitetens grund och överbygga alla tidigare sociala skiktningar och motsättningar som hade funnits mellan exempelvis olika samhällsklasser.[9] Precis som hos de italienska fascisterna var tanken att skapa samförstånd mellan alla samhällsklasser, så länge de var tyskar. Man strävade även efter att utrota girighet och ville att människor skulle tänka på det tyska samhällets bästa snarare än att bara tänka på sitt eget bästa. Payne skriver att nya hierarkier ersatte gamla i Nazityskland och att det gamla klassamhället från tiden före deras maktövertagande aldrig återkom därefter och på det viset var nazisternas period vid makten en skiljelinje i tysk historia.[10]
Det tyska nazistpartiet hade en något annorlunda klassammansättning än det tyska samhället i stort. 1923 utgjorde arbetare 36 % av partiets medlemskår, medan arbetare utgjorde hälften av befolkningen i det tyska samhället.[11] Inom gruppen arbetare var arbetare utan yrkesutbildning underrepresenterade inom partiet i förhållande till samhället, medan arbetarna med yrkesutbildning var överrepresenterade, så det fanns en överrepresentation av arbetarklassens ”övre” skikt (om man nu kan tala om ett sådant).[12] Vid denna tidpunkt var även medelklassen något överrepresenterade inom partiet, medan det fanns en stark överrepresentation av medlemmar ur överklassen. 12 % av partiets medlemmar kom från överklassen, medan motsvarande siffra bara var 3 % i Tyskland vid samma tidpunkt.
Enligt nazistpartiets egna interna sammanställning om klassammansättningen inom partiet 30 januari 1933 tillhörde majoriteten (57, 9 %) medelklassen, 31, 5 % tillhörde arbetarklassen och 10, 6 % var övriga, eller ”den övre samhällsklassen”.[13] Nazisterna var inte nöjda med dessa siffror och erkände själva att arbetare var underrepresenterade inom partiet och önskade värva dem i högre utsträckning, samtidigt som man kom underfund med att medelklassen utgjorde en större andel inom partiet än i samhället generellt.[14] När man ska behandla frågan om klassammansättning måste även de olika klasserna definieras. Skillnaden visar sig i två modeller, en modell med en klassammansättning inom det tyska nazistpartiet där bara arbetare utan yrkesutbildning räknas som arbetarklassen och en modell där även arbetare med yrkesutbildning, hantverkare och deras lärlingar räknas som arbetarklassen. I första exemplet blir arbetarklassen 15, 2 %, medan den blir 41, 6 % i det andra (för perioden 1925-1932).[15]
Enligt en tabell för åren 1919-1923, nazistpartiets allra första, utgjorde proletariatet (arbetarklassen) 21, 7 %, medelklassen 68, 5 %, överklassen 1,8 % och övriga 8 %.[16] Även om ”de övriga” (som räknas till 8 %) skulle tillhöra yrkeskategorier som passar in hos arbetarklassen, så visar denna tabell på en enormt hög andel medelklass inom partiet och förhållandevis låg andel arbetare. Denna tabell baserar sig dock bara på runt 8 000 medlemmar, medan man totalt sett hade 55 000 medlemmar vid denna tidpunkt, så en viss felmarginal kan vara tänkbar. Enligt en specifik medlemslista, kallad ”Adolf Hitlers stridskamrater”, för perioden mellan februari 1919 och oktober 1921, var hela 10 % av medlemmarna från överklassen, en mycket högre siffra än tabellen för 1919-1923.[17]
När det gällde distriktsledarna i det tyska nazistpartiet låg arbetarklassen på en mycket lägre nivå än medelklassen, som det även har sett ut i tabeller generellt för partiets medlemmar, men både nivån för arbetarklassen och medelklassen låg mycket lägre bland distriktsledarna än bland medlemmarna i stort och denna låga nivå kompenserades av en enorm överrepresentation av representanter från överklassen eller samhällets ”elit”.[18] Detta kan dock antas gälla för de flesta organisationer, politiska som icke-politiska, att personer i ledningarna kommer från bättre ekonomiska förhållanden än de vanliga medlemmarna. När det gällde nazisternas kandidater till politiska val såg förhållandena ut så att ju högre nivå det gällde, desto högre var representationen för samhällets övre skikt och således mindre representation av arbetare.[19]
Nazisterna hade även utöver sitt parti även ett antal sidoorganisationer och angående Sturmabteilung (SA) har det gjorts en rad undersökningar om klassammansättningen bland medlemmarna. Ett flertal undersökningar visar att inom SA kom majoriteten av medlemmarna från arbetarklassen, i vissa undersökningar till och med uppemot 70 % av medlemmarna.[20] Enligt detta skiljer sig deras klassammansättning radikalt från hur det såg ut inom själva partiet. En tabell visar också på att SS hade en högre andel arbetare än inom partiet och att andelen arbetare inom SS var ungefär lika stor som andelen medelklass, men när det gäller SS finns det inga studier som anger så höga siffror arbetare som det finns angående SA, alltså kring 70 %.[21] För perioden före 1933 hade dock SS 37, 6 % arbetare bland sina ledarpositioner, i jämförelse med bara 13, 4 % hos SA, men efter Hitlers maktövertagande minskade denna siffra drastiskt hos SS-ledarna och 1939 utgjorde arbetare bara 7, 4 % hos dem.[22]
Medlemmarna i nazisternas parti och övriga organisationer är inte allt som har undersökts, utan även angående deras väljarbas finns det forskning. Ett antal studier visar på att runt 40 % av nazisternas väljarstöd kom från arbetarklassen och det hade alltså en högre andel väljare som var arbetare än andelen arbetare som var partimedlemmar.[23] Enligt tabellerna från en av dessa studier tillhörde även runt 40 % av deras väljare den ”gamla” medelklassen och 20 % den ”nya” medelklassen.
Det tyska nazistpartiet kan sägas vara både ett medelklassparti och ett arbetarparti. Det går att tala om nazismen som medelklassens radikalism, men det är en tes som inte stämmer helt och hållet. Förvisso hade de en överrepresentation av medelklass och, enligt vissa undersökningar, överklass bland sina medlemmar, men när man ser till deras väljarstöd var en betydande del av deras väljare arbetare. Runt 40 % av deras väljare tillhörde arbetarklassen, men detta var ändå en lägre siffra än andelen arbetare i det tyska samhället i stort, enligt fotnot 11, som anger att hälften av den tyska befolkningen vid den tidpunkten var att betrakta som arbetarklass.
Inom SA var en överväldigande majoritet av medlemmarna arbetare, men SA fråntogs all sin makt 1934 och deras roll togs över av SS istället, som inte var en organisation med lika hög andel arbetarklass.[24] Därmed försvann den starkaste ”arbetarorganisationen” inom nazismen och de nazistiska väljarna som inte var partimedlemmar hade heller inte längre något inflytande på partiet, eftersom det efter maktövertagandet slutade hållas val. Det var ledningarna inom NSDAP och SS som styrde Nazityskland och inom ledningarna var andelen arbetare i klar underrepresentation. En betydande del av arbetarna hade fört nazisterna till makten och röstat på dem, men deras partipolitik bedrevs till största delen av representanter från medelklassen och överklassen. Därmed finns det fog för att tala om nazismen som medelklassens radikalism. Det var en rörelse som var styrd av medelklassen (vilket visar sig exempelvis av att deras distriktsledare till större delen var medelklass och överklass, enligt fotnot 18) och det var därmed till större delen medelklassen som formulerade nazismen som politik och ideologi.
[1]Häftet Källtexter, Italiensk fascism & tysk nazism, sida 7
[2]Ibid., sida 2
[3]Ibid., sida 4
[4]Ibid., sida 5
[5]Ibid., sida 6
[6]Michael Burleigh & Wolfgang Wipperman, The Racial State: Germany 1933-1945, Cambridge. Cambridge University Press, 1991, sida 4
[7]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 180
[8]Ibid., sida 192
[9]Ibid., sida 194
[10]Ibid., sida 195
[11]Ibid., sida 154
[12]Ibid., sida 155
[13]Detlef Mühlberger, The Social Bases of Nazism, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, sida 12
[14]Ibid., sida 13
[15]Ibid., sida 26
[16]Ibid., sida 40
[17]Ibid., sida 41
[18]Ibid., sida 53
[19]Ibid., sida 54-55
[20]Ibid., sida 59
[21]Ibid., sida 65
[22]Ibid., sida 68-69
[23]Ibid., sida 76
[24]http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=1041 (hämtad: 090712)
söndag 16 augusti 2009
Mellankrigsfascismen i sitt sammanhang
Kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet växte sig nya filosofiska inriktningar starka i Europa, såsom den tyske filosofen Nietzsches idé om övermänniskan och framfarten av nyidealism i Italien.[1] Inom litteratur, musik och konst kom också nyromantiken och förde med sig en våg av nationalism, vilket bland annat visade sig i Wagners verk, som hyllade Tysklands förflutna och tysk hjältedyrkan.[2] Ett antal forskare inom politisk sociologi, företrädesvis italienare, förespråkade under denna tid elitism, kritiserade det parlamentariska systemet och krävde istället mer auktoritet och ett karismatiskt ledarskap.[3] Paroller om liberalism, demokrati och jämlikhet som varit starka under 1800-talet började nu få konkurrens av elitism, auktoritet och hierarkier och socialdarwinismen fick stort genomslag.[4] Inom den akademiska världen var även rasistiska och antisemitiska tongångar framträdande.[5] Att allt detta var tydligt förekommande inom den akademiska världen och inom konsten (av olika slag) i början av 1900-talet blev en grogrund för fascismen och nazismen.
Nationalsocialistiska grupper började framträda i Europa under 1880-talet och dessa, tillsammans med dåtidens nationalsyndikalister i Italien, lade grunden för den framtida italienska fascismen och tyska nazismen.[6] Under 1910-talet pågick första världskriget och påverkade framfarten för de framtida fascistiska rörelserna och innebar ett stärkande av dem. Kriget skakade om de dittillsvarande politiska systemen i Europa och i Tyskland var det militären som kontrollerade samhället under denna period.[7] Kriget förstärkte villkoren för en växande fascistisk rörelse, då det i stora delar av Europa upphävde den stabilitet som funnits tidigare och gav utrymme för nya, mer extrema politiska rörelser att växa. Som visade sig av föregående textstycke låg det en fascistisk stämning i luften även inom den akademiska världen, som ytterligare förstärkte saken.
Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[8] Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[9]
De italienska fascisterna startade av att syndikalister och socialister som förespråkade Italiens intervention i kriget lämnade vänsterrörelsen och startade en egen grupp.[10] Sannolikt var detta ett resultat av en nationalistisk strävan, som låg i luften vid denna tid. Detta skapade en konflikt mellan krigsförespråkarna och de socialistiska organisationernas ledningar och majoritetsgrupper, som tog avstånd från kriget. Exempelvis gick Mussolini med i den fascistiska gruppen för att han, trots tidigare engagemang inom vänsterrörelsen, förespråkade elitism och auktoritet, som var honnörsord inom den akademiska världen vid denna tid, vilket behandlades i första stycket.[11] Som följd av kriget hamnade Italien i en politisk och social kris och ekonomisk depression.[12] Vidare växte det fram ett stort missnöje mot regeringen hos allmänheten eftersom inte landet fick så stora vinster av kriget som hade utlovats.
Det stora missnöjet hos den italienska allmänheten som följd av krigsresultatet kom att bli god grogrund för fascisterna och 1919 förnyades den fascistiska rörelsen med att en ny organisation bildades.[13] Medelklassen och överklassen i Italien behövde ett försvar mot den revolutionära socialismen och 1920 började fascisterna göra framsteg med understöd av militären.[14] När fascisterna med militärens stöd började genomföra attacker mot socialister fick de medelklassens och överklassens stöd och det var på det viset som rörelsen kunde växa sig stark. Fascisterna blev starkare och starkare fram till deras maktövertagande i slutet av 1922. Det var en våldsrörelse som fick stöd av till större delen medelklassen för att de attackerade socialisterna, som medelklassen såg som ett hot. Fascisterna fick också in mycket pengar som stöd från banker och industriägare/kapitalister.[15]
Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[16] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[17] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[18] Det var med kungafamiljens stöd som fascisterna kom i regeringsställning i landet.
Efter att Mussolini hade fått posten som premiärminister hade dock inte fascisterna total makt över Italien, utan Mussolini strävade efter och lyckades även med att tillfoga fascisterna mer makt under de närmast efterkommande åren. Redan efter hans första tal till parlamentet beslutades det genom omröstning att Mussolini skulle få styra genom dekret under ett år framöver. Han skapade även fascismens Stora Råd, under sin egen ledning, för att ytterligare konsolidera sin makt.[19] Genom ett nytt val som Mussolini organiserade 1924 fick en fascistledd koalition 66 % av platserna i parlamentet och därmed egen majoritet och starkare maktkoncentration för Mussolini.[20] 1925 tog Mussolini det fulla ansvaret för regeringen, avskedade parlamentet och blev därmed i praktiken i stort sett en diktator, enbart ansvarig inför kungen själv, som stödde honom.[21]
Nazistpartiet som senare skulle komma att få makten i Tyskland grundades 1919.[22] Hitler var deras huvudsakliga talare och ledde också insamlingen av ekonomiska bidrag till partiet.[23] Att han hade ett nästintill fotografiskt minne var något han utnyttjade i propagandan för att försöka framställa sig själv som en övermänniska och det var han som lockade till partiets allra första massmöte. Nazisterna bedrev masspropaganda genom stora ceremonier och använde olika symboler och ritualer på ett effektivt sätt för att värva medlemmar.[24] Till följd av Frankrikes ockupation av Ruhrområdet 1923 och hyperinflationen som fanns i landet och stärkte partiet och missnöjet mot regeringen försökte man sig på en statskupp, men den misslyckades.[25]
Det var först när sviterna efter börskraschen i USA som nazisterna i Tyskland började få vind i seglen på allvar, när arbetslösheten sköt i höjden och det blev en stor social oro i landet. Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[26] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.
Nazisterna ökade mycket i valen i början av 1930-talet och i valet 1933 när Hitler redan var rikskansler och omfattande nazistiskt våld hade förekommit under valrörelsen mot politiskt oliktänkande fick partiet 43, 9 %.[27] Perioden innan det hade ”partiarmén” SA försökt skapa tumult i olika delar av landet och på så vis hade det nazistiska centralstyret tagit kontrollen över de olika provinserna under förevändning att återföra ordningen. Under denna valrörelse hade även nazisterna fått stort ekonomiskt stöd från företagen och näringslivet. Genom en koalition fick nazisterna majoritet i parlamentet och kunde då anta ett dekret för att ge Hitler möjligheten att styra med nästan oinskränkt makt under fyra års tid.[28] Efter detta hade man möjlighet att införa nya lagar för att stärka makten ytterligare och utforma samhället enligt nazismens önskemål. Alla de andra politiska partierna förbjöds tills nazistpartiet var det enda partiet kvar 17 juli 1933.[29]
Som redan har behandlats i texten finns det likheter och skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen. Fascisterna i Italien utövade våld mot socialister och fick stöd från anti-socialistiska grupper som följd av det och fick makten i landet med framförallt kungafamiljens hjälp, medan nazisterna i Tyskland tog makten genom parlamentariska val och fick stort väljarunderstöd när arbetslösheten sköt i höjden och allmänheten förlorade sin tilltro till de partier som hade dominerat politiken fram tills dess. En ytterligare skillnad var att det tog mycket kortare tid för Hitler att konsolidera makten i sina händer än det tog för Mussolini.
De tyska nazisterna och italienska fascisterna hade till stor del gemensamma idéer och gemensam politik. De ropade efter elitism, auktoritet, karismatiskt ledarskap och anti-socialism, anti-liberalism och anti-parlamentarism. Dock grundade sig nazismen på nordisk mystik, som var framträdande bland annat i Wagners verk, och skiljde sig från italienarna på det viset, som förvisso vurmade för det forna Romarriket, men ändå inte hämtade inspiration från historisk nationalistisk mysticism på det viset.[30] Mussolini blev heller aldrig fullständig diktator med helt oinskränkt makt som Hitler blev, även om även Mussolini hade stor maktkoncentration i sina händer, och Italien var inte lika ”totalitärt” på så vis att det exempelvis rådde större frihet inom konsten och religionen.[31] Nazisterna som parti hade också större makt i Tyskland än vad fascisterna hade i Italien. Den viktigaste skillnaden var måhända antisemitismen, som var det centrala i den tyska nazismen och inte alls var ett inslag inom italiensk fascism under dess första år vid makten.[32] Bägge länderna liknande varandra vad gällde imperialism, då de bägge bedrev erövringskrig, men Hitlers målsättning med detta var att erövra hela Europa och strukturera om ”raspolitiken”, något som inte alls var Mussolinis plan.
I många länder i södra och östra Europa havererade demokratierna och ersattes med auktoritära styresformer under 1920- och 30-talen.[33] I Ungern instiftades en militärdiktatur efter första världskriget och denna regim styrde landet fram till 1944, ett reaktionärt styre med en form av semimonarki, där rösträtten var begränsad och makten låg hos överklassen och medelklassen.[34] Under 20-talet stabiliserades denna militärdiktatur och de fascistiska försöken att ta makten misslyckades och fascisternas ledare i landet antog en ”mildare” politik och utnämndes till krigsminister.[35] Även i Bulgarien tog militären makten några år efter första världskrigets slut och styrde tillsammans med kungen och konservativa politiker.[36] Detta innebar att även i Bulgarien misslyckades fascisterna att ta makten, eftersom den styrande överklassen kunde undertrycka vänsterrörelsen och fascisterna därför inte kunde mobilisera en stor rörelse med skrämselpropaganda om det kommunistiska/socialistiska hotet, som i Italien och Tyskland.
I Spanien var det under 1920-talet militären och kungen som styrde landet.[37] Efter monarkins fall 1931 infördes en parlamentarisk demokrati i landet och i valet 1936 segrade Folkfronten, som bestod av vänsterkrafter, en valseger som så småningom ledde till starten på spanska inbördeskriget.[38] Kriget ledde till att Franco 1939 kom till makten, vars styre lämpligtvis kan betecknas som ”semifascistiskt” och på många vis var ännu en militärdiktatur.[39] 1926 inträffade militärkupper i fyra länder i Sydeuropa och Östeuropa, däribland Spaniens grannland Portugal, och de andra var Grekland, Polen och Litauen.[40]
De flesta regimer i östra och södra Europa under denna tid var styrda av militären, konservativa auktoritära grupper eller av en monark. I Italien och Tyskland kunde fascisterna ta makten delvis genom våld eller hot om våld, men detta hade aldrig gått i en militärdiktatur, där alla försök till maktövertagande hade krossats med vapenmakt. Dessa diktaturer lät heller inte parlamentariska val fatta beslut om styret, som förde nazisterna till makten i Tyskland. I Tyskland fanns det en maxgräns på hur stor armén fick vara efter kriget och därför hade den inte styrkan att sätta stopp för maktövertaganden såsom i militärdiktaturerna, och i Italien kom fascisterna till makten med stöd av kungen, som hade möjlighet att utse premiärminister.[41] I Tyskland och Italien förekom även verksamhet från den revolutionära vänstern, något som inte var fallet inom militärdiktaturerna, och denna verksamhet från vänsterrevolutionärt håll kan ha ansetts provocerande och lockat anhängare till den tyska nazismen och italienska fascismen och bidragit till maktövertagandet.[42]
Nazisternas stöd i Tyskland minskade under slutet av 1930-talet, men efter krigsstarten och segern mot Frankrike som kom 1940 var partiets popularitet på sin topp, men minskade sedan allteftersom kriget gick sämre och 1944 hände det till och med att partimedlemmar gömde sina partinålar och förnekade sitt medlemskap.[43] Till följd av erövringarna under krigets första tid kunde man upprätta ett antal fascistiska lydstater och på så vis expandera fascismen geografiskt.[44] I Italien började fascisterna och Mussolini bli mindre omtyckta hos allmänheten under 1942 till följd av kriget, som inte hade gått särskilt bra för landet, utan man hade mer och mer hamnat i skuggan av Tyskland.[45] Till följd av detta missnöje avsattes slutligen Mussolini av kungen från sin post som premiärminister i juli 1943 och en icke-fascistisk regering tog vid.[46]
Uttalat fascistiska organisationer och partier fick makten i olika länder under kriget, vilket möjliggjordes av tyskt och italienskt understöd, såsom Järngardet i Rumänien 1940.[47] Även i Frankrike växte det fram ett starkt fascistiskt parti under den nazistiska ockupationen och som styrde regeringen i den franska kolonin Tunisien under 1942 och 1943.[48] I Slovakien satt män med nazistisk agenda på viktiga regeringsposter under början av 1940-talet, med tyskt understöd.[49] Vad som beskrivs som den mest blodtörstiga lydregimen till Nazityskland var den som man tillsatte i Kroatien under ledning av organisationen Ustaša, som styrde 1941-1945.[50] Vidare upprättades en fascistisk lydregim i Ungern, när Pilkorsrörelsen tilldelades ledarskapet där under 1944 och 1945.[51] Det finns ytterligare ett stort antal regimer under fascistiskt ledarskap som tyskarna upprättade, men det blir tjatigt att rada upp dem allesammans.
De nazistiska och fascistiska regimerna i Europa föll till följd av kriget, till följd av att de allierade besegrade dem med militärmakt och tillsatte icke-fascistiska regimer.[52] På det viset innebar kriget att fascismen krossades, men fascismen hade även nått sin höjdpunkt till följd av kriget, under dess första tid, då de hade erövrat stora delar av Europa, en höjdpunkt som några år senare ersattes av fascismens stora nederlag, i och med krigsslutet.
[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 24-25
[2]Ibid., sida 26
[3]Ibid., sida 27
[4]Ibid., sida 29
[5]Ibid., sida 32
[6]Ibid., sida 41
[7]Ibid., sida 74
[8]Ibid., sida 78-79
[9]Ibid., sida 79
[10]Ibid., sida 81
[11]Ibid., sida 83
[12]Ibid., sida 87
[13]Ibid., sida 91
[14]Ibid., sida 95
[15]Ibid., sida 104
[16]Ibid., sida 107
[17]Ibid., sida 108
[18]Ibid., sida 110
[19]Ibid., sida 111
[20]Ibid., sida 113
[21]Ibid., sida 115
[22]Ibid., sida 150
[23]Ibid., sida 153
[24]Ibid., sida 154
[25]Ibid., sida 155
[26]Ibid., sida 167
[27]Ibid., sida 174
[28]Ibid., sida 175
[29]Ibid., sida 176
[30]Ibid., sida 208
[31]Ibid., sida 209
[32]Ibid.
[33]Ibid., sida 129
[34]Ibid., sida 131-132
[35]Ibid., sida 133
[36]Ibid., sida 134
[37]Ibid., sida 138
[38]Ibid., sida 254
[39]Ibid., sida 266
[40]Ibid., sida 139
[41]http://www.firstworldwar.com/source/versailles159-213.htm (hämtad: 090714) - Versaillesfreden, artikel 160
[42]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 146
[43]Ibid., sida 368-369
[44]Ibid., sida 376
[45]Ibid., sida 386
[46]Ibid., sida 391
[47]Ibid., sida 393
[48]Ibid., sida 400
[49]Ibid., sida 403
[50]Ibid., sida 404
[51]Ibid., sida 415
[52]Ibid., sida 436
Nationalsocialistiska grupper började framträda i Europa under 1880-talet och dessa, tillsammans med dåtidens nationalsyndikalister i Italien, lade grunden för den framtida italienska fascismen och tyska nazismen.[6] Under 1910-talet pågick första världskriget och påverkade framfarten för de framtida fascistiska rörelserna och innebar ett stärkande av dem. Kriget skakade om de dittillsvarande politiska systemen i Europa och i Tyskland var det militären som kontrollerade samhället under denna period.[7] Kriget förstärkte villkoren för en växande fascistisk rörelse, då det i stora delar av Europa upphävde den stabilitet som funnits tidigare och gav utrymme för nya, mer extrema politiska rörelser att växa. Som visade sig av föregående textstycke låg det en fascistisk stämning i luften även inom den akademiska världen, som ytterligare förstärkte saken.
Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[8] Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[9]
De italienska fascisterna startade av att syndikalister och socialister som förespråkade Italiens intervention i kriget lämnade vänsterrörelsen och startade en egen grupp.[10] Sannolikt var detta ett resultat av en nationalistisk strävan, som låg i luften vid denna tid. Detta skapade en konflikt mellan krigsförespråkarna och de socialistiska organisationernas ledningar och majoritetsgrupper, som tog avstånd från kriget. Exempelvis gick Mussolini med i den fascistiska gruppen för att han, trots tidigare engagemang inom vänsterrörelsen, förespråkade elitism och auktoritet, som var honnörsord inom den akademiska världen vid denna tid, vilket behandlades i första stycket.[11] Som följd av kriget hamnade Italien i en politisk och social kris och ekonomisk depression.[12] Vidare växte det fram ett stort missnöje mot regeringen hos allmänheten eftersom inte landet fick så stora vinster av kriget som hade utlovats.
Det stora missnöjet hos den italienska allmänheten som följd av krigsresultatet kom att bli god grogrund för fascisterna och 1919 förnyades den fascistiska rörelsen med att en ny organisation bildades.[13] Medelklassen och överklassen i Italien behövde ett försvar mot den revolutionära socialismen och 1920 började fascisterna göra framsteg med understöd av militären.[14] När fascisterna med militärens stöd började genomföra attacker mot socialister fick de medelklassens och överklassens stöd och det var på det viset som rörelsen kunde växa sig stark. Fascisterna blev starkare och starkare fram till deras maktövertagande i slutet av 1922. Det var en våldsrörelse som fick stöd av till större delen medelklassen för att de attackerade socialisterna, som medelklassen såg som ett hot. Fascisterna fick också in mycket pengar som stöd från banker och industriägare/kapitalister.[15]
Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[16] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[17] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[18] Det var med kungafamiljens stöd som fascisterna kom i regeringsställning i landet.
Efter att Mussolini hade fått posten som premiärminister hade dock inte fascisterna total makt över Italien, utan Mussolini strävade efter och lyckades även med att tillfoga fascisterna mer makt under de närmast efterkommande åren. Redan efter hans första tal till parlamentet beslutades det genom omröstning att Mussolini skulle få styra genom dekret under ett år framöver. Han skapade även fascismens Stora Råd, under sin egen ledning, för att ytterligare konsolidera sin makt.[19] Genom ett nytt val som Mussolini organiserade 1924 fick en fascistledd koalition 66 % av platserna i parlamentet och därmed egen majoritet och starkare maktkoncentration för Mussolini.[20] 1925 tog Mussolini det fulla ansvaret för regeringen, avskedade parlamentet och blev därmed i praktiken i stort sett en diktator, enbart ansvarig inför kungen själv, som stödde honom.[21]
Nazistpartiet som senare skulle komma att få makten i Tyskland grundades 1919.[22] Hitler var deras huvudsakliga talare och ledde också insamlingen av ekonomiska bidrag till partiet.[23] Att han hade ett nästintill fotografiskt minne var något han utnyttjade i propagandan för att försöka framställa sig själv som en övermänniska och det var han som lockade till partiets allra första massmöte. Nazisterna bedrev masspropaganda genom stora ceremonier och använde olika symboler och ritualer på ett effektivt sätt för att värva medlemmar.[24] Till följd av Frankrikes ockupation av Ruhrområdet 1923 och hyperinflationen som fanns i landet och stärkte partiet och missnöjet mot regeringen försökte man sig på en statskupp, men den misslyckades.[25]
Det var först när sviterna efter börskraschen i USA som nazisterna i Tyskland började få vind i seglen på allvar, när arbetslösheten sköt i höjden och det blev en stor social oro i landet. Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[26] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.
Nazisterna ökade mycket i valen i början av 1930-talet och i valet 1933 när Hitler redan var rikskansler och omfattande nazistiskt våld hade förekommit under valrörelsen mot politiskt oliktänkande fick partiet 43, 9 %.[27] Perioden innan det hade ”partiarmén” SA försökt skapa tumult i olika delar av landet och på så vis hade det nazistiska centralstyret tagit kontrollen över de olika provinserna under förevändning att återföra ordningen. Under denna valrörelse hade även nazisterna fått stort ekonomiskt stöd från företagen och näringslivet. Genom en koalition fick nazisterna majoritet i parlamentet och kunde då anta ett dekret för att ge Hitler möjligheten att styra med nästan oinskränkt makt under fyra års tid.[28] Efter detta hade man möjlighet att införa nya lagar för att stärka makten ytterligare och utforma samhället enligt nazismens önskemål. Alla de andra politiska partierna förbjöds tills nazistpartiet var det enda partiet kvar 17 juli 1933.[29]
Som redan har behandlats i texten finns det likheter och skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen. Fascisterna i Italien utövade våld mot socialister och fick stöd från anti-socialistiska grupper som följd av det och fick makten i landet med framförallt kungafamiljens hjälp, medan nazisterna i Tyskland tog makten genom parlamentariska val och fick stort väljarunderstöd när arbetslösheten sköt i höjden och allmänheten förlorade sin tilltro till de partier som hade dominerat politiken fram tills dess. En ytterligare skillnad var att det tog mycket kortare tid för Hitler att konsolidera makten i sina händer än det tog för Mussolini.
De tyska nazisterna och italienska fascisterna hade till stor del gemensamma idéer och gemensam politik. De ropade efter elitism, auktoritet, karismatiskt ledarskap och anti-socialism, anti-liberalism och anti-parlamentarism. Dock grundade sig nazismen på nordisk mystik, som var framträdande bland annat i Wagners verk, och skiljde sig från italienarna på det viset, som förvisso vurmade för det forna Romarriket, men ändå inte hämtade inspiration från historisk nationalistisk mysticism på det viset.[30] Mussolini blev heller aldrig fullständig diktator med helt oinskränkt makt som Hitler blev, även om även Mussolini hade stor maktkoncentration i sina händer, och Italien var inte lika ”totalitärt” på så vis att det exempelvis rådde större frihet inom konsten och religionen.[31] Nazisterna som parti hade också större makt i Tyskland än vad fascisterna hade i Italien. Den viktigaste skillnaden var måhända antisemitismen, som var det centrala i den tyska nazismen och inte alls var ett inslag inom italiensk fascism under dess första år vid makten.[32] Bägge länderna liknande varandra vad gällde imperialism, då de bägge bedrev erövringskrig, men Hitlers målsättning med detta var att erövra hela Europa och strukturera om ”raspolitiken”, något som inte alls var Mussolinis plan.
I många länder i södra och östra Europa havererade demokratierna och ersattes med auktoritära styresformer under 1920- och 30-talen.[33] I Ungern instiftades en militärdiktatur efter första världskriget och denna regim styrde landet fram till 1944, ett reaktionärt styre med en form av semimonarki, där rösträtten var begränsad och makten låg hos överklassen och medelklassen.[34] Under 20-talet stabiliserades denna militärdiktatur och de fascistiska försöken att ta makten misslyckades och fascisternas ledare i landet antog en ”mildare” politik och utnämndes till krigsminister.[35] Även i Bulgarien tog militären makten några år efter första världskrigets slut och styrde tillsammans med kungen och konservativa politiker.[36] Detta innebar att även i Bulgarien misslyckades fascisterna att ta makten, eftersom den styrande överklassen kunde undertrycka vänsterrörelsen och fascisterna därför inte kunde mobilisera en stor rörelse med skrämselpropaganda om det kommunistiska/socialistiska hotet, som i Italien och Tyskland.
I Spanien var det under 1920-talet militären och kungen som styrde landet.[37] Efter monarkins fall 1931 infördes en parlamentarisk demokrati i landet och i valet 1936 segrade Folkfronten, som bestod av vänsterkrafter, en valseger som så småningom ledde till starten på spanska inbördeskriget.[38] Kriget ledde till att Franco 1939 kom till makten, vars styre lämpligtvis kan betecknas som ”semifascistiskt” och på många vis var ännu en militärdiktatur.[39] 1926 inträffade militärkupper i fyra länder i Sydeuropa och Östeuropa, däribland Spaniens grannland Portugal, och de andra var Grekland, Polen och Litauen.[40]
De flesta regimer i östra och södra Europa under denna tid var styrda av militären, konservativa auktoritära grupper eller av en monark. I Italien och Tyskland kunde fascisterna ta makten delvis genom våld eller hot om våld, men detta hade aldrig gått i en militärdiktatur, där alla försök till maktövertagande hade krossats med vapenmakt. Dessa diktaturer lät heller inte parlamentariska val fatta beslut om styret, som förde nazisterna till makten i Tyskland. I Tyskland fanns det en maxgräns på hur stor armén fick vara efter kriget och därför hade den inte styrkan att sätta stopp för maktövertaganden såsom i militärdiktaturerna, och i Italien kom fascisterna till makten med stöd av kungen, som hade möjlighet att utse premiärminister.[41] I Tyskland och Italien förekom även verksamhet från den revolutionära vänstern, något som inte var fallet inom militärdiktaturerna, och denna verksamhet från vänsterrevolutionärt håll kan ha ansetts provocerande och lockat anhängare till den tyska nazismen och italienska fascismen och bidragit till maktövertagandet.[42]
Nazisternas stöd i Tyskland minskade under slutet av 1930-talet, men efter krigsstarten och segern mot Frankrike som kom 1940 var partiets popularitet på sin topp, men minskade sedan allteftersom kriget gick sämre och 1944 hände det till och med att partimedlemmar gömde sina partinålar och förnekade sitt medlemskap.[43] Till följd av erövringarna under krigets första tid kunde man upprätta ett antal fascistiska lydstater och på så vis expandera fascismen geografiskt.[44] I Italien började fascisterna och Mussolini bli mindre omtyckta hos allmänheten under 1942 till följd av kriget, som inte hade gått särskilt bra för landet, utan man hade mer och mer hamnat i skuggan av Tyskland.[45] Till följd av detta missnöje avsattes slutligen Mussolini av kungen från sin post som premiärminister i juli 1943 och en icke-fascistisk regering tog vid.[46]
Uttalat fascistiska organisationer och partier fick makten i olika länder under kriget, vilket möjliggjordes av tyskt och italienskt understöd, såsom Järngardet i Rumänien 1940.[47] Även i Frankrike växte det fram ett starkt fascistiskt parti under den nazistiska ockupationen och som styrde regeringen i den franska kolonin Tunisien under 1942 och 1943.[48] I Slovakien satt män med nazistisk agenda på viktiga regeringsposter under början av 1940-talet, med tyskt understöd.[49] Vad som beskrivs som den mest blodtörstiga lydregimen till Nazityskland var den som man tillsatte i Kroatien under ledning av organisationen Ustaša, som styrde 1941-1945.[50] Vidare upprättades en fascistisk lydregim i Ungern, när Pilkorsrörelsen tilldelades ledarskapet där under 1944 och 1945.[51] Det finns ytterligare ett stort antal regimer under fascistiskt ledarskap som tyskarna upprättade, men det blir tjatigt att rada upp dem allesammans.
De nazistiska och fascistiska regimerna i Europa föll till följd av kriget, till följd av att de allierade besegrade dem med militärmakt och tillsatte icke-fascistiska regimer.[52] På det viset innebar kriget att fascismen krossades, men fascismen hade även nått sin höjdpunkt till följd av kriget, under dess första tid, då de hade erövrat stora delar av Europa, en höjdpunkt som några år senare ersattes av fascismens stora nederlag, i och med krigsslutet.
[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 24-25
[2]Ibid., sida 26
[3]Ibid., sida 27
[4]Ibid., sida 29
[5]Ibid., sida 32
[6]Ibid., sida 41
[7]Ibid., sida 74
[8]Ibid., sida 78-79
[9]Ibid., sida 79
[10]Ibid., sida 81
[11]Ibid., sida 83
[12]Ibid., sida 87
[13]Ibid., sida 91
[14]Ibid., sida 95
[15]Ibid., sida 104
[16]Ibid., sida 107
[17]Ibid., sida 108
[18]Ibid., sida 110
[19]Ibid., sida 111
[20]Ibid., sida 113
[21]Ibid., sida 115
[22]Ibid., sida 150
[23]Ibid., sida 153
[24]Ibid., sida 154
[25]Ibid., sida 155
[26]Ibid., sida 167
[27]Ibid., sida 174
[28]Ibid., sida 175
[29]Ibid., sida 176
[30]Ibid., sida 208
[31]Ibid., sida 209
[32]Ibid.
[33]Ibid., sida 129
[34]Ibid., sida 131-132
[35]Ibid., sida 133
[36]Ibid., sida 134
[37]Ibid., sida 138
[38]Ibid., sida 254
[39]Ibid., sida 266
[40]Ibid., sida 139
[41]http://www.firstworldwar.com/source/versailles159-213.htm (hämtad: 090714) - Versaillesfreden, artikel 160
[42]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 146
[43]Ibid., sida 368-369
[44]Ibid., sida 376
[45]Ibid., sida 386
[46]Ibid., sida 391
[47]Ibid., sida 393
[48]Ibid., sida 400
[49]Ibid., sida 403
[50]Ibid., sida 404
[51]Ibid., sida 415
[52]Ibid., sida 436
Fascismen som ideologi
Payne har gett en ganska omfattande definition av fascismen, som sammanfattas väldigt bra i en tabell han har publicerat.[1] Enligt denna tabell har fascismen en idealistisk filosofi och därigenom anti-materialistisk (om man sätter ett motsatsförhållande mellan idealismen och materialismen). Fascisterna vill skapa en auktoritär nationalistisk stat, där olika samhällsklasser ska samarbeta med något slags nationalstatstänkande som grund istället för motsättningar mellan olika klasser, motsättningar som fascisterna tar avstånd ifrån. Ekonomin och arbetet ska organiseras i form av korporationer, där både arbetare och arbetsgivare ingår.
Fascismen innebär också en militarisering av politiken och av hela samhället i stort och historiskt sett har fascistiska samhällen bedrivit erövringspolitik och krigföring mot andra områden i syfte att expandera sina nationer.[2] Fascismen upphöjer maskulinitet och manlig dominans och ser ungdomen som den viktigaste fasen i livet. En fascistisk ledarstil är auktoritär och ”karismatisk”.
Auktoritära stater har funnits i Italien 1922-1945, en fascistisk regim, men även i exempelvis Tyskland 1933-1945 och i Sovjetunionen. Rörelsen som styrde Italien kallade sig själva för fascister. I Tyskland kallade de sig för nationalsocialister, men betecknas ofta som fascister även de. De som styrde Sovjetunionen kallade sig för kommunister, men om fascism ska definieras som ett auktoritärt nationalistiskt samhälle var även Sovjetunionen fascistiskt.
Det måste sägas att det fanns fler likheter mellan dåtidens Italien och Tyskland än vad det fanns mellan dem och Sovjet. Bland annat hade den politiska ledningen i Sovjet och den leninistiska idén en materialistisk och inte idealistisk filosofi.[3] Bland annat genom att Sovjet och dess lydstater var materialistiska, klasskampsbetonade och tog avstånd från organisering i form av korporationer, anser jag det inte vara korrekt att beteckna dem som fascistiska. De kallade sig själva heller aldrig för fascister.
Italien får anses ha varit fascistiskt, för partiet som styrde kallade sig själva för fascister och bedrev en politik som stämmer överrens med definitionen av fascism (auktoritärt nationalistisk). Det nazistiska samhället i Tyskland kan också betecknas som fascistiskt, eftersom nazismen i stort överrensstämmer med fascismen, med den främsta skillnaden att nazismen är rasistisk och antisemitisk. Nazismen är en mer brutal form av fascismen.
När det gäller ”fascismens olika huvudformer” är det svårt att egentligen veta vad som menas, men Payne tar upp olika exempel på varianter av fascismen. Han listar olika former av auktoritära system, varav vissa är att betrakta som fascistiska.[4] Det är framförallt två huvudformer man kan urskilja: den ”rena” italienska fascismen och den tyska nazismen. Utöver dessa är det egentligen svårt att beskriva olika ”former” av fascism. Italiens och Tyskland dåvarande lydstater var under fascistiskt styre, men ändå lydstater. Det intressanta är att istället beskriva fascistiska rörelser som var mer självständiga än dessa.
Payne skriver att i Österrike, Spanien, Ungern och Rumänien fanns det fascistiska rörelser som var starka och någorlunda självständiga från regimerna i Italien och Tyskland.[5] Det nazistiska partiet i Österrike bildades redan 1903, många år innan broderpartiet i Tyskland, och deltog i parlamentariska val redan på 1910-talet.[6] Partiet splittrades av motsättningar mellan de äldre medlemmarna, som hade en mer socialistisk retorik och betoning på arbetarkamp, och ungdomarna, som var inspirerade av Hitler och hans våldsretorik.[7] När Tyskland invaderade Österrike 1938 blev det österrikiska partiet mest som en lokal underavdelning till det tyska.
I Spanien startade den fascistiska rörelsen Falangen 1933.[8] De var inspirerade av den så kallade ”nationalsyndikalismen” och kritiserade under sin tidigaste period den italienska fascismen för att vara för konservativ och kapitalistisk. I sitt program efterfrågade man byggandet av en nationalsyndikalistisk stat, där bland annat banker skulle nationaliseras, och man hade även en katolskt religiös identitet, vilket urskiljde denna fascistiska rörelse från den italienska och framförallt den tyska.[9] När spanska inbördeskriget började tog Franco makten över Falangen och detta kom att bli det styrande partiet i landet från slutet av 1930-talet. Ledarprincipen i Spanien var inte lika framstående som i Italien eller Tyskland.[10] Efter kriget blev Spanien semifascistiskt, katolskt och korporativt.
Den främste fascistledaren i Ungern fick posten som premiärminister 1932 och därmed betydelsefullt inflytande på politiken.[11] Premiärminister Gömbös planerade att ett korporativt system skulle införas och Ungern skulle omvandlas till en nationalsocialistisk stat, men avled dock 1936.[12] Därefter fick Pilkorsrörelsen en betydande roll i ungersk politik. De hade en egen nationalistisk idé, på engelska kallad ”hungarism”, vilket på svenska kan bli ”ungernism” eller något i den stilen.[13] Man strävade helt enkelt efter ett Stor-Ungern. Deras ledare och ideolog såg ungernism som en kombination av kristendom och marxism, där man har tagit de bästa sidorna från dem bägge.[14] Han ansåg inte att judar platsade in i det idealiska ungerska samhället. Han ansåg att denna politik skulle grunda sig på den egna ungerska rasen, som han ansåg existerade. Detta skulle i stort kunna sägas vara en form av nazism med ungerska säregenheter, där ungrare står i centrum istället för germaner.
I Rumänien fanns rörelsen Järngardet, som var den huvudsakliga fascistorganisationen där under 1930- och 40-talen.[15] Järngardet var en religiöst mysticistisk rörelse och hade andliga målsättningar, som inte tillhörde det världsliga.[16] Deras ledare Codreanu ansåg att det mänskliga livet innebar konstant krig och att man måste bedriva krig mot fienden till fosterlandet, men förlåta sina personliga fiender. Deras ideologi ledde till en slags dödskult, eftersom att offra sitt liv var den största uppoffringen man kunde göra för fosterlandet och detta offer skulle accepteras med glädje. Genom detta når man, enligt Järngardet, personlig frälsning. Martyrskapet inom Järngardet var starkare än inom andra fascistiska rörelser och det låg starkare fokus på självuppoffring genom att offra sitt eget liv. Det fanns en tydlig fanatism som urskiljde denna grupp från andra fascister; för att bli medlem skulle man suga blod från andra medlemmar och skrev en ed med sitt eget blod där man intygade att man till och med skulle kunna döda, om man blev beordrad om det.[17]
Payne beskriver att fascismen i många fall är sekulär, om än inte exempelvis Järngardet i Rumänien eller Legionen i Spanien, till skillnad från den traditionella högern.[18] Fascismen är även idealistisk, till skillnad från den materialistiska socialismen/kommunismen. Fascismen motsätter sig även den ekonomiska determinismen hos marxister och liberaler, alltså att ekonomin har en viktig betydelse för samhällets uppbyggnad och att människors politiska åsikter styrs av deras ekonomiska förhållanden.
Fascismen är antikonservativ, även om den historiskt sett har samarbetat med konservativa grupper i olika länder vid olika tillfällen, exempelvis genom att Nazityskland upprättade den konservativa lydregimen i Vichyfrankrike eller deras långvariga samarbete med Miklos Horthys Ungern.[19]
En ideologisk artikel från den svenska nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen visar på en något kluven inställning till konservativa grupper. Erik Lundgren skriver att konservativa grupper som vill minska invandringen förvisso har goda avsikter, men att de liberaliserar sitt budskap alldeles för mycket.[20] Han anser att de konservativa anpassar sig efter ”fiendens” spelregler och därmed är dömda att förlora och att konservativa inte längre kan formulera sig på samma sätt som tidigare, av rädsla för att bli betraktade som för extrema. Lundgren beskriver också att när nazisterna själva diskuterar med konservativa, så kan de säga att de förvisso håller med nazisterna om vad de säger, men att detta är tabu och att de inte kan ha denna framtoning om de vill vinna något allmänt stöd.
Erik Lundgren har även skrivit en annan ideologisk artikel för Svenska Motståndsrörelsens räkning, där han beskriver att både marxister och kapitalister understödjer klasskampen, vilken nazisterna ser som skadlig och splittrande.[21] Han formulerar sig på så vis att Moderaternas (”de konservativa”) arroganta attityd är vad som sår klasshatet och att marxisterna hetsar och riktar detta hat, medan nazisterna själva ser en enighet mellan samhällets olika klasser som nödvändig för att skapa ett idealiskt samhälle. Detta visar på att nazisterna ser både den politiska högern och vänstern som upphov till klassuppdelningen och splittringen inom det egna folket och har därför en negativ inställning till både högern och vänstern.
De svenska Lindholmsnazisterna formulerar ett krav på att kapitalismen ska krossas och motsätter sig därmed grunden för den konservativa och radikala högerns ekonomiska politik.[22] De beskriver kapitalismen som judisk och att den har exploaterat det svenska näringslivet och att penningtillgången som följd av kapitalismen har kommit under judisk kontroll.[23] Fascisterna motsätter sig alltså, i ord, grunden för högerns ekonomiska politik, men motsätter sig även socialismen, som de anser hetsa olika klasser emot varandra och skapa splittring. Därmed är det utrett vilket förhållningssätt fascismen har till övriga ideologier.
Payne hävdar att det potentiellt kan vara så att den auktoritära högern och fascismen kan ha kommit som en reaktion på liberalismen och socialismen kring franska revolutionen.[24] Det senare Första Världskriget kom att få stor inverkan på samhällena, och då framförallt i Europa. Payne har listat en rad följder som kom av kriget och vissa är mer intressanta än andra i detta sammanhang. Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[25]
Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[26] Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[27] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[28] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[29]
Tyskland hade varit i ett dåligt läge ända sedan starten på Första Världskriget 1914, men till följd av börskraschen i USA 1929 kom den största krisen.[30] Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[31] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.
[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 7
[2]Exempelvis Italien och Tyskland under Andra världskriget och under perioden strax innan
[3]Nikolaj Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, 1923, sida 5: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/materialistiska_historieuppfattningen.pdf (hämtad 090630)
[4]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 468-469
[5]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 245
[6]Ibid., sida 246
[7]Ibid., sida 247
[8]Ibid., sida 260
[9]Ibid., sida 261
[10]Ibid., sida 267
[11]Ibid., sida 269
[12]Ibid., sida 270
[13]Ibid., sida 271
[14]Ibid., sida 272
[15]Ibid., sida 279
[16]Ibid., sida 280
[17]Ibid., sida 285
[18]Ibid., sida 8
[19]Ibid., sida 469
[20]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=51 (hämtad 090710)
[21]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=44 (hämtad 090710)
[22]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 15
[23]Ibid., sida 16
[24]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 37
[25]Ibid., sida 78-79
[26]Ibid., sida 79
[27]Ibid., sida 107
[28]Ibid., sida 108
[29]Ibid., sida 110
[30]Ibid., sida 164
[31]Ibid., sida 167
Fascismen innebär också en militarisering av politiken och av hela samhället i stort och historiskt sett har fascistiska samhällen bedrivit erövringspolitik och krigföring mot andra områden i syfte att expandera sina nationer.[2] Fascismen upphöjer maskulinitet och manlig dominans och ser ungdomen som den viktigaste fasen i livet. En fascistisk ledarstil är auktoritär och ”karismatisk”.
Auktoritära stater har funnits i Italien 1922-1945, en fascistisk regim, men även i exempelvis Tyskland 1933-1945 och i Sovjetunionen. Rörelsen som styrde Italien kallade sig själva för fascister. I Tyskland kallade de sig för nationalsocialister, men betecknas ofta som fascister även de. De som styrde Sovjetunionen kallade sig för kommunister, men om fascism ska definieras som ett auktoritärt nationalistiskt samhälle var även Sovjetunionen fascistiskt.
Det måste sägas att det fanns fler likheter mellan dåtidens Italien och Tyskland än vad det fanns mellan dem och Sovjet. Bland annat hade den politiska ledningen i Sovjet och den leninistiska idén en materialistisk och inte idealistisk filosofi.[3] Bland annat genom att Sovjet och dess lydstater var materialistiska, klasskampsbetonade och tog avstånd från organisering i form av korporationer, anser jag det inte vara korrekt att beteckna dem som fascistiska. De kallade sig själva heller aldrig för fascister.
Italien får anses ha varit fascistiskt, för partiet som styrde kallade sig själva för fascister och bedrev en politik som stämmer överrens med definitionen av fascism (auktoritärt nationalistisk). Det nazistiska samhället i Tyskland kan också betecknas som fascistiskt, eftersom nazismen i stort överrensstämmer med fascismen, med den främsta skillnaden att nazismen är rasistisk och antisemitisk. Nazismen är en mer brutal form av fascismen.
När det gäller ”fascismens olika huvudformer” är det svårt att egentligen veta vad som menas, men Payne tar upp olika exempel på varianter av fascismen. Han listar olika former av auktoritära system, varav vissa är att betrakta som fascistiska.[4] Det är framförallt två huvudformer man kan urskilja: den ”rena” italienska fascismen och den tyska nazismen. Utöver dessa är det egentligen svårt att beskriva olika ”former” av fascism. Italiens och Tyskland dåvarande lydstater var under fascistiskt styre, men ändå lydstater. Det intressanta är att istället beskriva fascistiska rörelser som var mer självständiga än dessa.
Payne skriver att i Österrike, Spanien, Ungern och Rumänien fanns det fascistiska rörelser som var starka och någorlunda självständiga från regimerna i Italien och Tyskland.[5] Det nazistiska partiet i Österrike bildades redan 1903, många år innan broderpartiet i Tyskland, och deltog i parlamentariska val redan på 1910-talet.[6] Partiet splittrades av motsättningar mellan de äldre medlemmarna, som hade en mer socialistisk retorik och betoning på arbetarkamp, och ungdomarna, som var inspirerade av Hitler och hans våldsretorik.[7] När Tyskland invaderade Österrike 1938 blev det österrikiska partiet mest som en lokal underavdelning till det tyska.
I Spanien startade den fascistiska rörelsen Falangen 1933.[8] De var inspirerade av den så kallade ”nationalsyndikalismen” och kritiserade under sin tidigaste period den italienska fascismen för att vara för konservativ och kapitalistisk. I sitt program efterfrågade man byggandet av en nationalsyndikalistisk stat, där bland annat banker skulle nationaliseras, och man hade även en katolskt religiös identitet, vilket urskiljde denna fascistiska rörelse från den italienska och framförallt den tyska.[9] När spanska inbördeskriget började tog Franco makten över Falangen och detta kom att bli det styrande partiet i landet från slutet av 1930-talet. Ledarprincipen i Spanien var inte lika framstående som i Italien eller Tyskland.[10] Efter kriget blev Spanien semifascistiskt, katolskt och korporativt.
Den främste fascistledaren i Ungern fick posten som premiärminister 1932 och därmed betydelsefullt inflytande på politiken.[11] Premiärminister Gömbös planerade att ett korporativt system skulle införas och Ungern skulle omvandlas till en nationalsocialistisk stat, men avled dock 1936.[12] Därefter fick Pilkorsrörelsen en betydande roll i ungersk politik. De hade en egen nationalistisk idé, på engelska kallad ”hungarism”, vilket på svenska kan bli ”ungernism” eller något i den stilen.[13] Man strävade helt enkelt efter ett Stor-Ungern. Deras ledare och ideolog såg ungernism som en kombination av kristendom och marxism, där man har tagit de bästa sidorna från dem bägge.[14] Han ansåg inte att judar platsade in i det idealiska ungerska samhället. Han ansåg att denna politik skulle grunda sig på den egna ungerska rasen, som han ansåg existerade. Detta skulle i stort kunna sägas vara en form av nazism med ungerska säregenheter, där ungrare står i centrum istället för germaner.
I Rumänien fanns rörelsen Järngardet, som var den huvudsakliga fascistorganisationen där under 1930- och 40-talen.[15] Järngardet var en religiöst mysticistisk rörelse och hade andliga målsättningar, som inte tillhörde det världsliga.[16] Deras ledare Codreanu ansåg att det mänskliga livet innebar konstant krig och att man måste bedriva krig mot fienden till fosterlandet, men förlåta sina personliga fiender. Deras ideologi ledde till en slags dödskult, eftersom att offra sitt liv var den största uppoffringen man kunde göra för fosterlandet och detta offer skulle accepteras med glädje. Genom detta når man, enligt Järngardet, personlig frälsning. Martyrskapet inom Järngardet var starkare än inom andra fascistiska rörelser och det låg starkare fokus på självuppoffring genom att offra sitt eget liv. Det fanns en tydlig fanatism som urskiljde denna grupp från andra fascister; för att bli medlem skulle man suga blod från andra medlemmar och skrev en ed med sitt eget blod där man intygade att man till och med skulle kunna döda, om man blev beordrad om det.[17]
Payne beskriver att fascismen i många fall är sekulär, om än inte exempelvis Järngardet i Rumänien eller Legionen i Spanien, till skillnad från den traditionella högern.[18] Fascismen är även idealistisk, till skillnad från den materialistiska socialismen/kommunismen. Fascismen motsätter sig även den ekonomiska determinismen hos marxister och liberaler, alltså att ekonomin har en viktig betydelse för samhällets uppbyggnad och att människors politiska åsikter styrs av deras ekonomiska förhållanden.
Fascismen är antikonservativ, även om den historiskt sett har samarbetat med konservativa grupper i olika länder vid olika tillfällen, exempelvis genom att Nazityskland upprättade den konservativa lydregimen i Vichyfrankrike eller deras långvariga samarbete med Miklos Horthys Ungern.[19]
En ideologisk artikel från den svenska nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen visar på en något kluven inställning till konservativa grupper. Erik Lundgren skriver att konservativa grupper som vill minska invandringen förvisso har goda avsikter, men att de liberaliserar sitt budskap alldeles för mycket.[20] Han anser att de konservativa anpassar sig efter ”fiendens” spelregler och därmed är dömda att förlora och att konservativa inte längre kan formulera sig på samma sätt som tidigare, av rädsla för att bli betraktade som för extrema. Lundgren beskriver också att när nazisterna själva diskuterar med konservativa, så kan de säga att de förvisso håller med nazisterna om vad de säger, men att detta är tabu och att de inte kan ha denna framtoning om de vill vinna något allmänt stöd.
Erik Lundgren har även skrivit en annan ideologisk artikel för Svenska Motståndsrörelsens räkning, där han beskriver att både marxister och kapitalister understödjer klasskampen, vilken nazisterna ser som skadlig och splittrande.[21] Han formulerar sig på så vis att Moderaternas (”de konservativa”) arroganta attityd är vad som sår klasshatet och att marxisterna hetsar och riktar detta hat, medan nazisterna själva ser en enighet mellan samhällets olika klasser som nödvändig för att skapa ett idealiskt samhälle. Detta visar på att nazisterna ser både den politiska högern och vänstern som upphov till klassuppdelningen och splittringen inom det egna folket och har därför en negativ inställning till både högern och vänstern.
De svenska Lindholmsnazisterna formulerar ett krav på att kapitalismen ska krossas och motsätter sig därmed grunden för den konservativa och radikala högerns ekonomiska politik.[22] De beskriver kapitalismen som judisk och att den har exploaterat det svenska näringslivet och att penningtillgången som följd av kapitalismen har kommit under judisk kontroll.[23] Fascisterna motsätter sig alltså, i ord, grunden för högerns ekonomiska politik, men motsätter sig även socialismen, som de anser hetsa olika klasser emot varandra och skapa splittring. Därmed är det utrett vilket förhållningssätt fascismen har till övriga ideologier.
Payne hävdar att det potentiellt kan vara så att den auktoritära högern och fascismen kan ha kommit som en reaktion på liberalismen och socialismen kring franska revolutionen.[24] Det senare Första Världskriget kom att få stor inverkan på samhällena, och då framförallt i Europa. Payne har listat en rad följder som kom av kriget och vissa är mer intressanta än andra i detta sammanhang. Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[25]
Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[26] Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[27] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[28] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[29]
Tyskland hade varit i ett dåligt läge ända sedan starten på Första Världskriget 1914, men till följd av börskraschen i USA 1929 kom den största krisen.[30] Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[31] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.
[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 7
[2]Exempelvis Italien och Tyskland under Andra världskriget och under perioden strax innan
[3]Nikolaj Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, 1923, sida 5: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/materialistiska_historieuppfattningen.pdf (hämtad 090630)
[4]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 468-469
[5]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 245
[6]Ibid., sida 246
[7]Ibid., sida 247
[8]Ibid., sida 260
[9]Ibid., sida 261
[10]Ibid., sida 267
[11]Ibid., sida 269
[12]Ibid., sida 270
[13]Ibid., sida 271
[14]Ibid., sida 272
[15]Ibid., sida 279
[16]Ibid., sida 280
[17]Ibid., sida 285
[18]Ibid., sida 8
[19]Ibid., sida 469
[20]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=51 (hämtad 090710)
[21]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=44 (hämtad 090710)
[22]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 15
[23]Ibid., sida 16
[24]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 37
[25]Ibid., sida 78-79
[26]Ibid., sida 79
[27]Ibid., sida 107
[28]Ibid., sida 108
[29]Ibid., sida 110
[30]Ibid., sida 164
[31]Ibid., sida 167
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)