Vi kan se hur utvecklingen inom kommersiell fotboll har utvecklat sig under historiens gång. Mer och mer kapital har kommit i omlopp och fotbollen är numer en mångmiljardindustri och omsätter enorma summor pengar och i dagens fotboll ligger oerhörda ekonomiska intressen. Fotboll är i grunden en folklig idrott, folkets sport, men förvandlas mer och mer till att bli en marknad, förvandlas mer och mer från att vara en folklig arena till att bli en slags aktiebörs.
Det har startats kampanjer mot den utvecklingen vi ser inom fotbollen, kampanjer för att ta tillbaka fotbollen till folket. Vi kan se en motsättning mellan kapitalägarna inom fotbollen och supportrarna. Fotbollsspelarna själva tillhör egentligen inte någon av dessa grupper, utan spelarna är vad de bägge grupperna strider om. Ägarna ser spelarna som källor till inkomster, ser spelarna som ett ekonomiskt värde, ser dem enbart som pengar. Supportrarna ser däremot spelarna som spelare, som kämpar för det egna laget.
De flesta supporterföreningarna och enskilda supportarna stöder kampanjen ”Mot den moderna fotbollen” som har dragit igång i vårt land. Detta gäller först och främst de så kallade ”kategori c”-supportrarna, just eftersom det är dessa som drabbas hårdast av ”den moderna fotbollens” hetskampanjer. Den moderna fotbollen går till angrepp på supportrar och kränker deras rättigheter, gör fotbollen enbart till pengar och suger ut all kamp ur det hela, lämnar enbart det ekonomiska kvar. Fotboll handlar om kamp, att besegra sina motståndare, både på och utanför planen.
Läktarna är supportarnas hem och bör få vara deras forum. Att de ekonomiska intressena gör anspråk på läktarna är någonting negativt. Nu straffas supportrar och lag då supportarna tar saker och ting i egna händer och väljer att agera. Det är Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) som har dragit igång hetskampanjerna mot supportar, där man monterar upp kameror överallt och bannlyser supportrar från matcher osv. Klubbarna har även upprättat så kallade ”säkerhetsavdelningar” som har till uppgift att misshandla supportrar och åskådare. Allt detta är någonting som har initierats av SvFF.
Vad kapitalägarna inom fotbollen inte förstår är att fotbollen lever på supportarna, att supportarna är fotboll och utan dem är den inget. Allteftersom kapitalägarna driver vidare sina hetskampanjer kommer protesterna mot deras makt öka mer och mer från supportarnas håll. Vi kan se öppna strider mellan fotbollens kapitalägare och de drivande fotbollsfirmorna, ”kategori c”-supportrar, sådana som lever för fotboll och har byggt fotbollskulturen här i världen. Utan dem vore fotbollen ingenting. Om klubbledningarna ökar repressionen mot supportarna, kommer supportarna öka sitt motstånd och slå tillbaka. Det handlar bara om självförsvar, även om kapitalisterna kallar det för ”vildsint huliganism”.
Kapitalägarna strävar enbart efter att tjäna pengar, firmorna strävar efter det bästa för sina lag. Däri ligger konflikten. Firmorna slåss för att fotbollen ska få fortsätta vara vad den borde vara, en supporterkultur och ingen marknad. Vi kan se hur all hets från ”säkerhetsavdelningar” och dylikt främst drabbar supportarna i kategori c, som är de mest hängivna och som främst av alla driver vår supporterkultur vidare och framåt. När man inte längre tillåts vara supporter inne på läktarna och kapitalet tar läktarna ifrån oss och ersätter supportarna med väktare och snutar och när dessutom många supportrar blir bannlysta från matcherna, då får vi ta ut fotbollen på gatan igen, och är det egentligen den utveckling vi vill ha?
Elitlagens klubbledningar tar ifrån oss våra arenor och läktare och då återstår bara gatan. Ledningarna kanske kan försöka styra arenorna med sina förtryckarmetoder, men på gatan har de ingen röst. Kom ihåg: ”på gatan finns inga regler!”, som Revolutionära Fronten fastställde.
Mot den moderna fotbollen!
torsdag 12 juni 2008
fredag 23 maj 2008
Sveriges försvarspolitik
Högerkonservativa krafter i vårt land klagar över att ”försvarsmakten nedmonteras”. Moderaterna har tidigare lovat att försvaret ska rustas upp, men följde inte dessa löften, vilket bland annat fick försvarsminister Mikael Odenberg att avgå och skapa någon form av splittring hos Moderaterna i denna fråga, där de ultrakonservativa vill försöka sätta ner foten. Arbetarklassen har förstås ingenting mot en nedrustning av Sveriges militär, för detta är enbart någonting som ligger i arbetarklassens intresse.
Försvarsmakten syftar till att skydda borgarstaten, och man befinner sig i exakt samma situation i alla andra länder. Varför skulle vi då vilja ha kvar försvarsmakten? Faktum är att: det vill vi inte! Försvaret måste bort, det är vår åsikt. De konservativa klagar, men de liberala krafterna här i vårt land har utvecklat någonting som de vill föra fram som en slags kompromisslösning i frågan. Liberalerna har inget direkt emot nedrustningen, men de vill att vi för att ersätta denna nedrustning istället ska gå med i NATO och låta NATO försvara oss.
Först och främst måste vi vara på det klara med att vi varken har någonting att försvara eller någonting att försvara oss emot. Vi ska förstås varken ha någon försvarsmakt eller ett medlemskap i NATO. Detta vore att försvara kapitalets stat och det har vi inget intresse av. Det enda vi vill ha är det kommunistiska samhället. På vägen mot detta är det bara ett steg i rätt riktning att rusta ned försvaret och förstås även rusta ned NATO.
Det är inte bara vi i Sverige som ska rusta ned försvaret, utan det måste samtliga nationer och stater göra. Alla stater är borgarnas stater och därför måste de berövas från sina respektive försvarsmakter. Vilken uppgift vi istället står inför är att arbetarklassen måste bilda folkmiliser, ledda av soldatråd, som ska förinta de kapitalistiska statsbyggena. Detta är den enda väg vi kan gå för att nå ett bättre samhälle.
Försvarsmakten syftar till att skydda borgarstaten, och man befinner sig i exakt samma situation i alla andra länder. Varför skulle vi då vilja ha kvar försvarsmakten? Faktum är att: det vill vi inte! Försvaret måste bort, det är vår åsikt. De konservativa klagar, men de liberala krafterna här i vårt land har utvecklat någonting som de vill föra fram som en slags kompromisslösning i frågan. Liberalerna har inget direkt emot nedrustningen, men de vill att vi för att ersätta denna nedrustning istället ska gå med i NATO och låta NATO försvara oss.
Först och främst måste vi vara på det klara med att vi varken har någonting att försvara eller någonting att försvara oss emot. Vi ska förstås varken ha någon försvarsmakt eller ett medlemskap i NATO. Detta vore att försvara kapitalets stat och det har vi inget intresse av. Det enda vi vill ha är det kommunistiska samhället. På vägen mot detta är det bara ett steg i rätt riktning att rusta ned försvaret och förstås även rusta ned NATO.
Det är inte bara vi i Sverige som ska rusta ned försvaret, utan det måste samtliga nationer och stater göra. Alla stater är borgarnas stater och därför måste de berövas från sina respektive försvarsmakter. Vilken uppgift vi istället står inför är att arbetarklassen måste bilda folkmiliser, ledda av soldatråd, som ska förinta de kapitalistiska statsbyggena. Detta är den enda väg vi kan gå för att nå ett bättre samhälle.
tisdag 29 april 2008
Till försvar av världsrevolutionen, mot nationalism
(- Ett svar till Lenin)
Denna artikel är ett svar på Lenins artikel ”Om ’radikalismens’ barnslighet och småborgerligheten”, publicerad i ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 163-171. Där behandlar han det han tycker är politiska brister hos de grupper han kallar för ”radikalister”. Lenin citerar följande från en av de ryska vänsterkommunisternas tidskrifter: ”…Den ryska arbetarrevolutionen kan inte ’hålla stånd’ om den viker av från den internationella revolutionens väg, ständigt undviker kamp, retirerar för det internationella kapitalets anstorm och gör eftergifter åt det ’inhemska kapitalet’.”[1]
Lenin tycker att vänsterkommunisternas ståndpunkt är helt felaktig, för han tycker istället att det ligger stor rimlighet i att vika av från den internationella revolutionen, retirera på alla möjliga håll i samhället och bedriva eftergiftspolitik gentemot kapitalet, just allt som vänsterkommunisterna kritiserar. Lenin citerar vänsterkommunisterna vidare: ”Från denna synpunkt är det nödvändigt att bedriva en beslutsam internationell klasspolitik som förenar den internationella revolutionära propagandan i ord och i handling och att stärka den organiska kontakten med den internationella socialismen (och inte med den internationella bourgeoisin…”.[2]
Att Lenin ens kan argumentera emot sådant som dessa citat gör att den mest politiskt oinsatta människa måste fråga sig om han ens är någon kommunist. Han talar i sin artikel gentemot ”radikalisterna” med borgarens mun och ord. Lenin säger att vi måste retirera, att vi måste kompromissa med borgarklassen och delta i det parlamentariska spektaklet. Hur ska det ens kunna vara möjligt att vi får igenom våra politiska krav om vi kompromissar bort dem? Om vi kompromissar med borgarklassen, så försvinner vårt existensberättigande, då är vi inte längre en politisk kraft. Det är endast genom en kompromisslös linje gentemot kapitalet som arbetarklassen kan få igenom någonting i enlighet med våra ekonomiska intressen.
Gällande kompromisser med borgarklassen är det onödigt att diskutera mer utförligt än såhär. Nu är det dags att behandla nästa mycket underliga inställning i den aktuella artikeln av Lenin. Han talar i slutet av denna artikel en hel del om ”fosterlandets försvar”. Lenin tycker att fosterlandsförsvar är någonting otillåtet när landet i fråga är styrt av imperialister och reaktionärer, men att man till varje pris måste kämpa för att försvara ett ”socialistiskt fosterland”. Ett fosterland kan aldrig vara socialistiskt! Begreppet ”socialistiskt fosterland” är sin egen negation. Om ett ”land” är socialistiskt, så upphör det därigenom att vara ett land, eftersom något land omöjligen kan vara socialistiskt, exakt som socialismen upphör att vara socialism om den appliceras på ett land.
Lenin talar om att kommunisterna måste retirera för att ”bygga upp” sina ställningar och sin rörelse, att man därför ”måste avvakta”. Istället för att arbetarklassen ska kämpa för sina krav så vill Lenin att vi ska retirera och verkar ha någon slags inställning att vi ändå inte kan vinna. Detta är enbart ett utslag av defaitism och pessimism! Man kan inte vara kommunist utan att tro på den kommande segern och kämpa för att den ska bli verklighet. Om man ger upp kampen och manar arbetarna att retirera är man ingenting annat än borgarklassens lakej, en borgerlig infiltratör inom arbetarrörelsen, men det är alla leninister och det har aldrig varit någon nyhet. Det är leninisterna som företräder borgarklassens politiska agenda inom arbetarrörelsen, de är kapitalets röst bland oss arbetare.
Leninisterna i Sovjet på 1930-talet och början av 1940-talet försvarade sin allians med Hitler och nazisterna med samma argument som Lenin: ”vi måste retirera och bygga upp våra ställningar”. En eftergiftspolitik gentemot nazisterna är ingenting annat än nazistsympatier, men leninismen är en auktoritär strömning av samma slag som nazismen och det är långtifrån någonting nytt under solen. Vi kan alltså se att Stalin i följderna av Lenins idéer utvecklade ett politiskt samarbete med nazisterna. Det visar vart den leninistiska politiken för oss och att vi kommunister har som uppgift att ta varje tillfälle i akt att kasta leninismen överbord och röja undan den från arbetarrörelsen.
Lenin skriver: ”När vi var principiella fiender till fosterlandsförsvaret, hade vi rätt att håna dem som i socialismens påstådda intresse ville ’skydda’ fosterlandet.” När vi var fiender till ”fosterlandsförsvaret”?!? Vi kommer alltid vara fiender till detta! Det ligger i själva kommunismens mest grundläggande idé. All form av ”fosterland” är per definition någonting anti-kommunistiskt och måste därför bekämpas. Att ett ”fosterland” skulle kunna vara socialistiskt är kort och gott en omöjlighet. Lenins kritik av de ryska vänsterkommunisterna är en kritik av klasskampen och ett stöd av klassamarbetet. Denna kritik från hans sida gör honom till en anti-kommunist och till en försvarare av kapitalet. Såsom Lars Ohly en gång sade: ”Ingen i Vänsterpartiet har Lenin som förebild.” Nej, låt oss då hoppas att ingen annan inom arbetarrörelsen har det heller.
[1]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 167
[2]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 168
Denna artikel är ett svar på Lenins artikel ”Om ’radikalismens’ barnslighet och småborgerligheten”, publicerad i ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 163-171. Där behandlar han det han tycker är politiska brister hos de grupper han kallar för ”radikalister”. Lenin citerar följande från en av de ryska vänsterkommunisternas tidskrifter: ”…Den ryska arbetarrevolutionen kan inte ’hålla stånd’ om den viker av från den internationella revolutionens väg, ständigt undviker kamp, retirerar för det internationella kapitalets anstorm och gör eftergifter åt det ’inhemska kapitalet’.”[1]
Lenin tycker att vänsterkommunisternas ståndpunkt är helt felaktig, för han tycker istället att det ligger stor rimlighet i att vika av från den internationella revolutionen, retirera på alla möjliga håll i samhället och bedriva eftergiftspolitik gentemot kapitalet, just allt som vänsterkommunisterna kritiserar. Lenin citerar vänsterkommunisterna vidare: ”Från denna synpunkt är det nödvändigt att bedriva en beslutsam internationell klasspolitik som förenar den internationella revolutionära propagandan i ord och i handling och att stärka den organiska kontakten med den internationella socialismen (och inte med den internationella bourgeoisin…”.[2]
Att Lenin ens kan argumentera emot sådant som dessa citat gör att den mest politiskt oinsatta människa måste fråga sig om han ens är någon kommunist. Han talar i sin artikel gentemot ”radikalisterna” med borgarens mun och ord. Lenin säger att vi måste retirera, att vi måste kompromissa med borgarklassen och delta i det parlamentariska spektaklet. Hur ska det ens kunna vara möjligt att vi får igenom våra politiska krav om vi kompromissar bort dem? Om vi kompromissar med borgarklassen, så försvinner vårt existensberättigande, då är vi inte längre en politisk kraft. Det är endast genom en kompromisslös linje gentemot kapitalet som arbetarklassen kan få igenom någonting i enlighet med våra ekonomiska intressen.
Gällande kompromisser med borgarklassen är det onödigt att diskutera mer utförligt än såhär. Nu är det dags att behandla nästa mycket underliga inställning i den aktuella artikeln av Lenin. Han talar i slutet av denna artikel en hel del om ”fosterlandets försvar”. Lenin tycker att fosterlandsförsvar är någonting otillåtet när landet i fråga är styrt av imperialister och reaktionärer, men att man till varje pris måste kämpa för att försvara ett ”socialistiskt fosterland”. Ett fosterland kan aldrig vara socialistiskt! Begreppet ”socialistiskt fosterland” är sin egen negation. Om ett ”land” är socialistiskt, så upphör det därigenom att vara ett land, eftersom något land omöjligen kan vara socialistiskt, exakt som socialismen upphör att vara socialism om den appliceras på ett land.
Lenin talar om att kommunisterna måste retirera för att ”bygga upp” sina ställningar och sin rörelse, att man därför ”måste avvakta”. Istället för att arbetarklassen ska kämpa för sina krav så vill Lenin att vi ska retirera och verkar ha någon slags inställning att vi ändå inte kan vinna. Detta är enbart ett utslag av defaitism och pessimism! Man kan inte vara kommunist utan att tro på den kommande segern och kämpa för att den ska bli verklighet. Om man ger upp kampen och manar arbetarna att retirera är man ingenting annat än borgarklassens lakej, en borgerlig infiltratör inom arbetarrörelsen, men det är alla leninister och det har aldrig varit någon nyhet. Det är leninisterna som företräder borgarklassens politiska agenda inom arbetarrörelsen, de är kapitalets röst bland oss arbetare.
Leninisterna i Sovjet på 1930-talet och början av 1940-talet försvarade sin allians med Hitler och nazisterna med samma argument som Lenin: ”vi måste retirera och bygga upp våra ställningar”. En eftergiftspolitik gentemot nazisterna är ingenting annat än nazistsympatier, men leninismen är en auktoritär strömning av samma slag som nazismen och det är långtifrån någonting nytt under solen. Vi kan alltså se att Stalin i följderna av Lenins idéer utvecklade ett politiskt samarbete med nazisterna. Det visar vart den leninistiska politiken för oss och att vi kommunister har som uppgift att ta varje tillfälle i akt att kasta leninismen överbord och röja undan den från arbetarrörelsen.
Lenin skriver: ”När vi var principiella fiender till fosterlandsförsvaret, hade vi rätt att håna dem som i socialismens påstådda intresse ville ’skydda’ fosterlandet.” När vi var fiender till ”fosterlandsförsvaret”?!? Vi kommer alltid vara fiender till detta! Det ligger i själva kommunismens mest grundläggande idé. All form av ”fosterland” är per definition någonting anti-kommunistiskt och måste därför bekämpas. Att ett ”fosterland” skulle kunna vara socialistiskt är kort och gott en omöjlighet. Lenins kritik av de ryska vänsterkommunisterna är en kritik av klasskampen och ett stöd av klassamarbetet. Denna kritik från hans sida gör honom till en anti-kommunist och till en försvarare av kapitalet. Såsom Lars Ohly en gång sade: ”Ingen i Vänsterpartiet har Lenin som förebild.” Nej, låt oss då hoppas att ingen annan inom arbetarrörelsen har det heller.
[1]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 167
[2]Lenin, ”Den revolutionära frasen”, Arbetarkultur, 1975, sida 168
måndag 14 april 2008
Träning, kost och hälsa för en sann revolutionär
Det ligger i intresset hos arbetarklassen att hålla folkhälsan i ett högt skick. Kapitalet försöker profitera på vår ohälsa, pracka på oss skräpmat och annat och långsamt ta död på oss genom detta. Då är det vår plikt att slå tillbaka och slita bort benen på skräpmatskulturen och amerikaniseringen av vårt samhälle. Den amerikanska arbetarklassen har framgångsrikt försatts i ohälsa av sin härskande klass. Vi måste kämpa för att vi i Sverige inte ska hamna i exakt samma sits som våra klasskamrater där borta, även om vi mer och mer går mot en sådan utveckling.
För att kunna kämpa för de politiska intressen som vår samhällsklass har, så är det viktigt att vi håller oss i så pass gott fysiskt skick som möjligt. Det är när man är i fysiskt vältränat skick som man har mest ork att bedriva klasskamp och kämpa för våra politiska intressen, Kapitalet har däremot andra intressen. De vill genom skräpmat, alkohol, narkotika och annat göra oss kampodugliga. De vill förstöra oss som människor, förstöra oss som kämpar och slå undan benen för våra möjligheter till kamp. Om vi förpassas till ohälsa och alkoholmissbruk så är vi helt oförmögna att kämpa. Detta är vad kapitalet vill.
Trots att kapitalet gör allt som står i deras makt för att göra oss till överviktiga vrak som hela tiden strävar efter att stilla något slags inbillat behov av fett och socker så kan vi kämpa emot. Detta är också vad vi måste göra. Det är nästintill vår plikt som klasskämpar och tillhörande samhällets arbetande och producerande klass. Det är vi som måste omkullstörta det rådande samhället. Det kan ingen göra åt oss och samhällsomstörtandet kan inte ske på ”fredlig” väg (genom reformer). Revolutionen kommer bli våldsam och kräva stor fysisk ansträngning. Därför måste vi rusta oss för detta. Vi måste hålla oss i fysiskt topptrim för att kunna uthärda de fysiska ansträngningar som den revolutionära kampen kräver.
För att hålla sig i ett fysiskt vältrimmat skick krävs att man håller en bra kost och att man har en sund och frisk inställning till fysisk träning och motion. För att kunna identifiera vad som är en vettig och hälsosam kost måste vi se tillbaka till den gamla världen. Vi måste vända oss till klassisk husmanskost. Detta är vad som kan föra vår klass framåt. Vi måste äta den föda som vår samhällsklass konsumerade innan kapitalet introducerade skräpmatskulturen och amerikaniseringen lanserades här i Sverige i hastigt ökande takt.
En människokropp mår även allra bäst när den får utfärda vad den är skapad för: fysisk aktivitet. När kroppen mår bra, när den får arbeta fysiskt, har den också allra mest ork till revolutionär och klasskampsinriktad verksamhet. Detta ligger helt i enlighet med våra samhälleliga intressen, så därför gynnar det vår kamp om fler människor tog sig tid att träna och verkligen engagerade sig i att göra just detta. Detta ger oss också en meningsfull fritid, detta leder till att vi kan ägna oss åt sådant som bygger upp oss som människor, istället för det som bryter ned oss. Idag går många människors fritid tyvärr åt till den nedbrytande verksamheten, människor dricker alkohol och tar droger hellre än att träna osv. Detta är ett stort hot mot vår kamp. Låt oss bygga upp vår klass och stoppa nedbrytningen av den!
För att kunna kämpa för de politiska intressen som vår samhällsklass har, så är det viktigt att vi håller oss i så pass gott fysiskt skick som möjligt. Det är när man är i fysiskt vältränat skick som man har mest ork att bedriva klasskamp och kämpa för våra politiska intressen, Kapitalet har däremot andra intressen. De vill genom skräpmat, alkohol, narkotika och annat göra oss kampodugliga. De vill förstöra oss som människor, förstöra oss som kämpar och slå undan benen för våra möjligheter till kamp. Om vi förpassas till ohälsa och alkoholmissbruk så är vi helt oförmögna att kämpa. Detta är vad kapitalet vill.
Trots att kapitalet gör allt som står i deras makt för att göra oss till överviktiga vrak som hela tiden strävar efter att stilla något slags inbillat behov av fett och socker så kan vi kämpa emot. Detta är också vad vi måste göra. Det är nästintill vår plikt som klasskämpar och tillhörande samhällets arbetande och producerande klass. Det är vi som måste omkullstörta det rådande samhället. Det kan ingen göra åt oss och samhällsomstörtandet kan inte ske på ”fredlig” väg (genom reformer). Revolutionen kommer bli våldsam och kräva stor fysisk ansträngning. Därför måste vi rusta oss för detta. Vi måste hålla oss i fysiskt topptrim för att kunna uthärda de fysiska ansträngningar som den revolutionära kampen kräver.
För att hålla sig i ett fysiskt vältrimmat skick krävs att man håller en bra kost och att man har en sund och frisk inställning till fysisk träning och motion. För att kunna identifiera vad som är en vettig och hälsosam kost måste vi se tillbaka till den gamla världen. Vi måste vända oss till klassisk husmanskost. Detta är vad som kan föra vår klass framåt. Vi måste äta den föda som vår samhällsklass konsumerade innan kapitalet introducerade skräpmatskulturen och amerikaniseringen lanserades här i Sverige i hastigt ökande takt.
En människokropp mår även allra bäst när den får utfärda vad den är skapad för: fysisk aktivitet. När kroppen mår bra, när den får arbeta fysiskt, har den också allra mest ork till revolutionär och klasskampsinriktad verksamhet. Detta ligger helt i enlighet med våra samhälleliga intressen, så därför gynnar det vår kamp om fler människor tog sig tid att träna och verkligen engagerade sig i att göra just detta. Detta ger oss också en meningsfull fritid, detta leder till att vi kan ägna oss åt sådant som bygger upp oss som människor, istället för det som bryter ned oss. Idag går många människors fritid tyvärr åt till den nedbrytande verksamheten, människor dricker alkohol och tar droger hellre än att träna osv. Detta är ett stort hot mot vår kamp. Låt oss bygga upp vår klass och stoppa nedbrytningen av den!
söndag 13 april 2008
Angående kärleksfrågan och relationer mellan människor
Vårt samhälle idag blir bara mer och mer sexualiserat. Vart man än vänder sig se försöker kapitalet profitera på detta, kapitalisera sexualitet. Detta är ju dels en rent ekonomisk fråga. Arbetarklassen har andra politiska intressen än kapitalet rent ekonomiskt, men just denna fråga handlar om mer än bara det. Samhällets sexualisering har mängder av baksidor som är annat än enbart ekonomiska. Sexualdebuterna sjunker, sexualbrotten ökar och sexuellt överförbara sjukdomar sprider sig som en löpeld genom landet.
Visst, vi har märkt att kapitalet kan profitera på sexualitet, men inte på något tänkbart sätt jag kan komma på kan man profitera på kärlek. Däremot ger det översexualiserade samhället som resultat att många människor tycks ha fått en väldigt skev bild av relationer mellan människor. Folk har i vissa fall sex med varandra helt utan några starkare emotionella känslor inblandade. Detta leder till att människor skapar relationer mellan varandra av enbart sexuell natur och inte, som sig bör, av emotionell och kärleksfull natur.
Kapitalet tjänar på att göra oss människor djuriska och få oss att bete oss djuriskt. Detta är deras målsättning. Kapitalet förespråkar det djuriska och barbariska i denna värld. Socialismen står däremot för det mänskliga och förnuftiga. I den kapitalistiska världen kan människor ha helt djuriska relationer med varandra, vilket har visat sig, i de fall de mellanmänskliga relationerna bygger på blott och bart sexualitet. Detta är vad kapitalet vill och vad de kan profitera på, genom att på något vis locka fram djuriska sidor hos folk så att de konsumerar pornografi och andra dylika produkter.
Genom att lura i oss människor att vi är djur och att vi har någon slags inre ”sexualdrift” som driver oss, kan kapitalet pracka på oss sina sexualiserade produkter, de kan sälja sin sexualiserade värld.[1] Sex har blivit en hel industri, en industri som i ett frisk och sunt samhälle skulle vara kriminaliserad och olaglig, då den verkar helt enligt kapitalistiska och (rimligtvis) olagliga regler och normer. Sex har förlorat sitt ursprungliga syfte, ett reproduktionssyfte, och är i dagens samhälle en vara, någonting att tjäna pengar på.
Sex, som i sin primära form är till för mänsklig reproduktion, har i den kapitalistiska världen förvandlats till någon slags fritidssysselsättning och som allt annat inom ”nöje och fritid” gör kapitalet stora vinster och förvrider saker och ting från deras ursprungliga idé till att bli någonting helt annat. Vi kan ju bara se på idrott, som egentligen är till för att människor ska ha en meningsfull fritid och för att stärka vår hälsa, i det kapitalistiska samhället har blivit någonting man kan tjäna pengar på. Nu kan man däremot inte helt jämföra sex med idrott, eftersom den skeva bilden kring sex är så pass inflytelserik att den verkligen påverkar hela vårt samhälle i grunden, då det styr vår syn på relationer mellan människor.
Som sagt går det inte att profitera på kärlek, såsom jag ser det, men profiteringsmarknaden som har skapats kring sex gör att mänskligheten får en skev bild av relationer och förhållanden mellan människor. Det är väldigt oroväckande och i det långa loppet ett hot mot hela mänskligheten. Folk ägnar sig åt sex som om det vore något nöje, folk drar på sig mängder av sjukdomar på grund av detta och skapar även andra former av lidanden (känslomässiga framförallt).
Den sexuella vidlyfthet som har brett ut sig i vår del av världen (de så kallade i-länderna) har skruvat sönder vår bild av förhållanden mellan människor och har lett till många känslomässiga trauman. Sexualitet är starkt förknippat med kärleksmässiga känslor och därför leder det oundvikligen till allvarliga känslomässiga trauman om man mixtrar och experimenterar med sexualiteten. Detta går inte att undvika. Vad man däremot har att undvika är just detta experimenterande. Vi får helt enkelt revoltera mot kapitalet och ta tillbaka sexualiteten till vad det egentligen är, ett resultat av kärlek.
Vad som vi har att kämpa för är helt enkelt att göra sexualiteten kärleksfull igen och slå undan foten för allt det kapitalistiska och djuriska. Vi måste bevisa för kapitalet att vi är människor och inte djur. Vi delar inte deras negativa människosyn. Kapitalisterna tror att människorna i grunden är onda och giriga, men vi vet bättre än så. Låt oss omsätta våra teorier i praktiken och förändra världen till det bättre.
[1]Sigmund Freud (1856-1939), kallad ”psykoanalysens fader”, har genom sina psykologiska ”analyser” gjort samhället en stor ogärning. Hans idéer kring sexualitet har stärkt kapitalets möjligheter att profitera på detta. Freud har fått det att se ut som att människor har djuriska drifter, att vi knappt är människor, utan gravt primitiva varelser. Detta har starkt bidragit till sexualiseringen av vår värld, såsom jag ser det. Det är därför jag alltid har ställt mig väldigt kritisk till Freud.
Visst, vi har märkt att kapitalet kan profitera på sexualitet, men inte på något tänkbart sätt jag kan komma på kan man profitera på kärlek. Däremot ger det översexualiserade samhället som resultat att många människor tycks ha fått en väldigt skev bild av relationer mellan människor. Folk har i vissa fall sex med varandra helt utan några starkare emotionella känslor inblandade. Detta leder till att människor skapar relationer mellan varandra av enbart sexuell natur och inte, som sig bör, av emotionell och kärleksfull natur.
Kapitalet tjänar på att göra oss människor djuriska och få oss att bete oss djuriskt. Detta är deras målsättning. Kapitalet förespråkar det djuriska och barbariska i denna värld. Socialismen står däremot för det mänskliga och förnuftiga. I den kapitalistiska världen kan människor ha helt djuriska relationer med varandra, vilket har visat sig, i de fall de mellanmänskliga relationerna bygger på blott och bart sexualitet. Detta är vad kapitalet vill och vad de kan profitera på, genom att på något vis locka fram djuriska sidor hos folk så att de konsumerar pornografi och andra dylika produkter.
Genom att lura i oss människor att vi är djur och att vi har någon slags inre ”sexualdrift” som driver oss, kan kapitalet pracka på oss sina sexualiserade produkter, de kan sälja sin sexualiserade värld.[1] Sex har blivit en hel industri, en industri som i ett frisk och sunt samhälle skulle vara kriminaliserad och olaglig, då den verkar helt enligt kapitalistiska och (rimligtvis) olagliga regler och normer. Sex har förlorat sitt ursprungliga syfte, ett reproduktionssyfte, och är i dagens samhälle en vara, någonting att tjäna pengar på.
Sex, som i sin primära form är till för mänsklig reproduktion, har i den kapitalistiska världen förvandlats till någon slags fritidssysselsättning och som allt annat inom ”nöje och fritid” gör kapitalet stora vinster och förvrider saker och ting från deras ursprungliga idé till att bli någonting helt annat. Vi kan ju bara se på idrott, som egentligen är till för att människor ska ha en meningsfull fritid och för att stärka vår hälsa, i det kapitalistiska samhället har blivit någonting man kan tjäna pengar på. Nu kan man däremot inte helt jämföra sex med idrott, eftersom den skeva bilden kring sex är så pass inflytelserik att den verkligen påverkar hela vårt samhälle i grunden, då det styr vår syn på relationer mellan människor.
Som sagt går det inte att profitera på kärlek, såsom jag ser det, men profiteringsmarknaden som har skapats kring sex gör att mänskligheten får en skev bild av relationer och förhållanden mellan människor. Det är väldigt oroväckande och i det långa loppet ett hot mot hela mänskligheten. Folk ägnar sig åt sex som om det vore något nöje, folk drar på sig mängder av sjukdomar på grund av detta och skapar även andra former av lidanden (känslomässiga framförallt).
Den sexuella vidlyfthet som har brett ut sig i vår del av världen (de så kallade i-länderna) har skruvat sönder vår bild av förhållanden mellan människor och har lett till många känslomässiga trauman. Sexualitet är starkt förknippat med kärleksmässiga känslor och därför leder det oundvikligen till allvarliga känslomässiga trauman om man mixtrar och experimenterar med sexualiteten. Detta går inte att undvika. Vad man däremot har att undvika är just detta experimenterande. Vi får helt enkelt revoltera mot kapitalet och ta tillbaka sexualiteten till vad det egentligen är, ett resultat av kärlek.
Vad som vi har att kämpa för är helt enkelt att göra sexualiteten kärleksfull igen och slå undan foten för allt det kapitalistiska och djuriska. Vi måste bevisa för kapitalet att vi är människor och inte djur. Vi delar inte deras negativa människosyn. Kapitalisterna tror att människorna i grunden är onda och giriga, men vi vet bättre än så. Låt oss omsätta våra teorier i praktiken och förändra världen till det bättre.
[1]Sigmund Freud (1856-1939), kallad ”psykoanalysens fader”, har genom sina psykologiska ”analyser” gjort samhället en stor ogärning. Hans idéer kring sexualitet har stärkt kapitalets möjligheter att profitera på detta. Freud har fått det att se ut som att människor har djuriska drifter, att vi knappt är människor, utan gravt primitiva varelser. Detta har starkt bidragit till sexualiseringen av vår värld, såsom jag ser det. Det är därför jag alltid har ställt mig väldigt kritisk till Freud.
tisdag 8 april 2008
Situationen i Tibet
I västvärlden väcks protester mot att Kina tillåts arrangera OS sommaren 2008. Detta i första hand på grund av de oroligheter som har blossat upp i den kinesiska provinsen Tibet nu under våren. Hur är egentligen sakernas tillstånd? Vad är det som pågår i Tibet och varför händer det som händer?
Tibet betraktade sig som en självständig och egen nation innan 1950. Sedan detta år upplever man sig däremot som ockuperade av Kina. Det var detta år som folkets befrielsearmé (kinesiska armén) gick in i Tibet och befriade provinsen från religiöst förtryck och det vansinnesstyre under buddhistiska munkar som man hade lidit under innan. Året innan, 1949, hade Kinas Kommunistiska Parti (KKP, ”maoisterna”) tagit makten i landet för gott och drivit undan nationalisterna Kuomintang från Kina och slutgiltigt besegrat deras reaktionära trupper.
Centralistiskt styre och maoism är givetvis ingenting att ha och från att ha varit ett centraliserat maoistiskt samhällssystem fram till 1980-talet så har nu Kina förvandlats till ett centraliserat kvasimaoistiskt samhällssystem. Utvecklingen i Kina går givetvis inte åt rätt håll, men detta faktum försvarar ju inte Tibet. Maoismen, och kvasimaoismen än mer, är en felaktig ideologi, men den är i varje fall ateistisk och det är just i sin ateism som kvasimaoismen har sitt värde när det gäller frågan om Tibet.
Tibet styrdes innan Kinas intåg av buddhistiska höjdare, religiöst troende. Detta är det absolut viktigaste att komma ihåg i detta sammanhang. Kina representerar däremot i detta sammanhang ateismen, anti-religionen. På tv-nyheterna har vi kunnat se tibetanska demonstranter skandera: ”Bort med Kina! Bort med kommunisterna!”. Det är viktigt att komma ihåg att detta inte har någonting med kommunismen att göra och att Kinas Kommunistiska Parti framförallt inte har någonting med kommunismen att göra. KKP är lika mycket kommunister som Dalai Lama är ateist, men det hör inte hit. Denna fråga rör blott och bart religion.
Tibet står för religion och buddhism, Kina står för ateism och antireligion. Vilken vetenskaplig människa som helst inser vilket av dessa två alternativ som man måste förespråka och vilket alternativ man måste förkasta. Religionen är per definition ovetenskaplig och därigenom felaktig. Religionen är ovetenskaplig på exakt samma sätt som kommunismen är en vetenskap. Det är vad frågan i Tibet handlar om.
Tibet kan jämföras med Vatikanstaten, som också är ett religiöst spektakel till nation och som inte har något som helst existensberättigande. När det gäller Vatikanstaten har man gjort ett land av en kyrka. Detta är ingenting annat än vansinne, Tibet likaså. Ateismen är alltid att föredra framför någon form av religion. Att ett religiöst samhälle invaderas av ett icke-religiöst kan med andra ord inte vara någon dålig företeelse, utan det är enbart positivt för det aktuella samhället, som då kan slå sig fria från det religiösa förtrycket och anamma vetenskapliga teorier istället. Detta är enbart framåtskridande och progressivt och driver alla former av samhällen framåt, när religionen kastas överbord.
Kontentan av detta är då att det vore helt onödigt och meningslöst av något land att bojkotta invigningsceremonin till OS i Kina 2008, i alla fall om detta beslut fattas över situationen i Tibet. Att genomföra en sådan bojkott på grund av att Kina har slagit in på en högerrevisionistisk och kvasimaoistisk linje vore däremot på sin plats, men det är inte vad kritiken från västvärldens länder gäller, så detta scenario kan vi lika gärna glömma. Död åt religionen! Leve vetenskapen och dess synonym, kommunismen!
Tibet betraktade sig som en självständig och egen nation innan 1950. Sedan detta år upplever man sig däremot som ockuperade av Kina. Det var detta år som folkets befrielsearmé (kinesiska armén) gick in i Tibet och befriade provinsen från religiöst förtryck och det vansinnesstyre under buddhistiska munkar som man hade lidit under innan. Året innan, 1949, hade Kinas Kommunistiska Parti (KKP, ”maoisterna”) tagit makten i landet för gott och drivit undan nationalisterna Kuomintang från Kina och slutgiltigt besegrat deras reaktionära trupper.
Centralistiskt styre och maoism är givetvis ingenting att ha och från att ha varit ett centraliserat maoistiskt samhällssystem fram till 1980-talet så har nu Kina förvandlats till ett centraliserat kvasimaoistiskt samhällssystem. Utvecklingen i Kina går givetvis inte åt rätt håll, men detta faktum försvarar ju inte Tibet. Maoismen, och kvasimaoismen än mer, är en felaktig ideologi, men den är i varje fall ateistisk och det är just i sin ateism som kvasimaoismen har sitt värde när det gäller frågan om Tibet.
Tibet styrdes innan Kinas intåg av buddhistiska höjdare, religiöst troende. Detta är det absolut viktigaste att komma ihåg i detta sammanhang. Kina representerar däremot i detta sammanhang ateismen, anti-religionen. På tv-nyheterna har vi kunnat se tibetanska demonstranter skandera: ”Bort med Kina! Bort med kommunisterna!”. Det är viktigt att komma ihåg att detta inte har någonting med kommunismen att göra och att Kinas Kommunistiska Parti framförallt inte har någonting med kommunismen att göra. KKP är lika mycket kommunister som Dalai Lama är ateist, men det hör inte hit. Denna fråga rör blott och bart religion.
Tibet står för religion och buddhism, Kina står för ateism och antireligion. Vilken vetenskaplig människa som helst inser vilket av dessa två alternativ som man måste förespråka och vilket alternativ man måste förkasta. Religionen är per definition ovetenskaplig och därigenom felaktig. Religionen är ovetenskaplig på exakt samma sätt som kommunismen är en vetenskap. Det är vad frågan i Tibet handlar om.
Tibet kan jämföras med Vatikanstaten, som också är ett religiöst spektakel till nation och som inte har något som helst existensberättigande. När det gäller Vatikanstaten har man gjort ett land av en kyrka. Detta är ingenting annat än vansinne, Tibet likaså. Ateismen är alltid att föredra framför någon form av religion. Att ett religiöst samhälle invaderas av ett icke-religiöst kan med andra ord inte vara någon dålig företeelse, utan det är enbart positivt för det aktuella samhället, som då kan slå sig fria från det religiösa förtrycket och anamma vetenskapliga teorier istället. Detta är enbart framåtskridande och progressivt och driver alla former av samhällen framåt, när religionen kastas överbord.
Kontentan av detta är då att det vore helt onödigt och meningslöst av något land att bojkotta invigningsceremonin till OS i Kina 2008, i alla fall om detta beslut fattas över situationen i Tibet. Att genomföra en sådan bojkott på grund av att Kina har slagit in på en högerrevisionistisk och kvasimaoistisk linje vore däremot på sin plats, men det är inte vad kritiken från västvärldens länder gäller, så detta scenario kan vi lika gärna glömma. Död åt religionen! Leve vetenskapen och dess synonym, kommunismen!
söndag 16 mars 2008
Om livsstilism och vänsterrörelsen[1]
Dagens vänsterrörelse lider av att många människor delar upp sig i olika subkulturella grupper. Vänsterrörelsen har förstås inget egenvärde, inget värde i sig själv enbart i egenskap av att vara vänsterrörelse. Vänsterrörelsen har uppkommit som ett resultat av arbetarklassens kamp och det är i denna egenskap den har sitt värde. ”Det handlar om klass, vänstern sekundär”.[2]
Vårt mål är att väcka en kamplust hos arbetarklassen, att göra dess representanter medvetna om sin klasstillhörighet. Då är det väldigt viktigt med strategi. Olika taktiker ger förstås olika bra resultat. Väldigt viktigt är att de personer som betraktar sig själva som klasskämpar lever och verkar på samma sätt som de människor de vill ”väcka”, och inte tar på sig någon falsk självbild av att vara ”arbetarklassens förtrupp”, utan istället är ett med folket och ska ”röra sig som fisken i vattnet”.[3]
Tyvärr verkar vänstern ofta ha svårigheter med just detta. De så kallade ”aktivisterna” har ofta tendenser att sätta sig ”utanför” det övriga samhället, vill ”leda och visa vägen”, de skiljer medvetet och självvalt ut sig från vanliga, normala människor, den arbetarklass de bör vara ett med. Dessa människor bildar subkulturer. Det kan röra sig om punkare, rastafaris, drogliberaler etc.
Subkulturer är små minoriteter i samhället som skiljer ut sig från mängden beträffande klädsel, beteende eller genom att ha väldigt udda åsikter angående vissa specifika frågor.[4] Detta är främmande för den stora massan, arbetarklassen. Subkulturer är någonting som skrämmer den stora massan, och subkulturernas fäste inom vänsterrörelsen[5] (ett fäste som faktiskt existerar) skrämmer bort folk från denna och gör så att många människor kan känna en olust och osäkerhet inför att aktivera sig som klasskämpar.
Jag har nu skrivit lite om subkulturernas och livsstilismens grundläggande problematik. Naturligtvis skulle jag ingående kunna skriva om vad de olika subkulturerna är för några och vad de har för kännetecken osv., men jag ser ingen mening med det. Jag vill inte ”gräva ner mig” alltför djupt i problemet, utan vill istället fokusera mig på hur det hela ska lösas.
Det finns metoder att använda sig av för att försöka mildra och åtgärda de problem som livsstilismen har givit vår rörelse. Det finns en rörelse bland svenska klasskämpar som kallas för ”casualkulturen”. Detta, skulle man kunna säga, är arbetarklassens gensvar på livsstilismen. Casualkulturen uppmuntras i hög grad av gruppen Revolutionära Fronten och tidigare också Folkmakt (nedlagt 2002). Casualkulturen är ett försök av vanligt folk att ta tillbaka vänsterorganisationerna som klasskampsinstrument. Det är av yttersta vikt att slå ihjäl den stereotyp, som vanligt folk har byggt upp, av att vänsterfolk är veganer, pundare och går runt med dreads (och att alla som ägnar sig åt klasskamp är sådana människor):
Varje gång människor kan bekräfta den stereotyp jag beskrev här ovan är ett bakslag för oss. Varje gång vi däremot kan slå hål på den myten är en stor seger. Casual handlar om att hålla en viss stil och klass på sin klädsel och att inte sträva efter att klä sig i trasor och nitar, det handlar om att inte ha underliga matvanor (som människor uppfattar som dräggigt och hippieaktigt) och det handlar om att inte ha ett underligt och liberalt förhållningssätt till droger (som människor också upplever som dräggigt och hippieaktigt).
[1]Definition av livsstilism (i detta sammanhang ”livsstilsvänster”): man anser att en persons levnadssätt och utseende är vad som avgör om de är vänster eller inte.
[2]Citat från ”RF-låten”.
[3]En fras med vilken Mao Tse-Tung ofta brukar felciteras.
[4]Detta är främst riktat till drogliberaler.
[5]Ett ord som jag inte gillar och hellre skulle föredra en beteckning i stil med ”klasskampsrörelse” eller dylikt.
Vårt mål är att väcka en kamplust hos arbetarklassen, att göra dess representanter medvetna om sin klasstillhörighet. Då är det väldigt viktigt med strategi. Olika taktiker ger förstås olika bra resultat. Väldigt viktigt är att de personer som betraktar sig själva som klasskämpar lever och verkar på samma sätt som de människor de vill ”väcka”, och inte tar på sig någon falsk självbild av att vara ”arbetarklassens förtrupp”, utan istället är ett med folket och ska ”röra sig som fisken i vattnet”.[3]
Tyvärr verkar vänstern ofta ha svårigheter med just detta. De så kallade ”aktivisterna” har ofta tendenser att sätta sig ”utanför” det övriga samhället, vill ”leda och visa vägen”, de skiljer medvetet och självvalt ut sig från vanliga, normala människor, den arbetarklass de bör vara ett med. Dessa människor bildar subkulturer. Det kan röra sig om punkare, rastafaris, drogliberaler etc.
Subkulturer är små minoriteter i samhället som skiljer ut sig från mängden beträffande klädsel, beteende eller genom att ha väldigt udda åsikter angående vissa specifika frågor.[4] Detta är främmande för den stora massan, arbetarklassen. Subkulturer är någonting som skrämmer den stora massan, och subkulturernas fäste inom vänsterrörelsen[5] (ett fäste som faktiskt existerar) skrämmer bort folk från denna och gör så att många människor kan känna en olust och osäkerhet inför att aktivera sig som klasskämpar.
Jag har nu skrivit lite om subkulturernas och livsstilismens grundläggande problematik. Naturligtvis skulle jag ingående kunna skriva om vad de olika subkulturerna är för några och vad de har för kännetecken osv., men jag ser ingen mening med det. Jag vill inte ”gräva ner mig” alltför djupt i problemet, utan vill istället fokusera mig på hur det hela ska lösas.
Det finns metoder att använda sig av för att försöka mildra och åtgärda de problem som livsstilismen har givit vår rörelse. Det finns en rörelse bland svenska klasskämpar som kallas för ”casualkulturen”. Detta, skulle man kunna säga, är arbetarklassens gensvar på livsstilismen. Casualkulturen uppmuntras i hög grad av gruppen Revolutionära Fronten och tidigare också Folkmakt (nedlagt 2002). Casualkulturen är ett försök av vanligt folk att ta tillbaka vänsterorganisationerna som klasskampsinstrument. Det är av yttersta vikt att slå ihjäl den stereotyp, som vanligt folk har byggt upp, av att vänsterfolk är veganer, pundare och går runt med dreads (och att alla som ägnar sig åt klasskamp är sådana människor):
Varje gång människor kan bekräfta den stereotyp jag beskrev här ovan är ett bakslag för oss. Varje gång vi däremot kan slå hål på den myten är en stor seger. Casual handlar om att hålla en viss stil och klass på sin klädsel och att inte sträva efter att klä sig i trasor och nitar, det handlar om att inte ha underliga matvanor (som människor uppfattar som dräggigt och hippieaktigt) och det handlar om att inte ha ett underligt och liberalt förhållningssätt till droger (som människor också upplever som dräggigt och hippieaktigt).
[1]Definition av livsstilism (i detta sammanhang ”livsstilsvänster”): man anser att en persons levnadssätt och utseende är vad som avgör om de är vänster eller inte.
[2]Citat från ”RF-låten”.
[3]En fras med vilken Mao Tse-Tung ofta brukar felciteras.
[4]Detta är främst riktat till drogliberaler.
[5]Ett ord som jag inte gillar och hellre skulle föredra en beteckning i stil med ”klasskampsrörelse” eller dylikt.
lördag 1 mars 2008
Tankar i Granloholm
Björn Afzelius skrev sångerna ”Tankar i Havanna” och ”Tankar i Ligurien”. Nu har inte jag den äran att befinna mig i Havanna, men Sundsvalls-förorten Granloholm, som är min nuvarande destination, får duga istället. Björn Afzelius skrev två sångtexter. Detta är däremot ingen sådan, utan detta är helt enkelt bara… tankar. Jag har inget förutbestämt syfte med denna text. Jag vill bara skriva ner några saker jag har funderat på. Vi får se vad det blir av det hela.
Anti-kommunism är ondska. Kommunismen är godheten själv och alltså måste dess antonym vara ondska. Detta är enbart logik. 1980 skrev Enver Hoxha en bok titulerad ”Eurokommunism är anti-kommunism”. Det är däremot inte logiskt. Jag må hålla med om att eurokommunism är icke-kommunism, att det inte är sann kommunism, men det är inte detsamma som att det är direkt anti-kommunism.
Att vara anti någonting är att vara en aktiv motståndare till just detta. Eurokommunister är inte anti-kommunister, utan de är helt enkelt bara kvasikommunister. De är kommunister i ord, men någonting annat i handling.[1] Kvasikommunism är när man har en kommunistisk retorik, men agerar på ett icke-kommunistiskt sätt, eller helt enkelt är inkonsekvent och inte lever som man lär.
Man kan vara icke-kommunist utan att vara anti-kommunist. Det existerar faktiskt neutralitet. Låt mig ta det exemplet att alla som är icke-homosexuella är inte per definition homofober. Man behöver inte vara homofob för att man är heterosexuell, lika lite som man behöver vara anti-kommunist bara för att man inte är hängiven anhängare av kommunismen. Alla icke-kommunister är inte våra motståndare. Enver Hoxhas teori och analys faller därmed och den är bevisligen felaktig.
Mao Tse-Tung sade att: ”Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer.”[2] Detta är detsamma som att säga: min fiendes fiende är min vän. Detta är inte en vettig inställning. Den kan vara tillämpbar i vissa situationer, men får aldrig göras till en norm eller allmängiltig sanning. Mao talade då om samarbetet med Kuomintang (det kinesiska nationalistpartiet) för att driva ut den japanska armén som vid det läget hade börjat ockupera Kina. Att Kuomintang och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) hade ett gemensamt intresse i att driva undan de japanska ockupanterna gjorde inte dem till vänner med varandra. De inledde ett samarbete mot japanerna, antagligen till stor del på grund av Ordförande Mao Tse-Tungs anvisningar. Detta var ett dåligt drag.
Att samarbeta med nationalister är aldrig rätt, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att samarbeta med andra samhällsklasser, med element från samhällsklasser som inte är proletära, är alltid fel och oförsvarligt. Detta var ändå vad Lenin förespråkade i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, den skrift han skrev för att kritisera de rådskommunistiska strömningarna, de sanna kommunisterna. Rådskommunisterna var emot Lenins idé om att samarbeta med borgerliga politiska element i parlamenten eller att ens delta i de parlamentariska spektaklen. Lenin förespråkade klassamarbete. Rådskommunisterna förespråkade däremot en kommunistisk hållning, de företrädde arbetarklassens politiska intressen. I denna situation agerade Lenin icke-kommunistiskt, men det vore nog lite överdrivet att kalla honom för anti-kommunist bara för det.
Höjden av ondska är att motsätta sig kommunismen. Den skändligaste handling en människa kan begå är att ta livet av en kommunist. Mänskligheten behöver kommunism. Detta är det enda som kan rädda oss undan den annalkande undergången. Samhället kommer haverera fullständigt om inte kommunismen inträder. Rosa Luxemburg sade att vi har två vägar att gå, ”Kommunism eller barbari”. Jag vill inte ha något barbari. Det vill ingen människa. Ändå finns det människor som uppriktigt är anti-kommunister. Detta är ondska, för detta är detsamma som att man vill mänskligheten illa, man vill bekämpa det enda som kan innebära glädje och frihet för mänskligheten.
En människa som besitter en vilja att sabotera för mänskligheten, en anti-kommunist, är en ond människa. Jan Guillou fick i samband med att filmen Ondskan producerades följande fråga i en intervju: ”Existerar ondska?” Han svarade att fullständig ondska inte existerar, men att det ändå finns ondska. Han sa vidare att ondskan vanligtvis förekommer i kombination med dumhet och denna typ av ondska är den farligaste. Han har helt rätt i det han säger. Anti-kommunism bygger ofta på dumhet. Människor med anti-kommunistiska åsikter är sådana som faktiskt inte har insett vad kommunismen egentligen är och att kommunismen är det enda som kan leda oss till ett samhälle fritt från problem. Dumhet kan enbart åtgärdas av upplysning.
Den nuvarande svenska borgerliga regeringen har skapat någon slags myndighet kallad ”Upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen är just vad vi behöver, men denna myndighet ägnar sig inte åt sådant. Den ägnar sig istället åt lögner om kommunismen. Det är inte vad vi behöver. Vi behöver en upplysning om kommunismen värd namnet. Enbart genom att folk får förklarat för sig vad kommunism egentligen är och genom att de inser vad kommunism är, så kan vi förinta dumheten och anti-kommunismen. Därigenom försvinner ondskan från vårt samhälle. I ett kommunistiskt samhälle kan ingen ondska existera, just eftersom kommunismen är det alltigenom goda samhället, det perfekta och felfria samhället.
Mänskligheten måste få ett uppvaknade. Folk måste bli klassmedvetna och på allvar inse behovet av kommunism. Annars kommer den sociala utvecklingen fortsätta vara stagnerad, såsom situationen är idag. Vi kunde i början av 1900-talet se att arbetarrörelsen tillkämpade sig bättre villkor här i samhället. Dessvärre stannade man upp på halva vägen och tog aldrig steget att införa kommunism och liksom avsluta hela jobbet man genomförde för att införa bättre villkor. Nu är det dags för oss att ta det sista steget. Vårt arbete för att bygga det goda samhället måste avslutas snart. Vi behöver kommunismen.
[1]Vladimir Lenin skrev i sitt verk ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” från 1917 om begreppen socialchauvinist och socialpacifist att detta innebär personer som är socialister i ord, men chauvinister, respektive pacifister i handling. Vidare myntades ordet socialfascist (antagligen av Grigorij Zinoviev eller Ernst Thälmann, men som accepterades som teori av Stalin) med inspiration av detta.
[2]"Intervju med tre korrespondenter från Centrala nyhetsbyrån samt tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao" (16 september 1939), Valda verk, bd II., sida 262
Anti-kommunism är ondska. Kommunismen är godheten själv och alltså måste dess antonym vara ondska. Detta är enbart logik. 1980 skrev Enver Hoxha en bok titulerad ”Eurokommunism är anti-kommunism”. Det är däremot inte logiskt. Jag må hålla med om att eurokommunism är icke-kommunism, att det inte är sann kommunism, men det är inte detsamma som att det är direkt anti-kommunism.
Att vara anti någonting är att vara en aktiv motståndare till just detta. Eurokommunister är inte anti-kommunister, utan de är helt enkelt bara kvasikommunister. De är kommunister i ord, men någonting annat i handling.[1] Kvasikommunism är när man har en kommunistisk retorik, men agerar på ett icke-kommunistiskt sätt, eller helt enkelt är inkonsekvent och inte lever som man lär.
Man kan vara icke-kommunist utan att vara anti-kommunist. Det existerar faktiskt neutralitet. Låt mig ta det exemplet att alla som är icke-homosexuella är inte per definition homofober. Man behöver inte vara homofob för att man är heterosexuell, lika lite som man behöver vara anti-kommunist bara för att man inte är hängiven anhängare av kommunismen. Alla icke-kommunister är inte våra motståndare. Enver Hoxhas teori och analys faller därmed och den är bevisligen felaktig.
Mao Tse-Tung sade att: ”Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer.”[2] Detta är detsamma som att säga: min fiendes fiende är min vän. Detta är inte en vettig inställning. Den kan vara tillämpbar i vissa situationer, men får aldrig göras till en norm eller allmängiltig sanning. Mao talade då om samarbetet med Kuomintang (det kinesiska nationalistpartiet) för att driva ut den japanska armén som vid det läget hade börjat ockupera Kina. Att Kuomintang och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) hade ett gemensamt intresse i att driva undan de japanska ockupanterna gjorde inte dem till vänner med varandra. De inledde ett samarbete mot japanerna, antagligen till stor del på grund av Ordförande Mao Tse-Tungs anvisningar. Detta var ett dåligt drag.
Att samarbeta med nationalister är aldrig rätt, oavsett vilken situation man befinner sig i. Att samarbeta med andra samhällsklasser, med element från samhällsklasser som inte är proletära, är alltid fel och oförsvarligt. Detta var ändå vad Lenin förespråkade i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, den skrift han skrev för att kritisera de rådskommunistiska strömningarna, de sanna kommunisterna. Rådskommunisterna var emot Lenins idé om att samarbeta med borgerliga politiska element i parlamenten eller att ens delta i de parlamentariska spektaklen. Lenin förespråkade klassamarbete. Rådskommunisterna förespråkade däremot en kommunistisk hållning, de företrädde arbetarklassens politiska intressen. I denna situation agerade Lenin icke-kommunistiskt, men det vore nog lite överdrivet att kalla honom för anti-kommunist bara för det.
Höjden av ondska är att motsätta sig kommunismen. Den skändligaste handling en människa kan begå är att ta livet av en kommunist. Mänskligheten behöver kommunism. Detta är det enda som kan rädda oss undan den annalkande undergången. Samhället kommer haverera fullständigt om inte kommunismen inträder. Rosa Luxemburg sade att vi har två vägar att gå, ”Kommunism eller barbari”. Jag vill inte ha något barbari. Det vill ingen människa. Ändå finns det människor som uppriktigt är anti-kommunister. Detta är ondska, för detta är detsamma som att man vill mänskligheten illa, man vill bekämpa det enda som kan innebära glädje och frihet för mänskligheten.
En människa som besitter en vilja att sabotera för mänskligheten, en anti-kommunist, är en ond människa. Jan Guillou fick i samband med att filmen Ondskan producerades följande fråga i en intervju: ”Existerar ondska?” Han svarade att fullständig ondska inte existerar, men att det ändå finns ondska. Han sa vidare att ondskan vanligtvis förekommer i kombination med dumhet och denna typ av ondska är den farligaste. Han har helt rätt i det han säger. Anti-kommunism bygger ofta på dumhet. Människor med anti-kommunistiska åsikter är sådana som faktiskt inte har insett vad kommunismen egentligen är och att kommunismen är det enda som kan leda oss till ett samhälle fritt från problem. Dumhet kan enbart åtgärdas av upplysning.
Den nuvarande svenska borgerliga regeringen har skapat någon slags myndighet kallad ”Upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen är just vad vi behöver, men denna myndighet ägnar sig inte åt sådant. Den ägnar sig istället åt lögner om kommunismen. Det är inte vad vi behöver. Vi behöver en upplysning om kommunismen värd namnet. Enbart genom att folk får förklarat för sig vad kommunism egentligen är och genom att de inser vad kommunism är, så kan vi förinta dumheten och anti-kommunismen. Därigenom försvinner ondskan från vårt samhälle. I ett kommunistiskt samhälle kan ingen ondska existera, just eftersom kommunismen är det alltigenom goda samhället, det perfekta och felfria samhället.
Mänskligheten måste få ett uppvaknade. Folk måste bli klassmedvetna och på allvar inse behovet av kommunism. Annars kommer den sociala utvecklingen fortsätta vara stagnerad, såsom situationen är idag. Vi kunde i början av 1900-talet se att arbetarrörelsen tillkämpade sig bättre villkor här i samhället. Dessvärre stannade man upp på halva vägen och tog aldrig steget att införa kommunism och liksom avsluta hela jobbet man genomförde för att införa bättre villkor. Nu är det dags för oss att ta det sista steget. Vårt arbete för att bygga det goda samhället måste avslutas snart. Vi behöver kommunismen.
[1]Vladimir Lenin skrev i sitt verk ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” från 1917 om begreppen socialchauvinist och socialpacifist att detta innebär personer som är socialister i ord, men chauvinister, respektive pacifister i handling. Vidare myntades ordet socialfascist (antagligen av Grigorij Zinoviev eller Ernst Thälmann, men som accepterades som teori av Stalin) med inspiration av detta.
[2]"Intervju med tre korrespondenter från Centrala nyhetsbyrån samt tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao" (16 september 1939), Valda verk, bd II., sida 262
tisdag 26 februari 2008
Monarkins vansinne genom historien
När man låter maktpositioner ärvas istället för att tillsättas genom folkliga val så kan saker och ting ibland bli på ett lite annat sätt än vad man skulle kunna önska sig. Otaliga är exemplen på vilket vansinne det monarkiska arvssystemet har lett till. Detta är såklart ett större bekymmer där monarkerna är envåldshärskare och inte enbart har formella titlar. Ju större makt monarkerna har, desto större skada skapar monarkin. Detta är tänkt att bli en liten resumé över vad monarkin har inneburit för vår värld under historiens gång.
Under det förra årtusendet ägnade man sig mycket åt incest inom de kungliga släkterna. Det är biologiskt bevisat att incest och inavel skapar sjuka och svaga människor. Ett väldigt slående exempel på detta inom den europeiska monarkin är släkten Habsburg. Låt oss nu ta en liten titt på dess spanska gren. I hundratals år hade kusiner fått barn med varandra (allt för att behålla makten inom den egna släkten och inte riskera att förlora någon makt genom giftermål) och särskilt populärt var det att gifta sig med sina syskonbarn.
1661 föddes den spanske prinsen Carlos. Hans far var morbror till hans mor och hon var således sin makes systerdotter. Detta innebar att Carlos’ faster och mormor var samma person och han härstammade från en och samma person i 14 olika släktled. Detta blev inte helt lyckat. Prinsen var (likt alla sina släktingar i mer eller mindre varierande grad) fysiskt och psykiskt skadad som följd av denna inavel. Han föddes med sådant underbett att han inte kunde tugga (ett släktdrag inom Habsburgsläkten, skapad av inavel), hans tunga var så deformerad att han inte kunde göra sig förstådd när han talade, han dreglade frekvent och han var gravt mentalt efterbliven. Kanske inte så uppseendeväckande i sig. Det som gör hela grejen allvarlig är att denne man senare blev envåldshärskare över en av världens mäktigaste nationer, detta enbart för att han föddes in i den rollen.
Det finns mängder av exempel likt detta. Det visar på att ett system där maktpositioner eller poster som offentliga personer går i arv inte är vettigt. Då har vi i alla fall gjort ett klargörande. Genom att tillsätta maktpositioner genom demokratiska val så undkommer man detta. Då får man lämpliga personer istället för en Carlos II av Spanien
Nuförtiden håller inte längre Europas kungasläkter inavel som ett av sina högsta intressen och positionen av att vara kung eller regerande drottning är i många av Europas länder inte längre detsamma som det var på Carlos II:s tid. Man har alltså flyttat över mycket av makten till dessa personer, som ärver sina positioner på grund av familjetillhörighet, till personer som är folkvalda (nåväl) istället. Däremot finns det många monarkier kvar i världen, så det är lite som att man har stannat på halva vägen. Det är som att man gjorde halva jobbet (med att demokratisera maktpositionerna), men att man gjorde halt innan arbetet var färdigt.
Vissa länder sitter fortfarande fast i den situationen som jag beskrev här ovan. Det rör sig då om länder som exempelvis Saudiarabien och Brunei. Där finns det såklart oerhört mycket att göra. Här i länder såsom Sverige har en del av arbetet redan genomförts. Kungen har mest en formell makt, men ändock en makt. Där ligger själva kontroversen. Att påstå att kungen vore helt maktlös i sin position är helt falskt. Även om vissa verkligen hävdar det, så vet alla innerst inne att en kungaposition alltid innebär makt (i olika hög grad, givetvis, men ändå).
Jag kan formulera mig såhär att: om Sveriges kung skulle skriva en artikel så har han (genom sin position) alla möjligheter i världen att få med den i landets nyhetsmedier. Han har alltså genom sin position ett unikt inflytande över media. Varje nyår håller kungen även tal i radio. Där har han en kanal för att uttrycka sina åsikter. Detta är förbehållet kungen. En vanlig Svensson har inte denna möjlighet, att få uttrycka sina åsikter inför alla Sveriges radiolyssnare på nyårsafton. Kungen har exempelvis förstahandsrätt till information från regeringen. Kungen kan sammankalla en så kallad ”konselj” (möte med regeringen med kungen som ordförande) när han vill bli underrättad av vad som händer i landet. Finns det någon annan här i landet som kan få personliga möten med regeringen så fort man ber det? Alla vet svaret på den frågan.
Kungen har alltså en massa fördelar här i samhället enbart i egenskap av att han är kung. Denna position har han ärvt. Att kungen inte är straffbar, alltså att han kan begå brott utan att någonsin bli dömd för det, det är någonting ökänt, så det behöver nog inte vidare kommenteras. Kungen är omöjlig att straffa, enbart för att han är kung. Är detta demokrati och rättvisa? Varför är det egentligen såhär? Finns det någon som helst anledning till att det ska vara såhär eller några argument som kan försvara detta? Nej, det finns det givetvis inte. Varför har vi då kvar monarkin?
Vi befinner oss alltså fortfarande i ett läge där en maktposition ges till en person enbart för att han eller hon har de föräldrar han/hon har. Saker är inte längre helt som de var när Carlos II var verksam, men heller inte så långt därifrån. Vi lider fortfarande av kvarlevorna sen den tiden. Som sagt så känns det som att vi stannade på halva vägen. Vi bara omvandlade monarkin litegrann, men gjorde oss aldrig av med den helt. Man genomförde vissa reformer i demokratisk riktning, men någon demokrati har fortfarande inte införts. När ska det ske? När kommer arbetet för demokrati att avslutas, när kommer vi ta det sista steget och avsluta vår uppgift? Det återstår att se.
Enbart arbetarklassens egen kamp kan ge oss det kommunistiska samhälle vi så länge har väntat på. Utan arbetarklassens autonoma kamp kommer vi ingen vart. Det är alltså på sin tid att arbetarklassen gör slag i saken och ordnar upp situationen. Klasskampen måste förstärkas fram tills den når sin kulmen och vi slutligen kastar allt det gamla och reaktionära överbord.
Under det förra årtusendet ägnade man sig mycket åt incest inom de kungliga släkterna. Det är biologiskt bevisat att incest och inavel skapar sjuka och svaga människor. Ett väldigt slående exempel på detta inom den europeiska monarkin är släkten Habsburg. Låt oss nu ta en liten titt på dess spanska gren. I hundratals år hade kusiner fått barn med varandra (allt för att behålla makten inom den egna släkten och inte riskera att förlora någon makt genom giftermål) och särskilt populärt var det att gifta sig med sina syskonbarn.
1661 föddes den spanske prinsen Carlos. Hans far var morbror till hans mor och hon var således sin makes systerdotter. Detta innebar att Carlos’ faster och mormor var samma person och han härstammade från en och samma person i 14 olika släktled. Detta blev inte helt lyckat. Prinsen var (likt alla sina släktingar i mer eller mindre varierande grad) fysiskt och psykiskt skadad som följd av denna inavel. Han föddes med sådant underbett att han inte kunde tugga (ett släktdrag inom Habsburgsläkten, skapad av inavel), hans tunga var så deformerad att han inte kunde göra sig förstådd när han talade, han dreglade frekvent och han var gravt mentalt efterbliven. Kanske inte så uppseendeväckande i sig. Det som gör hela grejen allvarlig är att denne man senare blev envåldshärskare över en av världens mäktigaste nationer, detta enbart för att han föddes in i den rollen.
Det finns mängder av exempel likt detta. Det visar på att ett system där maktpositioner eller poster som offentliga personer går i arv inte är vettigt. Då har vi i alla fall gjort ett klargörande. Genom att tillsätta maktpositioner genom demokratiska val så undkommer man detta. Då får man lämpliga personer istället för en Carlos II av Spanien
Nuförtiden håller inte längre Europas kungasläkter inavel som ett av sina högsta intressen och positionen av att vara kung eller regerande drottning är i många av Europas länder inte längre detsamma som det var på Carlos II:s tid. Man har alltså flyttat över mycket av makten till dessa personer, som ärver sina positioner på grund av familjetillhörighet, till personer som är folkvalda (nåväl) istället. Däremot finns det många monarkier kvar i världen, så det är lite som att man har stannat på halva vägen. Det är som att man gjorde halva jobbet (med att demokratisera maktpositionerna), men att man gjorde halt innan arbetet var färdigt.
Vissa länder sitter fortfarande fast i den situationen som jag beskrev här ovan. Det rör sig då om länder som exempelvis Saudiarabien och Brunei. Där finns det såklart oerhört mycket att göra. Här i länder såsom Sverige har en del av arbetet redan genomförts. Kungen har mest en formell makt, men ändock en makt. Där ligger själva kontroversen. Att påstå att kungen vore helt maktlös i sin position är helt falskt. Även om vissa verkligen hävdar det, så vet alla innerst inne att en kungaposition alltid innebär makt (i olika hög grad, givetvis, men ändå).
Jag kan formulera mig såhär att: om Sveriges kung skulle skriva en artikel så har han (genom sin position) alla möjligheter i världen att få med den i landets nyhetsmedier. Han har alltså genom sin position ett unikt inflytande över media. Varje nyår håller kungen även tal i radio. Där har han en kanal för att uttrycka sina åsikter. Detta är förbehållet kungen. En vanlig Svensson har inte denna möjlighet, att få uttrycka sina åsikter inför alla Sveriges radiolyssnare på nyårsafton. Kungen har exempelvis förstahandsrätt till information från regeringen. Kungen kan sammankalla en så kallad ”konselj” (möte med regeringen med kungen som ordförande) när han vill bli underrättad av vad som händer i landet. Finns det någon annan här i landet som kan få personliga möten med regeringen så fort man ber det? Alla vet svaret på den frågan.
Kungen har alltså en massa fördelar här i samhället enbart i egenskap av att han är kung. Denna position har han ärvt. Att kungen inte är straffbar, alltså att han kan begå brott utan att någonsin bli dömd för det, det är någonting ökänt, så det behöver nog inte vidare kommenteras. Kungen är omöjlig att straffa, enbart för att han är kung. Är detta demokrati och rättvisa? Varför är det egentligen såhär? Finns det någon som helst anledning till att det ska vara såhär eller några argument som kan försvara detta? Nej, det finns det givetvis inte. Varför har vi då kvar monarkin?
Vi befinner oss alltså fortfarande i ett läge där en maktposition ges till en person enbart för att han eller hon har de föräldrar han/hon har. Saker är inte längre helt som de var när Carlos II var verksam, men heller inte så långt därifrån. Vi lider fortfarande av kvarlevorna sen den tiden. Som sagt så känns det som att vi stannade på halva vägen. Vi bara omvandlade monarkin litegrann, men gjorde oss aldrig av med den helt. Man genomförde vissa reformer i demokratisk riktning, men någon demokrati har fortfarande inte införts. När ska det ske? När kommer arbetet för demokrati att avslutas, när kommer vi ta det sista steget och avsluta vår uppgift? Det återstår att se.
Enbart arbetarklassens egen kamp kan ge oss det kommunistiska samhälle vi så länge har väntat på. Utan arbetarklassens autonoma kamp kommer vi ingen vart. Det är alltså på sin tid att arbetarklassen gör slag i saken och ordnar upp situationen. Klasskampen måste förstärkas fram tills den når sin kulmen och vi slutligen kastar allt det gamla och reaktionära överbord.
måndag 25 februari 2008
Kamp mot organisationsegoismen!
Motion till Ung Vänsters kongress i mars, 2008
Denna motion gäller att stryka både avsnittet ”Allianser” i förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan och avsnittet ”Att samarbeta med andra” i förbundsstyrelsens förslag till strategidokument. Det berör alltså både verksamhetsplanen och strategidokumentet, så ni får väl välja själva vart i kongresshandlingarna ni vill lägga det. Ni löser det säkert, men nu till själva motiveringen…
I avsnittet ”Allianser” står det att ”vi är Sveriges enda revolutionära feministiska och socialistiska förbund”. Det stämmer inte. Det finns ett flertal andra sådana. Detta avsnitt börjar med denna fabricerade lögn och sedan följer hela avsnittet den linjen; att försöka få Ung Vänster att framstå som något det inte är och glorifiera den egna organisationen och ställa den över andra, på ett vis som bara kommer ge oss bekymmer när det gäller framtida samarbeten med andra. Denna uppblåsthet kan inte gynna oss, utan enbart sätta krokben för vår rörelse.
Att kalla den övriga vänstern för ”sektvänster” gynnar ingen. Detta är enbart att ta borgarnas ord i sin mun och det finns ingen anledning till. Man kallar vissa delar av vänstern för ”radikalistiska”. Radikalismen är ett uttryck som myntades(?) av Lenin i dennes bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, en bok som i själva verket bara är ett enda långt försvar av klassamarbete och samarbete med borgerliga rörelser och partier. Det som brukar kallas för ”radikalism” är i själva verket inget annat än att motsätta sig praktiken av klassamarbete. Detta är bara ett klargörande, ett klargörande om att radikalism i själva verket inte är någonting dåligt.
Denna motion behandlar också avsnittet ”Att samarbeta med andra” i förbundsstyrelsens förslag till strategidokument. Där säger man att vänstersekter försöker rikta en så hård retorik som möjligt mot borgarstyret och att det istället gäller att mobilisera så stora delar av arbetarklassen som möjligt. Om detta att ”mobilisera så många som möjligt” sker på bekostnad av att tulla på den socialistiska ideologin är det ingenting värt. Då förvandlas allting enbart till populism. Populism är att sälja ut sin politik. Vad majoriteten tycks vara anhängare av är naturligtvis inte alltid det som är rätt. I förra valet fick de borgerliga partierna majoritet. Betyder det då att vi ska ta över deras politik enbart för att ”mobilisera så många som möjligt”? Självklart inte!
Majoriteten kan mycket väl ha fel ibland. Man ska inte anpassa politiken till vad majoriteten tycker. Det viktigaste är att stå fast vid den socialistiska politiken och därför är en så ”hård retorik som möjligt” ingenting dåligt, utan i själva verket enbart någonting bra och eftersträvansvärt.
Överhuvudtaget allt prat om ”sektvänster” och ”sektbeteende” är vad som i själva verket är ett sektbeteende. Att avfärda hela den övriga vänstern som ”sekter” är att bete sig på ett sekteristiskt vis; att avfärda hela den övriga vänstern på detta vis och liksom enbart sluta sig inom den egna organisationen och motsätta sig samarbeten med andra. Det enda som kan dra oss ur denna sekterism är att istället vända oss utåt och verkligen söka samarbeten med de rörelser som i förslaget till strategidokument betecknas som ”sektvänster”.
Eftersom dessa bägge avsnitt bara skadar vår möjlighet till samarbeten med andra rörelser, misskrediterar andra rörelser, utger Ung Vänster för vad det inte är och är någon sorts försök att blåsa upp Ung Vänster som en ballong, så måste de strykas. Det gynnar oss enbart.
Denna motion gäller att stryka både avsnittet ”Allianser” i förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan och avsnittet ”Att samarbeta med andra” i förbundsstyrelsens förslag till strategidokument. Det berör alltså både verksamhetsplanen och strategidokumentet, så ni får väl välja själva vart i kongresshandlingarna ni vill lägga det. Ni löser det säkert, men nu till själva motiveringen…
I avsnittet ”Allianser” står det att ”vi är Sveriges enda revolutionära feministiska och socialistiska förbund”. Det stämmer inte. Det finns ett flertal andra sådana. Detta avsnitt börjar med denna fabricerade lögn och sedan följer hela avsnittet den linjen; att försöka få Ung Vänster att framstå som något det inte är och glorifiera den egna organisationen och ställa den över andra, på ett vis som bara kommer ge oss bekymmer när det gäller framtida samarbeten med andra. Denna uppblåsthet kan inte gynna oss, utan enbart sätta krokben för vår rörelse.
Att kalla den övriga vänstern för ”sektvänster” gynnar ingen. Detta är enbart att ta borgarnas ord i sin mun och det finns ingen anledning till. Man kallar vissa delar av vänstern för ”radikalistiska”. Radikalismen är ett uttryck som myntades(?) av Lenin i dennes bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, en bok som i själva verket bara är ett enda långt försvar av klassamarbete och samarbete med borgerliga rörelser och partier. Det som brukar kallas för ”radikalism” är i själva verket inget annat än att motsätta sig praktiken av klassamarbete. Detta är bara ett klargörande, ett klargörande om att radikalism i själva verket inte är någonting dåligt.
Denna motion behandlar också avsnittet ”Att samarbeta med andra” i förbundsstyrelsens förslag till strategidokument. Där säger man att vänstersekter försöker rikta en så hård retorik som möjligt mot borgarstyret och att det istället gäller att mobilisera så stora delar av arbetarklassen som möjligt. Om detta att ”mobilisera så många som möjligt” sker på bekostnad av att tulla på den socialistiska ideologin är det ingenting värt. Då förvandlas allting enbart till populism. Populism är att sälja ut sin politik. Vad majoriteten tycks vara anhängare av är naturligtvis inte alltid det som är rätt. I förra valet fick de borgerliga partierna majoritet. Betyder det då att vi ska ta över deras politik enbart för att ”mobilisera så många som möjligt”? Självklart inte!
Majoriteten kan mycket väl ha fel ibland. Man ska inte anpassa politiken till vad majoriteten tycker. Det viktigaste är att stå fast vid den socialistiska politiken och därför är en så ”hård retorik som möjligt” ingenting dåligt, utan i själva verket enbart någonting bra och eftersträvansvärt.
Överhuvudtaget allt prat om ”sektvänster” och ”sektbeteende” är vad som i själva verket är ett sektbeteende. Att avfärda hela den övriga vänstern som ”sekter” är att bete sig på ett sekteristiskt vis; att avfärda hela den övriga vänstern på detta vis och liksom enbart sluta sig inom den egna organisationen och motsätta sig samarbeten med andra. Det enda som kan dra oss ur denna sekterism är att istället vända oss utåt och verkligen söka samarbeten med de rörelser som i förslaget till strategidokument betecknas som ”sektvänster”.
Eftersom dessa bägge avsnitt bara skadar vår möjlighet till samarbeten med andra rörelser, misskrediterar andra rörelser, utger Ung Vänster för vad det inte är och är någon sorts försök att blåsa upp Ung Vänster som en ballong, så måste de strykas. Det gynnar oss enbart.
söndag 24 februari 2008
Kamp mot centralism och maktmissbruk!
Motion till Ung Vänsters kongress i mars, 2008
Avsnittet ”Ett starkare förbund kräver stärkta styrelser” i förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan förordar ett centralistiskt och hierarkiskt förbund. En organisation som innehåller styrelser och dylika ”ledande skikt” kan aldrig ha en progressiv roll i kampen för socialismen, då socialism enbart kan existera under fullkomligt decentraliserade och frihetliga former, utan alla former av ledningar eller grupper av personer som bestämmer över andra.
Istället är det viktigt att allt i vårt förbund styrs från gräsrotsnivå och att man tar varje tillfälle i akt att uppmuntra spontana aktioner, istället för att olika styrelser ska bestämma över hur verksamheten ska skötas. Arbetarklassens befrielse kan enbart uppkomma genom arbetarklassens självständiga, autonoma och spontana kamp. Arbetarklassens kamp måste vara spontan och kan aldrig föras utefter några förutbestämda riktlinjer, för i sådant fall är kampen inte längre arbetarklassens, utan istället någon annans (exempelvis en enskild organisations).
I stycke fem i det avsnitt vi skriver om så står det att Ung Vänster har större problem med att behålla gamla ledamöter i styrelserna än att få in nya. Detta kan aldrig vara ett problem. Om man nu ens ska ha styrelser överhuvudtaget (vilket vore det allra bästa att inte ha) så måste man åtminstone se till att växla ledamöterna i dessa styrelser så mycket det bara är möjligt.
Ett stort problem i Ung Vänster är att ledamöter i olika styrelser legitimerar sina positioner med att de ”har erfarenhet” och man försöker bekämpa alla försök till förnyelse och utbytta ledamöter. Detta kan jämföras med företagens motvilja gentemot könskvoteringar i styrelserna. Man säger att enbart männen ”har erfarenhet” och vill därför inte välja in kvinnor. Självklart är det inte erfarenhet och kompetens som ett styrelsejobb handlar om. Vem som helst kan sköta detta jobb och det är den inställningen vi måste börja verka efter i fortsättningen, både i Ung Vänster och i samhället i stort.
Prat om erfarenhet och kompetens är alltid någonting som används av folk som vill legitimera den makt de redan har för en rädsla att bli utbytta. Detta är en mycket dålig tendens. Genom detta försöker man även inbilla folk om att enbart vissa är lämpade för dessa uppdrag och att dessa människor på något vis skulle ”stå över” andra, sådana som man avfärdar som ”olämpliga” och säger att de inte klarar av dessa uppdrag. Det är viktigt att så många personer som överhuvudtaget är möjligt ska få sitta på olika förtroendeposter i förbundet och att cirkulationen på dessa poster är så omfattande som möjligt så att verkligen alla får komma in i rörelsens verksamhet på ”administrativ” nivå. Det handlar om deltagande demokrati.
Den vänsterkommunistiske teoretikern Amedeo Bordiga talade om ”organisk centralism”, vilket innebär att alla medlemmar i en rörelse ska delta aktivt. Om man låter alla förbundets medlemmar få sitta på förtroendeposter så aktiverar man dem helt klart. Detta höjer organisationens interndemokrati med flera steg; att tillämpa den organiska centralismens metod.
Summa summarum: det allra bästa vore att ha ett förbund helt utan styrelser, där alla medlemmar är styrelser, där hela förbundet är en enda slags styrelse och ingen har någon mer bestämmanderätt än någon annan: helt enkelt ultrademokrati. Om man ändå ska ha någon form av styrelsebaserad verksamhet så måste man tillämpa den organiska centralismen. Som sagt: ett förbund helt utan alla former av styrelse vore det allra bästa och mest demokratiska.
Avsnittet ”Ett starkare förbund kräver stärkta styrelser” i förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan förordar ett centralistiskt och hierarkiskt förbund. En organisation som innehåller styrelser och dylika ”ledande skikt” kan aldrig ha en progressiv roll i kampen för socialismen, då socialism enbart kan existera under fullkomligt decentraliserade och frihetliga former, utan alla former av ledningar eller grupper av personer som bestämmer över andra.
Istället är det viktigt att allt i vårt förbund styrs från gräsrotsnivå och att man tar varje tillfälle i akt att uppmuntra spontana aktioner, istället för att olika styrelser ska bestämma över hur verksamheten ska skötas. Arbetarklassens befrielse kan enbart uppkomma genom arbetarklassens självständiga, autonoma och spontana kamp. Arbetarklassens kamp måste vara spontan och kan aldrig föras utefter några förutbestämda riktlinjer, för i sådant fall är kampen inte längre arbetarklassens, utan istället någon annans (exempelvis en enskild organisations).
I stycke fem i det avsnitt vi skriver om så står det att Ung Vänster har större problem med att behålla gamla ledamöter i styrelserna än att få in nya. Detta kan aldrig vara ett problem. Om man nu ens ska ha styrelser överhuvudtaget (vilket vore det allra bästa att inte ha) så måste man åtminstone se till att växla ledamöterna i dessa styrelser så mycket det bara är möjligt.
Ett stort problem i Ung Vänster är att ledamöter i olika styrelser legitimerar sina positioner med att de ”har erfarenhet” och man försöker bekämpa alla försök till förnyelse och utbytta ledamöter. Detta kan jämföras med företagens motvilja gentemot könskvoteringar i styrelserna. Man säger att enbart männen ”har erfarenhet” och vill därför inte välja in kvinnor. Självklart är det inte erfarenhet och kompetens som ett styrelsejobb handlar om. Vem som helst kan sköta detta jobb och det är den inställningen vi måste börja verka efter i fortsättningen, både i Ung Vänster och i samhället i stort.
Prat om erfarenhet och kompetens är alltid någonting som används av folk som vill legitimera den makt de redan har för en rädsla att bli utbytta. Detta är en mycket dålig tendens. Genom detta försöker man även inbilla folk om att enbart vissa är lämpade för dessa uppdrag och att dessa människor på något vis skulle ”stå över” andra, sådana som man avfärdar som ”olämpliga” och säger att de inte klarar av dessa uppdrag. Det är viktigt att så många personer som överhuvudtaget är möjligt ska få sitta på olika förtroendeposter i förbundet och att cirkulationen på dessa poster är så omfattande som möjligt så att verkligen alla får komma in i rörelsens verksamhet på ”administrativ” nivå. Det handlar om deltagande demokrati.
Den vänsterkommunistiske teoretikern Amedeo Bordiga talade om ”organisk centralism”, vilket innebär att alla medlemmar i en rörelse ska delta aktivt. Om man låter alla förbundets medlemmar få sitta på förtroendeposter så aktiverar man dem helt klart. Detta höjer organisationens interndemokrati med flera steg; att tillämpa den organiska centralismens metod.
Summa summarum: det allra bästa vore att ha ett förbund helt utan styrelser, där alla medlemmar är styrelser, där hela förbundet är en enda slags styrelse och ingen har någon mer bestämmanderätt än någon annan: helt enkelt ultrademokrati. Om man ändå ska ha någon form av styrelsebaserad verksamhet så måste man tillämpa den organiska centralismen. Som sagt: ett förbund helt utan alla former av styrelse vore det allra bästa och mest demokratiska.
lördag 23 februari 2008
Kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen
Internationella Kommunistiska Strömningen är den svenska avdelningen av den kommunistiska internationalen ICC, International Communist Current, och bildades 1975. Den svenska avdelningen ger ut tidningen Internationell Revolution sedan 1980, vilken kommer ut fem gånger om året, och även ytterligare en tidning av mer ”fördjupad” karaktär som heter Internationalistisk Journal och kommer ut ungefär en gång årligen. Gruppen är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.
IKS skriver i ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs. rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för) eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag inte förstå och därför betecknar jag dem helt enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’ politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras idéer är värda all kritik, för de är helt enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé. Först och främst säger IKS att ”officiella anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt. Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’ påstående att anarkisterna på något sätt går hand i hand med kapitalet är inte på något sätt hållbart.
De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta.
Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %.
Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.
IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”
Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.
IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.
Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.
IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.
[1]Bordigismen kommer av de teorier som den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga (1889-1970) hade. Han var ledare för Italiens Kommunistiska Parti till en början, men rensades tillsammans med sina anhängare ut från partiet av stalinisterna som senare tog över. Bordigismen är i princip en synonym med vänsterkommunism. Därför kommer jag använda begreppet frekvent, i viss mån även som skällsord.
IKS skriver i ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs. rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för) eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag inte förstå och därför betecknar jag dem helt enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’ politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras idéer är värda all kritik, för de är helt enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé. Först och främst säger IKS att ”officiella anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt. Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’ påstående att anarkisterna på något sätt går hand i hand med kapitalet är inte på något sätt hållbart.
De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta.
Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %.
Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.
IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”
Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.
IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.
Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.
IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.
[1]Bordigismen kommer av de teorier som den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga (1889-1970) hade. Han var ledare för Italiens Kommunistiska Parti till en början, men rensades tillsammans med sina anhängare ut från partiet av stalinisterna som senare tog över. Bordigismen är i princip en synonym med vänsterkommunism. Därför kommer jag använda begreppet frekvent, i viss mån även som skällsord.
fredag 22 februari 2008
Organisationsdemokrati och - taktik
Leninister talar ofta om så kallad ”demokratisk centralism”. Detta är ett system för organisationsdemokrati som höjer ett bygge av hierarkiska strukturer och byråkrati upp till skyarna. Leninistiska rörelser ser sig själva som avantgarden, organisationer som anser att de måste gå före och visa vägen. Vad vi i själva verket behöver är arbetarklassens ständiga deltagande, ett aktiverande av klassen som helhet, inte att en grupp av aktivister försöker föra arbetarklassens kamp utan dess eget deltagande.
Just anti-aktivismen behandlas i en artikel av J. Kellstadt i riff-raff nummer sju.[1] I samma utgåva av riff-raff har även Leo Björk från deras redaktion skrivit om detta med organisationsdemokrati. Leo Björk nämner ett alternativ till den demokratiska centralismen, ett alternativ till dess avantgardistiska hållning. Björk tar upp en tanke från den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga, något som vi kan kalla ”organisk centralism”. Detta är ingen centralism i den mening leninister lägger i begreppet.
Martin Hall och Sebastian Ström skriver i en motion till Ung Vänsters 44:e kongress om vikten av att en organisation ska drivas från gräsrotsnivå, att folk måste aktiveras in i organisationen, att den metod Ung Vänster har av att värva folk som medlemmar, men sedan nedlåter sig att verka för att aktivera dessa, inte är framgångsrik.[2]
Att verka för att aktivera människor är inte detsamma som aktivism. Aktivism är när man ser sig som någonting som står ovan massan, att man är någon sorts expert på arbetet att förändra samhället. Det är en dålig tendens, den andas elitism. Bordigas teori om organisk centralism, som även Hall och Ström förordar i sin text, innebär att man ska verka för att öka medlemmars deltagande i en organisation, att det enbart är genom ett fullskaligt deltagande bland en organisations medlemmar som man kan få en organisationsdemokrati värd namnet.
Organisationen Ung Vänster är ett lysande exempel på dålig organisationsdemokrati. Man säger sig ha 10 000-15 000 medlemmar, men i själva verket kanske en tiondel av dessa är delaktiga på något vis i verksamheten. Man kan se en tydlig separation mellan de som deltar och de som inte gör det. De som inte deltar är andra klassens medlemmar. Det finns en slags ”aktivistklass” och en klass av passiva. Det viktiga för en organisation är att aktivera de passiva.
I systemet av demokratisk centralism är åsiktsmässig enhet inom en organisation upphöjt till lag. Någonting som kan tänkas hota ”enheten” är bannlyst och kan leda till uteslutningar av medlemmar, medlemmar kan anklagas för fraktionism m.m. Ett sådant agerande tar död på alla former av meningsdiskussioner inom den aktuella organisationen, vilket är bakåtsträvande och hindrar en progressiv utveckling.
Den organiska centralismen bygger på ett aktivt deltagande av alla en organisations medlemmar. På så vis får man inte två olika skikt av medlemmar, där det ena skiktet är aktivister och det andra är passiva, eller exempelvis en uppdelning där vissa medlemmar uteslutande ägnar sig åt teori och de övriga ägnar sig åt uteslutande praktik. Samtliga medlemmar måste delta på alla plan. Enbart då kan man få en ordentlig inblick i organisationen, om man deltar i alla dess former av verksamhet.
När sedan i framtiden den beslutande makten över samhället kommer ligga hos arbetarråden, är det viktigt att alla har ordentlig inblick i rådets arbete. Det har en rent demokratisk aspekt. Om vissa personer står utanför denna inblick är det en bristande demokrati. Om man inte har insyn i verksamheten har man bristande underlag för att rösta i omröstningar och så. Det är viktigt att alla har samma inblick och samma underlag för att basera sina beslut på. Om någon inte känner till alla omständigheter kring en fråga, så har denna person inte samma underlag att basera sina ställningstaganden på och då gäller alltså inte samma villkor för alla.
I arbetarråden, de beslutande organen i samhället i framtiden, måste samma villkor gälla för alla medlemmar. Enbart när samma villkor råder kan fullskalig demokrati vara möjlig. Verksamheten kräver ett deltagande för alla. Om inte alla deltar blir det ett elitstyre, där beslut fattas av enbart vissa, en slags elit. Beslut måste fattas i samförstånd med alla medlemmar. Alla måste delta i diskussionerna som leder fram till ett beslut, alla måste säga sin åsikt, alla måste delta i omröstningarna. Om det inte är så, kommer inte de beslut man fattar att återspegla kollektivets åsikter fullt ut.
Arbetarråden är proletariatets organisationer, organisationer där alla är med. Därför har de rätt att uttala sig för hela arbetarklassen. I dagsläget finns inga sådana organisationer. Det finns däremot någonting som kallas för arbetarrörelsen. Denna består av socialistiska partier och föreningar. Inga av dessa kan uttala sig i arbetarklassen, eftersom de långt ifrån har den formen av representation. Enbart en ytterst marginaliserad del av arbetarna är anslutna till dessa rörelser.
En organisation kan ha en roll i att föra opinionsbildning och ägna sig åt propagandaspridning. Detta ska inte nödvändigtvis betraktas som någon form av aktivism. Aktivism (och avantgardism) är när en organisation ingriper i klasskampen, inte låter arbetarna sköta denna själva. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Detta är en princip man inte får modifiera, utan den gäller alltjämt.
En organisation kan däremot som sagt ha ett syfte vad gäller att sprida propaganda. Det måste då handla om att framförallt finnas ute på arbetsplatserna. Organisationens verksamhet måste bedrivas på arbetarklassens egen arena, där arbetarklassen befinner sig. Det kan röra sig om att dela ut rådistiska flygblad på industrier av olika slag i syfte att väcka en initiativkraft hos arbetarna själva.
Man får inte på något vis försöka utföra arbetarnas revolutionära uppgifter åt dem. Om man inte kan se några revolutionära tendenser hos arbetarklassen får man ägna sig åt propagandaspridning för att frammana dessa tendenser, men vad man som en socialistisk organisation inte får göra är att försöka dra igång en revolution på egen hand. Revolutionen är omöjlig utan deltagande från hela arbetarklassen.
Att försöka initiera revolutionära idéer hos arbetarna är inte aktivism. Aktivism är enbart när man försöker leda arbetarna, man tror att man är något förmer för att man antar att man har insett någonting som inte arbetarklassen har insett, man har insett behovet av en revolution och socialistisk samhällsomvandling.
Klasskamp handlar inte om att få människor att ansluta sig till en organisation (i framtiden kommer samhället styras av klassorganisationer i form av arbetarråd, men så är inte situationen idag), man ska alltså inte göra arbetarna till ett med organisationen, utan man ska göra arbetarnas idéer till ett med organisationens idéer. Klasskampsverksamhet, i den mån den kan drivas av en organisation, handlar om att få människor att känna ett behov av en revolutionärt-socialistisk samhällsomvandling, inte att organisera dem i förbund och partier av olika slag.
[1]Tidskriften riff-raff, nummer sju, Stockholm, 2005
[2]Motionen ”Kamp mot centralism och maktmissbruk” till Ung Vänsters 44:e kongress, 2008
Just anti-aktivismen behandlas i en artikel av J. Kellstadt i riff-raff nummer sju.[1] I samma utgåva av riff-raff har även Leo Björk från deras redaktion skrivit om detta med organisationsdemokrati. Leo Björk nämner ett alternativ till den demokratiska centralismen, ett alternativ till dess avantgardistiska hållning. Björk tar upp en tanke från den italienske vänsterkommunisten Amedeo Bordiga, något som vi kan kalla ”organisk centralism”. Detta är ingen centralism i den mening leninister lägger i begreppet.
Martin Hall och Sebastian Ström skriver i en motion till Ung Vänsters 44:e kongress om vikten av att en organisation ska drivas från gräsrotsnivå, att folk måste aktiveras in i organisationen, att den metod Ung Vänster har av att värva folk som medlemmar, men sedan nedlåter sig att verka för att aktivera dessa, inte är framgångsrik.[2]
Att verka för att aktivera människor är inte detsamma som aktivism. Aktivism är när man ser sig som någonting som står ovan massan, att man är någon sorts expert på arbetet att förändra samhället. Det är en dålig tendens, den andas elitism. Bordigas teori om organisk centralism, som även Hall och Ström förordar i sin text, innebär att man ska verka för att öka medlemmars deltagande i en organisation, att det enbart är genom ett fullskaligt deltagande bland en organisations medlemmar som man kan få en organisationsdemokrati värd namnet.
Organisationen Ung Vänster är ett lysande exempel på dålig organisationsdemokrati. Man säger sig ha 10 000-15 000 medlemmar, men i själva verket kanske en tiondel av dessa är delaktiga på något vis i verksamheten. Man kan se en tydlig separation mellan de som deltar och de som inte gör det. De som inte deltar är andra klassens medlemmar. Det finns en slags ”aktivistklass” och en klass av passiva. Det viktiga för en organisation är att aktivera de passiva.
I systemet av demokratisk centralism är åsiktsmässig enhet inom en organisation upphöjt till lag. Någonting som kan tänkas hota ”enheten” är bannlyst och kan leda till uteslutningar av medlemmar, medlemmar kan anklagas för fraktionism m.m. Ett sådant agerande tar död på alla former av meningsdiskussioner inom den aktuella organisationen, vilket är bakåtsträvande och hindrar en progressiv utveckling.
Den organiska centralismen bygger på ett aktivt deltagande av alla en organisations medlemmar. På så vis får man inte två olika skikt av medlemmar, där det ena skiktet är aktivister och det andra är passiva, eller exempelvis en uppdelning där vissa medlemmar uteslutande ägnar sig åt teori och de övriga ägnar sig åt uteslutande praktik. Samtliga medlemmar måste delta på alla plan. Enbart då kan man få en ordentlig inblick i organisationen, om man deltar i alla dess former av verksamhet.
När sedan i framtiden den beslutande makten över samhället kommer ligga hos arbetarråden, är det viktigt att alla har ordentlig inblick i rådets arbete. Det har en rent demokratisk aspekt. Om vissa personer står utanför denna inblick är det en bristande demokrati. Om man inte har insyn i verksamheten har man bristande underlag för att rösta i omröstningar och så. Det är viktigt att alla har samma inblick och samma underlag för att basera sina beslut på. Om någon inte känner till alla omständigheter kring en fråga, så har denna person inte samma underlag att basera sina ställningstaganden på och då gäller alltså inte samma villkor för alla.
I arbetarråden, de beslutande organen i samhället i framtiden, måste samma villkor gälla för alla medlemmar. Enbart när samma villkor råder kan fullskalig demokrati vara möjlig. Verksamheten kräver ett deltagande för alla. Om inte alla deltar blir det ett elitstyre, där beslut fattas av enbart vissa, en slags elit. Beslut måste fattas i samförstånd med alla medlemmar. Alla måste delta i diskussionerna som leder fram till ett beslut, alla måste säga sin åsikt, alla måste delta i omröstningarna. Om det inte är så, kommer inte de beslut man fattar att återspegla kollektivets åsikter fullt ut.
Arbetarråden är proletariatets organisationer, organisationer där alla är med. Därför har de rätt att uttala sig för hela arbetarklassen. I dagsläget finns inga sådana organisationer. Det finns däremot någonting som kallas för arbetarrörelsen. Denna består av socialistiska partier och föreningar. Inga av dessa kan uttala sig i arbetarklassen, eftersom de långt ifrån har den formen av representation. Enbart en ytterst marginaliserad del av arbetarna är anslutna till dessa rörelser.
En organisation kan ha en roll i att föra opinionsbildning och ägna sig åt propagandaspridning. Detta ska inte nödvändigtvis betraktas som någon form av aktivism. Aktivism (och avantgardism) är när en organisation ingriper i klasskampen, inte låter arbetarna sköta denna själva. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Detta är en princip man inte får modifiera, utan den gäller alltjämt.
En organisation kan däremot som sagt ha ett syfte vad gäller att sprida propaganda. Det måste då handla om att framförallt finnas ute på arbetsplatserna. Organisationens verksamhet måste bedrivas på arbetarklassens egen arena, där arbetarklassen befinner sig. Det kan röra sig om att dela ut rådistiska flygblad på industrier av olika slag i syfte att väcka en initiativkraft hos arbetarna själva.
Man får inte på något vis försöka utföra arbetarnas revolutionära uppgifter åt dem. Om man inte kan se några revolutionära tendenser hos arbetarklassen får man ägna sig åt propagandaspridning för att frammana dessa tendenser, men vad man som en socialistisk organisation inte får göra är att försöka dra igång en revolution på egen hand. Revolutionen är omöjlig utan deltagande från hela arbetarklassen.
Att försöka initiera revolutionära idéer hos arbetarna är inte aktivism. Aktivism är enbart när man försöker leda arbetarna, man tror att man är något förmer för att man antar att man har insett någonting som inte arbetarklassen har insett, man har insett behovet av en revolution och socialistisk samhällsomvandling.
Klasskamp handlar inte om att få människor att ansluta sig till en organisation (i framtiden kommer samhället styras av klassorganisationer i form av arbetarråd, men så är inte situationen idag), man ska alltså inte göra arbetarna till ett med organisationen, utan man ska göra arbetarnas idéer till ett med organisationens idéer. Klasskampsverksamhet, i den mån den kan drivas av en organisation, handlar om att få människor att känna ett behov av en revolutionärt-socialistisk samhällsomvandling, inte att organisera dem i förbund och partier av olika slag.
[1]Tidskriften riff-raff, nummer sju, Stockholm, 2005
[2]Motionen ”Kamp mot centralism och maktmissbruk” till Ung Vänsters 44:e kongress, 2008
lördag 16 februari 2008
Kritik av moralism och ”laglydighet”
”Moral är borgerligt”, som några kamrater till mig en gång sade. Det ligger förstås någonting i detta. Moralen är i mångt skapad av kapitalet för att hålla den arbetande klassen på mattan och för att kontrollera denna. Detta gäller framförallt i inställningen till lagen. Faktum är att dagens lag är borgarklassens lag, precis som hela vårt samhälle är borgarklassens samhälle. Ingenting i detta samhälle är till för oss arbetare och därför ska vi heller inte anpassa oss till varken samhälle eller lag. Då lagen är skapad av borgarklassen, för borgarklassen är det ingenting som vi arbetare egentligen har någon som helst anledning att följa.
Jag vill nu försöka exemplifiera saker och ting. Att stjäla är enligt svensk lag förbjudet. Dock skulle det vara eftersträvansvärt att modifiera detta lite. Någonting som skulle vara bättre än idag, då man drar alla stölder över en kant och avfärdar alla stölder som olagliga handlingar, vore om man avgjorde från situation till situation huruvida en stöld bör vara illegal eller inte.
Om en arbetare stjäl från en kapitalist straffas detta av domstolen som en stöld. Så borde det inte vara, utan i denna situation bör de bägge parternas respektive klasstillhörigheter spela in och göra hela handlingen laglig. Det skulle förstås fortfarande vara olagligt för en kapitalist att stjäla från en arbetare, för en arbetare att stjäla från en annan arbetare eller till och med eventuellt också för en kapitalist att stjäla från en annan kapitalist. Att stjäla från kapitalister skulle alltså, i ett bättre samhälle än dagens, vara lagligt och inte straffbart.
Kapitalister är kriminella enbart i sin egenskap av att vara kapitalister. Hur kan det då vara en olaglig gärning att ”stjäla” från dem? Att en arbetare ”stjäl” från kapitalist är egentligen inte en stöld, utan snarare så att man tar tillbaka någonting som egentligen är ens eget. Arbetarklassen har byggt upp kapitalets rikedom och vår ”stöld” av denna rikedom är alltså enbart detsamma som att vi tar tillbaka vad vi tidigare blivit bestulna på.
Faktum är att ”egendom är stöld”, som redan kamrat Proudhon en gång fastställde. Kapitalisterna har egendom. Det är just vad som gör dem till kapitalister. De har alltså gjort sig ansvariga till stöld, men vilka åtalar någonsin dem? Vilken del av den svenska lagen ser till så att kapitalisterna blir dömda för denna stöld? Det står ingenting om det i lagboken. Det är ett bevis för att lagen är skapad av kapitalet, för kapitalet. Att arbetare tar tillbaka den egendom som kapitalistklassen har bestulit dem på kan med andra ord aldrig vara en kriminell handling. Att ta tillbaka någonting som man egentligen äger bör ej vara kriminellt.
Det finns tydligen någon lag som säger att om man har blivit bestulen och sedan ser detta ting, eller, jag tar helt enkelt ett exempel: om någon har stulit min cykel och jag ser denna cykel på stan, så får jag inte ta tillbaka den, utan först måste jag anmäla den stulen och sedan kan jag kontakta polisen och rapportera att jag har funnit min stulna cykel, för att sedan vänta på att polisen ska komma till platsen och ta hand om cykeln och senare ge tillbaka den till mig. Det finns tydligen också någon sorts undantagsregel från detta, som verkar vara en kvarleva från en mycket gammal lag, och det är att om jag ser att cykeln (som vi nämnde i exemplet ovan) har tagits av en ”lösker man” så är det lagligt för mig att ta tillbaka cykeln utan att göra någon anmälan innan.[1]
Då väcks förstås några frågor. Vad/vem avgör huruvida en person är en lösker man eller ej och är kapitalisterna så kallade ”lösker män”? Nog är kapitalisterna skumma, alltid, kanske inte till utseendet, men helt klart till beteendet. Kapitalister brukar vanligtvis inte ha samma utseende som de personer som allmänheten betraktar som ”kriminella” och ”brottslingar”. Kapitalister brukar istället vara väldigt välvårdade till det yttre, men faktum kvarstår att dessa personer är grovt kriminella och är ansvariga för grova stölder och dessutom utnyttjande och förslavande av stora folklager.
[1]”Lösker man” är en synonym med ”tattare” eller lösdrivare, helt enkelt en person som ser ut att vara suspekt eller på något vis skum.
Jag vill nu försöka exemplifiera saker och ting. Att stjäla är enligt svensk lag förbjudet. Dock skulle det vara eftersträvansvärt att modifiera detta lite. Någonting som skulle vara bättre än idag, då man drar alla stölder över en kant och avfärdar alla stölder som olagliga handlingar, vore om man avgjorde från situation till situation huruvida en stöld bör vara illegal eller inte.
Om en arbetare stjäl från en kapitalist straffas detta av domstolen som en stöld. Så borde det inte vara, utan i denna situation bör de bägge parternas respektive klasstillhörigheter spela in och göra hela handlingen laglig. Det skulle förstås fortfarande vara olagligt för en kapitalist att stjäla från en arbetare, för en arbetare att stjäla från en annan arbetare eller till och med eventuellt också för en kapitalist att stjäla från en annan kapitalist. Att stjäla från kapitalister skulle alltså, i ett bättre samhälle än dagens, vara lagligt och inte straffbart.
Kapitalister är kriminella enbart i sin egenskap av att vara kapitalister. Hur kan det då vara en olaglig gärning att ”stjäla” från dem? Att en arbetare ”stjäl” från kapitalist är egentligen inte en stöld, utan snarare så att man tar tillbaka någonting som egentligen är ens eget. Arbetarklassen har byggt upp kapitalets rikedom och vår ”stöld” av denna rikedom är alltså enbart detsamma som att vi tar tillbaka vad vi tidigare blivit bestulna på.
Faktum är att ”egendom är stöld”, som redan kamrat Proudhon en gång fastställde. Kapitalisterna har egendom. Det är just vad som gör dem till kapitalister. De har alltså gjort sig ansvariga till stöld, men vilka åtalar någonsin dem? Vilken del av den svenska lagen ser till så att kapitalisterna blir dömda för denna stöld? Det står ingenting om det i lagboken. Det är ett bevis för att lagen är skapad av kapitalet, för kapitalet. Att arbetare tar tillbaka den egendom som kapitalistklassen har bestulit dem på kan med andra ord aldrig vara en kriminell handling. Att ta tillbaka någonting som man egentligen äger bör ej vara kriminellt.
Det finns tydligen någon lag som säger att om man har blivit bestulen och sedan ser detta ting, eller, jag tar helt enkelt ett exempel: om någon har stulit min cykel och jag ser denna cykel på stan, så får jag inte ta tillbaka den, utan först måste jag anmäla den stulen och sedan kan jag kontakta polisen och rapportera att jag har funnit min stulna cykel, för att sedan vänta på att polisen ska komma till platsen och ta hand om cykeln och senare ge tillbaka den till mig. Det finns tydligen också någon sorts undantagsregel från detta, som verkar vara en kvarleva från en mycket gammal lag, och det är att om jag ser att cykeln (som vi nämnde i exemplet ovan) har tagits av en ”lösker man” så är det lagligt för mig att ta tillbaka cykeln utan att göra någon anmälan innan.[1]
Då väcks förstås några frågor. Vad/vem avgör huruvida en person är en lösker man eller ej och är kapitalisterna så kallade ”lösker män”? Nog är kapitalisterna skumma, alltid, kanske inte till utseendet, men helt klart till beteendet. Kapitalister brukar vanligtvis inte ha samma utseende som de personer som allmänheten betraktar som ”kriminella” och ”brottslingar”. Kapitalister brukar istället vara väldigt välvårdade till det yttre, men faktum kvarstår att dessa personer är grovt kriminella och är ansvariga för grova stölder och dessutom utnyttjande och förslavande av stora folklager.
[1]”Lösker man” är en synonym med ”tattare” eller lösdrivare, helt enkelt en person som ser ut att vara suspekt eller på något vis skum.
fredag 15 februari 2008
Kritik av den kapitalistiska produktionen
Idag lever vi i ett samhälle där företagsägare styr våra liv. För att kunna överleva måste vi söka arbete i deras företag och löneslava åt dem. Vi bygger deras rikedomar genom vårt arbete. Vi är tvungna att sälja vår arbetskraft därför att såsom världen ser ut idag är varje person beroende av pengar för att kunna överleva. Pengar är någonting man behöver för att betala livsuppehållande ämnen: föda, vätska, bostad.
Det gäller då att försöka gå emot denna samhällsordning så gott det är möjligt, exempelvis genom att införskaffa mat utan att betala för det och kanske ockupera byggnader för att få gratis bostad. I det idealiska samhället existerar inga pengar. Detta samhälle är byggt enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Detta samhälle existerar inte, men det är vad vi alla eftersträvar, det idealiska, felfria och ur alla avseenden perfekta samhället, i vardagligt tal kallat kommunismen.
Man kan även på sin arbetsplats försöka minska utsugningen och det mervärde arbetsköparna försöker skapa genom ”självreduktiva” metoder. Genom att exempelvis maska på sin arbetsplats, göra så liten insats som möjligt i produktionen samtidigt som man försöker få ut den högsta möjliga lönen, ta med sig hem litet av det som företaget kan tänkas tillverka, så minskar man den kapitalistiska utsugningen och slår till mot den kapitalistiska produktionen på ett effektivt sätt.
Om de anställda på ett företag plockar hem delar av produktionen och lägger i egna fickor för eget hemmabruk, då blir det ett slag mot kapitalet och företagsägarna och deras förtjänst och mervärdesskapande blir inte lika stort som det skulle ha varit annars. Därför är detta ett koncept som används med framgång för att stärka klasskampen och förbättra arbetarnas egna villkor.
Företagsägarnas intresse och mål är att produktionen i deras fabriker ska vara så omfattande som möjligt, så att de kan tjäna så mycket pengar som möjligt i och med försäljningen av ”sina” produkter. Arbetarklassens intressen står i direkt motsats till detta och arbetarklassen vill att deras arbetsköpare ska få så dålig produktion som möjligt. Därför verkar vi i enlighet med detta att sakta ner produktionen så mycket det går. Det både sparar på våra kroppskrafter och minskar ner de ekonomiska olikheterna mellan kapital och arbetarklass. När kapitalets produktion går sämre minskar deras tillgångar. Detta är vad varje klassmedveten arbetare eftersträvar i sin dagliga kamp för bättre levnadsvillkor och ett bättre samhälle.
Självreduktion är att genom vardaglig (och relativt enkel) praktik minska klassklyftorna. Om arbetarklassen skulle erövra makten helt och fullt i vår värld skulle kapitalets alla tillgångar kunna beslagtas, men det är inte möjligt idag. Istället får vi göra det bästa vi kan av dagens situation. Denna funktion fyller självreduktionen. Självreduktion är att i liten skala beslagta kapitalets tillgångar. Detta genom att stjäla delar av produktionen på sin arbetsplats och ta bort detta från marknaden, ta det direkt från produktion till konsument, helt utan mellanhänder eller någon form av försäljning eller annan för kapitalet vinstbringande verksamhet.
Självreduktion, när folk stjäl från sina egna arbetsplatser, det innebär att själva producenterna av en produkt tar den produkt som de själva har producerat. Om vi exempelvis tänker oss en person som arbetar i en fabrik för tillverkning av bilar: det är inte mer än rätt att personen som tillverkar bilar i en fabrik borde få ta med sig dessa bilar hem direkt från fabriken utan att betala, för det är ett faktum att denna person faktiskt har producerat dessa bilar. Det finns ingen logik i att det som fabriksanställda producerar i fabrikerna ska läggas ut på försäljning innan dessa personer får rätt att bruka dem och alltså betala för att få använda vad man har tillverkar med sina egna händer. Istället vore det enda rätta att den anställde i exempelvis en bilfabrik tar med sig den bil han själv har tillverkat i fabriken, helt utan någon form av betalning, helt utan försäljning på marknaden med bilförsäljare som mellanhänder.
Kapitalet äger produktionsmedlen och drar stor förtjänst av det, men det är ett faktum att egendom är stöld. Produktionsmedlen har dessa förvärvat genom någon form av stöld, de har parasiterat på den arbetande klassen och skapar sin rikedom på andras arbeten. Detta är stöld. Kapitalistklassen har fått sina produktionsmedel genom generationer av utsugning och profitskapande på andra människors arbeten. Kapitalisterna kan aldrig hävda sig något rättmätigt ägande av produktionsmedlen.
Det gäller då att försöka gå emot denna samhällsordning så gott det är möjligt, exempelvis genom att införskaffa mat utan att betala för det och kanske ockupera byggnader för att få gratis bostad. I det idealiska samhället existerar inga pengar. Detta samhälle är byggt enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Detta samhälle existerar inte, men det är vad vi alla eftersträvar, det idealiska, felfria och ur alla avseenden perfekta samhället, i vardagligt tal kallat kommunismen.
Man kan även på sin arbetsplats försöka minska utsugningen och det mervärde arbetsköparna försöker skapa genom ”självreduktiva” metoder. Genom att exempelvis maska på sin arbetsplats, göra så liten insats som möjligt i produktionen samtidigt som man försöker få ut den högsta möjliga lönen, ta med sig hem litet av det som företaget kan tänkas tillverka, så minskar man den kapitalistiska utsugningen och slår till mot den kapitalistiska produktionen på ett effektivt sätt.
Om de anställda på ett företag plockar hem delar av produktionen och lägger i egna fickor för eget hemmabruk, då blir det ett slag mot kapitalet och företagsägarna och deras förtjänst och mervärdesskapande blir inte lika stort som det skulle ha varit annars. Därför är detta ett koncept som används med framgång för att stärka klasskampen och förbättra arbetarnas egna villkor.
Företagsägarnas intresse och mål är att produktionen i deras fabriker ska vara så omfattande som möjligt, så att de kan tjäna så mycket pengar som möjligt i och med försäljningen av ”sina” produkter. Arbetarklassens intressen står i direkt motsats till detta och arbetarklassen vill att deras arbetsköpare ska få så dålig produktion som möjligt. Därför verkar vi i enlighet med detta att sakta ner produktionen så mycket det går. Det både sparar på våra kroppskrafter och minskar ner de ekonomiska olikheterna mellan kapital och arbetarklass. När kapitalets produktion går sämre minskar deras tillgångar. Detta är vad varje klassmedveten arbetare eftersträvar i sin dagliga kamp för bättre levnadsvillkor och ett bättre samhälle.
Självreduktion är att genom vardaglig (och relativt enkel) praktik minska klassklyftorna. Om arbetarklassen skulle erövra makten helt och fullt i vår värld skulle kapitalets alla tillgångar kunna beslagtas, men det är inte möjligt idag. Istället får vi göra det bästa vi kan av dagens situation. Denna funktion fyller självreduktionen. Självreduktion är att i liten skala beslagta kapitalets tillgångar. Detta genom att stjäla delar av produktionen på sin arbetsplats och ta bort detta från marknaden, ta det direkt från produktion till konsument, helt utan mellanhänder eller någon form av försäljning eller annan för kapitalet vinstbringande verksamhet.
Självreduktion, när folk stjäl från sina egna arbetsplatser, det innebär att själva producenterna av en produkt tar den produkt som de själva har producerat. Om vi exempelvis tänker oss en person som arbetar i en fabrik för tillverkning av bilar: det är inte mer än rätt att personen som tillverkar bilar i en fabrik borde få ta med sig dessa bilar hem direkt från fabriken utan att betala, för det är ett faktum att denna person faktiskt har producerat dessa bilar. Det finns ingen logik i att det som fabriksanställda producerar i fabrikerna ska läggas ut på försäljning innan dessa personer får rätt att bruka dem och alltså betala för att få använda vad man har tillverkar med sina egna händer. Istället vore det enda rätta att den anställde i exempelvis en bilfabrik tar med sig den bil han själv har tillverkat i fabriken, helt utan någon form av betalning, helt utan försäljning på marknaden med bilförsäljare som mellanhänder.
Kapitalet äger produktionsmedlen och drar stor förtjänst av det, men det är ett faktum att egendom är stöld. Produktionsmedlen har dessa förvärvat genom någon form av stöld, de har parasiterat på den arbetande klassen och skapar sin rikedom på andras arbeten. Detta är stöld. Kapitalistklassen har fått sina produktionsmedel genom generationer av utsugning och profitskapande på andra människors arbeten. Kapitalisterna kan aldrig hävda sig något rättmätigt ägande av produktionsmedlen.
torsdag 14 februari 2008
Vad skiljer rådskommunismen från andra vänsterpolitiska inriktningar?
Marxism, leninism, stalinism, maoism, trotskism, hoxhaism, syndikalism, anarkism, ultravänster, vänsterkommunism, rådskommunism? – Denna artikel är ett försök att reda ut begreppen.
Det finns olika sorters politiska tolkningar som kallar sig socialistiska. Man kan dela upp dem i olika huvudgrupper. Dels måste man skilja på reformistisk socialism (socialdemokrati) och revolutionär socialism (kommunism, syndikalism, anarkism etc.) Sen går det även att göra ytterligare skiktningar när det gäller den revolutionära socialismen, och det är främst den mellan så kallad ”auktoritär” och ”frihetlig” socialism. De auktoritära ideologierna är exempelvis stalinism, maoism, trotskism (och dessa skiljer sig förstås också åt från varandra på olika vis, även om de tillhör samma politiska ”läger”). De frihetliga ideologierna är syndikalism, anarkism, ultravänster m.m.[1] Marxismen (och till och med leninismen) kan däremot i olika fall tillhöra bägge dessa läger.[2]
De auktoritära inriktningarna kännetecknas främst av centralism. Anhängarna av dessa ideologier organiserar sig i partier. Partier är centraliserade och är organiserade enligt ett hierarkiskt system med partistyrelser, distriktsstyrelser och lokala styrelser, men centralism är inte enbart detta. Det är nämligen som så att Lenin utvecklade en teori om den ”demokratiska centralismen” och denna går ut på att man inom partiet får diskutera en fråga ända tills beslut är fattat. Därefter stryps debatten och ingen diskussion är längre tillåten. Detta innebär att det blir omöjligt att ändra fattade beslut och detta är förstås vansinne. Vi motsätter oss alla former av centralism.
Det är också som så att de flesta, men faktiskt inte alla, auktoritär-socialistiska partier ställer upp i parlamentariska val och stödjer parlamentarismen som system. Exempelvis vänsterkommunister ställer inte upp i några parlamentariska val, även om de organiserar sig i partier. Vi anser att de parlamentariska valen inte är någonting annat än skådespel och att parlamentarismen förvillar och missleder arbetarklassen bort från de kampmetoder som ger bäst resultat och som är mest användbara i striden mot kapitalet, men när det gäller våra teorier om detta så hänvisar vi till artikeln ”Kritik av parlamentarismen”.
Vad är då felet med leninismen? – Jo, den är anhängare av centralism (hierarki, byråkrati) och parlamentarism, det som har beskrivits här ovan. Den stödjer också praktiken av klassamarbete, alltså att arbetarklassen ska samarbeta och kompromissa med sina fiender: kapitalisterna, borgerskapet. Detta skulle innebära klassförräderi, att man kompromissar bort kommunistisk politik och arbetarklassens politiska intressen till förmån för kapitalet, men detta är ändå vad Lenin förespråkar i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, som är ett enda långt angrepp på ultravänstern och ett försvar av de parlamentariska metoderna. Självklart har rådskommunisterna gått till motangrepp mot honom, i skriften ”Öppet brev till kamrat Lenin” av Herman Gorter.
Stalinismen, maoismen, trotskismen m.f. är alla teoretiska efterträdare till leninismen, ideologier som alla anser sig vara leninismens vidareutveckling (till det ”bättre”). Därför måste man ta avstånd även från dem. Enbart arbetarnas självständiga organisering, fristående från all form av partiverksamhet, kan vara riktig kommunistisk verksamhet. Detta är vad som brukar kallas autonom kommunism, automarxism eller rådskommunism.
Låt oss nu för en stund rikta blickfånget mot forna Sovjetunionen och deras allierade stater, de så kallade ”realsocialistiska”, eller än hellre ”statskapitalistiska”, nationerna. Var detta lyckad socialism? Blev det som Lenin förutspådde, att ”proletariatets diktatur” (egentligen leninistiska partiets diktatur) ledde till ett socialistiskt samhälle och att staterna automatiskt försvann? Man kan inte svara annat än: nej! Enbart detta visar att socialismen är omöjlig att införa om man hade tänkt sig göra det genom partiverksamhet. En partiorganisation kan inte införa socialism, utan det kan enbart arbetarna, som samhällsklass, göra. Enbart arbetarnas autonoma klasskamp, i exempelvis arbetarråd, utan inblandning av partier (parlamentariska, centraliserade organisationer), kan ge oss ett kommunistiskt samhälle, ett samhälle där klasser och stater inte existerar.
Nu har vi i denna artikel gjort flera skiktningar inom den revolutionärt socialistiska rörelsen, en uppdelning mellan auktoritära och frihetliga ideologier, och ytterligare skiktningar inom dem. Denna artikel ska handla om vad som är specifikt med rådskommunismen och vad som är skillnaden mellan den och andra ideologier som påstår sig vara socialistiska. Vad som är skillnaden mellan rådskommunismen och de reformistiska och auktoritära ideologierna är nu redan klart och tydligen framlagt, men vad är då skillnaden mellan rådskommunismen och olika frihetliga inriktningar som exempelvis anarkismen?
Först och främst kan anarkismen betraktas som en individualistisk ideologi, men det är inte fallet med rådskommunismen. Vi anser att kollektivet, den stora massan, arbetarklassen, kommer i första hand. Individualism får ta att ses som ett smygliberalt och småborgerligt inslag i den frihetliga rörelsen. Vi rådskommunister tror på autonom arbetarorganisering och klasskamp, men vi är inga anarkister enbart för att vi är autonoma. Vi är kommunister, men anser förstås att kommunismens namn har dragits i smutsen av dem som förespråkar statskapitalistisk partidiktatur. Det som vi förespråkar är däremot något som de flesta skulle beskylla för att vara anarkism.
Vi kallar oss kommunister, och inte anarkister, därför att vi kämpar för det kommunistiska samhället (vilket de flesta anarkister egentligen också gör). De olika formerna av leninister kallar sig också kommunister, men skillnaden mellan dem och oss är att vi är riktiga kommunister. Organisering i partier kan bara leda till statskapitalism á la Sovjetunionen och Nordkorea. Arbetarnas autonoma organisering och bildandet av arbetarråd på arbetsplatserna ger däremot ett helt annat resultat.
[1]Det måste här nämnas att i många situationer är ordet ”autonom” mer lämpligt att använda än ordet ”frihetlig”, för att undvika förvirring.
[2]Begreppet ultravänster har hittills använts ett antal gånger i artikeln. Detta är ett samlingsnamn för vänsterkommunismen och rådskommunismen, och just vänsterkommunismen är ett intressant fenomen. För att fullända denna fotnot måste vi tyvärr gå händelserna i förväg för saker och ting som kommer behandlas senare i artikeln.
Det är nämligen som så att vi som rådskommunister på många sätt kan anse vänsterkommunismen vara en slags leninism (medan vänsterkommunisterna brukar beskylla oss för att vara syndikalister), trots att denna ideologi traditionellt sett brukar anses vara vår parhäst i och med att vi tillsammans utgör den så kallade ”ultravänstern”. Det är med andra ord osäkert huruvida man ska betrakta vänsterkommunismen (en viss form av leninism?) och därmed leninismen som auktoritär eller frihetlig. För mer utförlig behandling av leninismen hänvisar vi till längre fram i denna artikel.
[3]Paul Mattick (1904-1981), en av rådskommunismens mest inflytelserika och berömda teoretiker.
Det finns olika sorters politiska tolkningar som kallar sig socialistiska. Man kan dela upp dem i olika huvudgrupper. Dels måste man skilja på reformistisk socialism (socialdemokrati) och revolutionär socialism (kommunism, syndikalism, anarkism etc.) Sen går det även att göra ytterligare skiktningar när det gäller den revolutionära socialismen, och det är främst den mellan så kallad ”auktoritär” och ”frihetlig” socialism. De auktoritära ideologierna är exempelvis stalinism, maoism, trotskism (och dessa skiljer sig förstås också åt från varandra på olika vis, även om de tillhör samma politiska ”läger”). De frihetliga ideologierna är syndikalism, anarkism, ultravänster m.m.[1] Marxismen (och till och med leninismen) kan däremot i olika fall tillhöra bägge dessa läger.[2]
De auktoritära inriktningarna kännetecknas främst av centralism. Anhängarna av dessa ideologier organiserar sig i partier. Partier är centraliserade och är organiserade enligt ett hierarkiskt system med partistyrelser, distriktsstyrelser och lokala styrelser, men centralism är inte enbart detta. Det är nämligen som så att Lenin utvecklade en teori om den ”demokratiska centralismen” och denna går ut på att man inom partiet får diskutera en fråga ända tills beslut är fattat. Därefter stryps debatten och ingen diskussion är längre tillåten. Detta innebär att det blir omöjligt att ändra fattade beslut och detta är förstås vansinne. Vi motsätter oss alla former av centralism.
Det är också som så att de flesta, men faktiskt inte alla, auktoritär-socialistiska partier ställer upp i parlamentariska val och stödjer parlamentarismen som system. Exempelvis vänsterkommunister ställer inte upp i några parlamentariska val, även om de organiserar sig i partier. Vi anser att de parlamentariska valen inte är någonting annat än skådespel och att parlamentarismen förvillar och missleder arbetarklassen bort från de kampmetoder som ger bäst resultat och som är mest användbara i striden mot kapitalet, men när det gäller våra teorier om detta så hänvisar vi till artikeln ”Kritik av parlamentarismen”.
Vad är då felet med leninismen? – Jo, den är anhängare av centralism (hierarki, byråkrati) och parlamentarism, det som har beskrivits här ovan. Den stödjer också praktiken av klassamarbete, alltså att arbetarklassen ska samarbeta och kompromissa med sina fiender: kapitalisterna, borgerskapet. Detta skulle innebära klassförräderi, att man kompromissar bort kommunistisk politik och arbetarklassens politiska intressen till förmån för kapitalet, men detta är ändå vad Lenin förespråkar i sin bok ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, som är ett enda långt angrepp på ultravänstern och ett försvar av de parlamentariska metoderna. Självklart har rådskommunisterna gått till motangrepp mot honom, i skriften ”Öppet brev till kamrat Lenin” av Herman Gorter.
Stalinismen, maoismen, trotskismen m.f. är alla teoretiska efterträdare till leninismen, ideologier som alla anser sig vara leninismens vidareutveckling (till det ”bättre”). Därför måste man ta avstånd även från dem. Enbart arbetarnas självständiga organisering, fristående från all form av partiverksamhet, kan vara riktig kommunistisk verksamhet. Detta är vad som brukar kallas autonom kommunism, automarxism eller rådskommunism.
Rådskommunism har det kallats, när du kämpar för arbetarklassens självbestämmanderätt, när du kämpar för något annat än statskapitalism, för något annat än den leninistiska principen...- Paul Mattick, Kapitalistisk kris och revolutionär rörelse[3]
Låt oss nu för en stund rikta blickfånget mot forna Sovjetunionen och deras allierade stater, de så kallade ”realsocialistiska”, eller än hellre ”statskapitalistiska”, nationerna. Var detta lyckad socialism? Blev det som Lenin förutspådde, att ”proletariatets diktatur” (egentligen leninistiska partiets diktatur) ledde till ett socialistiskt samhälle och att staterna automatiskt försvann? Man kan inte svara annat än: nej! Enbart detta visar att socialismen är omöjlig att införa om man hade tänkt sig göra det genom partiverksamhet. En partiorganisation kan inte införa socialism, utan det kan enbart arbetarna, som samhällsklass, göra. Enbart arbetarnas autonoma klasskamp, i exempelvis arbetarråd, utan inblandning av partier (parlamentariska, centraliserade organisationer), kan ge oss ett kommunistiskt samhälle, ett samhälle där klasser och stater inte existerar.
Nu har vi i denna artikel gjort flera skiktningar inom den revolutionärt socialistiska rörelsen, en uppdelning mellan auktoritära och frihetliga ideologier, och ytterligare skiktningar inom dem. Denna artikel ska handla om vad som är specifikt med rådskommunismen och vad som är skillnaden mellan den och andra ideologier som påstår sig vara socialistiska. Vad som är skillnaden mellan rådskommunismen och de reformistiska och auktoritära ideologierna är nu redan klart och tydligen framlagt, men vad är då skillnaden mellan rådskommunismen och olika frihetliga inriktningar som exempelvis anarkismen?
Först och främst kan anarkismen betraktas som en individualistisk ideologi, men det är inte fallet med rådskommunismen. Vi anser att kollektivet, den stora massan, arbetarklassen, kommer i första hand. Individualism får ta att ses som ett smygliberalt och småborgerligt inslag i den frihetliga rörelsen. Vi rådskommunister tror på autonom arbetarorganisering och klasskamp, men vi är inga anarkister enbart för att vi är autonoma. Vi är kommunister, men anser förstås att kommunismens namn har dragits i smutsen av dem som förespråkar statskapitalistisk partidiktatur. Det som vi förespråkar är däremot något som de flesta skulle beskylla för att vara anarkism.
Vi kallar oss kommunister, och inte anarkister, därför att vi kämpar för det kommunistiska samhället (vilket de flesta anarkister egentligen också gör). De olika formerna av leninister kallar sig också kommunister, men skillnaden mellan dem och oss är att vi är riktiga kommunister. Organisering i partier kan bara leda till statskapitalism á la Sovjetunionen och Nordkorea. Arbetarnas autonoma organisering och bildandet av arbetarråd på arbetsplatserna ger däremot ett helt annat resultat.
[1]Det måste här nämnas att i många situationer är ordet ”autonom” mer lämpligt att använda än ordet ”frihetlig”, för att undvika förvirring.
[2]Begreppet ultravänster har hittills använts ett antal gånger i artikeln. Detta är ett samlingsnamn för vänsterkommunismen och rådskommunismen, och just vänsterkommunismen är ett intressant fenomen. För att fullända denna fotnot måste vi tyvärr gå händelserna i förväg för saker och ting som kommer behandlas senare i artikeln.
Det är nämligen som så att vi som rådskommunister på många sätt kan anse vänsterkommunismen vara en slags leninism (medan vänsterkommunisterna brukar beskylla oss för att vara syndikalister), trots att denna ideologi traditionellt sett brukar anses vara vår parhäst i och med att vi tillsammans utgör den så kallade ”ultravänstern”. Det är med andra ord osäkert huruvida man ska betrakta vänsterkommunismen (en viss form av leninism?) och därmed leninismen som auktoritär eller frihetlig. För mer utförlig behandling av leninismen hänvisar vi till längre fram i denna artikel.
[3]Paul Mattick (1904-1981), en av rådskommunismens mest inflytelserika och berömda teoretiker.
onsdag 13 februari 2008
Kritik av parlamentarismen
Vi strävar efter socialism, ett samhälle där alla lever på samma villkor, helt oberoende av kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, klasstillhörighet eller andra sådana omständigheter. Detta samhälle finns inte för närvarande. Alltså finns det ingen anledning att vara tillfreds. Vi har en stor uppgift framför oss. Vi måste bygga det socialistiska samhället. Hur ska då det gå till? Ja, det är den frågan som den här artikeln ska försöka besvara och det är där som det kontroversiella i denna artikel (själva underlaget för fortsatta diskussioner) kommer ligga.
I slutet av 1800-talet och framförallt i början av 1900-talet stod debatten inom den socialistiska rörelsen varm ute på kontinenten, angående arbetsmetoder för att nå vårt idealsamhälle. Man kan säga att två olika ”riktningar” formerade sig: ”demokratisk socialism” (dvs. socialdemokrater) och ”revolutionär socialism” (kommunister). Demokratisk socialism, demokrati? – Javisst, det låter som bra saker. Men vad är egentligen demokrati? Det är socialism som är demokrati, när precis alla människor lever på samma villkor, ekonomiskt, politiskt. Är då dagens Sverige en demokrati? – Nej, absolut inte!
Aldrig någonsin i vår världs historia har det egentligen funnits en demokrati. Att ha rätt att rösta en dag vart fjärde år kan inte på något vis betraktas som demokrati. Nej, vad som nu gäller är att skapa den reella demokratin, och detta kan man inte göra med parlamentarismen som metod. Den verkliga demokratin måste skapas på utomparlamentarisk väg och det politiska (och ekonomiska) beslutsfattandet måste decentraliseras. Vi måste bedriva vår verksamhet på gator och torg. Parlamentarism och centralism är socialismens fiender.
Att bedriva sin huvudsakliga verksamhet inne i riksdagshuset missleder bara våra anhängare (arbetarklassen, de som har socialismen som sin ideologi). Att några få personer sitter i parlamentet och bestämmer över alla oss andra är inte något som kännetecknar en demokrati, utan detta är vad som kännetecknar en diktatur; fåtalets makt över den stora massan. Det ska vi inte förespråka.
Här är nu på sin plats att citera den socialistiske teoretikern Herman Gorter ur hans skrift ”Öppet brev till kamrat Lenin – Ett svar på Lenins broschyr: ’Radikalismen – kommunismens barnsjukdom’”:
Det framstår klart och tydligt att valen inte är någonting annat än skådespel, så det är inte genom dem som vi kan nå socialism och demokrati. Kamrat Gorter skrev att han hela tiden verkade efter den principen att hans agerande skulle stärka arbetarnas klassmedvetande, och det är precis vad som krävs för att socialismen ska skapas. Socialismen är arbetarklassens ideologi och enbart arbetarnas kamp kan leda till socialismens införande.
Det framstår för oss en uppgift att väcka massornas medvetande och få dem att delta i kampen för socialismen. Det är arbetarklassen som tjänar på socialismen och eftersom dessa utgör majoriteten i vår värld är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Det bästa sättet att väcka massorna är som sagt genom den utomparlamentariska verksamheten, att allmänt sprida propaganda. På arbetsplatserna bör vi även verka för bildandet av arbetarråd och verka för att dessa får så stort inflytande som möjligt. Detta är ett bra sätt att väcka massorna och ett steg framåt i kampen för socialismen.
I slutet av 1800-talet och framförallt i början av 1900-talet stod debatten inom den socialistiska rörelsen varm ute på kontinenten, angående arbetsmetoder för att nå vårt idealsamhälle. Man kan säga att två olika ”riktningar” formerade sig: ”demokratisk socialism” (dvs. socialdemokrater) och ”revolutionär socialism” (kommunister). Demokratisk socialism, demokrati? – Javisst, det låter som bra saker. Men vad är egentligen demokrati? Det är socialism som är demokrati, när precis alla människor lever på samma villkor, ekonomiskt, politiskt. Är då dagens Sverige en demokrati? – Nej, absolut inte!
Aldrig någonsin i vår världs historia har det egentligen funnits en demokrati. Att ha rätt att rösta en dag vart fjärde år kan inte på något vis betraktas som demokrati. Nej, vad som nu gäller är att skapa den reella demokratin, och detta kan man inte göra med parlamentarismen som metod. Den verkliga demokratin måste skapas på utomparlamentarisk väg och det politiska (och ekonomiska) beslutsfattandet måste decentraliseras. Vi måste bedriva vår verksamhet på gator och torg. Parlamentarism och centralism är socialismens fiender.
Att bedriva sin huvudsakliga verksamhet inne i riksdagshuset missleder bara våra anhängare (arbetarklassen, de som har socialismen som sin ideologi). Att några få personer sitter i parlamentet och bestämmer över alla oss andra är inte något som kännetecknar en demokrati, utan detta är vad som kännetecknar en diktatur; fåtalets makt över den stora massan. Det ska vi inte förespråka.
Här är nu på sin plats att citera den socialistiske teoretikern Herman Gorter ur hans skrift ”Öppet brev till kamrat Lenin – Ett svar på Lenins broschyr: ’Radikalismen – kommunismens barnsjukdom’”:
Kamrat, när jag läste er bevisföring blev jag ständigt påmind om något. Jag trodde att jag återigen satt på en kongress hos det gamla holländska socialpatriotiska partiet och lyssnade på ett tal av Troelstra. När han utmålade den reformistiska politikens stora fördelar för arbetarna… Och han talade – precis som ni, kamrat – så övertygande, så inom sin metod logiskt – att jag själv emellanåt tänkte, ja han har rätt. Jag måste för det mesta föra oppositionens tala (under åren fram till 1909 då vi kastades ut). Men vet ni vad jag alltid tänkte, när jag hörde honom och började tvivla på mig själv? Jag hade en metod som aldrig felade. Det var en mening ur partiprogrammet: Du skall alltid handla och tala så att arbetarnas klassmedvetande därigenom väcks och stärks. Jag frågade mig: Stärks arbetarnas klassmedvetande eller ej genom det som mannen säger? Och då visste jag alltid genast, att så inte var fallet och att jag alltså hade rätt.
Precis så gick det för mig när jag läste er broschyr. Jag hör era opportunistiska argument för att ha att göra med de icke-kommunistiska, de borgerliga, partierna, för kompromisser. Jag rycks med. Allt verkar så lysande, klart och vackert. Också så logiskt i sin metod. Men jag tänker återigen, som på den tiden, bara en mening, som jag tänkt ut sedan någon tid för kampen där mot de kommunistiska opportunisterna. Det är den här: Är det, som kamraten säger, så att det manar massornas vilja till handling, till revolution, till verklig revolution i Västeuropa, ja eller nej? Och då säger mitt huvud och mitt hjärta samtidigt om er broschyr: Nej – Och då vet jag genast, kamrat Lenin, så säkert som en människa kan veta något, att ni har fel.
Det framstår klart och tydligt att valen inte är någonting annat än skådespel, så det är inte genom dem som vi kan nå socialism och demokrati. Kamrat Gorter skrev att han hela tiden verkade efter den principen att hans agerande skulle stärka arbetarnas klassmedvetande, och det är precis vad som krävs för att socialismen ska skapas. Socialismen är arbetarklassens ideologi och enbart arbetarnas kamp kan leda till socialismens införande.
Det framstår för oss en uppgift att väcka massornas medvetande och få dem att delta i kampen för socialismen. Det är arbetarklassen som tjänar på socialismen och eftersom dessa utgör majoriteten i vår värld är det socialistiska samhället det enda demokratiska. Det bästa sättet att väcka massorna är som sagt genom den utomparlamentariska verksamheten, att allmänt sprida propaganda. På arbetsplatserna bör vi även verka för bildandet av arbetarråd och verka för att dessa får så stort inflytande som möjligt. Detta är ett bra sätt att väcka massorna och ett steg framåt i kampen för socialismen.
Dessa, arbetarna och de småborgerliga elementen i dessa partier, vinner vi, vänstern – i Västeuropa – genom vår propaganda, våra möten, och press och särskilt genom vårt exempel, våra appeller, våra handlingar i fabrikerna. I revolutionen. De som inte kan vinnas på detta sätt, genom vår press, genom handlingen, genom revolutionen, de är förlorade och kan dra åt helvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)