Prins Michael av Albany och källkritiken

Prins Michael av Albany, eller Michel Roger Lafosse som han egentligen heter, är en välkänd rättshaverist och bedragare, som har påstått sig vara Skottlands rättmätige kung och att han har helt ett helt okänt släktskap med den tidigare kungliga Stuartdynastin som egentligen dog ut 1807, samt att han är en del av Jesus så kallade ”blodslinje”.[1] Michael av Albany hävdar dock att detta bara är en myt och att dynastin i själva verket fortlever genom honom själv. Han har skrivit en rad böcker, men det är speciellt en som är intressant i detta sammanhang, en bok som bär titeln ”The forgotten monarchy of Scotland”. Där försöker han bevisa sitt släktskap med den gamla utdöda kungadynastin och argumentera för sin roll som dynastins överhuvud idag. Händelserna har senare visat sig att boken bygger på lögner och förfalskade dokument, men den är ändå mycket intressant att studera som en källkritisk övning och därför skriver jag denna artikel.

Den som studerar The forgotten monarchy of Scotland ser fort att källhanteringen är helt uppåt väggarna felaktig. Detta tjänar förstås Michael av Albanys syften, eftersom han med sin bok vill försöka förvrida sanningen och framställa saker och ting på ett vis som stämmer överrens med hans anspråk på att vara ”den förlorade prinsen”. För det första använder han väldigt få källhänvisningar och fotnoter. I sin bok på drygt 500 sidor använder han 118 fotnoter.[2] Vi kan jämföra detta med de tre första numren av svenska Historisk Tidskrift från 2010, också en bit över 500 sidor, men med 816 fotnoter.[3] Detta är alltså det normala för seriös historisk forskning. Michael av Albany använder i snitt 0,24 fotnoter för varje sida i sin bok, medan den seriösa historieforskningen använder i snitt 1,45 fotnot per sida. Detta är drygt sex gånger så mycket. Detta ger en bra bild över hur bristfällig hans källhantering är, hur sällan han anger källor och fotnoter för sina påståenden.

Michael av Albanys bok ska föreställa någon form av översikt över skotsk historia där han då försöker väva in sina egna förfalskade dokument och uppgifter för att skapa anspråk på den skotska tronen. Det känns dock mest som en sagobok, eftersom han berättar och redovisar långa stycken av skotsk historia och kommer dessutom med ganska anmärkningsvärda påståenden helt utan att ange några källor överhuvudtaget. Ett förfarande inom den historievetenskapliga forskningen brukar vara att det är acceptabelt att låta bli att använda källhänvisningar när det gäller påståenden som är självklara eller allmänt kända, men när det gäller uppgifter som skulle kunna ifrågasättas eller som inte tas som självklara för alla läsare, så är det normala förfaringssättet att ange källhänvisningar eller fotnoter för den typen av uppgifter. För att ett arbete ska kunna hålla en hög vetenskaplig nivå krävs det att innehållet och påståendena ska kunna vetenskapligt prövas. Om någon redovisar en massa faktauppgifter helt utan att redovisa källor så blir det hela omöjligt att pröva och kritiskt granska och därigenom dessutom ovetenskapligt.

Det är inte bara att Michael av Albany använder ovanligt få källor, utan hans källor är dessutom i många fall av en väldigt märklig karaktär. Det normala när det gäller källhänvisningar i text är att ange boktitel och sidhänvisning i denna bok, men han anger istället ofta källor i stil med ”The vatican archives, Rome” eller ”Archives Nationales, Paris”. Dessa arkiv innehåller förstås åtminstone hundratusentals böcker, förmodligen miljoner, och att då ange källor på detta vis gör det fullkomligt omöjligt för någon att faktagranska och undersöka källorna. Visst, det han skriver skulle potentiellt kunna finnas på någon sida i någon av de miljoner böcker som Vatikanens arkiv förvarar i Rom, men det är fullständigt omöjligt att bekräfta detta när han anger sina källor på det viset. Det enda riktiga vore förstås att ange en specifik boktitel och gärna dessutom specificera exakta sidor. Annars är det fullkomligt att skriva någon fotnot överhuvudtaget. Om man skulle räkna bort alla hans fotnoter som är av detta slag blir det förstås ännu färre kvar. Det är nog närmare hälften av de redan ytterst få fotnoterna som då skulle gå bort. Ingen kan påstå att han gör källhänvisningar av det här slaget av ren okunskap, därför att på sina håll gör han faktiskt helt korrekta källhänvisningar, så det är uppenbart att han vet hur källor egentligen ska redovisas. Det är helt enkelt så att när han redovisar uppgifter som är påhittade av honom själv och oriktiga, då använder han källor som är omöjliga att granska, men när det gäller faktiska faktauppgifter kostar han på sig att ange korrekta källhänvisningar.

Det finns förstås gradskillnader i de källhänvisningar som förekommer i världens historielitteratur. Michael of Albany är ett extremfall åt ena hållet, med ett förfaringssätt som gör all form av faktagranskning fullständigt omöjligt. Herman Lindqvist, som ofta har beskyllts av den etablerade historieforskningen för att vara ovetenskaplig i sina populärhistoriska böcker, ligger någonstans mittemellan den seriösa historieforskningen och Michael av Albany. Herman Lindqvist anger nämligen boktitlar hela utan sidhänvisningar, vilket förstås också gör en faktakontroll mycket svår, men i varje fall inte fullständigt omöjlig.[4] Sen är förstås förutsättningarna något olika för källor hämtade ur text och fotografier, porträtt eller bilder av olika slag. När det gäller fotografier går det förstås inte att ange någon sidhänvisning i en viss bok, utan då kan det gå för sig att enbart hänvisa till ett visst arkiv, men det går absolut inte för sig när det gäller källor hämtade ur text.

Det finns mängder av saker att anmärka på och kommentera gällande boken. I början av boken riktar han tack till olika medlemmar i frimurarorganisationer och ordrar som inte existerar och som han själv har hittat på, han tackar utrikesministerierna i en rad europeiska länder, trots att han med all sannolikhet inte har varit i kontakt med dem överhuvudtaget och han tackar alla sina släktingar inom släkten Stuart, vilka inte heller existerar eftersom denna dynasti utslocknade redan 1807 och varken han själv eller någon annan nu levande människa är en del av den.[5] Vidare hävdar Laurence Gardner, som har skrivit bokens förord, att Michael av Albany ska ha blivit utsedd till president inom European Council of Princes 1992, där han tydligen ska ha efterträtt Österrike-Ungerns tidigare kronprins Otto av Habsburg (1912–2011), men denne själv ska 1996 ha sagt att han aldrig någonsin har hört talas om denna organisation och därför kan påståendet avfärdas.[6]

En annan sak att kommentera är att han uppenbarligen ibland gör vissa ordval i sitt skrivande enbart för att försöka sammanbinda sig själv med de gamla jakobitiska legenderna. Den siste katolske kungen på de brittiska öarna, James II, avsattes i en statskupp 1688 och hans sonson Bonnie Prince Charlie ledde ett stort uppror i Skottland och norra England 1745–46. Upproret krossades, men har under 1800- och 1900-talet romantiserats genom många sånger, dikter, tavlor, statyer och liknande. Michael of Albany använder ibland fullständigt onaturliga ordval hämtade från dessa sånger, exempelvis när han skriver ”baffled” istället för det mycket mer naturliga ”surprised”. På så vis blir texten mer ålderdomlig, när han använder begrepp och ord hämtade från 1800-talsvisor, men det gynnar förmodligen hans syfte på något sätt och hans förhoppning är uppenbarligen att försöka väcka någon form av jakobitiska sympatier hos bokens läsare genom att använda denna typ av knep.[7] Vidare berättar han i sitt första kapitel om när han lämnade sitt födelseland Belgien för att ta sig till Skottland och där påbörja sitt stora bedrägeri att han åkte till Simon Fraser (1911–1995), 15:e baronen av Lovat, och försökte få hans stöd och att han där fick svaret ”What on earth are you doing here?”.[8] Denna mening borde sammanfatta ganska bra vilken inställning den skotska befolkningen har haft gentemot hans anspråk på att vara okänd ättling till Bonnie Prince Charlie.

Boken verkar som sagt tänkt att ge någon form av översikt över skotsk historia och i denna väva in Michael av Albanys oriktiga påståenden, och då är det oundvikligt för honom att behandla William Wallace (1270–1305), förgrundsfigur till Mel Gibsons film Braveheart. Det lustiga är dock att han angående filmen skriver att den innehåller en mängd historiska felaktigheter. Han är knappast rätt person att anklaga någon annan för att förvanska historien och komma med osanning, med tanke på vilka böcker han själv har skrivit.[9] Det märks överhuvudtaget hela boken igenom att han försöker försköna Stuartdynastin så mycket som möjligt och därför är det en positiv överraskning att han i bildtexten under bilden på lord Darnley faktiskt medger att han, Henry Stuart, lord Darnley (1545–1567), misshandlade sin fru och överhuvudtaget genom sin våldsamma natur ställde till med stora problem för familjen. Det hade varit typiskt för hans bok att istället försöka sopa den typen av uppgifter under mattan och låtsas som ingenting.

För att försvara Stuartdynastin försöker författaren gång på gång ta upp deras odogmatiska inställning till religion, att de under alla tider förespråkade religionsfrihet och försökte vara alla landets olika religiösa grupper till lags på en och samma gång. Som bekant inträffade 1605 den så kallade Krutkonspirationen, där en grupp katoliker försökte spränga parlamentshuset i London, detta trots Stuartkungen James I:s försök att vara försonlig gentemot alla på en och samma gång, åtminstone enligt författaren.[10] Denna och många andra händelser visar på att Stuartdynastin egentligen inte lyckades särskilt bra från att de 1603 blev regerande kungadynasti även över den engelska tronen, och därmed förenade de skotska och engelska kronorna. Att han ställer sig på den rojalistiska sidan gällande engelska inbördeskriget och kritiserar Oliver Cromwell (1599–1658) och puritanerna är inte ett dugg förvånande, men en del av hans kritik mot puritanerna är däremot fullständigt obegriplig. Han skriver nämligen att puritanerna torterade sina motståndare, tog bort yttrandefriheten m.m., men i sin lista över det han betraktar som dåliga sidor hos puritanerna listar han obegripligt nog också att de införde förbud mot otrohet och gjorde detta straffbart.[11] Inte under några som helst omständigheter kan det vara dåligt att förbjuda och straffa otrohet, utan den typen av lagar är ett tecken på att lagstiftarna har mycket sunda åsikter.

När katolske kungen James II (1633–1701) avsattes 1688 efterträddes han av sin protestantiska dotter Mary II (1662–1694), sedan av sin svärson William III (1650–1702) och därefter sin yngre dotter Anne (1665–1714), alla protestanter. En anmärkningsvärd uppgift som Michael av Albany tar fram är att drottning Anne tydligen i sitt testamente ska ha utnämnt sin katolske halvbror James Francis Edward Stuart (1688–1766) till sin arvtagare och att hon under de sista åren av sitt liv alltid undertecknade officiella dokument med sin namnteckning och sedan lade till James’ namnteckning därefter.[12] När man läser en sådan anmärkningsvärd uppgift, helt okänd inom historieforskningen sedan tidigare, så blir man förstås oerhört nyfiken på källan och vart han har hittat denna uppgift. Läsaren kan då till sin besvikelse hitta fotnoten och källhänvisningen ”The House of Lords Archives, Westminister” och då är det alltså uppenbart att det hela är uppdiktat, eftersom han inte vill ange någon mer tydlig källa än så, för att göra all form av faktakoll omöjlig, uppenbarligen för att hans ”fakta” är rent felaktig och påhittad.

Under de första 13 kapitlen är boken relativt måttlig och beskriver Skottlands historia utan alltför många påhitt och felaktigheter och det verkar mest som att författaren i dessa avsnitt har sammanställt uppgifter från olika översiktsverk över skotsk historia, men i kapitel 14 och framåt börjar saker spåra ur fullständigt. Det är i dessa kapitel som Michael av Albany ska försöka bevisa sitt eget släktskap med Stuartdynastin och därför blir dessa kapitel en mycket märklig och underhållande läsning. Bland annat hävdar han att jakobiterna skulle ha haft en central roll i det amerikanska självständighetskriget och utropandet av USA som självständig nation, vilket det inte finns några som helst historiska belägg för.[13] Ännu mer anmärkningsvärt är att han påstår att Bonnie Prince Charlie blev erbjuden att bli kung över USA 1782.[14] Han hävdar dock att han tackade nej till detta eftersom han oroade sig för att någon från den nya brittiska kungadynastin Hannover skulle ta över den amerikanska kungatronen om han dog, vilket är totalt orimligt, eftersom någon av dessa inte fanns med i den jakobitiska tronföljden överhuvudtaget, så detta resonemang är totalt obegripligt. Längre fram skriver han dessutom att George Washington först blev erbjuden att bli USA:s kung, men ansåg att den amerikanska monarkin krävde en sann och anrik kungadynasti och att därför Bonnie Prince Charlie fick erbjudandet istället.[15] Det är allmänt känt att missnöjet med den brittiska monarkin med allt vad den innebar var vad som satte igång den amerikanska revolutionen och eldade på amerikanernas självständighetssträvanden, så att de då själva skulle välja en ny engelsk konung och upprätta en egen monarki är en fullständigt löjeväckande tanke.

Författaren försöker även misskreditera Stuartdynastins siste överlevande medlem så mycket han kan. Bonnie Prince Charlie, som formellt hette Charles Edward Stuart (1720–1788), och hans yngre bror Henry Benedict Stuart (1725–1807) var bägge sonsöner till den katolske kung James II som avsattes 1688. Bonnie Prince Charlie fick inga barn inom äktenskapet och därför blev hans yngre bror dynastins överhuvud efter hans död. Michael av Albany hävdar dock att Bonnie Prince Charlie visst fick en helt okänd son inom ett helt okänt äktenskap och att han härstammar från denne, och han anser att denne icke-existerande son borde ha tagit över som överhuvud och inte Henry Benedict. Därför hyser han detta agg mot honom och försöker misskreditera honom så mycket det går. Han skriver att Henry Benedict försökte utmanövrera sin icke-existerande brorson eftersom han var en egoist som bara ville ta över anspråket på kungakronan för sig själv och att han mutade olika personer inom släkten för få sin vilja igenom.[16]

Vidare påstår han att Sveriges kung Gustav III (1746–1792) skulle ha varit någon form av rådgivare vid Bonnie Prince Charlies skilsmässa eftersom frun dels var otrogen, dels inte gav honom några ättlingar.[17] Så mycket svensk historieforskning som finns kring Gustav III så skulle detta redan ha varit känt om det hade funnits någon som helst sanning i påståendet, vilket det uppenbarligen inte finns och författaren anger inte heller några som helst källor för påståendet, så då kan det avfärdas som ett rent påhitt. Ett knep som han däremot har använt med viss skicklighet i sin bok är att scanna in vissa av sina förfalskade dokument och redovisa dem som illustrationer i boken.[18] På så vis kan inga experter granska papprets ålder eller bläckets ålder på hans dokument och han undviker på så vis en granskning som skulle kunna avfärda hans dokument. Detta har dock inte behövts, utan det finns ett flertal brittiska professionella historiker som har kontaktat belgiska myndigheter för att se om Michael av Albanys redovisade födelsedokument stämmer och på så sätt fått tag på de riktiga dokumenten, vilka ser helt annorlunda ut.[19] Det var på det viset som hela hans bedrägeri till sist bevisades och han blev utkastad ur Skottland för sin dokumentförfalskning.

Det är bekräftat att Michael av Albany är en bedragare, men det är ändå intressant att noga granska exakt vad han skriver i sin bok om den skotska historien, mest för underhållningsvärdets skull. Han skriver att hans påstådde förfader tillika Bonnie Prince Charlies icke-existerande son ska ha varit en nära allierad till Frankrikes kejsare Napoleon (1769–1821) och deltagit i de flesta av hans framstående fältslag under många års tid. Om han nu varit en framstående vapendragare till Napoleon och tillhört hans innersta krets, så skulle detta ha varit väldokumenterat i franska källor, men föga förvånande kan han inte ange några källor eller dokument överhuvudtaget som bekräftar hans påståenden, just eftersom de bara är uppdiktade och oriktiga.[20] Det kanske mest underhållande av allting i hela boken är däremot när han skriver att kejsar Napoleon egentligen inte föddes med efternamnet Bonaparte, utan ”de Boveria de Rohano Stuardo” och att hans pappa inte alls var korsikan, utan istället född i Bretagne i norra Frankrike. Han skulle därefter ha flyttat till Korsika och antagit en falsk identitet.[21] Ett ytterligare vansinnigt och löjeväckande påstående som författaren kommer med är att han själv 1995 ska ha blivit erbjuden rollen som Estlands kung.[22] Nog för att baltstaten Litauen 1918 hade funderingar på att upprätta en litauisk monarki, men att Estland 1995 skulle ha haft samma idéer är så vansinnigt att det egentligen inte ens förtjänar att kommenteras och det faller helt enkelt på sin egen orimlighet. Vi har idag en värld som går i en utveckling av att monarkier avskaffas och ersätts av republiker, inte tvärtom. De enda två restaurerade monarkierna under 1900-talet som har blivit bestående har varit Spanien 1975 och Kambodja 1993, medan hundratals monarkier istället har fallit. Det är den generella utvecklingen i världen idag, tack och lov.

---

[1] Jesus blodslinje är vanligt förekommande inom pseudohistoria och olika konspirationsteorier och är en central del i Dan Browns böcker, sedermera filmer, om Da Vinci-koden. Teorin är alltså att Jesus skulle ha fått barn med Maria Magdalena och att deras ättlingar lever ännu idag, och Michael of Albany påstår att han är en av dessa. http://www.guardian.co.uk/theguardian/1999/mar/24/features11.g26 (hämtad: 120601)

[2] Prince Michael of Albany, The forgotten monarchy of Scotland, Element Books Limited 2000, s. 335–339.

[3] Historisk Tidskrift 130:1; Historisk Tidskrift 130:2; Historisk Tidskrift 130:3.

[4] Lindqvist, Herman, Napoleon, Norstedts 2004, s. 595–598.

[5] Michael av Albany 2000, s. xvii.

[6] Ibid., s. xix; http://www.jacobite.ca/essays/lafosse.htm (hämtad: 120603)

[7] Michael av Albany 2000, s. 4.

[8] Ibid., s. 6.

[9] Ibid., s. 56.

[10] Ibid., s. 129.

[11] Ibid., s. 134.

[12] Ibid., s. 171.

[13] Ibid., s. 209.

[14] Ibid., s. 213–214.

[15] Ibid., s. 256.

[16] Ibid., s. 207 och 210.

[17] Ibid., s. 215.

[18] Exempel på detta finns bland annat på sida 220 och 223.

[19] http://homepage.eircom.net/~seanjmurphy/chiefs/lafosse.htm (hämtad: 120604)

[20] Michael av Albany 2000, s. 231–232.

[21] Ibid., s. 233.

[22] Ibid., s. 324.

Jämförelse av Lenin och Bernstein

I denna text kommer jag att göra en jämförelse mellan Lenins och Bernsteins olika idéer och politiska linjer som de framläggs i Staten och revolutionen respektive Evolutionär socialism. De bägge företrädde olika linjer inom andra internationalen och kring dessa olika idéer kretsade brytningen av internationalen och arbetarrörelsens delning i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Det rör grunderna för socialismens idéutveckling, i så kallad reformistisk socialism och revolutionär socialism. Det är en fråga som kom att få väldigt stor betydelse för den historiska utvecklingen under framförallt 1900-talet, vilket kom att beröra hela världen. I alla delar av världen delades de olika arbetarpartierna i två, och i många fall senare ännu fler, delar. Många av dessa partier har därefter kommit att inneha regeringsmakten i en stor del av världens länder, vissa kom att styras av reformistiska socialdemokratiska partier och andra av leninistiska partier. Däri har frågan en mycket stor historisk vikt och har haft stor betydelse för samhällsutvecklingen och den politiska utvecklingen inom världspolitiken.

Bernstein var före Lenin med sin bok, men jag vill ändå börja med Lenin och vad denne direkt skriver om Bernstein och vilken kritik han riktar, för att sedan återgå till Bernsteins egna ord. Lenin går till hårda angrepp mot äldre tysk socialdemokrati, vilken Bernstein är en representant för, bland annat när det gäller frågan om staten, demokratibegreppet och hur han vill se det socialistiska samhället organiserat. Han anklagar socialdemokraterna för att ha varit vänligt inställda till den borgerliga staten och att alla former av stater fungerar som en undertryckningsmakt i händerna på borgarklassen för att förtrycka proletärerna (Lenin, Staten och Revolutionen, Proletärkultur, 1983, sida 22). Längre fram går han emot Bernstein direkt och hävdar att denne är grundläggare av den moderna opportunismen, avvikare från marxismen (Lenin, sida 48). Lenin anser att socialdemokraterna har anammat den borgerliga parlamentarismen och att de har tagit plats i de borgerliga parlamenten där man bara pratar, men där det inte uträttas någonting praktiskt och att de mest bara är intresserade av sina egna karriärer och har svikit sina rötter (Lenin, sida 49-51).

Lenin vill att de olika ämbetsmännen ska omvandlas till enkla bokhållare med arbetarlön som bara ska sköta viss nödvändig administration i arbetarnas intresse och att de, som det beskrivs, ska stå i stort sett utan egen makt och enbart verkställa order och beslut från arbetarklassen och kunna avsättas och ersättas när som helst (Lenin, sida 54). Lenin tar upp ett citat från Bernstein där han kritiserar Marx och skriver att det vore orimligt att upplösa de borgerliga staterna och att omvandla samhället i den riktning som Marx och Lenin förespråkar, alltså att bryta ner statsmaskinerierna med målet att till sist upplösa alla stater och bilda ett statslöst samhälle (Lenin, sida 56). Lenin talar om att upprätta proletära kommuner som ska förena sig i någon form av stat eller nation, men att enbart använda denna förening mellan kommunerna till att försöka krossa kapitalisterna som samhällsklass och krossa den borgerliga statsapparaten (Lenin, sida 58). Lenin hävdar att han vill organisera samhället nerifrån och upp och anklagar Bernstein för att förespråka motsatsen.

Lenin beskriver det kapitalistiska samhället som en falsk demokrati och ett samhälle som enbart en begränsad minoritet rika människor tjänar på att upprätthålla. Istället talar han om behovet av proletariatets diktatur, vilket kommer att innebära en reell demokrati som gäller för majoriteten av befolkningen och där hela samhällspyramiden vänds upp och ner och istället den lilla minoriteten av rika blir de som måste underordna sig det stora proletära flertalet (Lenin, sida 95). Lenin går inte bara själv till angrepp mot Bernstein, utan mot slutet av sin bok redovisar han den tyske socialdemokraten Karl Kautskys kritik mot Bernstein, vilken han har vissa funderingar kring. Enligt Lenin ska Bernstein ha likställt marxismen med blanquism, vilket innebär att försöka ta makten genom en form av kupp som enbart involverar en liten grupp människor och att dessa därefter ska försöka omvälva samhället i socialistisk riktning, men Lenin menar att detta inte har någonting alls med marxism att göra (Lenin, sida 112).

Det sista som Lenin skriver om Bernstein i sin bok är att Bernstein har avfärdat det system som Lenin kom att förespråka med tjänstemän på arbetarlön eller till och med att funktionärer inom den administrativa apparaten skulle utföra vissa uppgifter helt oavlönat och där makten ska ligga hos arbetarna och samhället styras nerifrån och upp. Lenin skriver att Bernstein går emot hans idéer med motiveringen att de inte fungerade i brittiska fackföreningar som tydligen ska ha försökt tillämpa detta, men Lenin anser att dessa fackföreningar har misslyckats med detta därför att de har varit verksamma inom det kapitalistiska förtryckarsamhället, men som jag tolkar det anser han att dessa idéer skulle fungera mycket väl inom det socialistiska samhället (Lenin, sida 123).

För att göra en mer ingående jämförelse mellan vad Lenin och Bernstein skriver och deras olika ideologiska uppfattningar är det dags att börja med vad Bernstein tar upp i sin bok, först och främst demokratibegreppet. Bernstein skriver att begreppet demokrati inte kan definieras så simpelt som ett samhälle som styrs av folket, folkstyre, utan att det handlar om mer än så och att det krävs en mer ingående definition. Bernstein beskriver det demokratiska samhället som ett samhälle där det inte är någon specifik samhällsklass som sitter på den politiska makten (alltså i motsats till både någon form av kapitaliststyre, men också i motsats till Lenins teorier om proletariatets diktatur). Han skriver också att majoritetens undertryckande av minoriteten, vilket kan tillskrivas Lenins tolkning av proletariatets diktatur, är någonting som strider mot demokratin (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). Lenin skriver istället att en högre form av demokrati vore ett klasstyre där arbetarklassen har makten och undertrycker minoriteten, som alltså utgörs av kapitalisklassen (Lenin, sida 95). Däri ser vi en klar skillnad mellan de bägges demokratidefinitioner.

Bernstein skriver vidare att demokrati måste bygga på rättvisa och jämlikhet mellan samtliga samhällets medborgare och att majoritetens styre måste ha vissa gränser, att majoriteten inte kan fatta vilka beslut som helst i demokratins namn (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120314). När Lenin talar om att arbetarklassen måste undertrycka de tidigare exploatörerna, kapitalistklassen, kan det låta som att det inte ska finnas någon rättvisa och jämlikhet mellan alla medborgare, men det beror helt och hållet på vad som menas med ordet undertrycka, det är vad som avgör hela saken. Bernstein skriver att demokratin måste tränga bort klasstyret, men att det inte ska tränga bort klasserna i sig, vilket jag tolkar som att klasserna är tänkta att bestå i det samhälle som han förespråkar. Även det ligger i motsats till Lenins linje, som istället talar om att det kommunistiska och klasslösa samhället måste upprättas längre fram, efter en viss period av proletariatets diktatur, vilket alltså inte är något slutmål för Lenin, utan bara ett steg på vägen.

Lenin skriver någonting som kan te sig motsägelsefullt och är något svårt att tolka, nämligen att det bara är det kommunistiska samhället som kan vara fullständigt demokratiskt, men att den kommer att bli överflödig och dö bort av sig själv (Lenin, sida 95). Frågan är vad han syftar på, om det är kommunismen eller om det är demokratin som kommer att bli överflödig och dö bort. Jag tolkar det som att han menar demokratin, men det betyder att samtidigt som han beskriver det kommunistiska samhället som den fullständiga demokratin, så kommer demokratin efter en tid att dö bort och sluta existera. Det låter märkligt att inom den fullständiga demokratin kommer demokratin att dö bort, för då finns den inte längre kvar. Det betyder att kommunismen både är den fullständiga demokratin, samtidigt som det är ett samhälle där demokrati inte existerar. Det är möjligt att det är någon form av syftningsfel, för det tycks inte som att Lenin utvecklar detta ytterligare, utan därefter talar han istället om att exploateringen och staterna kommer att dö bort, men detta är absolut inte detsamma som att demokratin skulle dö bort, utan det är helt olika saker.

Ytterligare frågor som de bägge två behandlar är detta med allmän rösträtt och inställningen till revolution. Bernstein skriver att den allmänna rösträtten i sig får de olika statstjänstemännen att bli befolkningens verktyg och gör att befolkningen kan styra tjänstemännens arbete och att den socialdemokratiska rörelsen fullt ut måste ställa sig bakom den allmänna rösträttens princip, som ett alternativ till revolution, även om Bernstein anser att rösträtten och det parlamentariska systemet kanske förändrar samhället lite väl långsamt för hans smak (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Lenin anser istället att parlamentarismen och den allmänna rösträtten enbart fungerar som ett politiskt verktyg i händerna på borgarklassen och att det vore falskt att sätta sin förhoppning till denna, såsom socialist (Lenin, sida 17).

Bernstein tycks ogilla begreppet proletariatets diktatur eftersom socialdemokratins representanter vid det tillfälle han skrev sitt verk hade börjat ta plats i de olika parlamenten, anammat parlamentarismen och valsystemet där olika partier får procentuella andelar i parlamentet utefter sina röstetal, alltihop fenomen som går emot detta med diktatur (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han går till angrepp mot denna term som helt klart är destruktiv för varje form av socialistisk rörelse och ett begrepp som är helt opassande och ovetenskapligt på alla sätt och vis. Marxistiska organisationer strävar efter att upprätta ett klasslöst samhälle och då ska förstås även proletariatet upplösas, inte göras till någon form av norm i samhället, Bernstein skriver att socialdemokratin inte vill upprätta ett samhälle som ska förvandla alla människor till proletärer, utan vill tvärtom höja proletärernas ställning och föra dessa upp från proletariatet till en högre nivå och på så vis avskaffa proletariatet. Därutöver är det självklart så att termen diktatur är totalt destruktiv och att det aldrig går att vinna några större grupper av anhängare genom att förespråka upprättande av diktatur, vare sig proletariatets eller någon annan.

Det Lenin skriver om dels den våldsamma revolutionen, dels proletariatets diktatur är bland annat att den våldsamma revolutionen är oundviklig för en rörelse som vill avskaffa de borgerliga staterna, eller i förlängningen avskaffa staterna överhuvudtaget och att proletariatets diktatur är ett nödvändigt mellansteg från den borgerliga statens samhälle till det statslösa samhället (Lenin, sida 24-25). Frågan är dock om Bernstein ens håller med Lenin i denna fråga om behovet av att avskaffa staterna. Sammanfattningsvis: Lenin säger att både den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur är nödvändiga, medan Bernstein ställer revolution och allmän rösträtt/parlamentarism som två alternativ mot varandra där han själv väljer den allmänna rösträtten.

Det Lenin skriver om proletariatets diktatur är att detta samhälle har proletärerna som härskande klass, alltså fortfarande ett tydligt klassamhälle, vilket man egentligen vill avskaffa, och att denna proletariatets makt inte kan delas med någon som inte tillhör proletariatet (Lenin, sida 29). På Bernstein låter det istället som att han önskar ett samhälle där samtliga medborgare i samhället, alltså representanter för alla klasser och grupper, ska upprätthålla någon form av demokratiskt partnerskap med varandra och samarbeta i fredlighet (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316).

I sin bok försöker även Bernstein att knyta band mellan socialismen och liberalismen. Han skriver att socialismen är en direkt politisk arvtagare till liberalismen, någon form av vidareutveckling, och han går till och med så långt att han hävdar att det egentligen inte finns några inslag inom liberalismen som inte återfinns även hos socialismen (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Det är en väldigt märklig beskrivning, för det skulle innebära att liberalism och socialism i princip är samma sak, fast med vissa enbart marginella skillnader. Lenin går istället till hårda angrepp mot liberalismen, som han betraktar som en direkt fientlig politisk uppfattning (Lenin, sida 112), bland annat i det att han skriver att liberaler vägrar erkänna klasskampen. På denna punkt likställer han Bernstein och personer med Bernsteins åsikter, opportunister, socialchauvinister eller kälkborgare med Lenins uttryck, med liberalerna, för han skriver att liberalerna till fullo vägrar erkänna klasskampen medan de så kallade opportunisterna enbart erkänner klasskampen inom vissa områden (Lenin, sida 38). Lenin ser proletariatets diktatur som en nödvändig del av klasskampen, medan Bernstein tar avstånd från den helt.

I avslutningen av sitt avsnitt om socialism och demokrati skriver Bernstein motsägelsefullt att det tidigare i historien var en nödvändighet att använda den våldsamma revolutionens medel för att få bort feodalismen från samhället, samtidigt som han tar avstånd från denna metod framöver och vill istället att socialdemokraterna framöver ska förändra samhället enbart med de olika parlamentariska valsystemens metoder och att dessa är en tillräcklig ersättning för den våldsamma klasskampens metoder (http://www.marxists.org/reference/archive/bernstein/works/1899/evsoc/ch03-2.htm#c hämtad: 120316). Han skriver med andra ord mer eller mindre att klasskampen inte längre behövs nu när det parlamentariska samhället har upprättats, vilket ger Lenin rätt i sina beskyllningar att Bernstein tar avstånd från klasskampen och därmed sällar sig till liberalerna.

Sammanfattningsvis för hela den här texten kan sägas att när det kommer till de politiska förändringarna inom socialismen under 1900-talets första årtionden kan det enkelt beskrivas som att Lenin och hans anhängare försvarar den äldre och klassiska marxismen, medan Bernstein och anhängare tar avstånd från vissa delar av marxismen och istället utvecklar en ny och fristående politisk idé. I studien är Bernsteins text äldre än Lenins, skrivna 1899 respektive 1917, men det känns ändå som att den äldre texten i sammanhanget är den som verkligen skapar en förändring inom den socialistiska idéutvecklingen. Lenins linje är en återgång till klassisk marxism och ett försök att upprätthålla denna gentemot Bernstein och gruppen kring honom som till en början var klassiska marxister, men började genomföra en omfattande revidering av denna och tog avstånd från flera delar av den. Lenin i sin bok från 1917 hade mer gemensamt med Marx och Engels verk från mitten av 1800-talet när det gäller framförallt behovet av den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur, än vad Bernstein hade gemensamt med Marx och Engels, eftersom han istället tog avstånd från detta och manade till uppslutning bakom det parlamentariska systemet.

Recension av Spräng bojorna

Adam Hochschilds bok Spräng bojorna behandlar det brittiska motståndet mot slavhandeln under 1700-talets slut och 1800-talets början. Hochschild beskriver att den brittiska slavhandeln satte igång vid 1500-talets mitt och därefter kom att expandera kraftigt under ett par seklers tid och hade stor betydelse för landets ekonomi och de kolonier man hade (Hochschild, sida 21). Fram till 1780-talet verkar i stort sett inga protester överhuvudtaget ha riktats mot slavhandeln av vita människor, även om förstås slavarna själva försökte försvara sin frihet. 1781 kastade besättningen på slavskeppet Zong alla sina sjuka slavar överbord för att få ut försäkringspengar, vilket ledde till rättegång och på sätt och vis abolitioniströrelsens uppkomst (Hochschild, sida 85-88). Den religiösa gruppen kväkare var tidigt motståndare till slaveriet och kom att ha en viktig organisatörsroll under den första tiden av abolitionisternas kamp och de satte under 1780-talet igång viss opinionsbildning av samma slag som vi kan se även idag, att skicka artiklar till tidningar och sprida flygblad eller pamfletter med propaganda mot slavhandeln (Hochschild, sida 83-84).

Till kväkarnas slaverimotstånd anslöt sig under 1780-talet några få icke-kväkare, sådana som efter eget bevittnande av slaveriet hade utvecklat kritiska åsikter och inte i första hand brydde sig om slavskepps- eller plantageägarnas ekonomiska vinning, utan istället kände sympati och medmänsklighet inför slavarna. Som taktisk åtgärd hade den brittiska militären faktiskt redan under amerikanska revolutionskriget givit frihet åt de slavar som lämnade de amerikanska plantagerna och anslöt sig till den brittiska armén, vilket hade flera tusen frigivna slavar till följd och inledde den frigivningsprocess för svarta amerikaner som skulle komma att pågå ända fram till amerikanska inbördeskrigets slut nästan 100 år senare, en process som i perioder gick i stå (Hochschild, sida 103-104). Den kommitté som bildades 1787 syftade till att avskaffa slavhandeln, vilket sågs som ett mer realistiskt krav att få igenom än själva slaveriets avskaffande, men de inblandade insåg att slavhandelns avskaffande i det långa loppet även skulle innebära att slaveriet i sin helhet upphörde, eftersom dödstalen var mycket höga bland slavpopulationen på plantagen i framförallt Västindien och att slaveriet enbart kunde uppehållas genom ständig tillförsel av nya slavar (Hochschild, sida 115).

En viktig del i kommitténs arbete var att undersöka situationen på olika slavskepp och kartlägga alla oförätter som inträffade där. Thomas Clarkson som var aktiv i den brittiska kampen mot slavhandel åkte runt till olika slavskeppshamnar och intervjuade sjömän som varit med på resorna och vittnade om tortyr och grymheter som kaptenerna utsatt även den vita besättningen för, uppgifter som användes för att argumentera mot slavhandeln med ökad styrka (Hochschild, sida 118). Rent naturligt kunde abolitionisterna lättare värva anhängare när de kunde bevisa att inte enbart slavarna drabbades illa av slavhandeln, utan även de inhemska sjömännen, majoriteten av fartygens besättning. Utöver brittiska sjömän intervjuades dessutom frigivna slavar som blivit fria brittiska invånare i och med amerikanska revolutionskriget. Clarkson lyckades även ta sig ombord på ett slavskepp och kunde personligen granska de utrymmen där slavarna förvarades, vilket förstärkte de vittnesuppgifter han fick. Så småningom kom kommittén över en ritning över ett slavskepp, vilken kom att bli mycket användbar i propagandan och opinionsarbetet och som kunde användas till affischer där det går att se hur tätt slavarna ligger packade och hur många slavar som fanns inom varje fot och tum (Hochschild, sida 158).

Genom intervjuer med sjömän framkom det att de lovades mycket högre löner än vad som senare utbetalades och att kaptenen lurade dem på deras pengar och att de sjömän som tidigare hade varit med på slavskepp och förstod vad det innebar tvingades med på nya resor genom våld eller att man på olika sätt satte dem i skuld hos skeppsbolagen, inte genom deras frivilliga deltagande (Hochschild, sida 119). Man började under 1780-talets andra halva att försöka bygga upp en folkrörelse mot slaveriet och fick faktiskt närmare 100 000 undertecknare på olika namnlistor mot slavhandel 1788 (Hochschild, sida 141). Andra tecken på att abolitioniströrelsen vid denna tid började få en hel del anhängare och utveckla sig till en folkrörelse var att en slags föregångare till dagens rockmärken som slaverimotståndare producerade blev populär och massproducerades (Hochschild, sida 132) och likaså den affisch över de tätt sammanpackade slavarna på skeppet Brookes (Hochschild, sida 158). Kommittén mot slavhandel knöt flera skickliga organisatörer till sig och som bedrev opinionsarbete på olika sätt och därigenom tillsammans bildade en stark opinion för sin sak. Bland annat skrev den frigivne slaven Olaudah Equiano en biografi över sitt liv som sålde stort och han åkte på turné runt landet och föreläste för att göra reklam för boken och komma med sitt bidrag till kampen mot slavhandel (Hochschild, sida 170).

Under den tid kommittén var verksam, från 1787 fram till den brittiska slavhandelns avskaffande, hölls flera omröstningar om slavhandelns vara eller icke vara i det brittiska parlamentet, och i en omröstning 1791 hade man redan värvat 88 parlamentsledamöter för sin sak, mot 163 motståndare (Hochschild, sida 191). Det var en bedrift när parlamentet hade en mycket stor andel ledamöter som antingen själva ägde slavplantage i Västindien eller åtminstone på något sätt hade ekonomiska intressen av att bevara slaveriet. Som svar på att inte slavhandeln avskaffades genom parlamentsomröstningen 1791 inledde slaverimotståndare en bojkott mot slavodlat socker som kom att omfatta ungefär en halv miljon personer och minskade försäljningen av slavodlat socker med närmare 50 %, helt klart ett stort ekonomiskt avbräck för plantageägarna (Hochschild, sida 194). Det vittnar om rörelsens storlek och förmåga att genomföra effektiva kampanjåtgärder. Som ett resultat av att slaverimotståndet vuxit sig så starkt fattades ett beslut i parlamentets underhus 1792 om att gradvis avskaffa slavhandeln, eftersom underhuset såg att frågan splittrade befolkningen och ville undanröja denna splittring. Flera av de mest drivande slaverimotståndarna såg dock detta som en metod att förhala frågan och för att någon lagändring skulle kunna ske gällande slavhandeln behövdes också beslut i överhuset, vilka bromsade (Hochschild, sida 234). Hela denna förhalningsprocess tog bort en stor del av abolitioniströrelsens kraft.

Under 1790-talet rasade franska revolutionen och Frankrike hamnade i stridigheter med många av sina grannar, bland annat tidigt med Storbritannien, vilket till viss del ledde till att slaverifrågan sköts åt sidan. I Frankrike fattades beslut 1794 om att avskaffa slaveriet i alla provinser som styrdes av landet (Hochschild, sida 266-267). Att britternas ärkefiende genomförde detta beslut kan möjligtvis ha försvagat slaverimotståndet i Storbritannien. 1806 beslutade sig kommittén i Storbritannien för att ändra sin taktik och istället för att till parlamentet lämna in förslag om förbud mot slavhandel lämnades in ett förslag om att stoppa slavhandeln med de franska kolonierna, vilka hade återinfört slaveriet under Napoleon, och eftersom många britter under denna tid hyste fientlig inställning gentemot Frankrike, även om man under vissa perioder hade fred, verkade det som sannolikt att kunna få igenom ett sådant krav (Hochschild, sida 300). Många av de amerikanska slavskeppen som handlade med Frankrike under denna tid ägdes av britter och det var denna handel man önskade få stopp på. Lagförslaget gick som väntat igenom och många tidigare slaverianhängare gick över till abolitionisterna och man hamnade i någon slags positiv spiral där fler och fler bytte sida. Vidare hade abolitionisterna kring 1806 fått stöd av många militärer, för under 1790-talets slut hade brittiska trupper skeppats för att försöka slå ner ett slavuppror på kolonin Saint-Domingue och då fått se vad slavarna där utsattes för (Hochschild, sida 303-304). Resultatet blev att Storbritannien förbjöd all slavhandel 1807 genom ett parlamentsbeslut, när en majoritet i både underhuset och överhuset hade gått över till abolitionisternas sida.

När det gäller teori och metod kan sägas att Hochschilds verk är resultatet av en omfattande kvalitativ litteraturstudie. Källmaterialet är stort och källorna har granskats på en djupgående och analyserande nivå. Han nämner några framstående auktoriteter på området slaveriforskning och vars forskning och tidigare sammanställningar har varit av mycket stor vikt för just denna bok (Hochschild, sida 402). Han nämner att hans studie nästan helt och hållet är en sammanvävning av tidigare genomförda studier och på många sätt gör ett sammandrag över de viktigaste bitarna inom forskningen kring det brittiska väldets slavhandel och framförallt det motstånd mot den som växte fram under 1700-talets slut. Hochschild skriver dessutom att när han har använt primärkällor är han sällan den förste forskaren att ta upp just dessa källor, men boken är fortfarande ett bidrag till forskningen i och med att olika primärkällor tas upp, jämförs och analyseras med tidigare forskning från flera olika håll och uppdaterar denna.

Vid en granskning av litteraturförteckningen går det att se att mycket är bearbetningar och sekundärkällor, men att betydande andel också är samtida och skrivna av de drivande personerna kring kommittén mot slavhandel, som många av dem låg bakom en omfattande publikation och var flitiga skribenter. Teori och metod för Hochschilds verk är egentligen ganska svårt att diskutera eftersom det inte finns något konkret teori- och metodavsnitt någonstans, men han har uppenbarligen en humanistisk inställning till slaveriet och är negativt inställd till slaveriet av humanistiska skäl, medmänsklighetsskäl, men andra ståndpunkter än denna existerar i stort sett inte idag, så annat hade inte varit att vänta. Han tar i sin prolog upp att det ofta i historieutbildningen, framförallt i USA, lärs ut om de amerikanska abolitionisterna och deras motstånd mot slaveriet, men påpekar det som ibland kanske glöms bort i den amerikanska historieundervisningen att det var i Storbritannien som slaverimotståndet började och att britterna var pionjärer i vars fotspår amerikanerna först senare kom att gå (Hochschild, sida 11). Det kanske inte kan klassas som teori, men Hochschild har mycket fokus på personhistoria och ett fåtal enskilda individers roll för slavhandelns avskaffande, trots att det var den stora massan och styrkan i det stora folkliga stödet som gjorde att man kunde få igenom sina krav, vilket inte diskuteras särskilt mycket om i boken, utan mest några enstaka individers resor och turnéer runt landet.

Hochschild tycks inte ha någon teori eller förklaring till varför slaverimotståndet uppstod just då det gjorde, på 1780-talet, trots att slavhandel vid det laget hade pågått på precis samma sätt under ett par hundra års tid. Enligt beskrivningen i prologen inträffade helt plötsligt bara en våg av medmänsklighet hos många britter som inte hade förekommit tidigare (Hochschild, sida 13). Medmänskligheten hade dessutom ett visst inslag av självuppoffring eftersom många av dem som stödde slaveriets avskaffande faktiskt skulle förlora på det rent ekonomiskt. En analys som dock till stor del saknas hos Hochschild är att franska revolutionen förmodligen hade betydelse för slavhandelns och så småningom även slaveriets avskaffande, för Frankrike hade en del kolonier i Västindien och Nordamerika där slavarbetskraft användes och när landet drabbades av revolution med framväxten av nya samhällsideal och den gamla konservativa monarkins omkullkastande gav detta också återverkningar i de franskkontrollerade slavkolonierna. Slavarna hämtade inspiration från revolutionen och organiserade egna uppror i Västindien vid samma tid, något som i förlängningen gjorde situationen ohållbar (Hochschild, sida 15). Många insåg nog att upprätthållandet av slaveriet var väldigt kostsamt, när slavarna igångsatte omfattande uppror för att befria sig själva och britterna var tvungna att sända dit mängder med soldater och där många dog eller skadades. Förlusterna för att upprätthålla slaveriet stärkte opinionen för abolitionisternas sak, på ett liknande sätt som de stora förlusterna i Vietnamkriget vände den amerikanska befolkningen emot kriget.

Själva boken är en sammanfattning och överblick över det brittiska motståndet mot slavhandeln och hur detta utvecklade sig och Hochschild analyserar inte sitt resultat särskilt mycket själv, men har med en epilog som beskriver resultatet av själva den utveckling han själv återger. Studien har sammanfattats på de två första sidorna av denna inlämningsuppgift och det kan vara intressant att något ta upp vad effekten av händelseutvecklingen blev, vad som följde efter den period, 1787-1807, som kommittén mot slavhandel var verksam, en efterföljd som åtminstone är att betrakta som ett slags resultat. Det brittiska förbudet mot slavhandel gjorde det till en tidsfråga med ett fullständigt förbud även mot slaveriet som sådant. När alla tidigare slavar hade frigivits på brittiskt territorium blev detta en slags fristad för svarta människor och svarta som lyckades fly från olika slavprovinser, exempelvis USA, och ta sig till brittiskkontrollerade områden fick sin frihet (Hochschild, sida 353). Situationen för de frigivna slavarna kom dock att vara rätt dåliga en längre tid efteråt och fortfarande har många svarta människor i tidigare slaveriprovinser sämre levnadsstandard än de vita i samma områden, men de svartas situation har allt eftersom förbättrats. De tidigare slavarna tillkämpade sig olika rättigheter under de årtionden som följde efter frigivningen genom olika revolter (Hochschild, sida 355-356).

Det är svårt att diskutera och analysera Hochschilds resultat och slutsatser, just eftersom han inte kommer med några konkreta slutsatser, utan mest sammanfattar händelseutvecklingen från början till slut utan att göra någon avslutande analys. Han beskriver en social rörelse som började bedriva opinionsarbete med på den tiden nyskapande metoder och som kom att följas av många andra under efterkommande sekler och som lyckades förändra den folkliga opinionen från en punkt där slaveri betraktades som en naturlig del av samhället till att ett förbud mot slavhandeln infördes bara 20 år senare. De som var aktiva i kommittén verkar i efterlämnade brev och dagboksanteckningar ha trott att det här förbudet skulle komma mycket fortare och blev besvikna när förslag till parlamentet om förbud mot slavhandel flera gånger röstades ner, men såhär i efterhand med en sentida betraktares ögon måste det sägas att 20 år ändå är en ganska kort tid att totalt förändra i princip hela befolkningens ståndpunkt i en specifik sakfråga, någonting egentligen mycket mer än bara än sakfråga, eftersom det handlade om synen på andra folkgrupper och hur man betraktar sina medmänniskor. Det var en grundläggande förändring i människors syn på varandra, skapad av politiskt kampanjarbete.

Den samhälleliga utvecklingen hade när kommittén mot slavhandel satte igång stått relativt still under en längre tid, men i och med att de lade grund för det politiska kampanjarbetet vi känner till idag lade de även grund för omfattande samhällsomvälvningar. En av följderna blev att politiska partier av mer eller mindre modern typ började skapas under 1800-talet, så småningom med parlamentarism, allmän och lika rösträtt och ett betydligt mer demokratiskt samhälle som följd. Från den här tiden satte utvecklingen kring vanliga människors inflytande fart mer och mer. Fram till 1900-talet var det enbart väldigt begränsade delar av befolkningen som hade rösträtt i val av olika slag i de olika länderna, men de människor som inte hade rösträtt på 1790-talet hade ändå möjlighet till viss påverkan och politiskt inflytande i sitt stora flertal, för genom att skicka namnlistor eller petitioner av olika slag till parlamentet eller att hundratusentals människor på de brittiska öarna organiserade sig till en bojkott av slavodlat socker utövade de politiskt och ekonomiskt tryck på makthavarna. På det viset tillkämpade man sig ett inflytande som annars inte hade funnits. Handelsbojkott eller liknande ekonomiska påtryckningsmedel är metoder som kan användas av dem som saknar politiskt inflytande, såsom 1700- och 1800-talens arbetarklass och allmogebefolkning. Det är svårt för makthavarna att tvinga någon att köpa olika varor, framförallt när det gäller konsumtionsvaror som knappast på något sätt är livsnödvändiga, såsom socker.

Även om slavhandeln och därmed nytillförseln av slavar avskaffades 1807 fortsatte de redan existerande slavarna i brittiska Västindien att leva under slaveri under hela 1810-, 1820- och större delen av 1830-talet. När slavhandeln avskaffades blev det dock en tidsfråga innan själva slaveriet skulle dö ut, även om en tidsfråga kan innefatta kortare eller längre tid, och den kommitté inom vilken slaverimotståndarna verkade hade officiellt som målsättning att avskaffa just slavhandeln. När förbudet mot denna handel då kom började de krafter som hade mobiliserats att driva en del andra kamper, framförallt att reformera det brittiska valsystemet och utöka rösträtten (Hochschild, sida 331). På det viset smittade slavhandelsmotståndet av sig till andra politiska frågor och aktiverade människor även mot andra orättvisor i samhället. Vid en diskussion kring författarens resultat kan det dessutom vara nödvändigt att ta upp viss avsaknad av resultat. Något som Hochschild inte diskuterar just något om är eventuella band mellan brittiska kommittén mot slavhandel och franska revolutionen. Kommittén startade två år innan revolutionen och det är möjligt att den kan ha haft viss betydelse för olika händelser i revolutionen, exempelvis den deklaration för mänskliga rättigheter som antogs under revolutionen och det faktum att Frankrike avskaffade slaveriet 1794. Revolutionen hade förstås inträffat vare sig brittiska kommittén mot slavhandel hade funnits eller ej, men sannolikt gav den ändå viss inspiration till de franska revolutionärerna, frågan är exakt hur stor denna inspiration var.

Den brittiska kampen mot slavhandel var inte på något sätt isolerad till Storbritannien, även om det var där motståndet mot slavhandel startade. Precis som dess arbete kan ha gett viss influens till Frankrikes revolutionärer och deras människosyn kan de själva ha tagit inspiration från den amerikanska självständighetsförklaringen där det står om alla människors rätt till frihet och sådana saker, även om man själva kom att bryta mot detta i och med att slaveriet existerade i USA ända fram till 1865. De amerikanska revolutionärerna sade en sak i ord, men gjorde någonting annat i handling. Där var istället de brittiska slaverimotståndarna konsekventa och förde samma linje både i ord och handling. En analys som Hochschild gör om det fortsatta slaverimotståndet i Storbritannien efter slavhandelns avskaffande var att de yngre människor som med tiden anslöt sig ville driva en mer radikal linje (Hochschild, sida 334). Det är någonting som har gått att se flera gånger under historien, att ungdomar i olika rörelser har varit betydligt radikalare än sina äldre organisationskamrater, något som ibland har lett till splittringar. Det kan sägas om 68-rörelsen i Sverige och delar av övriga världen där betydligt radikalare grupper bröt sig loss från de traditionella kommunistpartierna i olika länder och även i Storbritannien bröt sig yngre slaverimotståndare fria från den moderorganisation som en gång lyckats få till stånd slavhandelns avskaffande. De äldre aktivisterna tenderade att vilja avskaffa slaveriet gradvist, medan de yngre, som även kämpade för utökad rösträtt och vars kvinnliga medlemmar bröt ny mark för den kommande kvinnorättsrörelsen, ville avskaffa slaveriet med omedelbar verkan (Hochschild, sida 334).

Att slaverimotståndarna började ställa än radikalare krav med tiden indikerar att de blev otåliga av det långsamma händelseförloppet kring slaveriets avskaffande och att det fanns en form av generationsklyfta där de personer som vuxit upp under en period där slavhandeln var avskaffad men där slaveriet fortfarande bestod såg systemet som ologiskt och antog den naturliga uppfattningen att när det ena var avskaffat bör därmed likaså det andra avskaffas. I USA kom dock perioden mellan slavhandelns upphörande och själva slaveriets upphörande att bli relativt lång, nästan ett halvsekel. Det ter sig märkligt eftersom amerikanerna hade slaveriet tätt inpå sig och såg vad det innebar till skillnad från britterna som enbart hade kunskaper om slaveriet via hörsägen eller skriftligt material. Ändå var den brittiska abolitioniströrelsen starkare än den amerikanska, eller lyckades åtminstone nå bättre resultat.

Den brittiska abolitioniströrelsen kan definitivt jämföras med de andra exemplen som har behandlats under detta moment, Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen under 1900-talet. Så som Hochschild beskriver lade just denna rörelse grunden för de två sistnämnda och överhuvudtaget alla sociala rörelser under 1800-, 1900- och 2000-talen (Hochschild, sida 14). Abolitionisterna inledde ett politiskt basarbete som inte tidigare hade funnits, med massproduktion av propaganda och nya metoder att nå ut till eventuella sympatisörer. Man spred pamfletter, hade föredragsturnéer, skapade föregångarna till dagens politiska rockmärken och affischer och drog igång namnlistor eller petitioner som senare skickades till parlamentet. Naturligtvis finns det också skillnader mellan de olika rörelserna, eftersom de fanns i olika tidsperioder. Eftersom analfabetismen fortfarande var utbredd under abolitioniströrelsens period i jämförelse med när Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen var igång och i stort sett 100 % av befolkningen i Sverige var läs- och skrivkunniga var förutsättningarna något olika för de olika rörelserna.

När det gäller klassammansättningen eller den sociala sammansättningen eller vad man nu ska kalla det finns det på ett sätt större likhet mellan abolitionisterna och Vietnamrörelsen än vad det finns mellan de två 1900-talsrörelserna som är aktuella i det här sammanhanget. I både abolitioniströrelsen och Vietnamrörelsen hade välutbildade akademiker en ledande roll, medan Spanienhjälpen mycket bestod av industriarbetare eller i varje fall personer som inte hade högre utbildning. Att det var de välutbildade som var drivande i abolitioniströrelsen är rent naturligt eftersom stor del av befolkningen inte kunde läsa och skriva och det behövdes personer med dessa kunskaper för att uträtta de nödvändiga sysslorna. Det handlade ofta om personer med olika former av teologisk utbildning, medan Vietnamrörelsen involverade universitetsstuderande inom förmodligen företrädesvis olika samhällsvetenskapliga ämnen. Spanienhjälpen hade tydlig koppling till arbetarrörelsen och de traditionella arbetarpartierna, de som ännu inte hade uppstått under slaverimotståndets tid och som var på väg att börja tappa i betydelse när Vietnamrörelsen var verksam.

Det framgår inte särskilt mycket om vilken social sammansättning de personer hade som gav abolitioniströrelsen dess stora styrka, de hundratusentals personer som skrev på deras petitioner, deltog i bojkotten mot slavodlat socker och kom för att lyssna på föredragen. Det är möjligt att en del av dem var närapå analfabeter, att vissa av dem som skrev på petitionerna inte hade annan skrivkunskap än att skriva sina egna namn. När det gäller bojkotten av socker måste den ha bestått av personer som åtminstone hade lite pengar över, för riktigt fattiga människor som levde ur hand i mun köpte knappast socker i vanliga fall heller och deras bojkott skulle med andra ord inte ha haft någon som helst verkan.

En likhet finns mellan alla tre sociala rörelser i sammanhanget och det är att de allesammans var solidaritetsrörelser med människor utomlands. När det gällde Spanien och Vietnam samlades pengar in och för abolitioniströrelsen gällde olika former av påtryckningar för att visa sitt stöd till de man solidariserade sig med där borta. I samtliga tre fall fanns det dessutom vissa grupper som ville gå längre än andra. Inom abolitioniströrelsen gick en skiljelinje mellan de som ville avskaffa slaveriet gradvis och långsamt och de som ville göra det helt utan dröjsmål, inom Spanienhjälpen fanns de som ville ge militärt stöd till republikanerna och skickade frivilliga och pengar till väpnande grupper medan andra istället var inriktade på civilt bistånd och inom Vietnamrörelsen fanns det likaså de som ville samla pengar till de stridande inom FNL medan andra istället hade en pacifistisk framtoning. Gradskillnader mellan olika radikala grupperingar fanns inom samtliga av dessa tre sociala rörelser.

Det går också att ta upp någonting om de olika rörelsernas resultat. Spanienhjälpen lyckades aldrig med sin målsättning, att samla ihop det stöd till de spanska republikanerna som krävdes för att kunna besegra Francos trupper. Abolitionisterna och Vietnamrörelsen lyckades dock med många års omfattande opinionsarbete att få igenom sina målsättningar, slavhandelns och slaveriets avskaffande respektive USA:s tillbakadragande och FNL:s seger i Vietnam. Resultatet blev till och med så att de mer radikala grupperna inom bägge dessa sociala rörelser till slut fick sina önskemål igenom. Till en början avskaffades enbart slavhandeln medan slaveriet bestod, men med tiden avskaffades slaveriet fullständigt, vilket den mer radikala grenen av kommittén mot slavhandel hade önskat. När det gäller Vietnam så blev det inte bara fred och så att USA drog sig tillbaka, såsom pacifisterna hade velat, utan FNL segrade till slut och tog makten över hela Vietnam, det som DFFG hela tiden hade haft som sin långsiktiga målsättning.

Det skulle kunna sägas att abolitioniströrelsen på sätt och vis var den mest parlamentariska gruppen av de tre aktuella rörelserna. De andra två var mer utomparlamentariska, vilket kan tyckas märkligt när det under Spanienhjälpens och Vietnamrörelsens tid rådde allmän och lika rösträtt i Sverige, medan under abolitioniströrelsens period var det enbart en ytterst begränsad del av den brittiska befolkningen som hade rösträtt och denna baserade sig på inkomst och tillgångar. Trots detta var det abolitioniströrelsen som hade den mest omfattande parlamentariska verksamheten, där man hade lyckats knyta några parlamentsledamöter till sig, vilka debatterade slaverifrågan i parlamentet och drog igång omröstningar om denna gång på gång ända tills man fick det önskade resultatet. Vidare samlade man in mängder med petitioner mot slaveriet bland landets befolkning och som skickades till parlamentet. Något sådant går inte alls att se på samma vis när det gäller Spanienhjälpen och Vietnamrörelsen, utan dessa arbetade nästan enbart utomparlamentariskt genom att samla in pengar och andra former av stöd i form av kläder eller liknande ute på gator, torg och i bostadsområden. Dessa bägge rörelser bestod nästan helt och hållet av insamlingar, medan abolitioniströrelsen istället bestod av omfattande opinionsarbete för att ändra befolkningens och framförallt parlamentsledamöternas inställning till slavhandeln och slaveriet och inte alls några ekonomiska insamlingar. Visst samlade man in en del pengar från olika välbärgade personer som man faktiskt hade stöd ifrån för att kunna trycka böcker eller betala omkostnader för olika lokaler. Bland annat nämns att slaverimotståndaren Olaudah Equiano hade boksubskriptioner där berömda personer betalade böcker i förskott för att hjälpa till med tryckkostnader (Hochschild, sida 172).

Om sossarnas ledarbyten och kräftgång

Mellan februari 2010 och februari 2011 hade Socialdemokraterna tre olika partiledare och detta har de förstås aldrig varit i närheten av förut, att avverka så många på så kort tid. Detta beror framförallt på att Håkan Juholt bara kom och gick och knappt hann uträtta någonting överhuvudtaget. Man förlorade regeringsmakten i och med riksdagsvalet 2006 med ett ovanligt dåligt valresultat. Några månader senare lämnade Göran Persson över partiledarposten till Mona Sahlin och i riksdagsvalet 2010 gjorde man ett ännu sämre resultat, det sämsta sedan närmare 100 år tillbaka. Även efter detta värdelösa valresultat bytte man partiledare efter några månader, denna gång från Mona Sahlin till Håkan Juholt.

Håkan Juholt beskrevs till en början som någon form av vänsterkandidat och olika proffstyckare ansåg att partiet till följd av hans val till ordförandeposten skulle dra sig åt vänster rent politiskt sett. Med facit i hand går det knappast att påstå att utvecklingen blev sådan. Efter bara några dagar handplockade Håkan Juholt en ny finanspolitisk talesman i form av Tommy Waidelich. Förutom att vara fullständigt politiskt inkompetent företräder dessutom Waidelich en total högerlinje inom partiet. Det talas ofta inom media om högersossar och vänstersossar. Om man nu skulle vara högersosse bör man knappast kunna bli vald till posten som finanspolitisk talesman. Nej, om man är högersosse bör man istället rent av bli utesluten ur partiet.

Under större delen av Håkan Juholts tid som partiledare fördes det negativt inställda följetonger inom den svenska pressen kring honom. När det kommer till detta hade han mycket sig själv att skylla. Om han istället hade upprätthållit ett acceptabelt moraliskt levnadssätt hade inte media kunnat skriva de saker som de skrev och då hade han sannolikt heller aldrig behövt lämna partiledarposten redan efter bara 10 månader. Juholt var en del av den politikerkultur som omfattar i stort sett alla heltidspolitiker och dessutom många politiker på lägre nivåer och som bara arbetar med detta på deltid. Det rör sig om korrumperade människor som bara vill sko sig själva och som i stort sett företräder exakt samma politik oavsett vilka partier de tillhör och där den politiska oppositionen har reducerats till enbart en låtsasopposition som aldrig lyckas formulera en seriös marxistisk kritik mot regeringens nedskärningspolitik.

Efter Juholt tog Stefan Löfvén över som partiledare och även när det gäller honom, precis som för alla andra Socialdemokraternas tidigare partiledare, måste det sägas att: ett sunt och friskt politiskt parti måste ha en partiledare som företräder en korrekt marxistisk linje. Annars är det ingen mening med partiet överhuvudtaget, och det är på denna punkt som sossarna gång på gång har misslyckats i sina partiledarbyten. De väljer helt enkelt varje gång en partiledare som företräder en felaktig politik och som inte representerar en marxistisk riktning. Utan en marxistisk politik är det ingen mening att engagera sig inom ett parti överhuvudtaget, för då går det inte att utveckla samhället i en positiv riktning och det går inte att göra någonting som gynnar befolkningen i Sverige. Den enda politik som människor kan tjäna på i det långa loppet är marxismen. Stefan Löfvén står däremot rent politiskt sett så långt till höger som det överhuvudtaget är möjligt inom sossarna, och för honom gäller detsamma som för Tommy Waidelich: om man är högersosse ska man inte kunna bli vald till några ledande poster, utan då ska man istället rent av bli utesluten.

Till försvar av Kilbommarna

1929 inträffade en mycket stor splittring inom Sveriges Kommunistiska Parti. Bakgrunden var att den Stalinstyrda Kommunistiska internationalen ville styra över det svenska partiets verksamhet på detaljnivå. Det ledde till en splittring inom kommunistpartierna i många av Europas länder och Sverige var absolut inte unikt på det sättet. Det som dock var unikt med Sverige var att den stora majoriteten av partiet i Sverige intog en kritisk ställning till Stalin och att enbart en minoritet valde att fortsätta på en Stalinvänlig bana. Det bildades två olika partier som under fem år framöver bägge två kallade sig själva för SKP, men i folkmun kallades majoritetspartiet för Kilbommarna och minoritetspartiet för Sillénarna, efter Karl Kilbom (1885-1961) respektive Hugo Sillén (1892-1971).


Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Sverige från 1922, där alla medlemmarna sedan tog ställning för Kilbommarna. Stående från vänster: Viktor Herou (1889-1970), Verner Karlsson (1880-1954), Jonas Dahlén (1881-1938). Sittande från vänster: Karl Kilbom (1885-1961), August Spångberg (1893-1987), Helmer Molander (1892-1963), Carl Winberg (1867-1954)

Killbommarna gjorde helt rätt i att gå emot Stalin och dennes försök att styra över det svenska partiet. Inom den svenska vänsterrörelsen idag är det enbart Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), som försvarar Stalin, så det bör åtminstone ge en form av upprättelse till Kilbommarna och visar på att de hade rätt i sin kritik av Sovjetunionen, en kritik som alla utom KP idag, med facit i hand kan ställa upp på. I det läget är det konstigt att läsa Kommunistisk Ungdoms 80-årsjubileumsbok från 1983 och Ung Vänsters 100-årsjubileumsbok från 2003, för där försvaras Sillénarnas parti helt och fullt. Visst är det så att Sillénarna är föregångare till dagens Vänsterparti och Ung Vänster, men det tar inte bort det faktumet att Sillénarna var stalinister. Det var Kilbommarna som företrädde den sunda antistalinistiska linjen i splittringen 1929, men det tycks Ung Vänster vilja glömma bort.

Kilbommarna hade några bra år under 1930-talet. Faktum är att Kilbommarna var den bästa politiska kraften vi hade i Sverige under ungefär tio års tid, från att de började föra en självständig linje gentemot Komintern 1929 fram till att de började stödja det borgerliga Finland under finska vinterkriget, men det återkommer jag till senare. Det måste nog beskrivas som att partiets bästa period var under 1934 när Socialdemokraterna uteslöt sin två mest radikala riksdagsledamöter, Albin Ström (1892-1962) och Torsten Henrikson (1906-1983), 1934 och de då anslöt sig tillsammans med 4 000 radikala socialdemokrater till Kilbommarna som därmed bytte namn till Socialistiska Partiet. En av de socialdemokratiska veteranerna med bakgrund inom arbetarrörelsen ända sedan 1800-talet sa så här angående sossarnas högervridning och anslutningen till Kilbommarna: ”Ett steg till höger är för långt hur kort det än är, men ett steg åt vänster är för kort hur långt man än tar det.” För mig som alltid har företrätt en ultravänsterlinje i alla sammanhang låter detta mycket bra.

Socialistiska Partiet blev det nya officiella namnet i och med sammanslagningen med sossarnas vänsterkrafter 1934, men inofficiellt kallade man även det nya projektet för socialistisk samling. Det var just vad det var, en samling av alla radikalt socialistiska krafter i landet, en samling där varken stalinister eller reformister ingick. Det är synd att denna anda inte varade i mer än ett par-tre års tid. Helst hade partiet fått leva kvar med stark kraft fram till våra dagar, så att vi hade haft en ordentlig radikal kraft att räkna med i svensk politik även idag. Efter att partiet misslyckades med att gå framåt i valet 1936, när man faktiskt hade räknat med stora framgångar, uppstod en hel del interna konflikter inom partiet. Det blev början på slutet. Året efter uteslöts förgrundsfiguren Karl Kilbom som hade haft en mycket betydelsefull roll i det ekonomiska arbetet att få ihop intäkter till partiets ekonomi. Flera tusen personer lämnade partiet till följd av att Kilbom uteslöts och därefter började partiet ganska snart att spåra ur även politiskt och ideologiskt.

Efter uteslutningen av Kilbom var Socialistiska Partiet fortfarande under ett par års tid Sveriges vettigaste politiska kraft, men 1939 tog man ställning för det borgerliga Finland när Sovjetunionen förklarade krig och gick in i landet. En socialistisk organisation som ställer sig till försvar för en borgerligt styrd regering i ett krig upphör därmed att vara en socialistisk organisation. Det är som Knutna Nävar sjunger i sin sång En arbetarkvinnas sång till sin son: ”Arbetare emot arbetare vill dom ställa att slakta varann. Borgarna säger det redan, och förrädarna mot socialismen, kommer att råda dig till det. Men kom ihåg att den stat dom vill få dig att skydda tillhör din klassfiende.” Ingen stat tillhör och kan aldrig tillhöra arbetarklassen. Därför kan en socialistisk organisation aldrig någonsin ta ställning för en stat mot en annan i ett krig. Där upphörde Socialistiska Partiet att i praktiken vara just Socialistiska Partiet, även om de rent formellt behöll namnet i flera år till.

Straffet för partiets otillåtna högeravvikelse blev att de åkte ur riksdagen med buller och bång i och med valet 1940 och att medlemmar massdeserterade från partiet. Under 1940-talet tog partiet öppet ställning för Nazityskland i andra världskriget och utvecklades i rask takt i nazistisk riktning. Partiledaren Nils Flyg dog 1943 och resterna bytte namn till Svenska Socialistiska Partiet som fanns kvar till 1948. Det som är viktigt att poängtera så här i slutet av artikeln är att från det tillfälle 1939 då Socialistiska Partiet tog ställning för Finland i kriget mot Sovjetunionen stod Sverige utan någon lovande politisk kraft ända fram tills att Västerviks Socialistförening fick sina systerföreningar i Sundsvall och Linköping i slutet av 2009 och att riksorganisationen Socialisterna därmed utropades i början av 2010. Nu ser däremot framtiden ljus ut igen, när Sveriges socialistiska medborgare återigen har en politisk organisation att verka inom.

Usurpatorernas rätt till makten

Monarki är ett statsskick som har rått i de flesta samhällen åtminstone någon gång under historiens gång och i vissa länder ännu idag finns kvar. Naturligtvis är det ett statsskick som inte hör 2000-talet till och som egentligen har haft sin plats på historiens skräphög sedan franska revolutionen på 1780-talet. I de samhällen där monarkin ännu finns kvar och även om vi ser tillbaka på läget historiskt sett har det emellanåt funnits stridigheter om kungamakten mellan olika ätter och dynastier. Vissa dynastier har betraktats som mer rättmätiga arvtagare till olika kungatroner, men vad är det egentligen som ger rätt till makten inom ett monarkistiskt samhälle? När det kommer till ett politiskt sjukligt system såsom monarkin, vad är det då som gör att en särskild ätt skulle ha större rätt till tronen än en annan? Monarkin i sig är sjuklig och det går därför inte att hävda att någon vore mer rättmätig arvtagare till en kungatron än någon annan. Det som denna artikel ska fokusera på är olika usurpatorer och det som på engelska kallas för impostor eller impostor claimants, begrepp som inte går att översätta särskilt väl till svenskan. En direkt översättning av impostor till svenska skulle bli bedragare, men det låter inte passande för just det här sammanhanget, för bedragare är ett mycket bredare begrepp än det som jag vill åt i just det här exemplet. Usurpator är dock egentligen någon som orättfärdigt greppar makten med våld, vilket inte heller riktigt är vad jag är ute efter, utan snarare sådana tronpretendenter som gör anspråk på olika troner, orättfärdigt i ögonen på de som besitter tronen just nu.

Världens monarkier hävdar att olika bedragare orättmätigt gör anspråk på kungatroner världen över, men vad skulle göra Michel Roger Lafosse (välkänd impostor claimant till den brittiska tronen) till mindre rättmätig arvtagare till den brittiska kronan än prinsen av Wales, alltså den brittiske kronprinsen? Monarkin är återigen ett sjukligt system som inte hör hemma inom den mänskliga civilisationen och alla människor har precis lika lite rätt till den posten som någon annan. Det viktigaste när det gäller maktpositioner är att de personer som besitter dessa positioner för en politik som gynnar befolkningen så mycket som möjligt och huruvida någon makthavare skulle vara släkt med någon viss person är fullständigt ovidkommande. Av just den anledningen är monarkin ett system som inte kan tillåtas få existera.

Om dock ett samhälle väl skulle vara en monarki är det viktiga att monarken för en för befolkningen så gynnsam politik som möjligt. Därför är det rätt att föredra Bonaparterna före Bourbonerna och jakobiterna före ätten Windsor. Jakob II (1633-1701) som var kung över de brittiska öarna störtades i någon form av statskupp 1688. Han var den siste katolske kungen där och hans fall har inneburit omfattande förföljelser av katolska och keltiska människor på de brittiska öarna, framförallt Irland. Det hade kunnat undvikas om hans ätt, kallad jakobiterna, hade fått behålla kungatronen istället för ätten Windsor som styr idag. Det hade inneburit en betydligt bättre relation mellan olika religiösa grupper och inte det apartheidsystem som ätten Windsor instiftade där katoliker och kelter har varit en andra gradens medborgare. I den situationen är jakobiterna att föredra framför den nuvarande brittiska kungaätten Windsor. Monarkin är alltid dålig, men i valet mellan två mer eller mindre dåliga alternativ måste det minst dåliga alltid försvaras. När Jakob II:s sonson, i folkmun kallad Bonnie Prince Charlie (1720-1788), ledde ett uppror som fick kontrollen över Skottland 1745-46 går det inte att enbart reducera detta uppror till en rojalistisk rörelse, utan upprorets karaktär var bredare än så. Det hela måste ses även som en separatistisk rörelse till försvar för de keltiska folkens självstyre mot anglosaxisk överhöghet.

Ett annat exempel på mindre dåligt exempel inom monarkins ramar är Bonapartedynastins styre i Frankrike. Bonaparternas styre var monarkistiskt, men ändå bättre än Bourbonerna och den gamla regimen. I viss mån går det att säga att Bonapartestyret upprätthöll franska revolutionens ideal. Under Napoleon I omstrukturerades utbildningssystemet så att människor fick utbildningsplatser utefter sina meriter och inte utefter deras börd och ställning. Där tidigare enbart högadeln hade kunnat utbilda sig släpptes istället vanligt folk in på utbildningarna under Napoleon. Värt att komma ihåg är att flera av Napoleons fältmarskalkar var arbetarklassgrabbar, vilket hade varit helt otänkbart under den gamla regimen. Marskalk Augereau var son till en betjänt, marskalk Ney var son till en tunnbindare och marskalkarna Murat, Masséna, Soult, Lannes, Oudinot, Suchet och Saint-Cyr var allesammans söner till bönder och hantverkare av olika slag.

Vidare finns det vissa så kallade impostors som faktiskt har kommit över makten i olika länder under historiens gång, mest känd möjligtvis Falske Dmitrij I som styrde Ryssland 1605-06 och Falske Dmitrij II som kontrollerade stora delar av landet 1607-1610. Dessa var inte rent biologiskt släkt med den tidigare kungafamiljen, men vad gjorde att dessa skulle ha haft mindre rätt till tronen? Ett samhälle där makt ärvs genom biologiska släktband är ett sjukt samhälle och det går inte att säga att exempelvis dessa bägge skulle ha haft mindre rätt till den ryska tronen än vad Ivan den förskräcklige hade det. Summan av den här artikeln är att det aldrig kan vara biologiska släktskap som ska lägga grunden för en persons rätt till olika maktpositioner, utan det enda som betyder något är hur pass bra politik makthavare kan föra för befolkningen.

Den utbredda nihilismen

Nihilismen är den mest utbredda politiska inriktningen i Sverige och i många andra delar av världen idag. Med detta menas att människor idag befinner sig i någon form av politisk apati, de tycks sakna intresse av samhällets utveckling. Samtliga personer som är aktiva inom det politiska arbetet måste ha märkt av detta, att man kan kämpa för den socialistiska saken i timmar och åter timmar vecka efter vecka, dela ut tiotusentals flygblad, men att människor inte alls verkar ta budskapet och informationen till sig. Nej, de sitter fast i nihilismen och den politiska apatin. Ur detta tillstånd måste människor väckas, för nihilismen kan inte tillåtas ha detta grepp över människorna något längre.

Frågan är då varför människor är fullständigt apatiska? Vill de fortsätta lida av alla de problem ett borgarstyre innebär? Vill människor fortsätta vandra runt i arbetslöshet med allt högre avgifter till a-kassan, en allt sämre välfärd där avgifterna blir allt högre och där vården blir helt olika beroende på hur mycket man har möjlighet att betala? Att svaret på allt detta skulle vara ja faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Det är dags för framförallt ett enkelt konstaterande: ett borgerligt styre innebär ett mycket dåligt samhälle för drygt 90 % av befolkningen. Trots det har vi nu ett borgerligt styre. Kan det vara så att majoriteten av befolkningen är någon form av självplågare eller flagellanter som vill utsätta sig själva för så mycket skada och lidande som möjligt? Svaret borde rimligen vara nej, och det gör att det fortfarande är obegripligt varför människor då fortsätter in på den politiskt apatiska banan och inte hjälper oss politiskt aktiva att få ordning på saker och ting i samhället igen.

Det enda logiska svaret på det allt sämre välfärdssamhälle vi har just nu är att börja göra motstånd mot de krafter som faktiskt vill snabba på nedbrytningseffekten och göra vår värld än mer odräglig att leva i, nämligen de borgerliga krafterna, de krafter som majoriteten av den svenska nihilistiska befolkningen röstade på under senaste valet 2010. Ett motstånd kan bara genomföras inom det socialistiska arbetet. Detta arbete idag bedrivs i första hand av riksorganisationen Socialisterna, men som även på vissa orter i landet har goda lokalorganisationer att samarbeta med, såsom det lokala socialistpartiet Arbetarpartiet i Umeå och Västerbotten.

Makten över historien

I Historisk Tidskrift nummer 2, 2010 publicerades en debattartikel med titeln ”Ideologisk kamp om Levande historia”.[1] Den statliga organisationen Forum för levande historia har gjort en ideologisk utveckling i enlighet med de valresultat vi har drabbats av under senare tiden, alltså att när Moderaterna tog över 2006 blev denna organisation för statlig historieskrivning ett nätverk för antisocialistisk propaganda på ett helt annat sätt än tidigare. Visst är det mycket praktiskt för en regering att ha en statlig organisation för historieskrivning på detta sätt, en förlängd arm för regeringens politiska propagandamaskineri, men det är knappast någonting som stämmer överens med den så kallade ”demokratin”, som man hävdar att vi har i Sverige idag.

Den som kontrollerar historieskrivningen har också mycket stor möjlighet att på lång sikt påverka samhället. Därför är det nödvändigt att stärka det marxistiska inflytandet inom den akademiska historieforskningen. Genom detta går det att påverka samhället i positiv politisk riktning och bekämpa den form av historieskrivning som regeringen genom Forum för levande historia försöker föra in uppifrån. Marxistiska historiker måste försöka ta sig upp i den akademiska hierarkin och se till att publicera ett omfattande forskningsmaterial som kan föra in historieforskningen på rätt spår, en historieforskning där analyser görs med klasstänkandet som grund.

Forum för levande historia upprättades under slutet av 1990-talet under Göran Perssons tid som statsminister och ägnade sig till en början i många år åt upplysning om förintelsen och nazismens historiska brott mot mänskligheten. Vid regeringsskiftet 2006 fick verksamheten en ny slagsida och började fokusera på vad som kallas för ”upplysning om kommunismen”. Upplysning om kommunismen i all ära, men problemet är att det inte är vad som behandlas. Nej, istället skriver man om Sovjetunionen och dess tidigare allierade och framställer dessa som om de vore representanter för kommunism. Däri ligger det felaktiga.

Upplysning om kommunismen kan bara vara upplysning om kommunismen. Kommunism är det stats- och klasslösa samhället. Mig veterligen var Sovjetunionen en stat, likaledes Ceausescus Rumänien och Honeckers DDR. Därför kan dessa aldrig vara representanter för någon kommunism, däremot leninism eller statskapitalism. En sann och riktig upplysning om kommunism är att informera om den marxistiska idén och arbetarklassens politiska kamp för att förbättra villkoren och levnadsstandarden för vanligt folk. Detta ägnar sig den radikala vänstern åt själv, genom att dela ut flygblad, hålla studiecirklar och föreläsningar. Det är upplysning om kommunism, inte något annat. För att få den statliga historieskrivningens förvirring att upphöra bör rimligtvis Forum för levande historias kampanj byta namn till ”Upplysning om statskapitalismen” eller liknande, dvs. att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Rätt ska alltid vara rätt.


[1]Jan Selling, ”Ideologisk kamp om Levande historia”, Historisk Tidskrift, 2010:2, s. 265-277

Kommunistisk demokrati

Den socialdemokratiske sympatisören Artur Lundkvist skrev på 1950-talet en text där han beskrev innebörden av begreppet demokrati, som med sin korrekta beskrivning innebär att dagens svenska samhälle eller överhuvudtaget något samhälle under vår världs historia inte har varit demokratiska. Sann och riktig demokrati har hittills aldrig funnits, även om målsättningen naturligtvis alltid måste vara att skapa denna sanna demokrati. Med en korrekt beskrivning av begreppet demokrati kan enbart det kommunistiska samhället vara demokratiskt, där alla former av klasskillnader och ekonomisk snedfördelning är avskaffade.

Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati. En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedlen och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning som helst bör vara världsomfattande: alltså ett ännu ganska avlägset önskemål).
Ett privatkapitalistiskt konkurrenssystem eller ett monopolkapitalistiskt samhälle kan aldrig vara demokratiskt i denna mening, lika litet som en diktatorisk statskapitalism kan vara det. Det finns ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.
Längst på vägen mot en sann demokrati har utan tvivel de skandinaviska länderna nått. Att bristerna i social och ekonomisk demokrati (för att inte tala om kulturell, bildningsmässig och psykologisk) dock även i Skandinavien är stora vill väl ingen bestrida. Det är alltjämt långt kvar till en socialistisk samhällsordning. Socialismen har istället ingått en kompromiss med kapitalismen och bildat en hybridform, som inte medger mer än ett slags halvdemokrati.
[…]Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina verkliga intressen. Så länge ekonomiska resurser på detta sätt kan influera politiska avgöranden är demokratin inte heller politiskt sett tillfredsställande. Det idealiska vore naturligtvis om propagandan från olika gruppintressen kunde ersättas med rent saklig upplysning.

[1]

Som framgår av citatet måste begreppet demokrati ha flera beståndsdelar, dels politisk demokrati, men framförallt ekonomisk demokrati, vilken nog till och med är ännu viktigare än den politiska. Den viktigaste nyckeln för att skapa ett demokratiskt samhälle och ett samhälle som vill sin befolknings bästa är att genomföra en rimlig och rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Att döma av historiska studier har något sådant samhälle hittills aldrig existerat, men kommer att i framtiden skapas. Lundkvist tar upp att ett visst mått av politisk demokrati existerar i Sverige och vissa andra delar av världen idag, men den är inte mer än halv och otillräcklig, och när det gäller den ekonomiska demokratin existerar den inte ens fragmentariskt.

I det forna östblocket fanns inte möjligheten att rösta på lite alla möjliga partier en gång vart fjärde år som finns i Sverige, men istället fanns en högre grad av ekonomisk demokrati. Skillnaderna mellan dem med de högsta lönerna och de lägsta var inte lika vansinnigt stora som i dagens Sverige. Frågan är då vad man prioriterar, men som marxist måste den ekonomiska demokratin alltid vara den primära. Lundkvist hävdar vidare att de skandinaviska länderna har kommit längst i arbetet med att försöka skapa en sann demokrati. Detta var möjligtvis riktigt när texten skrevs på 1950-talet, men sedan dess har den ekonomiska demokratin försvagats kraftigt i Skandinavien, så det är inte säkert att detta påstående fortfarande gäller.

Avslutningsvis talar Lundkvist om det som Friedrich Engels kallade för falskt medvetande. I de länder idag med flerpartisystem röstar en betydande del av befolkningen mot sina faktiska intressen, vilket beror helt och hållet på det falska medvetandet. Både arbetarklassen och överklassen har egna politiska partier i ett flerpartisystem, partier som företräder deras respektive ekonomiska och politiska intressen. Problemet är att överklassen och dess partier inte helt överraskande har mycket större ekonomiska tillgångar än arbetarklassens partier. Dessa tillgångar används till att bedriva en omfattande propagandaverksamhet som lyckas förleda stora delar av arbetarklassen som luras till att rösta på något de förlorar på. Det leder till att överklassens politiska partier har oproportionerligt stor makt sett till sin andel av befolkningen. I alla samhällen överstiger arbetarklassens antal vida överklassens antal. Med en sann politisk demokrati skulle alltså arbetarklassen ha absolut mest att säga till om, genom majoritetsbeslut. Så är dock inte fallet, utan med sina enorma tillgångar kan överklassens partier förleda stora delar av arbetarklassen och istället få dem att rösta i enlighet med överklassens önskemål. Det är därför vi idag har en moderatledd regering. Det är även därför som överklassens representanter inom arbetarpartiet Socialdemokraterna, dvs. högersossarna, har makten om partiet. En regering ledd av dagens Socialdemokrater skulle med andra ord absolut inte leda till något arbetarstyre, eftersom det inte är arbetarklassen som är i kontroll av det socialdemokratiska partiet. I varje samhälle där några andra än förmögna direktörer röstar på ett parti som Moderaterna är ett samhälle där det falska medvetandet råder.


[1]Artur Lundkvist i Tredje Ståndpunkten, Bonnier, Stockholm, 1951, sida 45-47

Angående Jesusmyten

Kristendomen grundlades för drygt 2000 år sedan med den fanatiske sektledaren Jesus från Nasaret i centrum. Under denna tid fanns det en rad liknande religiösa fanatiker med små grupper av anhängare runtomkring sig. Frågan är varför just kristendomen och några få av de andra inriktningarna lyckades etablera sig och lägga stora delar av världen under sina styren medan andra förblev obskyra sekter. Fanatiker, konspirationsteoretiker och rättshaverister av olika slag idag skrattas ut av allmänheten och det skedde förmodligen också med Jesus i hans samtid, men såhär 2000 år efteråt verkar inte en tokstolle betraktas på riktigt samma sätt som i sin egen samtid, utan ovetenskapliga skrifter verkar få någon form av ”helighet” omkring sig enbart i det faktum att de med tiden har blivit tusentals år gamla.

Kristendomen var under sina första 300 år en förföljd och storleksmässigt begränsad sekt. Den romerske kejsaren Konstantin I tillät kristendomen inom sitt rike först år 313 och det var då den började sin vandring mot att bli en del av etablissemanget. Under Konstantins tid vid makten, som sträckte sig över 30 år, 306-337, kom kristendomen att steg för steg flytta fram sina positioner och Konstantin ska till och med på sin dödsbädd ha låtit döpa sig och därmed blivit romarrikets förste kristne kejsare. Frågan är varför kristendomen helt plötsligt accepterades: varför just den religiösa inriktningen och inte de övriga sekterna och varför det skedde just då. Kejsar Theodosius I som styrde riket under 300-talets slut tog steget ytterligare och införde kristendomen som officiell statsreligion, vilket försatte andra religiösa inriktningar i samma situation som kristendomen tidigare hade haft, dvs. att deras anhängare förföljdes och mördades. Därefter kom kristendomen i världen i stort sett att bara bli starkare och starkare ända fram till reformationen på 1500-talet.

Med reformationen splittrades kristendomen i en rad olika inriktningar, vilka skulle komma att splittras ytterligare under seklernas gång fram till vår tid. På ett sätt kan sägas att kristendomen försvagades i och med reformationen, när katolska kyrkan och påven fick färre anhängare, men antalet kristna blev egentligen inte färre, utan ändrade enbart vissa av sina ståndpunkter. Den stora frågan är varför just kristendom, islam, buddhism och hinduism har etablerat sig och blivit så oerhört stora och vars profeter idag av miljarder människor betraktas som gudar medan exempelvis profeten Mani och manikeismen han grundade på 200-talet dog ut under absolut senast 1500-talet och idag överhuvudtaget inte existerar. Det verkar bara vara i stort sett slumpen som har gjort att vissa av antikens fanatiker nu 2000 år efteråt har fått gudastatus medan andra galningar av samma kaliber idag, med rätta, är helt bortglömda.

Låt oss ta valfri byfåne idag, låt säga Sune Hjorth i Sundsvall. Han kallar sig för ufo-specialist och anser att alla människor härstammar från olika former av utomjordingar och att Olof Palme (1927-1986) och Karl den store (742-814) i själva verket var samma person, givetvis en total omöjlighet, inser den vetenskapligt inriktade. Innehållet och teorierna i hans skrifter och alster skiljer sig inte egentligen någonting alls från dårskaperna i bibeln och liknande kristna texter, om att Jesus skulle ha gått på vatten och liknande. Varje människa som har någon som helst insikt i forskning och vetenskap vet att människor inte kan gå på vatten, eftersom tyngden av människokroppen är så pass stor att kroppen bryter ytspänningen och faller igenom och sjunker, till skillnad från exempelvis insekten skräddare. Skräddarinsekten har till skillnad från människan vattenavstötande hår på sina ben och framförallt en kroppsvikt som är så pass låg att den i kombination med de vattenavstötande håren skapar förutsättningar att gå på vatten.

Enda möjligheterna för Jesus att gå på vatten vore att han 1. var en skräddarinsekt, vilket inte framgår någonstans i Bibeln, 2. att man för redan 2000 år sedan hade utvecklat någon form av teknik som gjorde det möjligt att med kirurgiska ingrepp inoperera vattenavstötande hår på Jesus’ kropp i sådan mängd att han kunde vandra på vatten utan att bryta ytspänningen (och att dessa kirurgiska kunskaper efteråt helt har fallit i glömska eftersom det inte idag är genomförbart) eller 3. att han hade någon form av skor som förekom i en äldre årgång av Guinness rekordbok där en man hade några slags kanoter fastkopplade som skor på vardera fot och på så vis kunde flyta på vattnet medan han vandrade. Samtliga alternativ faller på sin egen orimlighet och därmed kan Bibeln avfärdas rakt av, då den utöver detta innehåller mängder av liknande uppgifter som med enkelhet kan falsifieras med hjälp av dagens forskning och vetenskap. Hur kan det då vara så att kristendomen och Jesus kunde få en ställning där man idag räknas ha över 2 miljarder anhängare, men där andra tokstollar med teorier mindre vansinniga än vad som framkommer i bibeln är helt bortglömda eller utskrattade? Det hela är mycket märkligt. Det viktiga nu är att helt slå hål på Jesusmyten och driva en stenhård linje mot alla former av religioner och ovetenskapliga teorier och istället få människor att ansluta sig till den marxistiska vetenskapen, så att okunskap kan utraderas från jordens yta.





























Här ovan visas ett schema över kristendomens olika splittringar, vilket visar att brytningarna satte igång på allvar under 1500-talet och därefter har eskalerat mer och mer