Mellankrigsfascismen i sitt sammanhang

Kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet växte sig nya filosofiska inriktningar starka i Europa, såsom den tyske filosofen Nietzsches idé om övermänniskan och framfarten av nyidealism i Italien.[1] Inom litteratur, musik och konst kom också nyromantiken och förde med sig en våg av nationalism, vilket bland annat visade sig i Wagners verk, som hyllade Tysklands förflutna och tysk hjältedyrkan.[2] Ett antal forskare inom politisk sociologi, företrädesvis italienare, förespråkade under denna tid elitism, kritiserade det parlamentariska systemet och krävde istället mer auktoritet och ett karismatiskt ledarskap.[3] Paroller om liberalism, demokrati och jämlikhet som varit starka under 1800-talet började nu få konkurrens av elitism, auktoritet och hierarkier och socialdarwinismen fick stort genomslag.[4] Inom den akademiska världen var även rasistiska och antisemitiska tongångar framträdande.[5] Att allt detta var tydligt förekommande inom den akademiska världen och inom konsten (av olika slag) i början av 1900-talet blev en grogrund för fascismen och nazismen.

Nationalsocialistiska grupper började framträda i Europa under 1880-talet och dessa, tillsammans med dåtidens nationalsyndikalister i Italien, lade grunden för den framtida italienska fascismen och tyska nazismen.[6] Under 1910-talet pågick första världskriget och påverkade framfarten för de framtida fascistiska rörelserna och innebar ett stärkande av dem. Kriget skakade om de dittillsvarande politiska systemen i Europa och i Tyskland var det militären som kontrollerade samhället under denna period.[7] Kriget förstärkte villkoren för en växande fascistisk rörelse, då det i stora delar av Europa upphävde den stabilitet som funnits tidigare och gav utrymme för nya, mer extrema politiska rörelser att växa. Som visade sig av föregående textstycke låg det en fascistisk stämning i luften även inom den akademiska världen, som ytterligare förstärkte saken.

Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[8] Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[9]

De italienska fascisterna startade av att syndikalister och socialister som förespråkade Italiens intervention i kriget lämnade vänsterrörelsen och startade en egen grupp.[10] Sannolikt var detta ett resultat av en nationalistisk strävan, som låg i luften vid denna tid. Detta skapade en konflikt mellan krigsförespråkarna och de socialistiska organisationernas ledningar och majoritetsgrupper, som tog avstånd från kriget. Exempelvis gick Mussolini med i den fascistiska gruppen för att han, trots tidigare engagemang inom vänsterrörelsen, förespråkade elitism och auktoritet, som var honnörsord inom den akademiska världen vid denna tid, vilket behandlades i första stycket.[11] Som följd av kriget hamnade Italien i en politisk och social kris och ekonomisk depression.[12] Vidare växte det fram ett stort missnöje mot regeringen hos allmänheten eftersom inte landet fick så stora vinster av kriget som hade utlovats.

Det stora missnöjet hos den italienska allmänheten som följd av krigsresultatet kom att bli god grogrund för fascisterna och 1919 förnyades den fascistiska rörelsen med att en ny organisation bildades.[13] Medelklassen och överklassen i Italien behövde ett försvar mot den revolutionära socialismen och 1920 började fascisterna göra framsteg med understöd av militären.[14] När fascisterna med militärens stöd började genomföra attacker mot socialister fick de medelklassens och överklassens stöd och det var på det viset som rörelsen kunde växa sig stark. Fascisterna blev starkare och starkare fram till deras maktövertagande i slutet av 1922. Det var en våldsrörelse som fick stöd av till större delen medelklassen för att de attackerade socialisterna, som medelklassen såg som ett hot. Fascisterna fick också in mycket pengar som stöd från banker och industriägare/kapitalister.[15]

Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[16] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[17] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[18] Det var med kungafamiljens stöd som fascisterna kom i regeringsställning i landet.

Efter att Mussolini hade fått posten som premiärminister hade dock inte fascisterna total makt över Italien, utan Mussolini strävade efter och lyckades även med att tillfoga fascisterna mer makt under de närmast efterkommande åren. Redan efter hans första tal till parlamentet beslutades det genom omröstning att Mussolini skulle få styra genom dekret under ett år framöver. Han skapade även fascismens Stora Råd, under sin egen ledning, för att ytterligare konsolidera sin makt.[19] Genom ett nytt val som Mussolini organiserade 1924 fick en fascistledd koalition 66 % av platserna i parlamentet och därmed egen majoritet och starkare maktkoncentration för Mussolini.[20] 1925 tog Mussolini det fulla ansvaret för regeringen, avskedade parlamentet och blev därmed i praktiken i stort sett en diktator, enbart ansvarig inför kungen själv, som stödde honom.[21]

Nazistpartiet som senare skulle komma att få makten i Tyskland grundades 1919.[22] Hitler var deras huvudsakliga talare och ledde också insamlingen av ekonomiska bidrag till partiet.[23] Att han hade ett nästintill fotografiskt minne var något han utnyttjade i propagandan för att försöka framställa sig själv som en övermänniska och det var han som lockade till partiets allra första massmöte. Nazisterna bedrev masspropaganda genom stora ceremonier och använde olika symboler och ritualer på ett effektivt sätt för att värva medlemmar.[24] Till följd av Frankrikes ockupation av Ruhrområdet 1923 och hyperinflationen som fanns i landet och stärkte partiet och missnöjet mot regeringen försökte man sig på en statskupp, men den misslyckades.[25]

Det var först när sviterna efter börskraschen i USA som nazisterna i Tyskland började få vind i seglen på allvar, när arbetslösheten sköt i höjden och det blev en stor social oro i landet. Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[26] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.

Nazisterna ökade mycket i valen i början av 1930-talet och i valet 1933 när Hitler redan var rikskansler och omfattande nazistiskt våld hade förekommit under valrörelsen mot politiskt oliktänkande fick partiet 43, 9 %.[27] Perioden innan det hade ”partiarmén” SA försökt skapa tumult i olika delar av landet och på så vis hade det nazistiska centralstyret tagit kontrollen över de olika provinserna under förevändning att återföra ordningen. Under denna valrörelse hade även nazisterna fått stort ekonomiskt stöd från företagen och näringslivet. Genom en koalition fick nazisterna majoritet i parlamentet och kunde då anta ett dekret för att ge Hitler möjligheten att styra med nästan oinskränkt makt under fyra års tid.[28] Efter detta hade man möjlighet att införa nya lagar för att stärka makten ytterligare och utforma samhället enligt nazismens önskemål. Alla de andra politiska partierna förbjöds tills nazistpartiet var det enda partiet kvar 17 juli 1933.[29]

Som redan har behandlats i texten finns det likheter och skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen. Fascisterna i Italien utövade våld mot socialister och fick stöd från anti-socialistiska grupper som följd av det och fick makten i landet med framförallt kungafamiljens hjälp, medan nazisterna i Tyskland tog makten genom parlamentariska val och fick stort väljarunderstöd när arbetslösheten sköt i höjden och allmänheten förlorade sin tilltro till de partier som hade dominerat politiken fram tills dess. En ytterligare skillnad var att det tog mycket kortare tid för Hitler att konsolidera makten i sina händer än det tog för Mussolini.

De tyska nazisterna och italienska fascisterna hade till stor del gemensamma idéer och gemensam politik. De ropade efter elitism, auktoritet, karismatiskt ledarskap och anti-socialism, anti-liberalism och anti-parlamentarism. Dock grundade sig nazismen på nordisk mystik, som var framträdande bland annat i Wagners verk, och skiljde sig från italienarna på det viset, som förvisso vurmade för det forna Romarriket, men ändå inte hämtade inspiration från historisk nationalistisk mysticism på det viset.[30] Mussolini blev heller aldrig fullständig diktator med helt oinskränkt makt som Hitler blev, även om även Mussolini hade stor maktkoncentration i sina händer, och Italien var inte lika ”totalitärt” på så vis att det exempelvis rådde större frihet inom konsten och religionen.[31] Nazisterna som parti hade också större makt i Tyskland än vad fascisterna hade i Italien. Den viktigaste skillnaden var måhända antisemitismen, som var det centrala i den tyska nazismen och inte alls var ett inslag inom italiensk fascism under dess första år vid makten.[32] Bägge länderna liknande varandra vad gällde imperialism, då de bägge bedrev erövringskrig, men Hitlers målsättning med detta var att erövra hela Europa och strukturera om ”raspolitiken”, något som inte alls var Mussolinis plan.

I många länder i södra och östra Europa havererade demokratierna och ersattes med auktoritära styresformer under 1920- och 30-talen.[33] I Ungern instiftades en militärdiktatur efter första världskriget och denna regim styrde landet fram till 1944, ett reaktionärt styre med en form av semimonarki, där rösträtten var begränsad och makten låg hos överklassen och medelklassen.[34] Under 20-talet stabiliserades denna militärdiktatur och de fascistiska försöken att ta makten misslyckades och fascisternas ledare i landet antog en ”mildare” politik och utnämndes till krigsminister.[35] Även i Bulgarien tog militären makten några år efter första världskrigets slut och styrde tillsammans med kungen och konservativa politiker.[36] Detta innebar att även i Bulgarien misslyckades fascisterna att ta makten, eftersom den styrande överklassen kunde undertrycka vänsterrörelsen och fascisterna därför inte kunde mobilisera en stor rörelse med skrämselpropaganda om det kommunistiska/socialistiska hotet, som i Italien och Tyskland.

I Spanien var det under 1920-talet militären och kungen som styrde landet.[37] Efter monarkins fall 1931 infördes en parlamentarisk demokrati i landet och i valet 1936 segrade Folkfronten, som bestod av vänsterkrafter, en valseger som så småningom ledde till starten på spanska inbördeskriget.[38] Kriget ledde till att Franco 1939 kom till makten, vars styre lämpligtvis kan betecknas som ”semifascistiskt” och på många vis var ännu en militärdiktatur.[39] 1926 inträffade militärkupper i fyra länder i Sydeuropa och Östeuropa, däribland Spaniens grannland Portugal, och de andra var Grekland, Polen och Litauen.[40]

De flesta regimer i östra och södra Europa under denna tid var styrda av militären, konservativa auktoritära grupper eller av en monark. I Italien och Tyskland kunde fascisterna ta makten delvis genom våld eller hot om våld, men detta hade aldrig gått i en militärdiktatur, där alla försök till maktövertagande hade krossats med vapenmakt. Dessa diktaturer lät heller inte parlamentariska val fatta beslut om styret, som förde nazisterna till makten i Tyskland. I Tyskland fanns det en maxgräns på hur stor armén fick vara efter kriget och därför hade den inte styrkan att sätta stopp för maktövertaganden såsom i militärdiktaturerna, och i Italien kom fascisterna till makten med stöd av kungen, som hade möjlighet att utse premiärminister.[41] I Tyskland och Italien förekom även verksamhet från den revolutionära vänstern, något som inte var fallet inom militärdiktaturerna, och denna verksamhet från vänsterrevolutionärt håll kan ha ansetts provocerande och lockat anhängare till den tyska nazismen och italienska fascismen och bidragit till maktövertagandet.[42]

Nazisternas stöd i Tyskland minskade under slutet av 1930-talet, men efter krigsstarten och segern mot Frankrike som kom 1940 var partiets popularitet på sin topp, men minskade sedan allteftersom kriget gick sämre och 1944 hände det till och med att partimedlemmar gömde sina partinålar och förnekade sitt medlemskap.[43] Till följd av erövringarna under krigets första tid kunde man upprätta ett antal fascistiska lydstater och på så vis expandera fascismen geografiskt.[44] I Italien började fascisterna och Mussolini bli mindre omtyckta hos allmänheten under 1942 till följd av kriget, som inte hade gått särskilt bra för landet, utan man hade mer och mer hamnat i skuggan av Tyskland.[45] Till följd av detta missnöje avsattes slutligen Mussolini av kungen från sin post som premiärminister i juli 1943 och en icke-fascistisk regering tog vid.[46]

Uttalat fascistiska organisationer och partier fick makten i olika länder under kriget, vilket möjliggjordes av tyskt och italienskt understöd, såsom Järngardet i Rumänien 1940.[47] Även i Frankrike växte det fram ett starkt fascistiskt parti under den nazistiska ockupationen och som styrde regeringen i den franska kolonin Tunisien under 1942 och 1943.[48] I Slovakien satt män med nazistisk agenda på viktiga regeringsposter under början av 1940-talet, med tyskt understöd.[49] Vad som beskrivs som den mest blodtörstiga lydregimen till Nazityskland var den som man tillsatte i Kroatien under ledning av organisationen Ustaša, som styrde 1941-1945.[50] Vidare upprättades en fascistisk lydregim i Ungern, när Pilkorsrörelsen tilldelades ledarskapet där under 1944 och 1945.[51] Det finns ytterligare ett stort antal regimer under fascistiskt ledarskap som tyskarna upprättade, men det blir tjatigt att rada upp dem allesammans.

De nazistiska och fascistiska regimerna i Europa föll till följd av kriget, till följd av att de allierade besegrade dem med militärmakt och tillsatte icke-fascistiska regimer.[52] På det viset innebar kriget att fascismen krossades, men fascismen hade även nått sin höjdpunkt till följd av kriget, under dess första tid, då de hade erövrat stora delar av Europa, en höjdpunkt som några år senare ersattes av fascismens stora nederlag, i och med krigsslutet.

[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 24-25
[2]Ibid., sida 26
[3]Ibid., sida 27
[4]Ibid., sida 29
[5]Ibid., sida 32
[6]Ibid., sida 41
[7]Ibid., sida 74
[8]Ibid., sida 78-79
[9]Ibid., sida 79
[10]Ibid., sida 81
[11]Ibid., sida 83
[12]Ibid., sida 87
[13]Ibid., sida 91
[14]Ibid., sida 95
[15]Ibid., sida 104
[16]Ibid., sida 107
[17]Ibid., sida 108
[18]Ibid., sida 110
[19]Ibid., sida 111
[20]Ibid., sida 113
[21]Ibid., sida 115
[22]Ibid., sida 150
[23]Ibid., sida 153
[24]Ibid., sida 154
[25]Ibid., sida 155
[26]Ibid., sida 167
[27]Ibid., sida 174
[28]Ibid., sida 175
[29]Ibid., sida 176
[30]Ibid., sida 208
[31]Ibid., sida 209
[32]Ibid.
[33]Ibid., sida 129
[34]Ibid., sida 131-132
[35]Ibid., sida 133
[36]Ibid., sida 134
[37]Ibid., sida 138
[38]Ibid., sida 254
[39]Ibid., sida 266
[40]Ibid., sida 139
[41]http://www.firstworldwar.com/source/versailles159-213.htm (hämtad: 090714) - Versaillesfreden, artikel 160
[42]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 146
[43]Ibid., sida 368-369
[44]Ibid., sida 376
[45]Ibid., sida 386
[46]Ibid., sida 391
[47]Ibid., sida 393
[48]Ibid., sida 400
[49]Ibid., sida 403
[50]Ibid., sida 404
[51]Ibid., sida 415
[52]Ibid., sida 436

Fascismen som ideologi

Payne har gett en ganska omfattande definition av fascismen, som sammanfattas väldigt bra i en tabell han har publicerat.[1] Enligt denna tabell har fascismen en idealistisk filosofi och därigenom anti-materialistisk (om man sätter ett motsatsförhållande mellan idealismen och materialismen). Fascisterna vill skapa en auktoritär nationalistisk stat, där olika samhällsklasser ska samarbeta med något slags nationalstatstänkande som grund istället för motsättningar mellan olika klasser, motsättningar som fascisterna tar avstånd ifrån. Ekonomin och arbetet ska organiseras i form av korporationer, där både arbetare och arbetsgivare ingår.

Fascismen innebär också en militarisering av politiken och av hela samhället i stort och historiskt sett har fascistiska samhällen bedrivit erövringspolitik och krigföring mot andra områden i syfte att expandera sina nationer.[2] Fascismen upphöjer maskulinitet och manlig dominans och ser ungdomen som den viktigaste fasen i livet. En fascistisk ledarstil är auktoritär och ”karismatisk”.

Auktoritära stater har funnits i Italien 1922-1945, en fascistisk regim, men även i exempelvis Tyskland 1933-1945 och i Sovjetunionen. Rörelsen som styrde Italien kallade sig själva för fascister. I Tyskland kallade de sig för nationalsocialister, men betecknas ofta som fascister även de. De som styrde Sovjetunionen kallade sig för kommunister, men om fascism ska definieras som ett auktoritärt nationalistiskt samhälle var även Sovjetunionen fascistiskt.

Det måste sägas att det fanns fler likheter mellan dåtidens Italien och Tyskland än vad det fanns mellan dem och Sovjet. Bland annat hade den politiska ledningen i Sovjet och den leninistiska idén en materialistisk och inte idealistisk filosofi.[3] Bland annat genom att Sovjet och dess lydstater var materialistiska, klasskampsbetonade och tog avstånd från organisering i form av korporationer, anser jag det inte vara korrekt att beteckna dem som fascistiska. De kallade sig själva heller aldrig för fascister.

Italien får anses ha varit fascistiskt, för partiet som styrde kallade sig själva för fascister och bedrev en politik som stämmer överrens med definitionen av fascism (auktoritärt nationalistisk). Det nazistiska samhället i Tyskland kan också betecknas som fascistiskt, eftersom nazismen i stort överrensstämmer med fascismen, med den främsta skillnaden att nazismen är rasistisk och antisemitisk. Nazismen är en mer brutal form av fascismen.

När det gäller ”fascismens olika huvudformer” är det svårt att egentligen veta vad som menas, men Payne tar upp olika exempel på varianter av fascismen. Han listar olika former av auktoritära system, varav vissa är att betrakta som fascistiska.[4] Det är framförallt två huvudformer man kan urskilja: den ”rena” italienska fascismen och den tyska nazismen. Utöver dessa är det egentligen svårt att beskriva olika ”former” av fascism. Italiens och Tyskland dåvarande lydstater var under fascistiskt styre, men ändå lydstater. Det intressanta är att istället beskriva fascistiska rörelser som var mer självständiga än dessa.

Payne skriver att i Österrike, Spanien, Ungern och Rumänien fanns det fascistiska rörelser som var starka och någorlunda självständiga från regimerna i Italien och Tyskland.[5] Det nazistiska partiet i Österrike bildades redan 1903, många år innan broderpartiet i Tyskland, och deltog i parlamentariska val redan på 1910-talet.[6] Partiet splittrades av motsättningar mellan de äldre medlemmarna, som hade en mer socialistisk retorik och betoning på arbetarkamp, och ungdomarna, som var inspirerade av Hitler och hans våldsretorik.[7] När Tyskland invaderade Österrike 1938 blev det österrikiska partiet mest som en lokal underavdelning till det tyska.

I Spanien startade den fascistiska rörelsen Falangen 1933.[8] De var inspirerade av den så kallade ”nationalsyndikalismen” och kritiserade under sin tidigaste period den italienska fascismen för att vara för konservativ och kapitalistisk. I sitt program efterfrågade man byggandet av en nationalsyndikalistisk stat, där bland annat banker skulle nationaliseras, och man hade även en katolskt religiös identitet, vilket urskiljde denna fascistiska rörelse från den italienska och framförallt den tyska.[9] När spanska inbördeskriget började tog Franco makten över Falangen och detta kom att bli det styrande partiet i landet från slutet av 1930-talet. Ledarprincipen i Spanien var inte lika framstående som i Italien eller Tyskland.[10] Efter kriget blev Spanien semifascistiskt, katolskt och korporativt.

Den främste fascistledaren i Ungern fick posten som premiärminister 1932 och därmed betydelsefullt inflytande på politiken.[11] Premiärminister Gömbös planerade att ett korporativt system skulle införas och Ungern skulle omvandlas till en nationalsocialistisk stat, men avled dock 1936.[12] Därefter fick Pilkorsrörelsen en betydande roll i ungersk politik. De hade en egen nationalistisk idé, på engelska kallad ”hungarism”, vilket på svenska kan bli ”ungernism” eller något i den stilen.[13] Man strävade helt enkelt efter ett Stor-Ungern. Deras ledare och ideolog såg ungernism som en kombination av kristendom och marxism, där man har tagit de bästa sidorna från dem bägge.[14] Han ansåg inte att judar platsade in i det idealiska ungerska samhället. Han ansåg att denna politik skulle grunda sig på den egna ungerska rasen, som han ansåg existerade. Detta skulle i stort kunna sägas vara en form av nazism med ungerska säregenheter, där ungrare står i centrum istället för germaner.

I Rumänien fanns rörelsen Järngardet, som var den huvudsakliga fascistorganisationen där under 1930- och 40-talen.[15] Järngardet var en religiöst mysticistisk rörelse och hade andliga målsättningar, som inte tillhörde det världsliga.[16] Deras ledare Codreanu ansåg att det mänskliga livet innebar konstant krig och att man måste bedriva krig mot fienden till fosterlandet, men förlåta sina personliga fiender. Deras ideologi ledde till en slags dödskult, eftersom att offra sitt liv var den största uppoffringen man kunde göra för fosterlandet och detta offer skulle accepteras med glädje. Genom detta når man, enligt Järngardet, personlig frälsning. Martyrskapet inom Järngardet var starkare än inom andra fascistiska rörelser och det låg starkare fokus på självuppoffring genom att offra sitt eget liv. Det fanns en tydlig fanatism som urskiljde denna grupp från andra fascister; för att bli medlem skulle man suga blod från andra medlemmar och skrev en ed med sitt eget blod där man intygade att man till och med skulle kunna döda, om man blev beordrad om det.[17]

Payne beskriver att fascismen i många fall är sekulär, om än inte exempelvis Järngardet i Rumänien eller Legionen i Spanien, till skillnad från den traditionella högern.[18] Fascismen är även idealistisk, till skillnad från den materialistiska socialismen/kommunismen. Fascismen motsätter sig även den ekonomiska determinismen hos marxister och liberaler, alltså att ekonomin har en viktig betydelse för samhällets uppbyggnad och att människors politiska åsikter styrs av deras ekonomiska förhållanden.

Fascismen är antikonservativ, även om den historiskt sett har samarbetat med konservativa grupper i olika länder vid olika tillfällen, exempelvis genom att Nazityskland upprättade den konservativa lydregimen i Vichyfrankrike eller deras långvariga samarbete med Miklos Horthys Ungern.[19]

En ideologisk artikel från den svenska nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen visar på en något kluven inställning till konservativa grupper. Erik Lundgren skriver att konservativa grupper som vill minska invandringen förvisso har goda avsikter, men att de liberaliserar sitt budskap alldeles för mycket.[20] Han anser att de konservativa anpassar sig efter ”fiendens” spelregler och därmed är dömda att förlora och att konservativa inte längre kan formulera sig på samma sätt som tidigare, av rädsla för att bli betraktade som för extrema. Lundgren beskriver också att när nazisterna själva diskuterar med konservativa, så kan de säga att de förvisso håller med nazisterna om vad de säger, men att detta är tabu och att de inte kan ha denna framtoning om de vill vinna något allmänt stöd.

Erik Lundgren har även skrivit en annan ideologisk artikel för Svenska Motståndsrörelsens räkning, där han beskriver att både marxister och kapitalister understödjer klasskampen, vilken nazisterna ser som skadlig och splittrande.[21] Han formulerar sig på så vis att Moderaternas (”de konservativa”) arroganta attityd är vad som sår klasshatet och att marxisterna hetsar och riktar detta hat, medan nazisterna själva ser en enighet mellan samhällets olika klasser som nödvändig för att skapa ett idealiskt samhälle. Detta visar på att nazisterna ser både den politiska högern och vänstern som upphov till klassuppdelningen och splittringen inom det egna folket och har därför en negativ inställning till både högern och vänstern.

De svenska Lindholmsnazisterna formulerar ett krav på att kapitalismen ska krossas och motsätter sig därmed grunden för den konservativa och radikala högerns ekonomiska politik.[22] De beskriver kapitalismen som judisk och att den har exploaterat det svenska näringslivet och att penningtillgången som följd av kapitalismen har kommit under judisk kontroll.[23] Fascisterna motsätter sig alltså, i ord, grunden för högerns ekonomiska politik, men motsätter sig även socialismen, som de anser hetsa olika klasser emot varandra och skapa splittring. Därmed är det utrett vilket förhållningssätt fascismen har till övriga ideologier.

Payne hävdar att det potentiellt kan vara så att den auktoritära högern och fascismen kan ha kommit som en reaktion på liberalismen och socialismen kring franska revolutionen.[24] Det senare Första Världskriget kom att få stor inverkan på samhällena, och då framförallt i Europa. Payne har listat en rad följder som kom av kriget och vissa är mer intressanta än andra i detta sammanhang. Bland annat ledde kriget till att statsmakterna och deras regeringar stärktes (vilket ligger i linje med fascismens politik), politisk propaganda i massformat blev mer framträdande, det skedde massmobiliseringar på samhällets olika områden för kriget, flera monarkier störtades och lämnade dörren öppen för icke-kungliga diktatorer, det politiska livet fick mer våldsam och militant framtoning och Lenins diktatur i Sovjetunionen visade att en ny form av styre var ”möjligt”: partipolitisk enpartidiktatur.[25]

Framförallt fick kriget till följd att de sociala och ekonomiska förhållandena bröt ihop i stora delar av Europa, där hyperinflationen och den sociala, samhälleliga och ekonomiska krisen banade väg för extrema politiska och samhälleliga lösningar.[26] Inom den italienska kungafamiljen och inom armén fanns det ett stort stöd för fascismen under 1920-talets allra första år.[27] 1922 genomförde Italiens socialister en strejk som kom att bli impopulär och skapade något av en socialistskräck. Fascisterna insåg att de kanske hade läge att ta makten i den kris som uppkom efter strejken.[28] Kungen bjöd in Mussolini för att ge honom posten som premiärminister och från denna utgångspunkt kunde Mussolini under de följande åren stärka sin och fascisternas makt över Italien.[29]

Tyskland hade varit i ett dåligt läge ända sedan starten på Första Världskriget 1914, men till följd av börskraschen i USA 1929 kom den största krisen.[30] Nazisterna gick framåt av denna kris, de bedrev en effektiv propaganda med alla tänkbara metoder. Nazisterna lovade lösning på de ekonomiska problemen och beskrev sig som en rörelse som stod ovanför klasser och partier.[31] Deras ledare, Hitler, var en lysande retoriker i denna tid av depression och framstod som ett alternativ när alla andra partier tycktes oförmögna att lösa krisen. Nazisterna undvek att under sina valkampanjer tala om sådant som tänktes kunna väcka anstöt. Bland annat tonade man ner den militanta antisemitismen och fokuserade istället på nationalism och att lösa de ekonomiska problemen.


[1]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 7
[2]Exempelvis Italien och Tyskland under Andra världskriget och under perioden strax innan
[3]Nikolaj Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, 1923, sida 5: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/materialistiska_historieuppfattningen.pdf (hämtad 090630)
[4]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 468-469
[5]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 245
[6]Ibid., sida 246
[7]Ibid., sida 247
[8]Ibid., sida 260
[9]Ibid., sida 261
[10]Ibid., sida 267
[11]Ibid., sida 269
[12]Ibid., sida 270
[13]Ibid., sida 271
[14]Ibid., sida 272
[15]Ibid., sida 279
[16]Ibid., sida 280
[17]Ibid., sida 285
[18]Ibid., sida 8
[19]Ibid., sida 469
[20]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=51 (hämtad 090710)
[21]http://www.patriot.nu/artikel.asp?artikelID=44 (hämtad 090710)
[22]Nationalsocialistiska Arbetarepartiets program, Göteborg, 1938, sida 15
[23]Ibid., sida 16
[24]Stanley G Payne, A history of Fascism 1914-45, London: UCL Press, 1995, sida 37
[25]Ibid., sida 78-79
[26]Ibid., sida 79
[27]Ibid., sida 107
[28]Ibid., sida 108
[29]Ibid., sida 110
[30]Ibid., sida 164
[31]Ibid., sida 167

Hur står det till i Kina idag?

Sedan Mao Tse-Tung dog under hösten 1976 har Kina förändrats mycket och det är knappast till det bättre. Kina är ett land där enskilda personligheter har väldigt stort inflytande. Man skulle även kunna formulera sig på så vis att landet är ”en persondiktatur”. Landets starke man efter Maos död var Hua Guofeng (1921-2008), som var ordförande för det styrande Kinas Kommunistiska Parti (KKP) åren 1976-1981. Under hans tid vid makten bereddes vägen för näste man att ta över makten, Deng Xiaoping (1904-1997), som i praktiken styrde landet från 1978 och fram till sin död.

Under Deng Xiaoping genomgick Kina den kursändring som innebar att marknaden tilläts härja helt fritt och allt som tidigare hade varit betydelsefullt i landet, såsom kollektivism, kastades överbord. Xiaoping efterträddes av Jiang Zemin (1926-), Kinas starke man under åren 1997-2002. Denne fortsatte i Xiaopings bana och lät marknadskrafterna söndra och härska i landet helt efter eget bevåg, i sin jakt på profit och ekonomisk lönsamhet. Landet såldes helt ut till internationella finansmän. Ingen har större ansvar för de enorma klassklyftorna i dagens Kina som Jiang Zemin.

Faktum är att i Kina idag lever större delen av befolkningen under förhållanden som nästintill liknar slaveri. Så var det inte för 35-40 år sedan. Det pågår stora motsättningar i landet och under 1990-talet och 2000-talet har det inträffat bondeuppror i landet, där bönderna har visat stor frustration över sina dåliga förhållanden. Befolkningen har försatts i slaveri för att finansmän ska kunna suga ut alla tillgångar de kan tänkas komma över och ackumulera kapital, lagra pengar på hög och inte använda dem till någonting konstruktivt överhuvudtaget. Dessa tillgångar bör istället återföras till folket, så att de kan få en möjlighet att återigen skapa ett fungerande samhälle i landet, ett samhälle som har varit i nästintill konstant nedbrytning sedan 1970-talet. Jag hävdar inte att denna nedbrytning började i och med Mao Tse-Tungs död, utan den började redan innan det.

Det som är väsentligt är att utreda vilken väg Kina kan tänkas gå i framtiden. Landet styrs idag av Hu Jintao (1942-) och har gjort det sedan 2002. Hans tid vid makten har inneburit vissa förbättringar för det stora flertalet och vissa av Jiang Zemins och Deng Xiaopings brutala marknadsekonomiska åtgärder har rullats tillbaka. Det går till och med att hävda att Hu Jintao har bedrivit en mer ”socialistisk” politik än sina både företrädare, för dessa har bedrivit en så anti-socialistisk politik som överhuvudtaget är möjlig. Hu Jintao är knappast den idealiska regeringschefen, men han är den bäste som Kina har lyckats uppbåda på den positionen sedan 1970-talet.

Hu Jintao väntas avgå på den kommande partikongressen 2012 och det spekuleras om två tänkbara efterträdare. Dessa är Xi Jinping (1953-) och Li Keqiang (1955-). Den ena vore bättre för landet än den andra. Xi Jinping är son till en tidigare partifunktionär som vek av åt höger och förkastades av partiet. Detta skedde redan innan kulturrevolutionen, när de flesta andra inom partiet som hade begått högerfel avpolletterades. Det pekar på att saker och ting var extra allvarliga i hans fall. Att välja sonen till en sådan man till partiets ledare vore mycket skadligt och bör förhindras till varje pris. Xi Jinping är i dagsläget vicepresident i Kina och favorit hos finansmännen, medan hans huvudkonkurrent är favorit hos nuvarande partiledaren Hu Jintao.

Li Keqiang, vice premiärminister i Kina, är den andra huvudkandidaten till posten som Kinas näste partiordförande och makthavare. Även han hade en far som var lokal funktionär inom KKP, men han vek aldrig av åt höger och blev aldrig tvungen att rensas ut från partiet som var fallet med Xi Jinpings far. Bara det pekar på att Li Keqiang har en bättre bakgrund och bättre grund att stå på. Detta förstärks ytterligare av att Li Keqiang under kulturrevolutionen ledde partiets arbete i någon form av arbetarråd och som resultat av detta arbete blev prisbelönad för framgångsrika studier av Mao Tse-Tungs tänkande. Det är en man som vore bra för partiet och Kina.

Svininfluensan och medias pandemihets

I april 2009 förekom den så kallade ”svininfluensan” i Mexico. Nu, ett halvår senare, hetsar media för fullt, och har gjort det i ett par månader nu, om att detta kommer sprida sig till massvis av människor, trots att sjukdomsvågen med all sannolikhet tog slut redan efter kanske ett par veckor och begränsade sig i stort bara till Mexico. Utanför Mexico har bara några enstaka fall förekommit. Det är helt enkelt inte på långa vägar sannolikt att detta skulle bli någon världsomfattande katastrof. Det räcker med att dra sig till minnes historien om fågelinfluensan för några år sedan.

Under fågelinfluensan hetsade media och försökte sprida panik genom att hävda att halva jordens mänskliga befolkning skulle dö bort osv. I själva verket dog kanske bara några dussintal personer jorden över, mestadels koncentrerat till Östasien. Efter detta borde rimligtvis världens befolkning ha lärt sig att tolka medias signaler. När media slår på stora larmsignaler så kommer det kanske vara något som drabbar en tusendels promille av befolkningen och att i stort sett hela världens befolkning kommer stå helt intakta från deras påstådda ”pandemier”. Media har inget förtroendekapital kvar så som de hetsar och försöker skrämma upp människor. Man kan fråga sig vad som är deras syfte. Måhända kanske de är i maskopi med läkemedelsbolagen för att försöka öka deras försäljning, försäljning av läkemedel och ”vaccin” som är helt onödiga, då ändå ingenting kommer inträffa.

USA går i första ledet vad gäller att försöka skrämma upp sin egen befolkning. Det kan vi framförallt se i Michael Moores dokumentärfilm Bowling for Columbine från 2002. Där framstår det att många amerikaner lider av någon form av paranoia, vilket med all sannolikhet är skapat av media. Media skrämmer upp folk och i USA i så pass hög omfattning och med så pass ”framgångsrikt” resultat att halva befolkningen har blivit paranoida. Vissa verkar i stort sett tro att faror lurar bakom varje gathörn och försäljning av larm och vapen är mycket hög i USA. Det är förstås också detta som är anledningen till att det dör så många av skottskador i USA varje år jämfört med i alla andra världens länder.

I samband med kraschen som media påstod skulle inträffa på grund av millennieskiftet lurades amerikanerna ut att köpa en massa nödprodukter och enorma mängder proviant och bygga skyddsbunkrar på sina tomter m.m. Detta pekar tydligt på att media faktiskt går ärenden åt industrier av olika slag, vare sig de tillverkar vaccin eller batterier eller vad nu än media försöker få folk att köpa genom att skrämma upp dem. Det är därför de agerar på detta vis. Därför är de nödvändigt att avslöja deras lögner och mest akut just nu: stoppa den pågående pandemihetsen, för någon pandemi kommer aldrig att komma. Det vore vansinne att tro på något sådant. Den enda ”pandemi” som kommer att drabba oss är den skapad av media, ingen annan.

Populistpartiernas utveckling (SD och PP)

Sverige har i dagsläget sju riksdagspartier, men ytterligare ett gäng partier försöker skaffa sig riksdagsplatser. De som är att betrakta som närmast sitt mål idag är Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Man kan märka att dessa bägge partier börja likna de etablerade partierna mer och mer, på ett antal olika sätt. Denna artikel är tänkt att fokusera på just en viktig likhet bland andra, nämligen toppstyret och centralismen. Detta är någonting som alla partier har gemensamt, vilket har visat sig gång på gång, och på ett väldigt tydligt sätt.

Nu senast har media rapporterat om en intern konflikt inom Piratpartiet, en konflikt som vittnar om omfattande toppstyre och centralistiskt beteende. Partiets ordförande har nämligen agerat med tvivelaktiga maktmedel och visat upp ett beteende som stämmer väl överrens med det vi länge har sett hos etablerade politiker. Partiet höll under ett styrelsemöte en omröstning om partiledarens lön, där fem röster stod mot fem. Falkvinge hävdade att han inte under några omständigheter kunde acceptera en lön under 45 000 kr i månaden, en fantasilön för i stort sett hela världens befolkning. Eftersom rösteantalet stod lika, så utnyttjade han ordförandens utslagsröst, någonting som existerar i de flesta centralistiska organisationer och partistrukturer, och fick på så vis igenom sin fantasilön.

Detta blottlägger saker och ting kring Piratpartiet. De gjorde succé i Europaparlamentsvalet sommaren 2009 och röstades in av till större delen svenska arbetarväljare och arbetarungdomar. Många såg kanske partiet som ett alternativ till de redan etablerade, men partiet har nu visat sitt rätta ansikte och visat att man mycket väl är en del av etablissemanget och inte alls drar sig för att agera på samma vis som redan etablerade politiker. Detta visar på att Piratpartiet inte på något vis är ett alternativ för dem som ”tröttnat” på gamla strukturer och de sju partierna som redan sitter i riksdagen, eller vad man nu har för argument när man röstar på ett parti som Piratpartiet eller Sverigedemokraterna.

Inte heller Sverigedemokraterna är ett alternativ till redan etablerade partier, utan de är bara ett ibland dem. Om Sverigedemokraterna skriver media att de i praktiken styrs av fyra personer, varav samtliga är män. Det har förekommit ett stort antal fall där kritiker och oppositionella inom Sverigedemokraterna har uteslutits eller blivit bortplockade från olika funktionärsposter, med mycket oklara ”motiveringar”, lögner eller halvsanningar. Detta har skett på ett vis som nog saknar motstycke inom något annat parti. Det har visat sig att Sverigedemokraterna inte på något vis är ett medlemsstyrt parti, utan att allt styrs uppifrån, av dessa fyra män.

Interna konflikter är ingenting man får tala om med media och allt av sådan karaktär försöker man tysta ner så mycket det går. De fyra som styr har utmanövrerat allt motstånd och skickar ut skrivelser till partiets ledamöter i kommunerna om hur de ska agera och tycka. Detta pekar på att Sverigedemokraterna inte är ett alternativ till de sju riksdagspartierna och absolut inte förespråkar någon utökning av demokratin eller folkviljan i samhället. Nej, Sverigedemokraterna och Piratpartiet är ”samma andas barn” som partierna i riksdagen och inget alternativ till dem. De får röster därför att människor tro att de är någonting de inte är och hoppas att deras utökade inflytande ska leda till någon form av förnyelse. Något sådant kommer de dock inte införa, utan snarare kan ett utökat inflytande för dessa bägge partier leda till försämringar. Det vore inte önskvärt.

Ett revolutionärt transportväsen

Transportväsendet i dagens samhälle måste omstruktureras. Privatbilismen i nuvarande omfattning är inte hållbar. Den måste ersättas med någonting som lämpar sig bättre och som effektiviserar transport av människor och varor över denna värld. I västvärlden idag kör många människor privatbilar med enbart en enda passagerare, bilföraren själv. Om istället dessa personer skulle placeras i bussar skulle en buss kunna ersätta över 40 personbilar. Det säger sig självt att trafiken skulle flyta på mycket bättre då och att det vore någonting positivt både för miljön, ekonomin och leda till transporteffektivisering. Det krävs naturligtvis vissa åtgärder för att kunna åstadkomma en förändring till detta eftersträvansvärda läge.

Kollektivtrafiken måste byggas ut och privatbilismen måste minskas ner. Kollektivismen måste utökas på det privatas bekostnad. Det gäller inte då bara transporterna, utan detta är någonting nödvändigt på alla samhällets plan och olika avdelningar, men just denna artikel fokuserar på transportväsendet, som måste revolutioneras. Ett allra första och mest grundläggande steg är att göra all kollektivtrafik gratis, att ta bort priserna för folks resor fram och tillbaka och istället bekosta drivmedlet för fordonen, reparationen av dem och andra eventuella omkostnader med skattemedel. Det skulle inte krävas stor höjning av skatterna, alternativt en omfördelning av dem, för att detta med gratis kollektivtrafik ska kunna göras möjligt.

Kollektivtrafiken omfattar åtminstone bussar, tunnelbana och tåg av olika slag. Om flyget ska räknas in i detta är en fråga som måste utredas ytterligare. Om kollektivtrafiken ska göras gratis, vilket vore väldigt positivt för samhället, måste det göras en klar definition av vad som egentligen är att räkna som kollektivtrafik. Detta är enbart en subjektiv åsikt, men jag personligen anser att taxi och flyg bör räknas som något annat än kollektivtrafik.

Kollektivtrafiken måste även utökas på det viset att bussar och tåg når ut till fler platser än vad som är situationen nu. Till alla platser där människor lever, platser som människor kan tänkas vilja resa till, måste det gå bussar eller tåg och avresorna bör ske så ofta rent tidsmässigt att det inte är otillfredsställande för användarna. Idag finns det delar av samhället dit man inte kan åka kollektivt och de kollektiva transportsmedlen avreser alldeles för sällan till många platser för att det ska vara till befolkningens belåtenhet.

Ett problem kan vara att om kollektivtrafiken görs gratis kommer det bli störst efterfrågan på de transportmedel som är snabbast och om nu flyg skulle inräknas bland de kollektiva transportmedlen på detta sätt kan det innebära ”överbeläggning” på flygresorna, att människor fyller alla flygplanens resor till bredden. Därför bör rimligtvis flygresorna regleras på så vis att man antingen ransonerar ut ett antal gratis flygresor per person eller fortsätter kräva avgift för dem. Taxisystemet ska avskaffas helt, då det blir överflödigt med en utökad kollektivtrafik, som även åker på nätterna, då folk idag ibland får ta taxi, för att det inte ens finns någon möjlighet att åka kollektivt. Denna möjlighet ska upprättas! Därmed finns inte längre något behov för taxiresor i vårt samhälle.

Även privatbilismen ska avskaffas fullständigt. Personbilar upphör att ha en funktion i ett revolutionärt samhälle. Taxibilar är att betrakta som personbilar och frågan om taxibilar har redan behandlats här ovan. Samma förhållande gäller för vanliga personbilar, privatbilar, som för taxibilarna. Det kommer inte längre finnas något behov för dem. Idag åker folk personbilar för att kollektivtrafiken kanske inte når ut överallt, för att kollektivtrafiken avreser allt för sällan eller för att man i vissa fall när man samåker i personbilar kan få mindre omkostnader än om man åker kollektivt. Alla orsaker och anledningar som idag finns för att åka personbil kommer vara bortplockade i det framtida, revolutionära samhället.

Transport gäller inte bara för människor, utan också för varor och produkter av olika slag. Om man idag kanske ska köpa möbler, så är det inte ett alternativ att frakta hem dem via bussen, utan man åker istället och hämtar möbeln med en personbil och släpvagn. Naturligtvis ska fortfarande möbler och skrymmande saker kunna fraktas hem till människor i framtiden, i det ideala samhället, men det ska då ske i samhällets regi och kommer inte vara någonting som var och en själv får sörja för. Verksamhet för transport av varor ska finansieras av samhället och har man beställt stora möbler eller annat av liknande karaktär, så ska detta köras hem av samhällsanställda transportarbetare, som då har tillgång till bilar med släpvagnar, som kommer vara förbjudna i privatpersoners ägo. Släpvagnar och släpfordon kommer bara behöva ägas av samhället och privatpersoner kommer inte ha något behov av dem längre.

Om saker och ting skulle organiseras på ovan föreskrivna sätt skulle samhället tjäna på det rent ekonomiskt, det skulle vara positivt för miljön och det skulle även göra trafiken smidigare och bättre. Den skulle inte längre vara överbelastad, utan trycket på vägarna kommer bli mycket mindre. Det innebär minskad förslitning på vägarna och ger oss ett mindre behov av kostsamma vägreparationer, eftersom vägarna kommer hålla längre utan skador, och mängden avgaser skulle även minska, vilket ger oss renare luft och mer hälsosamma lungor. Det hela skulle i det långa loppet ge varje människa ett mer drägligt liv, den stora strävan som kommunismen, arbetarklassens ideologi, har som inneboende i sig själv.

Det skadliga med Gay-pridefestivaler

Gayrörelsen syns ofta utåt i media i samband med sina Pridefestivaler. De flesta personer har nog åsikter av ett och annat slag både angående homosexuella och Pridefestivalerna. Nazister och högerextrema personer brukar hetsa mot de homosexuella och har ibland utfört våldsamma attacker mot personer enbart på grund av deras homosexualitet. Detta är givetvis ett förkastligt agerande och något som istället behövs i vårt samhälle är att förståelsen ökas för de homosexuella och i detta arbete är Pridefestivaler någonting som mer stjälper än hjälper.

När Pridefestivalerna visas upp i media ser man människor i konstiga utstyrslar och som beter sig ytterst märkligt och ociviliserat. Detta skapar ett slags främlingskap kring de homosexuella. Pridefestivalerna får sina deltagare att framstå som mycket märkliga. Det gäller dock inte alla Pridefestivaler, utan exempelvis den som ägde rum i Östersund 25 juli 2009 visade sig bara innehålla deltagare med vanliga och normala kläder och inte på något vis excentriska och extravaganta utstyrslar.

För att citera en talare som en gång behandlade frågan om Pride: ”Inga heterosexuella män och kvinnor går halvnakna genom stan som man gör under Gay-Pride i Stockholm.” Även om mannen i fråga som yttrade detta är en politisk motståndare, så har han rätt i just detta yttrande. Om homosexuella människor vill att samhället visar dem större förståelse, då stjälper det deras kamp att de genom Pridefestivaler beter sig på ett sätt som vanligt folk inte kan känna igen sig i och som känns främmande för människor i stort. Pride ger bara oförståelse och framställer de homosexuella som främmande och annorlunda. Det är just det man inte strävar efter.

Pride-festivaler är inget fel i sig, men när allting urartar till excentriska och extravaganta spektakel är det mycket fel. I ett sådant läge är festivalerna i fråga rent skadliga för den homosexuella rörelsen. Ett annat bekymmer är att Pridefestivalerna ofta kuppas av olika lobbyorganisationer inom näringslivet, att företag och borgerliga politiska partiet använder festivalerna för att visa upp sig. Det är någonting som är extra skadligt och skrämmer bort folk från det hela.

En uppmaning till de homosexuella är att de omstrukturerar sina marscher så att deltagarna där går runt med normala kläder och framförallt att de bär slagkraftiga plakat och skriker slagord och lanserar paroller, inte bara går där för att visa upp sig och bli uttittade. Ett sådant förfarande är bara kontraproduktivt och skadligt. Istället bör man genom festivalerna bedriva revolutionär kamp och lyfta fram klasskampen. På så vis kan man etablera att förtroende hos människor och skaffa större sympati hos vanligt folk för de homosexuellas sak.

Festivalerna bör omvandlas från bisarra spektakel till mer av politiska demonstrationståg. Det skulle kännas mycket trevligare och den obehagskänsla som många människor känner skulle nog vara som bortblåst. Vad som tilltalar arbetande män och kvinnor är revolutionära paroller, som ropar på grundläggande samhällsförändring, inte att personer går runt i bisarra kläder, i vilket syfte det nu än kan tänkas. Vad kan man egentligen få ut av att visa upp sig offentligt i en makaber klädsel? Av ett sådant förfarande kan bara komma negativa och icke-önskvärda ting.

Finland som fascismens bastion

Finlands 1900-talshistoria har redan behandlats i en artikel i augusti-september 2007. Det är dock ett ämne som måste behandlas mer utförligt än vad som då gjordes och ett ämne som det gärna bör sättas ny fokus på, med tanke på att det nu var två år sedan vi senast behandlade frågan och den därför riskerar att glömmas bort, någonting som absolut inte får hända. Frågan är alldeles för viktig för det.

Finland har nämligen en mycket mörk historia bakom sig. Det är det många länder som har, men de flesta av dem har bett om ursäkt för sitt tidigare fruktansvärda agerande, men det har inte Finland. Finland har fortfarande inte, år 2009, gjort upp med sitt förflutna. Detta sätter dem i en liknande situation som länder i stil med USA och Indonesien och gör dem i stort sett unika i Västeuropa, på många sätt och vis.

Under det finska inbördeskriget 1918 försökte man genomföra en demokratiseringsprocess av landet och införa social och ekonomisk rättvisa. Detta ledde dock till att konservativa och fascistiska grupper i landet genomförde ett omfattande massmord och brott mot mänskligheten mot dessa människor som försökte demokratisera samhället. Detta är någonting som Finland aldrig har kommit med någon offentlig ursäkt för, som andra länder med liknande historia bakom sig har gjort, såsom Tyskland.

Vi kan se att de män som legat bakom terror, massmord och brott mot mänskligheten i exempelvis forna Jugoslavien och Liberia senare har ställts inför rätta. Detta var något som obegripligen aldrig gjordes till följd av finska inbördeskriget. Därför är det rätt att anse att Finland vilar på en obearbetad fascistisk historia som gäller för få andra nationer, därför att de flesta andra länder har gjort eller åtminstone börjat försöka göra upp med sitt förflutna av brott mot mänskligheten.

Under kriget stred de röda (i stort sett bara frivilliga) mot de ”vita” (som historiskt sett, i bland annat Finland och Ryssland har varit ett finare namn för fascister). På den vita sidan var nästan alla stridande yrkessoldater, stödda av reaktionen och överklassen. De röda stred för att göra Finland till ett bättre land, eftersom de var frivilliga, medan de vita soldaterna stred för att få lön. Detta ger en viss indikation om vilken sida som hade det mest ädla motivet.

Över 80 % av dem som dog i finska inbördeskriget tillhörde arbetarnas sida, den röda sidan. Detta visar på vilken sida det var som bedrev massmorden. Varför har aldrig massmördarna ställts till svars? Brukar inte det vara brukligt? Hela historien har varit väldigt märklig, men den slutade inte där.

Under andra världskriget var Finland allierade med Nazityskland, sin vana trogen av fascistisk krigföring och fascistiska allianser. Landets ledare Mannerheim hade ett personligt samarbete med Hitler och tilldelades nazistiska medaljer från Tyskland, vilka han bar med glädje, av foton att döma. Varför har aldrig han ställts till svars för sina fascistiska brott?

Finlands historia är sannerligen fullkomligt obegriplig, men förhoppningsvis kommer det bli ordning på saker och ting i framtiden och att Finland kommer tillrättavisa sin historieskrivning och postumt fördöma alla de fascistiska mördarna och rehabilitera dem från den sida som försökte föra in landet på rätt spår, de röda. Det var många hjältar från den röda sidan som stupade under kriget. Aarne Arvonen (1897-2009), som tidigare stridit för röda sidan under finska inbördeskriget dog första januari 2009. Han var då inne på sitt 112:e levnadsår. Han var en hjälte värd att uppmärksamma.

Bernard Madoff, borgarklassens skräck

29 juni 2009 dömdes Bernard Madoff till 150 års fängelse i amerikansk domstol. Han hade tidigare varit ordförande för den ledande amerikanska börsen NASDAQ och drivit ett eget företag som visade sig att inte riktigt vara som alla andra. Företaget startades 1960 och växte sig större och större under årens lopp. En del av företaget (en hedgefond) visade sig under slutet av 2008 vara ett pyramidspel, mer exakt ett så kallat ”ponziupplägg”, namngivet efter den italiensk-amerikanske storsvindlaren Charles Ponzi (1882-1949).

Madoff lurade till sig enorma summor pengar via detta pyramidspel, detta ponziupplägg. Liknande svindlerier har förekommit ett oräkneligt antal gånger i historien, i olika länder, under olika tidsperioder, med olika omfattning. Madoffs anses dock vara det allra största svindleriet, där tiotals miljarder dollar har varit i omlopp. Detta svindleri är också väldigt uppmärksammat för att Madoff har varit så högt uppsatt inom den amerikanska finansvärlden och att många förmögna människor har samarbetat med honom och satsat sina pengar hos honom.

Madoffs svindleri har slagit mot ett stort antal väldigt förmögna människor. Det är därför han är borgarklassens skräck. Olika pyramidspel har skiljt sig väldigt mycket åt under historien. Bland annat förlorade stora delar av den albanska befolkningen sina tillgångar i ett enormt pyramidspel i mitten av 1990-talet. Detta drabbade alltså många människor och människor med små tillgångar. Madoffs svindleri har dock slagit till störst del mot väldigt rika människor och inte alls mot en stor folkmassa som i det albanska fallet. Därför är Bernard Madoff, som sagt, borgarklassens skräck.

Bernard Madoff tillskansade sig själv stora rikedomar till följd av sin verksamhet och pengarna han lurade åt sig från världens rika människor möjliggjorde ett omfattande lyxliv för hans egen del, ett liv som ytterst få människor kan sätta sig in i vad det egentligen innebär, eftersom ett sådant liv är ytterst få människor förunnat. Bernard Madoff har varit en del av det kapitalistiska etablissemanget och näringslivets ledning, men han har slagit hårdare mot kapitalismen än vad han nog själv och andra kapitalister egentligen inser. Madoff var en kapitalist som saboterade för kapitalismen och därmed har han gjort en progressiv gärning. Man får hoppas att hans verksamhet har skadat människors förtroende för kapitalismen rejält och skadat kapitalismens ”anseende”, om det nu finns något sådant.

Om fler gjorde som Madoff skulle nog detta fruktansvärda samhälle snart börja bryta ihop i ännu större omfattning och den stora allmänheten inse det ohållbara i kapitalismen. Slutligen kan det också vara på sin plats att upplysa om att Madoffs verksamhet får rollen som lite av en Robin Hood-rörelse, på det viset att han gav betydande summor till välgörenhet av olika slag, pengar som han hade svindlat åt sig från storkapitalisterna. Han svindlade till sig pengar för att dels leva lyxliv, men även för att föra över till välgörenhetsorganisationer, som verkar för att förbättra sjukvården och annat. Om de kapitalister han svindlade till sig pengarna ifrån hade fått behålla dem kan man anta att de inte hade kommit någon välgörenhet till nytta, utan bara lagrats i bankvalv och ackumulerats, eller vad nu extremt förmögna människor gör med sina pengar.

De danska appelianernas kamp mot felaktigheter

De danska appelianerna har redan behandlats i ett flertal artiklar, så den som vill ha bakgrundsinformation hänvisas till att läsa dessa, för denna artikel blir mer av en fördjupning av vissa områden kring dem och inte någon grundläggande beskrivning om den appelianistiska rörelsen.

Appelianerna hade under 1970- och 80-talen ett omfattande samarbete med den palestinska rörelsen PFLP. Några som även samarbetade med dessa var tyska RAF (Röda Arméfraktionen), vilket innebär en indirekt koppling mellan appelianerna (KAK) och RAF, men det har aldrig förekommit något direkt samarbete dem emellan. Denna artikel ska förklara varför, för RAF var inte en bra samarbetspartner. Appelianerna kopplas ibland ihop med RAF, men denna koppling är felaktig.

RAF hade nämligen ett grovt felaktigt agerande. Detta reagerade bland annat PFLP på och skickade hem den första generationen av RAF från ett träningsläger i Palestina. I en bok om appelianerna bekräftas detta felaktiga agerande från RAF:s sida, där det bland annat skrivs att ”enligt en palestinier i lägret uppförde sig tyskarna som om de vore på en turistresa”.[1] De danska maoisterna skötte sig i lägret, medan RAF bevisligen betedde sig som idioter och skickades hem igen, efter en tid i husarrest.

PFLP gjorde misstaget att fortsätta samarbeta med RAF även efter detta. Det var något som bekymrade KAK och givetvis föranledde att de gick till angrepp mot RAF i sina teoretiska skrifter, bland annat i Kritik af RAF:s analyse og strategi i Kommunistisk Orientering nr. 5, 27 juni 1975, sida 12-16. Gotfred Appel behandlade även frågan mer djupgående som följd av den så kallade ”tyska hösten” 1977, som Peter Øvig Knudsen berättar mer om:

”I en lång text med titeln Terrorism, som Gotfred Appel publicerade 1978, övervägde han mot bakgrund av de aktuella terroristhandlingarna i Västtyskland och Italien om den här typen av aktioner verkligen ’tjänar socialismens sak’.

Han inledde med att slå fast att terrorism inte kan förkastas från moralisk ståndpunkt, och att det ’självfallet’ i en tillspetsad politisk kamp om makten är tillåtet för revolutionärer att ’skjuta ner enskilda ledargestalter’ bland makthavarna, att ta gisslan och att tillgripa andra former av våldshandlingar.

Terror kan alltså inte avvisas generellt som kampform, men vid vissa tidpunkter är det olämpligt, fortsatte Appel, eftersom den kan avleda revolutionärerna från en mer politisk insats. ’Marxister förkastar inte terrorism, de bedömer den konkret och historiskt’, avslutade Appel.”

[2]

Det är dock så att det var den första generationen inom RAF som agerade mest olämpligt. Den som är någorlunda insatt i RAF:s historia vet att gruppen hade flera generationer av aktivister, som tog över efter varandra. Den andra generationen av RAF skötte träningen hos PFLP i Palestina på ett mycket bra sätt. Den tidigare medlemmen i RAF:s andra generation, Peter-Jürgen Boock, har berättat om träningen hos PFLP och såg, till skillnad från de dekadenta och fullkomligt urspårade och i praktiken kontrarevolutionära personerna inom RAF:s första generation, träningen i Palestina som någonting mycket positivt och givande.[3]

Andra generationen av RAF får betraktas som lämpligare än den första, men agerade ändå på många sätt felaktigt, som Appel beskriver. Hade det inte varit för detta, om RAF istället hade agerat på ett liknande sätt som KAK, så hade ett givande samarbete varit möjligt, ett samarbete gynnsamt för den revolutionära rörelsen i världen, istället som för RAF:s del, nedbrytande för den revolutionära rörelsen.

Något angående splittringen i KAK 1978
Peter Øvig Knudsen behandlar en intressant passage gällande splittringen i KAK 1978. Där höll man ett möte för att diskutera situationen efter att organisationens verksamhet hade spårat ur till följd av den så kallade ”könskampen” under 1977 och 1978. Ulla Hauton, som var initiativtagare till denna felaktiga kampanj internt inom organisationen, ansågs vara nödvändig att utesluta. Hon hade tillsammans med Gotfred Appel lett organisationen i stort sett oinskränkt sedan starten och Øvig Knudsen skriver följande:

”Gotfred Appel [deltog] på den första halvan av mötet. Holger hade på förhand anförtrott de andra att han visste att Gotfred var kritisk mot Ulla. Holger gav uttryck för att han var säker på att Gotfred skulle prioritera det politiska arbetet och välja KAK. Holger påstås också ha sagt att han ’alltid hade betraktat Ulla som ett nödvändigt ont’, och att han ’bara mycket sällan hade hört henne säga någonting politiskt korrekt’.”

[4]

Det mest intressanta i denna passage i denna kontext är begreppet ”politiskt korrekt”. I dagens samhälle menas med detta begrepp oftast att man säger någonting som inte är kontroversiellt. Detta är egentligen ett felaktigt förfarande med det aktuella begreppet. Någonting som är korrekt är inte detsamma som att vara icke-kontroversiell. Kontroversiella uttalanden är i själva verket i många fall vad som i själva verket är korrekt. Det var i denna kontext KAK använde begreppet och det är så det logiskt sett egentligen bör behandlas. Att säga någonting politiskt korrekt i deras terminologi var att säga någonting som politiskt sätt var rätt och riktigt. Det som är ”politiskt korrekt” i dagens svenska språkbruk kan i vissa fall till och med vara politiskt felaktigt. Detta förvrider saker och ting.

Vidare angående splittringen inom KAK är det viktigt att notera majoritetsgruppens nya chefsideolog efter Appels bortfall från den rätta riktningen. Som ny ledande teoretiker efter splittringen använde sig majoritetsgruppen (Manifest – Kommunistisk Arbejdsgruppe) av den grekiske sociologen Arghiri Emmanuel. Detta kanske är en teoretiker att studera närmre?


[1]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 119
[2]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 248
[3]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 205
[4]Peter Øvig Knudsen, Blekingegadeligan: 1. Den danska cellen, Spindulys, Litauen: 2009, sida 253

Michael Jackson in memorandum

Michael Jackson avled 25 juni 2009, 50 år gammal. De enda artister som under historien har sålt fler skivor än honom är Elvis och The Beatles. Bara detta gör honom till en speciell människa, men Jackson har naturligtvis varit betydelsefull även på andra sätt än att slå musikaliska försäljningsrekord.

Michael Jackson har framförallt flyttat fram positionerna för svarta människor, i USA i synnerhet och i övriga världen i allmänhet. Innan honom visades inte musikvideor från svarta artister på kanalen MTV, den mest betydelsefulla musikkanalen i vår värld idag, vare sig man uppskattar det eller inte. Hans framträdanden på MTV i början av 80-talet har alltså inneburit att svarta människor i Amerika har börjat exponeras i media på ett positivt sätt, vilket tyvärr inte var alltför vanligt tidigare.

Naturligtvis krävs det mycket innan den institutionaliserade rasismen i USA och övriga världen bryts ner, men Michael Jacksons livsgärning har inneburit ett steg i rätt riktning. Tack vare honom har många svarta människor slagit sig fram i musikbranschen, på ett sätt som inte var tänkbart innan.

För svarta människor har han alltså inneburit en del, men även på andra områden. Man kan naturligtvis invända mot att artister och musikstjärnor är förmögna människor och därför inte ska beundras på något sätt. Michael Jackson ska heller inte beundras, men han ska bli ihågkommen för vissa goda gärningar han har gjort. Om man jämför honom med artister inom gangstarapen är han en positiv förebild. Gangstarapparna skriver texter om hur fint det är med pengar och lyxliv. I förhållande till detta är det någonting mycket positivt när en artist som Michael Jackson ägnar sina budskap i musiken åt ekonomiskt bistånd och mot problemet med att skogarna skövlas och världen förstörs.

Sången ”We are the world” (1985) var ett genidrag, där han lyckades få ihop en gemensam inspelning med ett stort antal berömda amerikanska artister, som många människor aldrig trodde de skulle se ett samarbete mellan, för att ge inkomsterna till svältdrabbade i Etiopien. Man kan invända med att bistånd inte löser världens problem, men bistånd är ändock en lindring på världens problem.

Jackson gav även bort inkomsterna från sin Dangerous-turné (1992-93) till bistånd, pengar från 3,9 miljoner åskådare. Han satte även fokus på naturförstörelsen som bedrivs av rovgiriga kapitalister (om än han själv var en kapitalist) med ”Earth Song”, 1995. Han lämnar en enorm musikskatt efter sig och har satt ett betydelsefullt fotspår här på jorden. Naturligtvis hade han sina baksidor, men hans inverkan på samhället i positiv bemärkelse var så mycket starkare än hans märkliga sidor, så det är för det goda vi bör minnas Michael Jackson. De som inte vill minnas honom för detta kan i varje fall glädjas åt att han är död.

Angående Piratpartiet

I Europaparlamentsvalet i början av juni 2009 utropades Piratpartiet som en av de största vinnarna och gick från noll till att ta en plats och nästan två i europaparlamentet. Förmodligen var det på grund av detta som Sverigedemokraterna misslyckades att komma in, vilket naturligtvis var bra, men allting kring Piratpartiet är långtifrån bra.

Piratpartiet vilar på en borgerlig grund och många inom vänsterrörelsen har röstat på dem. Det är märkligt och dåligt. De ledande inom Piratpartiet har sin bakgrund inom högerorganisationer och förespråkar nyliberala idéer. Exempelvis har deras partiledare Rick Falkvinge en bakgrund inom Moderata Ungdomsförbundet, men har sagt i en intervju med tidningen Fokus att han inte tycker att Moderaterna är tillräckligt kapitalistiska.[1] Ett parti där ledaren uttalar sig så kan ingen människa rösta på.

Mannen som tog deras plats i Europaparlamentet, Christian Engström, har tidigare haft flera uppdrag åt Folkpartiet. Det är denne man som nu har röstats in, med hjälp av många vänsterröster. Detta är mycket beklagligt och en återupprepning måste förhindras. Inom partiet har man även mannen som är ordförande för den mest vedervärdigt nyliberala organisationen vi någonsin har haft i vårt land: Frihetsfronten, en grupp som vill införa den mest brutala marknadsekonomi man kan tänka sig och som förespråkar drogliberalism, ännu ett inslag av borgarklassens skadliga politik.

Ett parti som drivs av dessa män kan aldrig vara ett alternativ. Skrämmande ändå är att många personer som är organiserade inom olika vänstergrupper har röstat på just Piratpartiet. Vi kan se att Vänsterpartiet har backat mycket i detta val. Många människor som egentligen skulle ha röstat på Vänsterpartiet har röstat på piraterna. Vänsterpartiet driver samma politik som dem i upphovsrättsfrågan, så ingen människa har egentligen någon anledning alls att rösta på piraterna.

I ett val mellan Piratpartiet och Vänsterpartiet bör man tänka på detta: Piratpartiet driver bara en fråga och har många nyliberala män med stort inflytande i partiet (ja, helt enkelt driver hela partiet) och Vänsterpartiet har exakt samma inställning i just denna enskilda fråga, men saknar denna koppling till nyliberalism. Detta faktum gör valet mycket enkelt. Förmodligen är det många av Piratpartiets väljare som inte ens har tänkt på detta, men som verkligen borde tänka sig för inför nästa val, därför att rösta på det här gänget är bara vansinne och kan få mycket dåliga följder.

Piratpartiet innebär klassamarbete, kompromisser mellan olika samhällsklasser. Detta är aldrig acceptabelt. Att påstå att klassamarbete är acceptabelt skulle inga andra än leninister och socialdemokrater påstå, inte sanna revolutionärer.

Piratpartiet styrs av överklassens män, men har i hög grad arbetarklassen som sina väljare. Det är en mycket tragisk situation, en situation som definitivt måste förändras. Arbetare ska aldrig bära fram nyliberaler till ledande positioner i samhället rent frivilligt. Piratpartiet har lyckats mycket väl att föra vänstermänniskor bakom ljuset, att stjäla vänsterns väljare. Det är viktigt att slå tillbaka mot, att avslöja borgarnas lögner och inte låta sig luras av dem.


[1]Fokus nr. 23, 2009, sida 27

Angående de tamilska tigrarna

Vi har under slutet av 2008 och framförallt under de första månaderna av 2009 kunnat se mycket om Sri lanka i media. Det har varit regeringen där som gjort vansinniga angrepp mot den tamilska minoriteten i landet och framförallt mot tamilernas försvarsorganisation, som i vardagligt tal brukar kallas för de tamilska tigrarna (LTTE).

Regeringen har som målsättning att förinta tamilska tigrarna för att ställa den tamilska minoriteten helt utan försvar, så att man kan göra vilka angrepp man vill på dem och behandla dem hur som helst utan att någon kan säga ifrån mot detta. Detta har varit målet med regeringens offensiv. Denna offensiv har fått vissa följder, men i det långa loppet kommer nog knappast regeringen få det man önskar sig.

Man har rapporterat att tigrarna har decimerats mer och mer nu under våren och försommaren och att denna strid skulle ha avslutats med tamilska tigrarnas förintande 17-18 maj 2009. Organisationens högsta ledare mördades någon gång under 18 maj. Med detta tror Sri lankas regering att tigrarna är krossade, men det kommer nog visa sig att det knappast är fallet.

Många av tigrarnas soldater antas ha flytt från striderna och kommer förmodligen att återuppta vapnen igen, då detta i framtiden kommer bli nödvändigt. Sannolikheten att regeringen kommer börja behandla tamilerna med värdighet är nog tyvärr inte alltför stor. Därför kommer tigrarna att återuppstå. Kampen kommer att fortsätta så länge tamilerna behandlas som en andra klassens medborgare.

Under striderna har regeringstrupperna mördat tiotusentals tamilska civila. Man har helt hänsynslöst bedrivit en offensiv för att få död på tigrarnas ledarskikt och helt och hållet struntat i hur många tusentals tamilska civila som stått i vägen. Omvärlden har protesterat mot detta, men regeringen har inte lyssnat på några protester från något håll överhuvudtaget. Denna vansinnespolitik kommer förr eller senare slå tillbaka mot dem själva.

Man kan även se att tamilska tigrarna faktiskt har ett stort folkligt stöd, vilket bland annat har uppmärksammats genom att exiltamiler på många håll i världen har protesterat mot Sri lankas regerings krigsoffensiv under början av 2009. Dessa protester har samlat hundratusentals personer och överallt kan man skåda tigrarnas flaggor och symboler.

Bland exiltamilerna har alltså tigrarna ett stort folkligt stöd, men så är även fallet i det egna hemlandet. Tigrarna byggde upp ett välfungerande samhälle i de norra delarna av Sri lanka, som man styrde under drygt 20 år. Detta möjliggjordes enbart genom folkets stöd, annars hade gerillan blivit besegrad redan för länge sedan.

Tamilska tigrarna har under sin verksamma tid slagit tillbaka mot regeringens och den lankesiska majoritetsgruppens attacker mot tamilerna. Det har varit tamilernas försvarsrörelse, en garant för ett värdigt liv, där inte tamiler negativt särbehandlas bara för att de är tamiler. Denna drivkraft till självförsvar kommer att fortleva hos tamilerna även efter denna militäroffensiv där tigrarnas högsta ledare har mördats.

Något som är viktigt är att tamilernas frihetskamp får omvärldens stöd, för med omvärldens hjälp kan de nå större framgångar. Tamilerna behöver all hjälp de kan få. De är i minoritet i sitt land och särbehandlas därför. Under dryga 20 år har de nu haft ett eget samhälle i Sri lanka, men nu är detta krossat och villkoren för den tamilska minoriteten är sämre än de varit på mycket länge.

Vad hände med hiphopen?

Hiphopen har förändrats från vad den ursprungligen var. Den är inte längre detsamma och förändringen har gått i en negativ riktning. Det finns naturligtvis undantag, men detta är den generella verkligheten. Det gäller framförallt budskapet och texterna, inte den rent musikaliska delen. Tekniken för att utveckla själva musiken har förbättrats sedan hiphopen uppkom och tekniken har gjort omfattande framsteg sedan dess. Hiphopmusikens budskap har däremot, tyvärr, tagit flera steg tillbaka.

Som ett slående exempel på hiphopens degenerering kan man jämföra 2pacs tidiga texter med hans senare. Detta är ett exempel på 2pacs tidigaste texter:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn’t survive in this capitalistic
government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs: a sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.

Han återger verkligheten genom sin text och sprider informationen om att det kapitalistiska samhället håller oss tillbaka genom att använda sig av exempelvis droger som en slags attack. Kapitalet sprider droger hos oss, sina fiender, för att kunna hålla klasskampen borta och fortsätta bevara sin makt. Hiphopen slog till början tillbaka mot detta, men nu har många artister anammat kapitalets drogliberala kampanjer och därför fyller denna artikel en funktion, en funktion för att berätta om vad som har hänt och mana till kamp mot den destruktiva utvecklingen.

2pac spred drogliberala budskap i många låtar under de senaste åren av sin verksamma tid som artist. Han smutsade ner de flesta av sina låtar med drogliberalism och kunde därför inte längre spela en roll som förebild för ungdomar, som han gjorde i början. Till en början var han samhällskritiker, men spårade senare ur. Detta är den generella verkligheten, för många av de etablerade hiphopartisterna har genomfört en liknande utveckling. Det tycks som att detta har blivit effekten på hiphopens budskap allteftersom den har blivit mer kommersiell.

Man får anta att kapitalet och kommersen accepterade hiphopen först när den slutade vara samhällskritisk och istället började sprida deras budskap med drogliberalism och glorifiering av rikedom och kapitalistiskt svineri. Många hiphopartister verkar idag ägna stor del av sitt kändisskap åt att visa upp sina rikedomar. Man har blivit en del av etablissemanget och fyller en funktion som etablissemangets verktyg på så vis att man sprider det drogliberala budskapet, det budskap som kapitalet inte kan sprida offentligt utan behöver underhuggare till att göra.

Ett mycket märkligt fenomen när det gäller dagens hiphop är när man glorifierar ”pimps”, dvs. hallickar. Hallickar och knarklangare är det mest bisarra människorna inom kapitalet och de som bedriver utsugning med den allra smutsigaste verksamheten, som lever på andra människors olycka i ännu högre grad än företagsledningarna gör. Detta är ett tydligt bevis på hiphopens degenerering och allmänna dekadens i dagsläget.

Kapitalet har kopplat sitt grepp om hiphopen och drivit undan all samhällskritik från den. Naturligtvis finns det undantag, men de hiphopartister som utgör undantaget tillhör oftast undergroundscenen, den scen som inte är etablerad. De tjänar inte stora pengar och visas inte upp i tv. Nej, för de som sköter skivbolagen och styr över tv och media passar det bäst att visa upp den del av hiphopen som går deras egna ärenden, den del av hiphopen som glorifierar drogliberala åsikter och slöseri med pengar, att strö guld och diamanter omkring sig istället för att agera med vett och sans och behandla våra resurser på ett värdigt sätt.

Vad som behövs är att driva undan det som har smutsat ner hiphopen och återerövra denna musikgenre till någonting samhällsomstörtande och revolutionärt. Hiphopen måste återigen bli vad den ursprungligen var. Då kan den bli vårt verktyg istället för kapitalets. Musik har en inneboende makt över människor, den påverkar folk. Folk behöver påverkas i en positiv riktning, inte en negativ. Hiphopen kan inte längre tillåtas styras av kapitalet. Kapitalet kommersialiserar allt de kommer över och det måste bekämpas. Vissa hiphopartister har låtit sig köpas. Det är en utveckling som måste stoppas och inte längre kan tillåtas få fortsätta.

Revolutionärt boktips

Det har tidigare publicerats en artikel med namnet ”Ett nedstamp i historien: Blekingegadebanden”. Den artikeln handlade om en grupp danska maoister, anhängare av den maoistiska inriktningen appelianism, som var verksamma under hela 60-, 70- och 80-talet. Som referens till den artikeln användes bland annat en slags litterär dokumentär av deras verksamhet i två delar, skriven av en dansk författare: Peter Øvig Knudsen. Nu har den första av dessa två delar blivit översatt till svenska och del nummer två väntar förhoppningsvis nu under året.

Blekingegadeligan, som man nog får kalla gruppen på svenska, genomförde under 80-talet en rad bankrån och värdetransportrån och gav bort pengarna som bistånd till tredje världen. Detta tycker Tidskriften var ett mycket föredömligt agerande och därför rekommenderar vi allesammans att läsa och studera dokumentären om deras verksamhet. Denna första del handlar dock om tiden innan bankrånen började genomföras i större utsträckning. Den täcker de danska appelianernas historia från 1963 (egentligen även också innan det, men det var 1963 som det appelianistiska partiet grundandes) till 1980.

I första delen berättas bland annat om att appelianernas ungdomsförbund under ledning av Holger Jensen och till en början även Gert Rasmussen var framgångsrika i den militanta klasskampen på gator och torg och framgångsrikt vid flera tillfällen lyckades konfrontera ett motorcykelgäng (som man skulle kunna kalla för dåtidens motsvarighet till Hells Angels) och även driva undan polisen på flykten. Detta ser man aldrig hända idag och därför är det viktigt att vi tar till oss av förebilden från den appelianistiska rörelsen: kompromisslös kommunistisk kamp.

Motorcykelgängen var ute efter att slå ner hippies, då man antog att vänsterrörelsen bara bestod av flower power, pacifism och drogliberala flummare. Man kan inte klandra någon som vill konfrontera sådana människor, men deras fördomar mot vänsterrörelsen och deras antaganden att alla inom vänstern skulle vara flummare, det var någonting som befogade kampen mot motorcykelgänget. Deras medlemmar sänktes till marken vid flera tillfällen och då gav gänget upp, eftersom man upptäckte att det fanns folk inom vänstern som var raka motsatsen till drogliberala flummare och det var de militanta maoisterna.

Appelianerna var ett föredöme på många sätt och vis. Framförallt för att man lyckades vrida loss tiotals miljoner kronor ur västvärldens grepp och istället skicka bort pengarna till de som har mest behov av dem. Sedan var man även ett föredöme på det viset att man gjorde upp med den rörelsen som försökte smutsa ner vänstern: drogliberalerna och hippies. Appelianerna tillät inte ovårdade frisyrer och vildvuxet hår. Man accepterade inte hippiefolkets vedervärdiga klädsel med utsvängda byxor och rent allmänt färgglada flumutstyrslar. Appelianerna klädde sig i skjorta, nypressade byxor och hade välvårdade frisyrer (kortklippta för män, som sig bör). Man var på så vis en föregångare till casualrörelsen inom vänstern idag, som klär sig stilfullt för att göra upp med dräggigheten.

Denna blogg vill uppmana alla människor att läsa böckerna om appelianerna, nu när den första av dem har kommit ut på svenska. Den andra boken får man väl vänta ett litet tag på. Den finns att beställa på och kostar 189 kr. Det kommer även komma en film, tv-serie och teater om det hela, så man får väl hoppas att det gör ett djupt intryck på folk och får dem att ta efter dessa stora förebilder och göra uppbrott med all girighet, dräggighet, drogliberalism och alla andra fruktansvärda problem vi har att dras med i västvärlden idag.


Detta är ett foto på boken, utgiven på Karneval Förlag, 2009.



Här är några av de mest framträdande medlemmarna i Blekingegadeligan: Jan Weimann, Carsten Nielsen, Torkil Lauesen, Bo Weimann, Xander Truelsen, Holger Jensen, Gotfred Appel och Niels Jørgensen. Det saknas bilder på vissa av de övriga mest framträdande, exempelvis Gert Rasmussen, Jørgen Poulsen och Karsten Møller med flera. Av männen på fotot ovan är de tre sista avlidna: Holger Jensen sedan 1980, Gotfred Appel sedan 1992 och Niels Jørgensen sedan 2008. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det hela, men det är nog bäst för var och en att läsa böckerna som har skrivits om saken istället.

Kampen för vad som är rätt och riktigt

Artikeln Reflekterande kritik mot Socialism.nu på sidorna 7-8 i detta nummer av Tidskriften (publicerat med samma namn på denna blogg) har publicerats på vissa offentliga forum på Internet. Det var ett korrekt beslut, men som trots detta senare blev tvunget att ändras. Naturligtvis var kritiken i artikeln mycket bra och alltigenom befogad, men ett antal nära kamrater tyckte att den inte skulle uttryckas offentligt. Jag står fortfarande till fullo bakom mitt beslut. Det kan inte på något sätt anses ha varit felaktigt, men jag har dragit tillbaka texterna från offentliga platser eftersom viktiga allierade har krävt detta och anser att man kan uttrycka kritiken på bättre och mer effektivt sätt, att det är någonting som borde lösas på personlig nivå.

Det är ingenting fel med att rikta sin kritik på offentliga forum. Man måste nå så stor publik som möjligt med i stort sett alla texter. Det finns förstås vissa väldigt enstaka undantag och det här kan inte anses som ett av dessa. Kritiken i den här artikeln är rätt att visa upp offentligt, att sprida den till så många människor som möjligt. Den måste uttryckas, för annars kan folk tro att den inte finns, att den överhuvudtaget inte existerar.

Av respekt för mycket viktiga kamrater har jag dragit tillbaka artikeln från offentliga platser på nätet, men jag kommer aldrig ändra min ståndpunkt om att beslutet att en gång lägga upp artikeln var till 100 % rätt och riktigt. Man måste alltid kämpa för vad som är rätt och riktigt och aldrig någonsin kompromissa bort detta. Man ska egentligen aldrig anpassa sig efter felande åsikter, så som man kan anse att jag faktiskt har gjort i detta fall. Jag försvarar mig med att anpassningen i detta fall kan komma att gynna den rätta saken i framtiden, att den kan komma att gynna mer än vad det i dagsläget kan gynna att artikeln ligger uppe offentligt.

Det kan komma att bli nödvändigt att återigen sprida artikeln till massorna. Den är ett viktigt vapen i kampen mot chauvinisterna som styr forumet Socialism.nu. Kompiskorruptionen på den sidan måste raseras in till sina allra minsta beståndsdelar. Ingenting av kompiskorruptionen kan tillåtas få fortsätta existera. Den är ett stort hot mot hela vår rörelse och skapar ingenting annat än osämja och konflikter. En grupp personer som använder ett nätforum som verktyg för att skapa konflikter inom den svenska vänsterrörelsen är att betrakta som sabotörer och kampen mot sabotörer måste vara skoningslös. En sådan kamp måste föras med effektiva metoder, fienderna måste attackeras från flera riktningar på samma gång. Alla medel man överhuvudtaget kan uppbringa måste sättas in i en offensiv framstöt.

Det är viktigt att inte felaktigheter och felaktiga ageranden skaffar sig ett större fäste inom vänsterrörelsen än vad som redan har skett. Socialism.nu är att betrakta som en av de interna sabotörernas viktigaste bastioner. Med hjälp av denna sida har de ett kraftfullt verktyg att agera med hjälp av. Man kan se det ungefär som Vägval Vänster inom Vänsterpartiet. Det var en högerrevisionistisk grupp och ett nätverk man använde sig av för att skapa osämja och konflikter inom partiet. Samma funktion fyller Socialism.nu inom den utomparlamentariska vänsterrörelsen.

Vi har sett det förut. Vi har sett Vägval Vänster och vi har sett hur deras utveckling blev. Man hör aldrig längre talas om denna grupp i den offentliga debatten, men kring 2004-05 fanns de överallt i media och hade mycket stort inflytande. Det är viktigt att man isolerar dessa grupper, att man gemensamt kommer överrens om att ingen ska samarbeta med sabotörerna. Vi måste sätta dem i karantän och låta dem förgöra sig själva. Det var den metod som användes mot Vägval Vänster och som var mycket framgångsrik. Det är även den metod som måste användas mot Socialism.nu. På så vis kan man få bort dem från banan, se till så att de inte längre kan försöka tysta människor som vågar trotsa dem, som vågar bedriva en reellt radikal politik.

Socialism.nu försöker styra människor, försöker få människor att anpassa sig efter några slags oskrivna regler som dessa har upprättat. De agerar på ett i viss mån annorlunda sätt än Vägval Vänster, som uttryckte väldigt tydligt vilka åtgärder de ville tillämpa för att fördärva Vänsterpartiet och vrida den politiska debatten flera kraftiga steg åt höger. Socialism.nu agerar mer dolt och är på så vis en mer farlig fiende. Adminkollektivet verkar vara en slug samling människor, men som har en tydlig agenda. De uttalar sig aldrig offentligt, utan allting sker bakom lyckta dörrar, allting sker under kulisser. Socialism.nu agerar praktiskt, men uttalar sig sällan. Det är deras agerande som är farligt. Deras agerande vill stoppa allt radikalt.

Vidare om Irakkrigets utveckling

I Nya Revolutionsbulletinen nummer 16 (från slutet av 2006) förutspåddes att Irakkriget skulle börja skörda fler offer bland de amerikanska ockupationsstyrkorna den närmsta tiden. Det var en jämförelse med Vietnamkriget som visade att under de första åren hade dessa två krig legat på ungefär samma siffror vad gäller stupade amerikanska soldater, men att siffrorna för Vietnamkriget började skjuta i höjden 3,5 år efter att kriget hade börjat. När Nya Revolutionsbulletinen publicerade denna artikel hade det gått ungefär lika lång tid av Irakkriget och därför var det naturligt att förutspå att dödssiffrorna den närmsta tiden skulle börja stiga drastiskt.

Analysen var rätt till en början. Under månaderna april, maj och juni 2007 såg man väldigt höga dödssiffror bland de amerikanska styrkorna i Irak, om man ska jämföra med hur de flesta månaderna hade sett ut innan. Oktober 2006 till och med augusti 2007 var den period i Irakkriget som var allra mest kostsam för de amerikanska trupperna, den period då de förlorade flest soldater. Detta låg väl i linje med jämförelsen mellan krigen i Vietnam och Irak. Analysen från NRB såg ut att vara gällande till en början, men sen ledde utvecklingen in på ett annat spår och ockupationsmakten lyckades på något vis hålla dödssiffrorna nere och de har hållit sig relativt låga under 2008 och hittills under 2009.

När NRB publicerade sin artikel hade nästan 3000 västerländska soldater stupat. Nu ligger siffran på över 4500. Bestämmelserna för Irakkrigets framtid är nu att USA och de tre allierade (Storbritannien, Australien och Rumänien) ska dra tillbaka sina trupper 31 juli 2009 om en planerad folkomröstning i Irak 30 juni 2009 så beslutar. Annars ska USA få ha kvar sina trupper fram till 31 juli 2010 istället, medan de andra tre måste dra sig tillbaka det förstnämnda datumet. ”Den amerikanska alliansen” bestod från första början av soldater från 40 olika nationer, men nu är det bara dessa fyra kvar. Många drog sig undan under 2008 och vissa redan innan det.

Förmodligen kommer siffran för antal amerikanska stupade under detta krig överstiga 5000 personer innan Barack Obama drar tillbaka trupperna, trots att han har lovat att detta skulle ske, men det ändå aldrig verkar inträffa. Datumet för när trupperna ska dras tillbaka verkar underligt nog gång på gång skjutas upp allteftersom tiden går. Samma sak är det med det amerikanska tortyrfängelset Guantanamo Bay. Det har också Obama beslutat att det ska stänga ner. Det verkar däremot aldrig hända någonting av det, löftena verkar aldrig infrias.

Vad som nu måste krävas av USA:s president är att han förenar teori med praktik och inte bara säger en sak, medan han gör någonting helt annat i verkligheten. Man måste praktiskt agera i enlighet med teorin och måste leva som man lär. Allt annat är inkonsekvent och inkonsekvens kan aldrig tolereras och måste bekämpas överallt där den dyker upp, i vilken form det än mår vara.

Varför gör USA aldrig som de lär och varför följer aldrig USA världens gemensamma lagar och inför undantag för sådant som inte går att göra undantag för? Varför låter resten av världen dem att agera på ett otillåtet sätt och gång på gång göra sig skyldiga till allvarliga internationella lagbrott? Något som skulle behövas i denna värld är att fler lyssnar på vad Tidskriften har att säga i denna och i alla andra frågor. Tidskriften måste få större ideologiskt och politiskt inflytande för att denna värld ska kunna rättas till. Annars kommer vi inte göra annat än att utvecklas bakåt, i fel riktning. Det finns så många problem och felaktigheter i denna värld som genast måste korrigeras och rättas till, och det utan några kompromisser. Vi kan aldrig tillåta oss själva att kompromissa bort det som är rätt och riktigt, aldrig tillåta klassamarbete och att sälja sig själv till borgarklassens organisationer.

Reflekterande kritik mot Socialism.nu

Socialism.nu (www.socialism.nu, som jag kommer förkorta soc.nu framöver) är ett forum på nätet tänkt som mötesplats för socialister och vänsterfolk. Sidan har däremot ett gränslöst antal brister och dessa måste utredas och diskuteras. Någonting som är uppenbart är att sidan inte fungerar som den ska och att den måste genomföra enorma förändringar och omstruktureringar för att fungera på ett sådant sätt.

Det största problemet är väl antagligen att admins (Gestapo-agenter på ett nätforum) på löpande band stänger av medlemmarna på sidan utan någon som helst anledning och helt utan att motivera sig. Detta tillåts fortgå år efter år. Jag själv kom i kontakt med sidan för första gången 2002, alltså sju år sen nu. Jag antar att den hade funnits något eller högst ett par år innan det. Ja, så mycket tidigare än det fanns väl knappt Internet.

Agerandet från sidans admins har varit likadant år från år ända sedan dess och jag ser inte att det är på väg att på något sätt förändras, Snarare är det väl så att det på sista tiden har blivit ännu värre än det någonsin har varit tidigare. Förut gavs det åtminstone kryptiska (och vissa sällsynta fall faktiskt helt befogade) motiveringar när användare stängdes av. Nu ges inga motiveringar alls, utan användare kan stängas av helt enligt adminernas eget tycke och smak. Så länge detta fortgår kan inte den sidan fylla någon som helst funktion som mötesplats eller diskussionsforum och bör helst stängas ner.

Sidan har faktiskt andra problem än just detta främsta problem också. Ibland stängs den ner för så kallade ”underhåll” och annat och kan vara borta i flera månader i sträck utan att användarna delges någon som helst relevant information, så det måste väl sägas att de som styr sidan är extremt opedagogiska och har verkligen noll användarvänlighet, eller vad man ska kalla det.

Jag vill även minnas att det var en stor konflikt i början av 2006 i adminkollektivet på sidan, då vissa admins och en rad väldigt aktiva forumanvändare lessnade på det hela och drog igång ett helt eget nätforum, proffsdemonstrant.se. Projektet blev kanske inte så väldigt lyckat, eftersom det inte längre finns kvar nu, tre år senare. Däremot var det en intressant passage i soc.nu:s historia i och med att det gav utlopp för en offentlig kritik och som jag hoppas att de kvarblivna adminsen åtminstone hade vissa problem att bemöta.

Det vore kanske på sin plats att återigen dra igång proffsdemonstrant.se. Denna gång skulle i varje fall jag registrera mig där. Det var några kamrater till mig på andra orter i Sverige som var med i projektet och jag känner många andra som har riktat en tyst kritik mot soc.nu. Det handlar om sådana som tidigare har varit användare, men inte vill vara det längre, på grund av ledningens vansinniga agerande som spårar ur mer och mer allteftersom åren går.

Kritiken mot soc.nu är i många fall osynlig, vilket är väldigt tråkigt. Att återigen starta upp proffsdemonstrant.se skulle synliggöra kritiken och föra upp den på tapeten igen. Man får hoppas att så blir fallet och att ledningen på soc.nu i ett sådant läge får en bekymmersam vardag, då deras medlemmar deserterar i massor till detta konkurrerande nygamla forum, som till skillnad från soc.nu kommer ge utlopp för en vitalitet och inte kommer vara nedtyngt till tusen av den kompiskorruption som vi kan se idag. Man kan däremot misstänka att det är just detta som adminkollektivet vill; driva undan alla medlemmar förutom sig själva. Det är i alla fall den slutsatsen man får göra efter att ha granskat deras praktiska agerande.

Om fenomenet Urban Exploration

Denna artikel är till för att upplysa om och behandla en mycket intressant fråga och som man nog får säga växer och växer nu för tiden, som växer i samma takt som samhället förfaller. Det är känt för oss alla att kapitalismens härjningar medför att glesbygden dör bort och att denna del av vårt land (ja, artikeln koncentrerar sig på Sverige) får väldigt svårt att hävda sig.

Det fanns en tid då över 90 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden, men nu är siffrorna omvända och över 90 % lever på andra ställen än landsbygden numer. Detta har skapat lämningar. När människor överger någonting skapas det lämningar. Urban Exploration (UE förkortat) sammanfattar intresset för just dessa lämningar, så kallad ruinturism. Det är inte bara på landsbygden det finns ruiner efter mänsklig aktivitet och övergivna byggnader, men i väldigt hög grad.

Urban Exploration är inte politiskt betonat, men naturligtvis kan man göra en politisk analys av det hela. Det finns folk utan politiskt intresse som engagerar sig i detta, men politisk engagerade människor gör nog lätt vissa politiska analyser av det hela, ja, gör politiska analyser på det mesta överhuvudtaget.

Dagens samhälle styrs av marknaden och när marknaden inte längre behöver någonting, så överges det. Det är därför det finns mängder av gamla fabriker och sådant här och där i landet. Det är billigare och enklare att låta detta stå kvar än att riva det och naturligtvis finns det ett visst värde i de gamla byggnaderna, för de som inser detta värde. Ruinturismen bygger förstås på att det finns ruiner efter mänsklig aktivitet. Ingen ruinturism utan ruiner.

Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men kanske är det att man får utforska saker och ting utan att bli störd. Det finns övergivna fabriker och det finns fabriker som ännu är igång. Det är betydligt mer krångligt att utforska en fabrik som ännu är igång. Man kanske kan boka någon form av studiebesök, men då är själva besöket övervakat och man får inte kolla in byggnader helt på egen hand, enligt eget intresse. Det kan man däremot när det gäller övergivna byggnader. Anledningen till att man vill göra det är väl någon form av intresse för byggnaderna som sådana. Kanske är det ett omedvetet intresse för arkitektur som gör att människor vill utforska ruiner. Det är nog ganska svårt att ge sig på en förklaring.

Det har bedrivits en diskussion på det ledande svenska forumet för UE (www.28dagarsenare.se) om det finns en slags koppling mellan UE och graffiti. Bägge får i viss mån betraktas som underjordiska kulturer och de människor som ägnar sig åt dessa rör sig i samma miljöer. Folk målar graffiti på övergivna platser för att kunna arbeta ostört och öva in sina talanger i realistiska miljöer istället för bara på papper och skissblock. Ruinturisterna rör sig naturligtvis också i ruinmiljöerna, men då främst på grund av ett intresse för själva ruinerna i sig.

Bägge dessa intressen kan också vara otillåtna enligt lagen. Jag skriver "kan" eftersom de inte i alla lägen är olagliga. Graffiti är olaglig på platser där det inte uttryckligen har givits tillstånd och samma sak är det väl med Urban Exploration. Man får inte gå in i vilka ruiner som helst, för ibland vill kapitalet göra anspråk även på ruinerna och lägga vantarna på övergivna byggnader och förbjuda folk att besöka och utforska dem. Först har kapitalet drivit industrierna och annat i grunden och sedan när byggnaderna väl är övergivna vill de förhindra oss att utforska efterlämningarna också. De gör anspråk på allt och lämnar ingenting över åt folket.

Nu är det dock inte så att alla övergivna byggnader är gamla industrier som har bommats igen bara för att ”marknaden minskar”, utan det finns även gamla sanatorium och sådant, lokaler som inte längre anses fylla någon funktion i samhället. Det finns även övergivna nöjesfält och allt möjligt man kan tänka sig, men när det gäller dessa skulle jag vilja påstå att de är övergivna på grund av landsbygdens utarmning, att marknadsekonomins och urbaniseringens härjningar driver människor på flykt från glesbygden in till städerna

Naturligtvis är även mängder av bostadshus övergivna, vilket rimmar illa med bostadsbristen. Men bristande logik är någonting som ofta förekommer i det här samhället där marknaden styr allting och vi allesammans tvingas att anpassa oss efter detta och bara acceptera att vara underordnade mammon. Bostäder som är övergivna finns ofta i så kallade ”oattraktiva miljöer”, där ingen anses vilja bo. Naturligtvis är det svårt att bo på landsbygden när den bestjäls på alla arbetstillfällen som en gång i tiden fanns där. Därför lämnas byggnader, som egentligen skulle vara fullt dugliga som bostäder, till sitt eget förfall.

I våra städer råder det ofta brist på bostäder, framförallt nu när folk födda i slutet av 80-talet och början av 90-talet ska skaffa arbete och bostad, eftersom dessa barnakullar var förhållandevis stora. Bygger kapitalet bostäder åt oss? Nej, naturligtvis inte. Ingenting av vad vi egentligen behöver får vi. Det enda de kan komma med är sådant som istället för att bygga upp vår välfärd och skapa bra förhållanden för unga vuxna, försämrar våra villkor: sänkt a-kassa och så vidare.

Någonting som många upplever som allra mest intressant är övergivna hus med historier bakom, alltså sådana som påstås ha blivit övergivna på grund av olika personliga tragedier. Det kan vara hus som har stått tomma under flera års tid eftersom det sägs att det har begåtts mord i huset och att sedan ingen har velat flytta in där efteråt. Jag känner till en byggnad i Hudiksvall där mannen i familjen sköt ihjäl sin dödssjuka hustru, sedan hunden och slutligen sig själv. Den villan stod tom under en lång tid efteråt, men efter några år flyttade det faktiskt in nya människor där. Om de känner till husets bakgrund vet jag inte. Kanske flyttade de in just därför att de inte gjorde det.

Detta får väl avrunda artikeln. Jag tycker att jag åtminstone i viss mån har behandlat ämnet Urban Exploration, men det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva och diskutera. Jag hoppas att diskussionen lever vidare på nätet och andra platser. Ruinturism är någonting väldigt spännande och som man kan reflektera mycket över och när man besöker en övergiven fastighet fundera över ”varför har den egentligen lämnats?”.

Rättegången mot röda khmererna

Nu har man på allvar dragit igång rättegångarna mot de tidigare ledarna inom röda khmererna i Kambodja. Deras regim var verksam 1975-1979 och ledaren Pol Pot (som kallades broder nummer ett) är död, men broder nummer två (Nuon Chea) och broder nummer tre (Ieng Sary) ska nu åtalas, tillsammans med Khang Khek Ieu, Khieu Samphan och Ieng Thirith. De anklagas för att vara ansvariga för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Nu är frågan vilka som egentligen är ansvariga för dessa brott. Är det röda khmererna?

Kambodja är det land i världen som har allra mest landminor, minor som amerikanerna har placerat ut under Vietnamkriget. Dessa ansvarar alltså inte på något som helst sätt röda khmererna för. Ändå är det dem man anklagar för alla dödsfall i minornas spår. Naturligtvis har mängder av människor stupat på risfälten när de har trampat på minor. Dessa dödsfall har man klumpat ihop och gjort statistik av, och säger sedan att eftersom folk dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är det dem vi måste åtala. Att sen dödsfallen har kommit till på grund av amerikanska landminor verkar få personer reflektera över. Att anklaga röda khmererna för dessa dödsfall är ungefär detsamma som att skuldbelägga Carl XVI Gustaf för alla svenska dödsfall årligen på grund av lungcancer eller något annat.

Makthavare och statschefer ska inte anklagas för att folk har dött i deras länder under deras tid vid makten när anledningen till dödsfallen är faktorer utifrån eller faktorer som makthavarna inte har kunnat påverka eller styra över. Bara för att en grupp personer tillsammans bildar regering för ett land är de inte ansvariga för alla dödsfall inom landet. De kan bara vara ansvariga för de dödsfall och andra oegentligheter som de själva direkt ligger bakom och har orsakat. Några sådana dödsfall finns i Kambodja inte att tala om annat än i ytterst begränsad utsträckning. Borgerliga statistiker talar om helt vansinniga siffror, när röda khmererna i själva verket bara kan anses ligga bakom ett begränsat antal dödsfall och att man i dessa fall även ansåg att det förelåg ganska ordentliga motiv.

Den brittiske journalisten John Dawson Dewhirst blev bland annat mördad i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten. Det var en grupp vietnamesiska sabotörer som infiltrerade röda khmererna som låg bakom hans död. Det var sabotörer av denna typ som man ansåg att man hade motiv att avrätta, då dessa personer dödade en västerländsk journalist och fick det att se ut som att rörelsen låg bakom hans död. Dödsstraff är naturligtvis alltid fel, men det viktiga just när det gäller detta är att röda khmererna har blivit anklagade för så mycket som det egentligen är andra som är ansvariga för: amerikaner och infiltratörer och utländska agenter som har nästlat sig in i rörelsen. Sådana människor får röda khmererna att framstå i dålig dager och har gett dem oförtjänt dåligt rykte.

Siffrorna över antalet människor som man anser dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är i många fall skapade av västerländska journalister och kvasiforskare, människor som i många fall inte ens har satt sin fot i landet. Det är personer som har varit framgångsrika i sitt lobbyarbete att försöka sälja in sina fantasisiffror hos västvärldens befolkningar. Med stöd av media har denna revisionistiska rörelse skapat stor skada på röda khmerernas anseende. När man talar om folk som förnekar dödsfall som inträffade under andra världskriget brukar man använda begreppet ”revisionister”. Jag tycker att detta är tillämpbart även i detta fall, men här handlar det inte om att folk förnekar dödsfall, utan att de inbillar sig dödsfall som aldrig har inträffat. Det är minst lika illa.