Hiphopen har förändrats från vad den ursprungligen var. Den är inte längre detsamma och förändringen har gått i en negativ riktning. Det finns naturligtvis undantag, men detta är den generella verkligheten. Det gäller framförallt budskapet och texterna, inte den rent musikaliska delen. Tekniken för att utveckla själva musiken har förbättrats sedan hiphopen uppkom och tekniken har gjort omfattande framsteg sedan dess. Hiphopmusikens budskap har däremot, tyvärr, tagit flera steg tillbaka.
Som ett slående exempel på hiphopens degenerering kan man jämföra 2pacs tidiga texter med hans senare. Detta är ett exempel på 2pacs tidigaste texter:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn’t survive in this capitalistic
government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs: a sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Han återger verkligheten genom sin text och sprider informationen om att det kapitalistiska samhället håller oss tillbaka genom att använda sig av exempelvis droger som en slags attack. Kapitalet sprider droger hos oss, sina fiender, för att kunna hålla klasskampen borta och fortsätta bevara sin makt. Hiphopen slog till början tillbaka mot detta, men nu har många artister anammat kapitalets drogliberala kampanjer och därför fyller denna artikel en funktion, en funktion för att berätta om vad som har hänt och mana till kamp mot den destruktiva utvecklingen.
2pac spred drogliberala budskap i många låtar under de senaste åren av sin verksamma tid som artist. Han smutsade ner de flesta av sina låtar med drogliberalism och kunde därför inte längre spela en roll som förebild för ungdomar, som han gjorde i början. Till en början var han samhällskritiker, men spårade senare ur. Detta är den generella verkligheten, för många av de etablerade hiphopartisterna har genomfört en liknande utveckling. Det tycks som att detta har blivit effekten på hiphopens budskap allteftersom den har blivit mer kommersiell.
Man får anta att kapitalet och kommersen accepterade hiphopen först när den slutade vara samhällskritisk och istället började sprida deras budskap med drogliberalism och glorifiering av rikedom och kapitalistiskt svineri. Många hiphopartister verkar idag ägna stor del av sitt kändisskap åt att visa upp sina rikedomar. Man har blivit en del av etablissemanget och fyller en funktion som etablissemangets verktyg på så vis att man sprider det drogliberala budskapet, det budskap som kapitalet inte kan sprida offentligt utan behöver underhuggare till att göra.
Ett mycket märkligt fenomen när det gäller dagens hiphop är när man glorifierar ”pimps”, dvs. hallickar. Hallickar och knarklangare är det mest bisarra människorna inom kapitalet och de som bedriver utsugning med den allra smutsigaste verksamheten, som lever på andra människors olycka i ännu högre grad än företagsledningarna gör. Detta är ett tydligt bevis på hiphopens degenerering och allmänna dekadens i dagsläget.
Kapitalet har kopplat sitt grepp om hiphopen och drivit undan all samhällskritik från den. Naturligtvis finns det undantag, men de hiphopartister som utgör undantaget tillhör oftast undergroundscenen, den scen som inte är etablerad. De tjänar inte stora pengar och visas inte upp i tv. Nej, för de som sköter skivbolagen och styr över tv och media passar det bäst att visa upp den del av hiphopen som går deras egna ärenden, den del av hiphopen som glorifierar drogliberala åsikter och slöseri med pengar, att strö guld och diamanter omkring sig istället för att agera med vett och sans och behandla våra resurser på ett värdigt sätt.
Vad som behövs är att driva undan det som har smutsat ner hiphopen och återerövra denna musikgenre till någonting samhällsomstörtande och revolutionärt. Hiphopen måste återigen bli vad den ursprungligen var. Då kan den bli vårt verktyg istället för kapitalets. Musik har en inneboende makt över människor, den påverkar folk. Folk behöver påverkas i en positiv riktning, inte en negativ. Hiphopen kan inte längre tillåtas styras av kapitalet. Kapitalet kommersialiserar allt de kommer över och det måste bekämpas. Vissa hiphopartister har låtit sig köpas. Det är en utveckling som måste stoppas och inte längre kan tillåtas få fortsätta.
onsdag 20 maj 2009
Revolutionärt boktips
Det har tidigare publicerats en artikel med namnet ”Ett nedstamp i historien: Blekingegadebanden”. Den artikeln handlade om en grupp danska maoister, anhängare av den maoistiska inriktningen appelianism, som var verksamma under hela 60-, 70- och 80-talet. Som referens till den artikeln användes bland annat en slags litterär dokumentär av deras verksamhet i två delar, skriven av en dansk författare: Peter Øvig Knudsen. Nu har den första av dessa två delar blivit översatt till svenska och del nummer två väntar förhoppningsvis nu under året.
Blekingegadeligan, som man nog får kalla gruppen på svenska, genomförde under 80-talet en rad bankrån och värdetransportrån och gav bort pengarna som bistånd till tredje världen. Detta tycker Tidskriften var ett mycket föredömligt agerande och därför rekommenderar vi allesammans att läsa och studera dokumentären om deras verksamhet. Denna första del handlar dock om tiden innan bankrånen började genomföras i större utsträckning. Den täcker de danska appelianernas historia från 1963 (egentligen även också innan det, men det var 1963 som det appelianistiska partiet grundandes) till 1980.
I första delen berättas bland annat om att appelianernas ungdomsförbund under ledning av Holger Jensen och till en början även Gert Rasmussen var framgångsrika i den militanta klasskampen på gator och torg och framgångsrikt vid flera tillfällen lyckades konfrontera ett motorcykelgäng (som man skulle kunna kalla för dåtidens motsvarighet till Hells Angels) och även driva undan polisen på flykten. Detta ser man aldrig hända idag och därför är det viktigt att vi tar till oss av förebilden från den appelianistiska rörelsen: kompromisslös kommunistisk kamp.
Motorcykelgängen var ute efter att slå ner hippies, då man antog att vänsterrörelsen bara bestod av flower power, pacifism och drogliberala flummare. Man kan inte klandra någon som vill konfrontera sådana människor, men deras fördomar mot vänsterrörelsen och deras antaganden att alla inom vänstern skulle vara flummare, det var någonting som befogade kampen mot motorcykelgänget. Deras medlemmar sänktes till marken vid flera tillfällen och då gav gänget upp, eftersom man upptäckte att det fanns folk inom vänstern som var raka motsatsen till drogliberala flummare och det var de militanta maoisterna.
Appelianerna var ett föredöme på många sätt och vis. Framförallt för att man lyckades vrida loss tiotals miljoner kronor ur västvärldens grepp och istället skicka bort pengarna till de som har mest behov av dem. Sedan var man även ett föredöme på det viset att man gjorde upp med den rörelsen som försökte smutsa ner vänstern: drogliberalerna och hippies. Appelianerna tillät inte ovårdade frisyrer och vildvuxet hår. Man accepterade inte hippiefolkets vedervärdiga klädsel med utsvängda byxor och rent allmänt färgglada flumutstyrslar. Appelianerna klädde sig i skjorta, nypressade byxor och hade välvårdade frisyrer (kortklippta för män, som sig bör). Man var på så vis en föregångare till casualrörelsen inom vänstern idag, som klär sig stilfullt för att göra upp med dräggigheten.
Denna blogg vill uppmana alla människor att läsa böckerna om appelianerna, nu när den första av dem har kommit ut på svenska. Den andra boken får man väl vänta ett litet tag på. Den finns att beställa på och kostar 189 kr. Det kommer även komma en film, tv-serie och teater om det hela, så man får väl hoppas att det gör ett djupt intryck på folk och får dem att ta efter dessa stora förebilder och göra uppbrott med all girighet, dräggighet, drogliberalism och alla andra fruktansvärda problem vi har att dras med i västvärlden idag.
Detta är ett foto på boken, utgiven på Karneval Förlag, 2009.
Här är några av de mest framträdande medlemmarna i Blekingegadeligan: Jan Weimann, Carsten Nielsen, Torkil Lauesen, Bo Weimann, Xander Truelsen, Holger Jensen, Gotfred Appel och Niels Jørgensen. Det saknas bilder på vissa av de övriga mest framträdande, exempelvis Gert Rasmussen, Jørgen Poulsen och Karsten Møller med flera. Av männen på fotot ovan är de tre sista avlidna: Holger Jensen sedan 1980, Gotfred Appel sedan 1992 och Niels Jørgensen sedan 2008. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det hela, men det är nog bäst för var och en att läsa böckerna som har skrivits om saken istället.
Blekingegadeligan, som man nog får kalla gruppen på svenska, genomförde under 80-talet en rad bankrån och värdetransportrån och gav bort pengarna som bistånd till tredje världen. Detta tycker Tidskriften var ett mycket föredömligt agerande och därför rekommenderar vi allesammans att läsa och studera dokumentären om deras verksamhet. Denna första del handlar dock om tiden innan bankrånen började genomföras i större utsträckning. Den täcker de danska appelianernas historia från 1963 (egentligen även också innan det, men det var 1963 som det appelianistiska partiet grundandes) till 1980.
I första delen berättas bland annat om att appelianernas ungdomsförbund under ledning av Holger Jensen och till en början även Gert Rasmussen var framgångsrika i den militanta klasskampen på gator och torg och framgångsrikt vid flera tillfällen lyckades konfrontera ett motorcykelgäng (som man skulle kunna kalla för dåtidens motsvarighet till Hells Angels) och även driva undan polisen på flykten. Detta ser man aldrig hända idag och därför är det viktigt att vi tar till oss av förebilden från den appelianistiska rörelsen: kompromisslös kommunistisk kamp.
Motorcykelgängen var ute efter att slå ner hippies, då man antog att vänsterrörelsen bara bestod av flower power, pacifism och drogliberala flummare. Man kan inte klandra någon som vill konfrontera sådana människor, men deras fördomar mot vänsterrörelsen och deras antaganden att alla inom vänstern skulle vara flummare, det var någonting som befogade kampen mot motorcykelgänget. Deras medlemmar sänktes till marken vid flera tillfällen och då gav gänget upp, eftersom man upptäckte att det fanns folk inom vänstern som var raka motsatsen till drogliberala flummare och det var de militanta maoisterna.
Appelianerna var ett föredöme på många sätt och vis. Framförallt för att man lyckades vrida loss tiotals miljoner kronor ur västvärldens grepp och istället skicka bort pengarna till de som har mest behov av dem. Sedan var man även ett föredöme på det viset att man gjorde upp med den rörelsen som försökte smutsa ner vänstern: drogliberalerna och hippies. Appelianerna tillät inte ovårdade frisyrer och vildvuxet hår. Man accepterade inte hippiefolkets vedervärdiga klädsel med utsvängda byxor och rent allmänt färgglada flumutstyrslar. Appelianerna klädde sig i skjorta, nypressade byxor och hade välvårdade frisyrer (kortklippta för män, som sig bör). Man var på så vis en föregångare till casualrörelsen inom vänstern idag, som klär sig stilfullt för att göra upp med dräggigheten.
Denna blogg vill uppmana alla människor att läsa böckerna om appelianerna, nu när den första av dem har kommit ut på svenska. Den andra boken får man väl vänta ett litet tag på. Den finns att beställa på och kostar 189 kr. Det kommer även komma en film, tv-serie och teater om det hela, så man får väl hoppas att det gör ett djupt intryck på folk och får dem att ta efter dessa stora förebilder och göra uppbrott med all girighet, dräggighet, drogliberalism och alla andra fruktansvärda problem vi har att dras med i västvärlden idag.
Detta är ett foto på boken, utgiven på Karneval Förlag, 2009.
Här är några av de mest framträdande medlemmarna i Blekingegadeligan: Jan Weimann, Carsten Nielsen, Torkil Lauesen, Bo Weimann, Xander Truelsen, Holger Jensen, Gotfred Appel och Niels Jørgensen. Det saknas bilder på vissa av de övriga mest framträdande, exempelvis Gert Rasmussen, Jørgen Poulsen och Karsten Møller med flera. Av männen på fotot ovan är de tre sista avlidna: Holger Jensen sedan 1980, Gotfred Appel sedan 1992 och Niels Jørgensen sedan 2008. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det hela, men det är nog bäst för var och en att läsa böckerna som har skrivits om saken istället.
Kampen för vad som är rätt och riktigt
Artikeln Reflekterande kritik mot Socialism.nu på sidorna 7-8 i detta nummer av Tidskriften (publicerat med samma namn på denna blogg) har publicerats på vissa offentliga forum på Internet. Det var ett korrekt beslut, men som trots detta senare blev tvunget att ändras. Naturligtvis var kritiken i artikeln mycket bra och alltigenom befogad, men ett antal nära kamrater tyckte att den inte skulle uttryckas offentligt. Jag står fortfarande till fullo bakom mitt beslut. Det kan inte på något sätt anses ha varit felaktigt, men jag har dragit tillbaka texterna från offentliga platser eftersom viktiga allierade har krävt detta och anser att man kan uttrycka kritiken på bättre och mer effektivt sätt, att det är någonting som borde lösas på personlig nivå.
Det är ingenting fel med att rikta sin kritik på offentliga forum. Man måste nå så stor publik som möjligt med i stort sett alla texter. Det finns förstås vissa väldigt enstaka undantag och det här kan inte anses som ett av dessa. Kritiken i den här artikeln är rätt att visa upp offentligt, att sprida den till så många människor som möjligt. Den måste uttryckas, för annars kan folk tro att den inte finns, att den överhuvudtaget inte existerar.
Av respekt för mycket viktiga kamrater har jag dragit tillbaka artikeln från offentliga platser på nätet, men jag kommer aldrig ändra min ståndpunkt om att beslutet att en gång lägga upp artikeln var till 100 % rätt och riktigt. Man måste alltid kämpa för vad som är rätt och riktigt och aldrig någonsin kompromissa bort detta. Man ska egentligen aldrig anpassa sig efter felande åsikter, så som man kan anse att jag faktiskt har gjort i detta fall. Jag försvarar mig med att anpassningen i detta fall kan komma att gynna den rätta saken i framtiden, att den kan komma att gynna mer än vad det i dagsläget kan gynna att artikeln ligger uppe offentligt.
Det kan komma att bli nödvändigt att återigen sprida artikeln till massorna. Den är ett viktigt vapen i kampen mot chauvinisterna som styr forumet Socialism.nu. Kompiskorruptionen på den sidan måste raseras in till sina allra minsta beståndsdelar. Ingenting av kompiskorruptionen kan tillåtas få fortsätta existera. Den är ett stort hot mot hela vår rörelse och skapar ingenting annat än osämja och konflikter. En grupp personer som använder ett nätforum som verktyg för att skapa konflikter inom den svenska vänsterrörelsen är att betrakta som sabotörer och kampen mot sabotörer måste vara skoningslös. En sådan kamp måste föras med effektiva metoder, fienderna måste attackeras från flera riktningar på samma gång. Alla medel man överhuvudtaget kan uppbringa måste sättas in i en offensiv framstöt.
Det är viktigt att inte felaktigheter och felaktiga ageranden skaffar sig ett större fäste inom vänsterrörelsen än vad som redan har skett. Socialism.nu är att betrakta som en av de interna sabotörernas viktigaste bastioner. Med hjälp av denna sida har de ett kraftfullt verktyg att agera med hjälp av. Man kan se det ungefär som Vägval Vänster inom Vänsterpartiet. Det var en högerrevisionistisk grupp och ett nätverk man använde sig av för att skapa osämja och konflikter inom partiet. Samma funktion fyller Socialism.nu inom den utomparlamentariska vänsterrörelsen.
Vi har sett det förut. Vi har sett Vägval Vänster och vi har sett hur deras utveckling blev. Man hör aldrig längre talas om denna grupp i den offentliga debatten, men kring 2004-05 fanns de överallt i media och hade mycket stort inflytande. Det är viktigt att man isolerar dessa grupper, att man gemensamt kommer överrens om att ingen ska samarbeta med sabotörerna. Vi måste sätta dem i karantän och låta dem förgöra sig själva. Det var den metod som användes mot Vägval Vänster och som var mycket framgångsrik. Det är även den metod som måste användas mot Socialism.nu. På så vis kan man få bort dem från banan, se till så att de inte längre kan försöka tysta människor som vågar trotsa dem, som vågar bedriva en reellt radikal politik.
Socialism.nu försöker styra människor, försöker få människor att anpassa sig efter några slags oskrivna regler som dessa har upprättat. De agerar på ett i viss mån annorlunda sätt än Vägval Vänster, som uttryckte väldigt tydligt vilka åtgärder de ville tillämpa för att fördärva Vänsterpartiet och vrida den politiska debatten flera kraftiga steg åt höger. Socialism.nu agerar mer dolt och är på så vis en mer farlig fiende. Adminkollektivet verkar vara en slug samling människor, men som har en tydlig agenda. De uttalar sig aldrig offentligt, utan allting sker bakom lyckta dörrar, allting sker under kulisser. Socialism.nu agerar praktiskt, men uttalar sig sällan. Det är deras agerande som är farligt. Deras agerande vill stoppa allt radikalt.
Det är ingenting fel med att rikta sin kritik på offentliga forum. Man måste nå så stor publik som möjligt med i stort sett alla texter. Det finns förstås vissa väldigt enstaka undantag och det här kan inte anses som ett av dessa. Kritiken i den här artikeln är rätt att visa upp offentligt, att sprida den till så många människor som möjligt. Den måste uttryckas, för annars kan folk tro att den inte finns, att den överhuvudtaget inte existerar.
Av respekt för mycket viktiga kamrater har jag dragit tillbaka artikeln från offentliga platser på nätet, men jag kommer aldrig ändra min ståndpunkt om att beslutet att en gång lägga upp artikeln var till 100 % rätt och riktigt. Man måste alltid kämpa för vad som är rätt och riktigt och aldrig någonsin kompromissa bort detta. Man ska egentligen aldrig anpassa sig efter felande åsikter, så som man kan anse att jag faktiskt har gjort i detta fall. Jag försvarar mig med att anpassningen i detta fall kan komma att gynna den rätta saken i framtiden, att den kan komma att gynna mer än vad det i dagsläget kan gynna att artikeln ligger uppe offentligt.
Det kan komma att bli nödvändigt att återigen sprida artikeln till massorna. Den är ett viktigt vapen i kampen mot chauvinisterna som styr forumet Socialism.nu. Kompiskorruptionen på den sidan måste raseras in till sina allra minsta beståndsdelar. Ingenting av kompiskorruptionen kan tillåtas få fortsätta existera. Den är ett stort hot mot hela vår rörelse och skapar ingenting annat än osämja och konflikter. En grupp personer som använder ett nätforum som verktyg för att skapa konflikter inom den svenska vänsterrörelsen är att betrakta som sabotörer och kampen mot sabotörer måste vara skoningslös. En sådan kamp måste föras med effektiva metoder, fienderna måste attackeras från flera riktningar på samma gång. Alla medel man överhuvudtaget kan uppbringa måste sättas in i en offensiv framstöt.
Det är viktigt att inte felaktigheter och felaktiga ageranden skaffar sig ett större fäste inom vänsterrörelsen än vad som redan har skett. Socialism.nu är att betrakta som en av de interna sabotörernas viktigaste bastioner. Med hjälp av denna sida har de ett kraftfullt verktyg att agera med hjälp av. Man kan se det ungefär som Vägval Vänster inom Vänsterpartiet. Det var en högerrevisionistisk grupp och ett nätverk man använde sig av för att skapa osämja och konflikter inom partiet. Samma funktion fyller Socialism.nu inom den utomparlamentariska vänsterrörelsen.
Vi har sett det förut. Vi har sett Vägval Vänster och vi har sett hur deras utveckling blev. Man hör aldrig längre talas om denna grupp i den offentliga debatten, men kring 2004-05 fanns de överallt i media och hade mycket stort inflytande. Det är viktigt att man isolerar dessa grupper, att man gemensamt kommer överrens om att ingen ska samarbeta med sabotörerna. Vi måste sätta dem i karantän och låta dem förgöra sig själva. Det var den metod som användes mot Vägval Vänster och som var mycket framgångsrik. Det är även den metod som måste användas mot Socialism.nu. På så vis kan man få bort dem från banan, se till så att de inte längre kan försöka tysta människor som vågar trotsa dem, som vågar bedriva en reellt radikal politik.
Socialism.nu försöker styra människor, försöker få människor att anpassa sig efter några slags oskrivna regler som dessa har upprättat. De agerar på ett i viss mån annorlunda sätt än Vägval Vänster, som uttryckte väldigt tydligt vilka åtgärder de ville tillämpa för att fördärva Vänsterpartiet och vrida den politiska debatten flera kraftiga steg åt höger. Socialism.nu agerar mer dolt och är på så vis en mer farlig fiende. Adminkollektivet verkar vara en slug samling människor, men som har en tydlig agenda. De uttalar sig aldrig offentligt, utan allting sker bakom lyckta dörrar, allting sker under kulisser. Socialism.nu agerar praktiskt, men uttalar sig sällan. Det är deras agerande som är farligt. Deras agerande vill stoppa allt radikalt.
Vidare om Irakkrigets utveckling
I Nya Revolutionsbulletinen nummer 16 (från slutet av 2006) förutspåddes att Irakkriget skulle börja skörda fler offer bland de amerikanska ockupationsstyrkorna den närmsta tiden. Det var en jämförelse med Vietnamkriget som visade att under de första åren hade dessa två krig legat på ungefär samma siffror vad gäller stupade amerikanska soldater, men att siffrorna för Vietnamkriget började skjuta i höjden 3,5 år efter att kriget hade börjat. När Nya Revolutionsbulletinen publicerade denna artikel hade det gått ungefär lika lång tid av Irakkriget och därför var det naturligt att förutspå att dödssiffrorna den närmsta tiden skulle börja stiga drastiskt.
Analysen var rätt till en början. Under månaderna april, maj och juni 2007 såg man väldigt höga dödssiffror bland de amerikanska styrkorna i Irak, om man ska jämföra med hur de flesta månaderna hade sett ut innan. Oktober 2006 till och med augusti 2007 var den period i Irakkriget som var allra mest kostsam för de amerikanska trupperna, den period då de förlorade flest soldater. Detta låg väl i linje med jämförelsen mellan krigen i Vietnam och Irak. Analysen från NRB såg ut att vara gällande till en början, men sen ledde utvecklingen in på ett annat spår och ockupationsmakten lyckades på något vis hålla dödssiffrorna nere och de har hållit sig relativt låga under 2008 och hittills under 2009.
När NRB publicerade sin artikel hade nästan 3000 västerländska soldater stupat. Nu ligger siffran på över 4500. Bestämmelserna för Irakkrigets framtid är nu att USA och de tre allierade (Storbritannien, Australien och Rumänien) ska dra tillbaka sina trupper 31 juli 2009 om en planerad folkomröstning i Irak 30 juni 2009 så beslutar. Annars ska USA få ha kvar sina trupper fram till 31 juli 2010 istället, medan de andra tre måste dra sig tillbaka det förstnämnda datumet. ”Den amerikanska alliansen” bestod från första början av soldater från 40 olika nationer, men nu är det bara dessa fyra kvar. Många drog sig undan under 2008 och vissa redan innan det.
Förmodligen kommer siffran för antal amerikanska stupade under detta krig överstiga 5000 personer innan Barack Obama drar tillbaka trupperna, trots att han har lovat att detta skulle ske, men det ändå aldrig verkar inträffa. Datumet för när trupperna ska dras tillbaka verkar underligt nog gång på gång skjutas upp allteftersom tiden går. Samma sak är det med det amerikanska tortyrfängelset Guantanamo Bay. Det har också Obama beslutat att det ska stänga ner. Det verkar däremot aldrig hända någonting av det, löftena verkar aldrig infrias.
Vad som nu måste krävas av USA:s president är att han förenar teori med praktik och inte bara säger en sak, medan han gör någonting helt annat i verkligheten. Man måste praktiskt agera i enlighet med teorin och måste leva som man lär. Allt annat är inkonsekvent och inkonsekvens kan aldrig tolereras och måste bekämpas överallt där den dyker upp, i vilken form det än mår vara.
Varför gör USA aldrig som de lär och varför följer aldrig USA världens gemensamma lagar och inför undantag för sådant som inte går att göra undantag för? Varför låter resten av världen dem att agera på ett otillåtet sätt och gång på gång göra sig skyldiga till allvarliga internationella lagbrott? Något som skulle behövas i denna värld är att fler lyssnar på vad Tidskriften har att säga i denna och i alla andra frågor. Tidskriften måste få större ideologiskt och politiskt inflytande för att denna värld ska kunna rättas till. Annars kommer vi inte göra annat än att utvecklas bakåt, i fel riktning. Det finns så många problem och felaktigheter i denna värld som genast måste korrigeras och rättas till, och det utan några kompromisser. Vi kan aldrig tillåta oss själva att kompromissa bort det som är rätt och riktigt, aldrig tillåta klassamarbete och att sälja sig själv till borgarklassens organisationer.
Analysen var rätt till en början. Under månaderna april, maj och juni 2007 såg man väldigt höga dödssiffror bland de amerikanska styrkorna i Irak, om man ska jämföra med hur de flesta månaderna hade sett ut innan. Oktober 2006 till och med augusti 2007 var den period i Irakkriget som var allra mest kostsam för de amerikanska trupperna, den period då de förlorade flest soldater. Detta låg väl i linje med jämförelsen mellan krigen i Vietnam och Irak. Analysen från NRB såg ut att vara gällande till en början, men sen ledde utvecklingen in på ett annat spår och ockupationsmakten lyckades på något vis hålla dödssiffrorna nere och de har hållit sig relativt låga under 2008 och hittills under 2009.
När NRB publicerade sin artikel hade nästan 3000 västerländska soldater stupat. Nu ligger siffran på över 4500. Bestämmelserna för Irakkrigets framtid är nu att USA och de tre allierade (Storbritannien, Australien och Rumänien) ska dra tillbaka sina trupper 31 juli 2009 om en planerad folkomröstning i Irak 30 juni 2009 så beslutar. Annars ska USA få ha kvar sina trupper fram till 31 juli 2010 istället, medan de andra tre måste dra sig tillbaka det förstnämnda datumet. ”Den amerikanska alliansen” bestod från första början av soldater från 40 olika nationer, men nu är det bara dessa fyra kvar. Många drog sig undan under 2008 och vissa redan innan det.
Förmodligen kommer siffran för antal amerikanska stupade under detta krig överstiga 5000 personer innan Barack Obama drar tillbaka trupperna, trots att han har lovat att detta skulle ske, men det ändå aldrig verkar inträffa. Datumet för när trupperna ska dras tillbaka verkar underligt nog gång på gång skjutas upp allteftersom tiden går. Samma sak är det med det amerikanska tortyrfängelset Guantanamo Bay. Det har också Obama beslutat att det ska stänga ner. Det verkar däremot aldrig hända någonting av det, löftena verkar aldrig infrias.
Vad som nu måste krävas av USA:s president är att han förenar teori med praktik och inte bara säger en sak, medan han gör någonting helt annat i verkligheten. Man måste praktiskt agera i enlighet med teorin och måste leva som man lär. Allt annat är inkonsekvent och inkonsekvens kan aldrig tolereras och måste bekämpas överallt där den dyker upp, i vilken form det än mår vara.
Varför gör USA aldrig som de lär och varför följer aldrig USA världens gemensamma lagar och inför undantag för sådant som inte går att göra undantag för? Varför låter resten av världen dem att agera på ett otillåtet sätt och gång på gång göra sig skyldiga till allvarliga internationella lagbrott? Något som skulle behövas i denna värld är att fler lyssnar på vad Tidskriften har att säga i denna och i alla andra frågor. Tidskriften måste få större ideologiskt och politiskt inflytande för att denna värld ska kunna rättas till. Annars kommer vi inte göra annat än att utvecklas bakåt, i fel riktning. Det finns så många problem och felaktigheter i denna värld som genast måste korrigeras och rättas till, och det utan några kompromisser. Vi kan aldrig tillåta oss själva att kompromissa bort det som är rätt och riktigt, aldrig tillåta klassamarbete och att sälja sig själv till borgarklassens organisationer.
Reflekterande kritik mot Socialism.nu
Socialism.nu (www.socialism.nu, som jag kommer förkorta soc.nu framöver) är ett forum på nätet tänkt som mötesplats för socialister och vänsterfolk. Sidan har däremot ett gränslöst antal brister och dessa måste utredas och diskuteras. Någonting som är uppenbart är att sidan inte fungerar som den ska och att den måste genomföra enorma förändringar och omstruktureringar för att fungera på ett sådant sätt.
Det största problemet är väl antagligen att admins (Gestapo-agenter på ett nätforum) på löpande band stänger av medlemmarna på sidan utan någon som helst anledning och helt utan att motivera sig. Detta tillåts fortgå år efter år. Jag själv kom i kontakt med sidan för första gången 2002, alltså sju år sen nu. Jag antar att den hade funnits något eller högst ett par år innan det. Ja, så mycket tidigare än det fanns väl knappt Internet.
Agerandet från sidans admins har varit likadant år från år ända sedan dess och jag ser inte att det är på väg att på något sätt förändras, Snarare är det väl så att det på sista tiden har blivit ännu värre än det någonsin har varit tidigare. Förut gavs det åtminstone kryptiska (och vissa sällsynta fall faktiskt helt befogade) motiveringar när användare stängdes av. Nu ges inga motiveringar alls, utan användare kan stängas av helt enligt adminernas eget tycke och smak. Så länge detta fortgår kan inte den sidan fylla någon som helst funktion som mötesplats eller diskussionsforum och bör helst stängas ner.
Sidan har faktiskt andra problem än just detta främsta problem också. Ibland stängs den ner för så kallade ”underhåll” och annat och kan vara borta i flera månader i sträck utan att användarna delges någon som helst relevant information, så det måste väl sägas att de som styr sidan är extremt opedagogiska och har verkligen noll användarvänlighet, eller vad man ska kalla det.
Jag vill även minnas att det var en stor konflikt i början av 2006 i adminkollektivet på sidan, då vissa admins och en rad väldigt aktiva forumanvändare lessnade på det hela och drog igång ett helt eget nätforum, proffsdemonstrant.se. Projektet blev kanske inte så väldigt lyckat, eftersom det inte längre finns kvar nu, tre år senare. Däremot var det en intressant passage i soc.nu:s historia i och med att det gav utlopp för en offentlig kritik och som jag hoppas att de kvarblivna adminsen åtminstone hade vissa problem att bemöta.
Det vore kanske på sin plats att återigen dra igång proffsdemonstrant.se. Denna gång skulle i varje fall jag registrera mig där. Det var några kamrater till mig på andra orter i Sverige som var med i projektet och jag känner många andra som har riktat en tyst kritik mot soc.nu. Det handlar om sådana som tidigare har varit användare, men inte vill vara det längre, på grund av ledningens vansinniga agerande som spårar ur mer och mer allteftersom åren går.
Kritiken mot soc.nu är i många fall osynlig, vilket är väldigt tråkigt. Att återigen starta upp proffsdemonstrant.se skulle synliggöra kritiken och föra upp den på tapeten igen. Man får hoppas att så blir fallet och att ledningen på soc.nu i ett sådant läge får en bekymmersam vardag, då deras medlemmar deserterar i massor till detta konkurrerande nygamla forum, som till skillnad från soc.nu kommer ge utlopp för en vitalitet och inte kommer vara nedtyngt till tusen av den kompiskorruption som vi kan se idag. Man kan däremot misstänka att det är just detta som adminkollektivet vill; driva undan alla medlemmar förutom sig själva. Det är i alla fall den slutsatsen man får göra efter att ha granskat deras praktiska agerande.
Det största problemet är väl antagligen att admins (Gestapo-agenter på ett nätforum) på löpande band stänger av medlemmarna på sidan utan någon som helst anledning och helt utan att motivera sig. Detta tillåts fortgå år efter år. Jag själv kom i kontakt med sidan för första gången 2002, alltså sju år sen nu. Jag antar att den hade funnits något eller högst ett par år innan det. Ja, så mycket tidigare än det fanns väl knappt Internet.
Agerandet från sidans admins har varit likadant år från år ända sedan dess och jag ser inte att det är på väg att på något sätt förändras, Snarare är det väl så att det på sista tiden har blivit ännu värre än det någonsin har varit tidigare. Förut gavs det åtminstone kryptiska (och vissa sällsynta fall faktiskt helt befogade) motiveringar när användare stängdes av. Nu ges inga motiveringar alls, utan användare kan stängas av helt enligt adminernas eget tycke och smak. Så länge detta fortgår kan inte den sidan fylla någon som helst funktion som mötesplats eller diskussionsforum och bör helst stängas ner.
Sidan har faktiskt andra problem än just detta främsta problem också. Ibland stängs den ner för så kallade ”underhåll” och annat och kan vara borta i flera månader i sträck utan att användarna delges någon som helst relevant information, så det måste väl sägas att de som styr sidan är extremt opedagogiska och har verkligen noll användarvänlighet, eller vad man ska kalla det.
Jag vill även minnas att det var en stor konflikt i början av 2006 i adminkollektivet på sidan, då vissa admins och en rad väldigt aktiva forumanvändare lessnade på det hela och drog igång ett helt eget nätforum, proffsdemonstrant.se. Projektet blev kanske inte så väldigt lyckat, eftersom det inte längre finns kvar nu, tre år senare. Däremot var det en intressant passage i soc.nu:s historia i och med att det gav utlopp för en offentlig kritik och som jag hoppas att de kvarblivna adminsen åtminstone hade vissa problem att bemöta.
Det vore kanske på sin plats att återigen dra igång proffsdemonstrant.se. Denna gång skulle i varje fall jag registrera mig där. Det var några kamrater till mig på andra orter i Sverige som var med i projektet och jag känner många andra som har riktat en tyst kritik mot soc.nu. Det handlar om sådana som tidigare har varit användare, men inte vill vara det längre, på grund av ledningens vansinniga agerande som spårar ur mer och mer allteftersom åren går.
Kritiken mot soc.nu är i många fall osynlig, vilket är väldigt tråkigt. Att återigen starta upp proffsdemonstrant.se skulle synliggöra kritiken och föra upp den på tapeten igen. Man får hoppas att så blir fallet och att ledningen på soc.nu i ett sådant läge får en bekymmersam vardag, då deras medlemmar deserterar i massor till detta konkurrerande nygamla forum, som till skillnad från soc.nu kommer ge utlopp för en vitalitet och inte kommer vara nedtyngt till tusen av den kompiskorruption som vi kan se idag. Man kan däremot misstänka att det är just detta som adminkollektivet vill; driva undan alla medlemmar förutom sig själva. Det är i alla fall den slutsatsen man får göra efter att ha granskat deras praktiska agerande.
Om fenomenet Urban Exploration
Denna artikel är till för att upplysa om och behandla en mycket intressant fråga och som man nog får säga växer och växer nu för tiden, som växer i samma takt som samhället förfaller. Det är känt för oss alla att kapitalismens härjningar medför att glesbygden dör bort och att denna del av vårt land (ja, artikeln koncentrerar sig på Sverige) får väldigt svårt att hävda sig.
Det fanns en tid då över 90 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden, men nu är siffrorna omvända och över 90 % lever på andra ställen än landsbygden numer. Detta har skapat lämningar. När människor överger någonting skapas det lämningar. Urban Exploration (UE förkortat) sammanfattar intresset för just dessa lämningar, så kallad ruinturism. Det är inte bara på landsbygden det finns ruiner efter mänsklig aktivitet och övergivna byggnader, men i väldigt hög grad.
Urban Exploration är inte politiskt betonat, men naturligtvis kan man göra en politisk analys av det hela. Det finns folk utan politiskt intresse som engagerar sig i detta, men politisk engagerade människor gör nog lätt vissa politiska analyser av det hela, ja, gör politiska analyser på det mesta överhuvudtaget.
Dagens samhälle styrs av marknaden och när marknaden inte längre behöver någonting, så överges det. Det är därför det finns mängder av gamla fabriker och sådant här och där i landet. Det är billigare och enklare att låta detta stå kvar än att riva det och naturligtvis finns det ett visst värde i de gamla byggnaderna, för de som inser detta värde. Ruinturismen bygger förstås på att det finns ruiner efter mänsklig aktivitet. Ingen ruinturism utan ruiner.
Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men kanske är det att man får utforska saker och ting utan att bli störd. Det finns övergivna fabriker och det finns fabriker som ännu är igång. Det är betydligt mer krångligt att utforska en fabrik som ännu är igång. Man kanske kan boka någon form av studiebesök, men då är själva besöket övervakat och man får inte kolla in byggnader helt på egen hand, enligt eget intresse. Det kan man däremot när det gäller övergivna byggnader. Anledningen till att man vill göra det är väl någon form av intresse för byggnaderna som sådana. Kanske är det ett omedvetet intresse för arkitektur som gör att människor vill utforska ruiner. Det är nog ganska svårt att ge sig på en förklaring.
Det har bedrivits en diskussion på det ledande svenska forumet för UE (www.28dagarsenare.se) om det finns en slags koppling mellan UE och graffiti. Bägge får i viss mån betraktas som underjordiska kulturer och de människor som ägnar sig åt dessa rör sig i samma miljöer. Folk målar graffiti på övergivna platser för att kunna arbeta ostört och öva in sina talanger i realistiska miljöer istället för bara på papper och skissblock. Ruinturisterna rör sig naturligtvis också i ruinmiljöerna, men då främst på grund av ett intresse för själva ruinerna i sig.
Bägge dessa intressen kan också vara otillåtna enligt lagen. Jag skriver "kan" eftersom de inte i alla lägen är olagliga. Graffiti är olaglig på platser där det inte uttryckligen har givits tillstånd och samma sak är det väl med Urban Exploration. Man får inte gå in i vilka ruiner som helst, för ibland vill kapitalet göra anspråk även på ruinerna och lägga vantarna på övergivna byggnader och förbjuda folk att besöka och utforska dem. Först har kapitalet drivit industrierna och annat i grunden och sedan när byggnaderna väl är övergivna vill de förhindra oss att utforska efterlämningarna också. De gör anspråk på allt och lämnar ingenting över åt folket.
Nu är det dock inte så att alla övergivna byggnader är gamla industrier som har bommats igen bara för att ”marknaden minskar”, utan det finns även gamla sanatorium och sådant, lokaler som inte längre anses fylla någon funktion i samhället. Det finns även övergivna nöjesfält och allt möjligt man kan tänka sig, men när det gäller dessa skulle jag vilja påstå att de är övergivna på grund av landsbygdens utarmning, att marknadsekonomins och urbaniseringens härjningar driver människor på flykt från glesbygden in till städerna
Naturligtvis är även mängder av bostadshus övergivna, vilket rimmar illa med bostadsbristen. Men bristande logik är någonting som ofta förekommer i det här samhället där marknaden styr allting och vi allesammans tvingas att anpassa oss efter detta och bara acceptera att vara underordnade mammon. Bostäder som är övergivna finns ofta i så kallade ”oattraktiva miljöer”, där ingen anses vilja bo. Naturligtvis är det svårt att bo på landsbygden när den bestjäls på alla arbetstillfällen som en gång i tiden fanns där. Därför lämnas byggnader, som egentligen skulle vara fullt dugliga som bostäder, till sitt eget förfall.
I våra städer råder det ofta brist på bostäder, framförallt nu när folk födda i slutet av 80-talet och början av 90-talet ska skaffa arbete och bostad, eftersom dessa barnakullar var förhållandevis stora. Bygger kapitalet bostäder åt oss? Nej, naturligtvis inte. Ingenting av vad vi egentligen behöver får vi. Det enda de kan komma med är sådant som istället för att bygga upp vår välfärd och skapa bra förhållanden för unga vuxna, försämrar våra villkor: sänkt a-kassa och så vidare.
Någonting som många upplever som allra mest intressant är övergivna hus med historier bakom, alltså sådana som påstås ha blivit övergivna på grund av olika personliga tragedier. Det kan vara hus som har stått tomma under flera års tid eftersom det sägs att det har begåtts mord i huset och att sedan ingen har velat flytta in där efteråt. Jag känner till en byggnad i Hudiksvall där mannen i familjen sköt ihjäl sin dödssjuka hustru, sedan hunden och slutligen sig själv. Den villan stod tom under en lång tid efteråt, men efter några år flyttade det faktiskt in nya människor där. Om de känner till husets bakgrund vet jag inte. Kanske flyttade de in just därför att de inte gjorde det.
Detta får väl avrunda artikeln. Jag tycker att jag åtminstone i viss mån har behandlat ämnet Urban Exploration, men det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva och diskutera. Jag hoppas att diskussionen lever vidare på nätet och andra platser. Ruinturism är någonting väldigt spännande och som man kan reflektera mycket över och när man besöker en övergiven fastighet fundera över ”varför har den egentligen lämnats?”.
Det fanns en tid då över 90 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden, men nu är siffrorna omvända och över 90 % lever på andra ställen än landsbygden numer. Detta har skapat lämningar. När människor överger någonting skapas det lämningar. Urban Exploration (UE förkortat) sammanfattar intresset för just dessa lämningar, så kallad ruinturism. Det är inte bara på landsbygden det finns ruiner efter mänsklig aktivitet och övergivna byggnader, men i väldigt hög grad.
Urban Exploration är inte politiskt betonat, men naturligtvis kan man göra en politisk analys av det hela. Det finns folk utan politiskt intresse som engagerar sig i detta, men politisk engagerade människor gör nog lätt vissa politiska analyser av det hela, ja, gör politiska analyser på det mesta överhuvudtaget.
Dagens samhälle styrs av marknaden och när marknaden inte längre behöver någonting, så överges det. Det är därför det finns mängder av gamla fabriker och sådant här och där i landet. Det är billigare och enklare att låta detta stå kvar än att riva det och naturligtvis finns det ett visst värde i de gamla byggnaderna, för de som inser detta värde. Ruinturismen bygger förstås på att det finns ruiner efter mänsklig aktivitet. Ingen ruinturism utan ruiner.
Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men kanske är det att man får utforska saker och ting utan att bli störd. Det finns övergivna fabriker och det finns fabriker som ännu är igång. Det är betydligt mer krångligt att utforska en fabrik som ännu är igång. Man kanske kan boka någon form av studiebesök, men då är själva besöket övervakat och man får inte kolla in byggnader helt på egen hand, enligt eget intresse. Det kan man däremot när det gäller övergivna byggnader. Anledningen till att man vill göra det är väl någon form av intresse för byggnaderna som sådana. Kanske är det ett omedvetet intresse för arkitektur som gör att människor vill utforska ruiner. Det är nog ganska svårt att ge sig på en förklaring.
Det har bedrivits en diskussion på det ledande svenska forumet för UE (www.28dagarsenare.se) om det finns en slags koppling mellan UE och graffiti. Bägge får i viss mån betraktas som underjordiska kulturer och de människor som ägnar sig åt dessa rör sig i samma miljöer. Folk målar graffiti på övergivna platser för att kunna arbeta ostört och öva in sina talanger i realistiska miljöer istället för bara på papper och skissblock. Ruinturisterna rör sig naturligtvis också i ruinmiljöerna, men då främst på grund av ett intresse för själva ruinerna i sig.
Bägge dessa intressen kan också vara otillåtna enligt lagen. Jag skriver "kan" eftersom de inte i alla lägen är olagliga. Graffiti är olaglig på platser där det inte uttryckligen har givits tillstånd och samma sak är det väl med Urban Exploration. Man får inte gå in i vilka ruiner som helst, för ibland vill kapitalet göra anspråk även på ruinerna och lägga vantarna på övergivna byggnader och förbjuda folk att besöka och utforska dem. Först har kapitalet drivit industrierna och annat i grunden och sedan när byggnaderna väl är övergivna vill de förhindra oss att utforska efterlämningarna också. De gör anspråk på allt och lämnar ingenting över åt folket.
Nu är det dock inte så att alla övergivna byggnader är gamla industrier som har bommats igen bara för att ”marknaden minskar”, utan det finns även gamla sanatorium och sådant, lokaler som inte längre anses fylla någon funktion i samhället. Det finns även övergivna nöjesfält och allt möjligt man kan tänka sig, men när det gäller dessa skulle jag vilja påstå att de är övergivna på grund av landsbygdens utarmning, att marknadsekonomins och urbaniseringens härjningar driver människor på flykt från glesbygden in till städerna
Naturligtvis är även mängder av bostadshus övergivna, vilket rimmar illa med bostadsbristen. Men bristande logik är någonting som ofta förekommer i det här samhället där marknaden styr allting och vi allesammans tvingas att anpassa oss efter detta och bara acceptera att vara underordnade mammon. Bostäder som är övergivna finns ofta i så kallade ”oattraktiva miljöer”, där ingen anses vilja bo. Naturligtvis är det svårt att bo på landsbygden när den bestjäls på alla arbetstillfällen som en gång i tiden fanns där. Därför lämnas byggnader, som egentligen skulle vara fullt dugliga som bostäder, till sitt eget förfall.
I våra städer råder det ofta brist på bostäder, framförallt nu när folk födda i slutet av 80-talet och början av 90-talet ska skaffa arbete och bostad, eftersom dessa barnakullar var förhållandevis stora. Bygger kapitalet bostäder åt oss? Nej, naturligtvis inte. Ingenting av vad vi egentligen behöver får vi. Det enda de kan komma med är sådant som istället för att bygga upp vår välfärd och skapa bra förhållanden för unga vuxna, försämrar våra villkor: sänkt a-kassa och så vidare.
Någonting som många upplever som allra mest intressant är övergivna hus med historier bakom, alltså sådana som påstås ha blivit övergivna på grund av olika personliga tragedier. Det kan vara hus som har stått tomma under flera års tid eftersom det sägs att det har begåtts mord i huset och att sedan ingen har velat flytta in där efteråt. Jag känner till en byggnad i Hudiksvall där mannen i familjen sköt ihjäl sin dödssjuka hustru, sedan hunden och slutligen sig själv. Den villan stod tom under en lång tid efteråt, men efter några år flyttade det faktiskt in nya människor där. Om de känner till husets bakgrund vet jag inte. Kanske flyttade de in just därför att de inte gjorde det.
Detta får väl avrunda artikeln. Jag tycker att jag åtminstone i viss mån har behandlat ämnet Urban Exploration, men det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva och diskutera. Jag hoppas att diskussionen lever vidare på nätet och andra platser. Ruinturism är någonting väldigt spännande och som man kan reflektera mycket över och när man besöker en övergiven fastighet fundera över ”varför har den egentligen lämnats?”.
Rättegången mot röda khmererna
Nu har man på allvar dragit igång rättegångarna mot de tidigare ledarna inom röda khmererna i Kambodja. Deras regim var verksam 1975-1979 och ledaren Pol Pot (som kallades broder nummer ett) är död, men broder nummer två (Nuon Chea) och broder nummer tre (Ieng Sary) ska nu åtalas, tillsammans med Khang Khek Ieu, Khieu Samphan och Ieng Thirith. De anklagas för att vara ansvariga för krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Nu är frågan vilka som egentligen är ansvariga för dessa brott. Är det röda khmererna?
Kambodja är det land i världen som har allra mest landminor, minor som amerikanerna har placerat ut under Vietnamkriget. Dessa ansvarar alltså inte på något som helst sätt röda khmererna för. Ändå är det dem man anklagar för alla dödsfall i minornas spår. Naturligtvis har mängder av människor stupat på risfälten när de har trampat på minor. Dessa dödsfall har man klumpat ihop och gjort statistik av, och säger sedan att eftersom folk dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är det dem vi måste åtala. Att sen dödsfallen har kommit till på grund av amerikanska landminor verkar få personer reflektera över. Att anklaga röda khmererna för dessa dödsfall är ungefär detsamma som att skuldbelägga Carl XVI Gustaf för alla svenska dödsfall årligen på grund av lungcancer eller något annat.
Makthavare och statschefer ska inte anklagas för att folk har dött i deras länder under deras tid vid makten när anledningen till dödsfallen är faktorer utifrån eller faktorer som makthavarna inte har kunnat påverka eller styra över. Bara för att en grupp personer tillsammans bildar regering för ett land är de inte ansvariga för alla dödsfall inom landet. De kan bara vara ansvariga för de dödsfall och andra oegentligheter som de själva direkt ligger bakom och har orsakat. Några sådana dödsfall finns i Kambodja inte att tala om annat än i ytterst begränsad utsträckning. Borgerliga statistiker talar om helt vansinniga siffror, när röda khmererna i själva verket bara kan anses ligga bakom ett begränsat antal dödsfall och att man i dessa fall även ansåg att det förelåg ganska ordentliga motiv.
Den brittiske journalisten John Dawson Dewhirst blev bland annat mördad i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten. Det var en grupp vietnamesiska sabotörer som infiltrerade röda khmererna som låg bakom hans död. Det var sabotörer av denna typ som man ansåg att man hade motiv att avrätta, då dessa personer dödade en västerländsk journalist och fick det att se ut som att rörelsen låg bakom hans död. Dödsstraff är naturligtvis alltid fel, men det viktiga just när det gäller detta är att röda khmererna har blivit anklagade för så mycket som det egentligen är andra som är ansvariga för: amerikaner och infiltratörer och utländska agenter som har nästlat sig in i rörelsen. Sådana människor får röda khmererna att framstå i dålig dager och har gett dem oförtjänt dåligt rykte.
Siffrorna över antalet människor som man anser dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är i många fall skapade av västerländska journalister och kvasiforskare, människor som i många fall inte ens har satt sin fot i landet. Det är personer som har varit framgångsrika i sitt lobbyarbete att försöka sälja in sina fantasisiffror hos västvärldens befolkningar. Med stöd av media har denna revisionistiska rörelse skapat stor skada på röda khmerernas anseende. När man talar om folk som förnekar dödsfall som inträffade under andra världskriget brukar man använda begreppet ”revisionister”. Jag tycker att detta är tillämpbart även i detta fall, men här handlar det inte om att folk förnekar dödsfall, utan att de inbillar sig dödsfall som aldrig har inträffat. Det är minst lika illa.
Kambodja är det land i världen som har allra mest landminor, minor som amerikanerna har placerat ut under Vietnamkriget. Dessa ansvarar alltså inte på något som helst sätt röda khmererna för. Ändå är det dem man anklagar för alla dödsfall i minornas spår. Naturligtvis har mängder av människor stupat på risfälten när de har trampat på minor. Dessa dödsfall har man klumpat ihop och gjort statistik av, och säger sedan att eftersom folk dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är det dem vi måste åtala. Att sen dödsfallen har kommit till på grund av amerikanska landminor verkar få personer reflektera över. Att anklaga röda khmererna för dessa dödsfall är ungefär detsamma som att skuldbelägga Carl XVI Gustaf för alla svenska dödsfall årligen på grund av lungcancer eller något annat.
Makthavare och statschefer ska inte anklagas för att folk har dött i deras länder under deras tid vid makten när anledningen till dödsfallen är faktorer utifrån eller faktorer som makthavarna inte har kunnat påverka eller styra över. Bara för att en grupp personer tillsammans bildar regering för ett land är de inte ansvariga för alla dödsfall inom landet. De kan bara vara ansvariga för de dödsfall och andra oegentligheter som de själva direkt ligger bakom och har orsakat. Några sådana dödsfall finns i Kambodja inte att tala om annat än i ytterst begränsad utsträckning. Borgerliga statistiker talar om helt vansinniga siffror, när röda khmererna i själva verket bara kan anses ligga bakom ett begränsat antal dödsfall och att man i dessa fall även ansåg att det förelåg ganska ordentliga motiv.
Den brittiske journalisten John Dawson Dewhirst blev bland annat mördad i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten. Det var en grupp vietnamesiska sabotörer som infiltrerade röda khmererna som låg bakom hans död. Det var sabotörer av denna typ som man ansåg att man hade motiv att avrätta, då dessa personer dödade en västerländsk journalist och fick det att se ut som att rörelsen låg bakom hans död. Dödsstraff är naturligtvis alltid fel, men det viktiga just när det gäller detta är att röda khmererna har blivit anklagade för så mycket som det egentligen är andra som är ansvariga för: amerikaner och infiltratörer och utländska agenter som har nästlat sig in i rörelsen. Sådana människor får röda khmererna att framstå i dålig dager och har gett dem oförtjänt dåligt rykte.
Siffrorna över antalet människor som man anser dog i Kambodja under röda khmerernas tid vid makten är i många fall skapade av västerländska journalister och kvasiforskare, människor som i många fall inte ens har satt sin fot i landet. Det är personer som har varit framgångsrika i sitt lobbyarbete att försöka sälja in sina fantasisiffror hos västvärldens befolkningar. Med stöd av media har denna revisionistiska rörelse skapat stor skada på röda khmerernas anseende. När man talar om folk som förnekar dödsfall som inträffade under andra världskriget brukar man använda begreppet ”revisionister”. Jag tycker att detta är tillämpbart även i detta fall, men här handlar det inte om att folk förnekar dödsfall, utan att de inbillar sig dödsfall som aldrig har inträffat. Det är minst lika illa.
Gratis körkort och internet åt alla!
Det är på grund av att jag har försatts i ett väldigt specifikt läge som denna artikel blir skriven, i alla fall just nu. Naturligtvis var den planerad sedan tidigare, men projektet har legat på is ett tag. Min nuvarande situation har däremot kastat nytt ljus på frågan som artikeln ska behandla.
Min dator har brutit ihop, då grafikkortet i stort sett har exploderat. Därför är jag nu tvungen att sitta här och skriva denna artikel helt för hand, utan kontakt med Internet, som annars är en stor inspiration till skrivandet.[1]
Saken jag har funderat över är att körkort och Internettillgång i den egna bostaden är någonting som borde garanteras alla människor på en kostnadsfri basis i dagens högindustrialiserade informationssamhälle. Utan detta hamnar man på många sätt i ett utanförskap, så som saker och ting är uppbyggda och fungerar idag.
Jag bör nu behandla de bägge frågorna var och en för sig, eller som Josef Stalin uttryckte det: ”Jag svarar punkt för punkt”.[2] Med andra ord: först frågan om körkort, sedan den om Internet. När det kommer till frågan om gratis körkortsutbildning (till alla som önskar det), så har jag talat om detta på Ung Vänsters kongress hösten 2005. Det är nämligen så att jag först av allt hörde att RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) drev denna fråga och använde bland annat det som argument för att få UV:s dåvarande förbundsstyrelse att mildra sin hätska inställning mot RKU.
Gratis körkortsutbildning är ett mycket bra politiskt krav. Det skulle minska utanförskapet och (om ändå rätt marginellt) förbättra villkoren för dem med knappa ekonomiska resurser. Körkort är likt mycket annat en klassfråga. Utbildningen kostar stora summor och därför är det långt ifrån alla som har någon möjlighet att skaffa körkort. Körkort är däremot någonting som underlättar väldigt mycket att ha och därför borde detta garanteras alla människor utan några ”motkrav” på att de som går körkortsutbildningarna ska behöva betala stora summor pengar för detta. Målsättningen är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för medborgarna i vårt samhälle.
Sedan var det detta med Internet. Jag är för tillfället själv drabbad av att ofrivilligt sakna tillgång till Internet (och överhuvudtaget dator). Detta skapar också utanförskap. För att kunna bedriva mina distansstudier är jag i allra högsta grad beroende av dator och Internet. Nu måste jag istället varje dag åka ner till universitetet och använda deras datorer. Detta är inte hållbart i längden.
Just Internettillgång är så pass grundläggande och använt i dagens samhälle att alla samhällets medborgare bör garanteras det, och det utan någon som helst kostnad. Argumentet här är detsamma som när det gällde körkortsfrågan. Nu för tiden är det så mycket som sköts via nätet att det skulle innebära ett enormt utanförskap att sakna tillgång till Internet. Därför är detta någonting som borde garanteras alla. Det borde betraktas som ett minimikrav: gratis Internet till alla!
[1]När artikeln når fram till läsaren kommer den naturligtvis däremot att vara i digitalt format.
[2]Socialismens ekonomiska problem i SSRU, Josef Stalin, Proletärkultur, Göteborg, 1983 (i original: 1952), sida 54
Min dator har brutit ihop, då grafikkortet i stort sett har exploderat. Därför är jag nu tvungen att sitta här och skriva denna artikel helt för hand, utan kontakt med Internet, som annars är en stor inspiration till skrivandet.[1]
Saken jag har funderat över är att körkort och Internettillgång i den egna bostaden är någonting som borde garanteras alla människor på en kostnadsfri basis i dagens högindustrialiserade informationssamhälle. Utan detta hamnar man på många sätt i ett utanförskap, så som saker och ting är uppbyggda och fungerar idag.
Jag bör nu behandla de bägge frågorna var och en för sig, eller som Josef Stalin uttryckte det: ”Jag svarar punkt för punkt”.[2] Med andra ord: först frågan om körkort, sedan den om Internet. När det kommer till frågan om gratis körkortsutbildning (till alla som önskar det), så har jag talat om detta på Ung Vänsters kongress hösten 2005. Det är nämligen så att jag först av allt hörde att RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) drev denna fråga och använde bland annat det som argument för att få UV:s dåvarande förbundsstyrelse att mildra sin hätska inställning mot RKU.
Gratis körkortsutbildning är ett mycket bra politiskt krav. Det skulle minska utanförskapet och (om ändå rätt marginellt) förbättra villkoren för dem med knappa ekonomiska resurser. Körkort är likt mycket annat en klassfråga. Utbildningen kostar stora summor och därför är det långt ifrån alla som har någon möjlighet att skaffa körkort. Körkort är däremot någonting som underlättar väldigt mycket att ha och därför borde detta garanteras alla människor utan några ”motkrav” på att de som går körkortsutbildningarna ska behöva betala stora summor pengar för detta. Målsättningen är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för medborgarna i vårt samhälle.
Sedan var det detta med Internet. Jag är för tillfället själv drabbad av att ofrivilligt sakna tillgång till Internet (och överhuvudtaget dator). Detta skapar också utanförskap. För att kunna bedriva mina distansstudier är jag i allra högsta grad beroende av dator och Internet. Nu måste jag istället varje dag åka ner till universitetet och använda deras datorer. Detta är inte hållbart i längden.
Just Internettillgång är så pass grundläggande och använt i dagens samhälle att alla samhällets medborgare bör garanteras det, och det utan någon som helst kostnad. Argumentet här är detsamma som när det gällde körkortsfrågan. Nu för tiden är det så mycket som sköts via nätet att det skulle innebära ett enormt utanförskap att sakna tillgång till Internet. Därför är detta någonting som borde garanteras alla. Det borde betraktas som ett minimikrav: gratis Internet till alla!
[1]När artikeln når fram till läsaren kommer den naturligtvis däremot att vara i digitalt format.
[2]Socialismens ekonomiska problem i SSRU, Josef Stalin, Proletärkultur, Göteborg, 1983 (i original: 1952), sida 54
Till minne av Rolf Martens
Det har tidigare skrivits om Rolf Martens i Nya Revolutionsbulletinen (NRB) nr. 16, 2006. Det gällde då en viss mailkorrespondens vi hade haft med honom och en viss mängd material han hade skickat in till den dåvarande redaktionen. Detta material föranledde oss att skriva en artikel med vår syn på maktkampen i Kina under 1970-talet, vår synpunkt på utrensningen av Lin Biao och ”de fyras gäng”. Martens hade en något annan ståndpunkt i dessa frågor, men vi väljer ändå att skriva en liten artikel till hans minne nu när vi har fått rapporten om hans bortgång.
Rolf Martens föddes i Norge 1942, men flyttade till Sverige redan i tidig ålder. Han är känd både som en profil inom den maoistiska rörelsen och som tidigare svensk mästare i schack (1967, den enda gången han ställde upp) och i ett antal andra tävlingar. Vår redaktion fick kontakt med honom i den egenskapen att han var maoist och hade utvecklat egna politiska teorier på den maoistiska arenan, som vi dock i vissa fall inte höll med om.
Martens var en maoist och hade på det stora hela åsikter som stämde överrens med våra, särskilt då. Däremot förespråkade han bland annat EU och kärnkraft och där skar sig hans åsikter klart och tydligt mot vad som är marxistiskt och rimligt.
Något som är mycket beklagligt och som försvårar denna artikel betydligt är att hans hemsida har tagits ner från Internet och att det mesta materialet som finns om honom på nätet idag handlar om schack och inte hans politiska gärningar, som är det i huvudsak intressanta för en politisk tidskrift som denna. När man kollar runt på nätet förstår man att Rolf måste ha varit legendarisk inom schackvärlden, för det finns mängder med minnes- och hyllningsartiklar till honom där man beskriver honom som genialisk och där unga schackspelare säger att de har fått ovärderlig undervisning från honom. Schackvärlden har också redan hunnit med att upprätta tävlingar och ett stipendium i hans namn.
Det är ändå på sin plats att försöka göra en liten sammanfattning över Rolf Martens politiska gärning, av det material som ändå finns tillgängligt i dagsläget. Han arbetade som svetsare under hela sitt yrkesverksamma liv, även om han hade universitetsexamen i matematik och fysik. Han började intressera sig för vänsterrörelsen i slutet av 1960-talet och 1972 gick han med i KFML(r), det som idag heter Kommunistiska Partiet. Han blev utesluten därifrån efter bara två år, då förbundet ville försöka göra upp med maoismen, eller vad de nu var ute efter.
Efter uteslutningen från KFML(r) 1974 sökte han sig till det tyska partiet KPD/ML (Ny Enhet), som då höll till i Malmö, eftersom partiet var illegalt i Västtyskland och inte kunde verka öppet där. Han blev utesluten från även detta parti 1990, då Martens började kritisera partiet som han ansåg hade börjat spåra ur och glida bort från maoismen. Detta parti lade ner 1998 och ombildades till någon annan form av organisation, men detta är ointressant. Martens har varit aktiv i den politiska debatten på nätet sedan 1995 och har publicerat mängder av politiska pamfletter för sina egna politiska idéer.
Den maoistiska internationalen (MIM) beskriver Rolf Martens och Ny Enhet som anhängare av Hua Guofeng under maktkampen i Kina. Detta var Maos efterträdare, men han utmanövrerades av högerkrafterna efter bara ett par år och har sen varit totalt obetydlig i kinesisk politik, även om han har haft en massa poster inom ledningen, men bara som galjonsfigur. Sedan 1978 har han varit totalt maktlös och han tog över efter Mao bara två år tidigare, 1976. Guofeng försökte stå neutral i kampen mellan höger- och vänsterfalangen inom Kinas Kommunistiska Parti. Han ville vara neutral. Det rätta i detta läge är naturligtvis att ge sitt fulla stöd till vänsterfalangen, som representerades av försvarsminister Lin Biao och ”de fyras gäng” (med Mao Tse-Tungs fru i spetsen), de som var tongivande under kulturrevolutionen, men sen rensades ut.
Vi vet inte vad Rolf Martens dog av, men när man läser diskussioner om honom på nätet efter rapporten om hans död, så hävdar folk att han hade alkoholproblem och vi vet dessutom att han var en kedjerökare. Redaktionsmedlemmen som tog emot materialet Martens skickade till oss, minns följande:
Rolf Martens föddes i Norge 1942, men flyttade till Sverige redan i tidig ålder. Han är känd både som en profil inom den maoistiska rörelsen och som tidigare svensk mästare i schack (1967, den enda gången han ställde upp) och i ett antal andra tävlingar. Vår redaktion fick kontakt med honom i den egenskapen att han var maoist och hade utvecklat egna politiska teorier på den maoistiska arenan, som vi dock i vissa fall inte höll med om.
Martens var en maoist och hade på det stora hela åsikter som stämde överrens med våra, särskilt då. Däremot förespråkade han bland annat EU och kärnkraft och där skar sig hans åsikter klart och tydligt mot vad som är marxistiskt och rimligt.
Något som är mycket beklagligt och som försvårar denna artikel betydligt är att hans hemsida har tagits ner från Internet och att det mesta materialet som finns om honom på nätet idag handlar om schack och inte hans politiska gärningar, som är det i huvudsak intressanta för en politisk tidskrift som denna. När man kollar runt på nätet förstår man att Rolf måste ha varit legendarisk inom schackvärlden, för det finns mängder med minnes- och hyllningsartiklar till honom där man beskriver honom som genialisk och där unga schackspelare säger att de har fått ovärderlig undervisning från honom. Schackvärlden har också redan hunnit med att upprätta tävlingar och ett stipendium i hans namn.
Det är ändå på sin plats att försöka göra en liten sammanfattning över Rolf Martens politiska gärning, av det material som ändå finns tillgängligt i dagsläget. Han arbetade som svetsare under hela sitt yrkesverksamma liv, även om han hade universitetsexamen i matematik och fysik. Han började intressera sig för vänsterrörelsen i slutet av 1960-talet och 1972 gick han med i KFML(r), det som idag heter Kommunistiska Partiet. Han blev utesluten därifrån efter bara två år, då förbundet ville försöka göra upp med maoismen, eller vad de nu var ute efter.
Efter uteslutningen från KFML(r) 1974 sökte han sig till det tyska partiet KPD/ML (Ny Enhet), som då höll till i Malmö, eftersom partiet var illegalt i Västtyskland och inte kunde verka öppet där. Han blev utesluten från även detta parti 1990, då Martens började kritisera partiet som han ansåg hade börjat spåra ur och glida bort från maoismen. Detta parti lade ner 1998 och ombildades till någon annan form av organisation, men detta är ointressant. Martens har varit aktiv i den politiska debatten på nätet sedan 1995 och har publicerat mängder av politiska pamfletter för sina egna politiska idéer.
Den maoistiska internationalen (MIM) beskriver Rolf Martens och Ny Enhet som anhängare av Hua Guofeng under maktkampen i Kina. Detta var Maos efterträdare, men han utmanövrerades av högerkrafterna efter bara ett par år och har sen varit totalt obetydlig i kinesisk politik, även om han har haft en massa poster inom ledningen, men bara som galjonsfigur. Sedan 1978 har han varit totalt maktlös och han tog över efter Mao bara två år tidigare, 1976. Guofeng försökte stå neutral i kampen mellan höger- och vänsterfalangen inom Kinas Kommunistiska Parti. Han ville vara neutral. Det rätta i detta läge är naturligtvis att ge sitt fulla stöd till vänsterfalangen, som representerades av försvarsminister Lin Biao och ”de fyras gäng” (med Mao Tse-Tungs fru i spetsen), de som var tongivande under kulturrevolutionen, men sen rensades ut.
Vi vet inte vad Rolf Martens dog av, men när man läser diskussioner om honom på nätet efter rapporten om hans död, så hävdar folk att han hade alkoholproblem och vi vet dessutom att han var en kedjerökare. Redaktionsmedlemmen som tog emot materialet Martens skickade till oss, minns följande:
Rolf skickade ett gäng av sina Informationsblad till oss under hösten 2006. Det var namnet på pamfletter han gav ut någon gång om året från 1970-talet fram till sin död 2008. Vi beställde de Informationsblad som kunde tänkas vara intressanta och som man skulle kunna analysera och skriva om, eftersom vi var i behov av material till Nya Revolutionsbulletinen då. När pamfletterna anlände kände jag en stark röklukt och papperet måste alltså ha förvarats i en lokal där någon rökte kopiöst mycket. Antagligen var det detta omfattande rökande som ledde till Rolfs död.
lördag 22 november 2008
Original Gangsters, ett drogpolitiskt föredöme?
Ett stort problem i vårt samhälle idag är att många människor har ett självdestruktivt och skadligt beteende. Det finns folk i vår värld som tar droger. Sedan finns det även dem som kämpar emot det och det behövs fler sådana. Här i Sverige har vi framförallt en grupp som kämpar mot droger på ett effektivt sätt. Den traditionella nykterhetsrörelsen är förvisso drogmotståndare, men de verkar inte kunna genomföra någonting beständigt i praktiken. Det lyckas däremot Original Gangsters med och därför ska vi nu se över deras exempel litegrann.
En av OG:s interna regler lyder som följer:
Detta är en mycket föredömlig regel för en organisation. Den som vet vad OG är för några vet att de har kraft bakom sina regler. Detta verkar inte den traditionella nykterhetsrörelsen ha och detta är en viktig skillnad dem emellan. Nykterhetsrörelsen står helt handlingsförlamad inför drogproblemet. De gör i stort sett ingenting annat än att säga åt folk att inte ta droger. OG:s budskap kan man däremot tolka som så att: ”Om du tar droger, då jävlar händer det saker.”
Vi kan se hur OG gör någonting i praktiken, medan grupper som IOGT bara gör saker i teorin. Det räcker inte med att bara vara drogmotståndare. Man måste kämpa emot drogerna i praktiken också. Det gör OG och därför är de ett föredöme i kampen, ett drogpolitiskt föredöme.
Grundare och ledare för OG är Denho Acar och när han blev frigiven efter ett långt fängelsestraff sommaren 2007 skrev Dagens Nyheter en lång artikel om det och om festen som medlemmarna höll för att fira hans frigivning. Man kan läsa bland annat följande i DN:s artikel om saken:
Naturligtvis är det så att det är Denho Acar är upphovsmannen till organisationens positiva drogpolitik. Vi kan se hur han personligen gestaltar väldigt fina levnadsvanor, vanor som leder till en mycket god hälsa och som skulle vara nyttiga att sprida till så många människor som möjligt.
Det är viktigt att ungdomarna idag har människor med positiva levnadsideal att se upp till. Denho Acar lever på ett hälsosamt sätt och om bara alla vore som honom så skulle många hälsobekymmer försvinna. Om alla bara levde på ett sätt som inte var destruktivt och skadligt för den egna hälsan så skulle mycket vara vunnet. Bravo, Denho Acar! Vi lovordar dina ideal, du är ett föredöme i kampen, den hänsynslösa kampen mot alkohol och droger. Enda sättet för oss att besegra drogliberalerna och andra flummare är om vi trappar upp kampen, trappar upp kampen som Denho Acar!
[1]http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=682389 (hämtad 081122)
En av OG:s interna regler lyder som följer:
”Varken provmedlemmar eller fullvärdiga medlemmar får ta narkotika. Alla ska kunna komma ut efter ett som urinprov visar sig negativt. Den medlem vars prov visar sig vara positivt kommer att straffas med böter. 1: 50 000 KR, 2: 100 000 KR, 3: 200 000 KR och automatisk uteslutning från O.G.”
Detta är en mycket föredömlig regel för en organisation. Den som vet vad OG är för några vet att de har kraft bakom sina regler. Detta verkar inte den traditionella nykterhetsrörelsen ha och detta är en viktig skillnad dem emellan. Nykterhetsrörelsen står helt handlingsförlamad inför drogproblemet. De gör i stort sett ingenting annat än att säga åt folk att inte ta droger. OG:s budskap kan man däremot tolka som så att: ”Om du tar droger, då jävlar händer det saker.”
Vi kan se hur OG gör någonting i praktiken, medan grupper som IOGT bara gör saker i teorin. Det räcker inte med att bara vara drogmotståndare. Man måste kämpa emot drogerna i praktiken också. Det gör OG och därför är de ett föredöme i kampen, ett drogpolitiskt föredöme.
Grundare och ledare för OG är Denho Acar och när han blev frigiven efter ett långt fängelsestraff sommaren 2007 skrev Dagens Nyheter en lång artikel om det och om festen som medlemmarna höll för att fira hans frigivning. Man kan läsa bland annat följande i DN:s artikel om saken:
”Festens huvudperson är omsvärmad av människor som önskar honom välkommen ut i frihet med kramar, kindpussar och handslag. Denho Acar skålar flitigt, men dricker själv måttligt. Han röker inte heller, snusar inte och tar inga droger. Hans kropp är extremt vältränad. När Kriminalvården för några år sedan tog bort de fria vikterna på anstalterna fortsatte han att hålla sig i trim med en boxboll.”- Dagens Nyheter, 2007-08-18[1]
Naturligtvis är det så att det är Denho Acar är upphovsmannen till organisationens positiva drogpolitik. Vi kan se hur han personligen gestaltar väldigt fina levnadsvanor, vanor som leder till en mycket god hälsa och som skulle vara nyttiga att sprida till så många människor som möjligt.
Det är viktigt att ungdomarna idag har människor med positiva levnadsideal att se upp till. Denho Acar lever på ett hälsosamt sätt och om bara alla vore som honom så skulle många hälsobekymmer försvinna. Om alla bara levde på ett sätt som inte var destruktivt och skadligt för den egna hälsan så skulle mycket vara vunnet. Bravo, Denho Acar! Vi lovordar dina ideal, du är ett föredöme i kampen, den hänsynslösa kampen mot alkohol och droger. Enda sättet för oss att besegra drogliberalerna och andra flummare är om vi trappar upp kampen, trappar upp kampen som Denho Acar!
[1]http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=682389 (hämtad 081122)
Proteinpulver – ett lurendrejeri
Ute på marknaden finns en hel bransch som försörjer sig på att sälja proteinpulver (och andra medel och tabletter av olika slag, som sägs förbättra träningsresultaten) till människor. Naturligtvis har dessa försäljare, likt alla andra försäljare, ett egenintresse i att överdriva effekterna av deras produkter. De flesta produkter ger ingen effekt överhuvudtaget och därför är det bästa att låta bli att lägga pengar på dem.
Vi var två kamrater som gick till en butik där olika slag av proteinpulver och kosttillskott såldes och hörde med butiksföreståndaren om det ens var värt att köpa proteinpulver. Han sa att han själv hade funderat i de banorna under den första tiden han tränade. Han hade funderat över om proteinpulver kunde ge någon effekt och om det var värt att lägga pengarna på. Sen påstod han att han hade börjat ta proteinpulver och att det faktiskt förbättrade träningen. Därför köpte jag fyra kilo proteinpulver av honom och har använt detta i ett halvår nu.
Under det halvår jag har använt proteinpulver har min träning inte gett något bättre resultat än den gjorde innan jag började ta pulver. Jag tränade några månader utan pulver och har nu tränat ett halvår även med pulver, men kan inte märka någon som helst skillnad. Naturligtvis blir jag starkare och mer uthållig hela tiden, men det blev jag även innan jag började ta pulver. Min styrka har utvecklats i precis samma takt nu som innan. Med andra ord har inte pulvret någon som helst verkan och allting är egentligen bara ett enda stort lurendrejeri.
Det är förstås ett enormt slöseri att lägga pengar på något som man inte har användning av. Jag kommer förstås träna utan pulver i fortsättningen, men det är inte bara det. För personer ut arbetarklassen är det förstås viktigt att ta tillvara på varje tillfälle man får till att spara in pengar. Vad som bland annat kännetecknar arbetarklassen är marginella ekonomiska resurser. Att i ett sådant läge lägga pengar på något som man kan vara utan och att det ändå inte skulle förändra någonting är naturligtvis aldrig önskvärt.
Önskvärt vore istället att avslöja det lurendrejeri som branschen kring proteinpulver innebär. Det är en hel ekonomisk bransch grundad på blott och bart lurendrejeri och effektlösa produkter. Hade produkterna verkligen gett någon som helst effekt hade det varit värt att lägga pengar på dem. Nu är det dock inte så och därför bör alla människor upplysas om detta och de som ännu inte känner till sakernas tillstånd måste få veta hur allting ligger till när det gäller proteinpulver.
Vi var två kamrater som gick till en butik där olika slag av proteinpulver och kosttillskott såldes och hörde med butiksföreståndaren om det ens var värt att köpa proteinpulver. Han sa att han själv hade funderat i de banorna under den första tiden han tränade. Han hade funderat över om proteinpulver kunde ge någon effekt och om det var värt att lägga pengarna på. Sen påstod han att han hade börjat ta proteinpulver och att det faktiskt förbättrade träningen. Därför köpte jag fyra kilo proteinpulver av honom och har använt detta i ett halvår nu.
Under det halvår jag har använt proteinpulver har min träning inte gett något bättre resultat än den gjorde innan jag började ta pulver. Jag tränade några månader utan pulver och har nu tränat ett halvår även med pulver, men kan inte märka någon som helst skillnad. Naturligtvis blir jag starkare och mer uthållig hela tiden, men det blev jag även innan jag började ta pulver. Min styrka har utvecklats i precis samma takt nu som innan. Med andra ord har inte pulvret någon som helst verkan och allting är egentligen bara ett enda stort lurendrejeri.
Det är förstås ett enormt slöseri att lägga pengar på något som man inte har användning av. Jag kommer förstås träna utan pulver i fortsättningen, men det är inte bara det. För personer ut arbetarklassen är det förstås viktigt att ta tillvara på varje tillfälle man får till att spara in pengar. Vad som bland annat kännetecknar arbetarklassen är marginella ekonomiska resurser. Att i ett sådant läge lägga pengar på något som man kan vara utan och att det ändå inte skulle förändra någonting är naturligtvis aldrig önskvärt.
Önskvärt vore istället att avslöja det lurendrejeri som branschen kring proteinpulver innebär. Det är en hel ekonomisk bransch grundad på blott och bart lurendrejeri och effektlösa produkter. Hade produkterna verkligen gett någon som helst effekt hade det varit värt att lägga pengar på dem. Nu är det dock inte så och därför bör alla människor upplysas om detta och de som ännu inte känner till sakernas tillstånd måste få veta hur allting ligger till när det gäller proteinpulver.
En minnesruna över Enver Hoxha (100 år)
Nu är det 100 år sedan 1908, det år då en av historiens mest berömda albaner föddes, nämligen Enver Hoxha. Han kom senare att bli känd som den som de facto styrde Albanien i drygt 40 års tid (om än med olika titlar), vissa perioder som premiärminister och andra perioder under andra maktpositioner. Hos honom låg i alla fall den reella makten över landet från 1943 till hans död 1985, även om vissa andra periodvis hade den nominella makten, makten på pappret.
Enver Hoxha föddes i Gjirokastër i södra Albanien 16 oktober 1908. Om hans allra första år finns det inte så mycket att säga, men i tonåren vaknade hans politiska intresse och vid 16 års ålder blev han sekreterare för studentföreningen i hemstaden Gjirokastër. Föreningen förbjöds av regeringen och Enver flyttade till Korçë, där han började på ett franskt gymnasium. Det var under sin tid där som han kom i kontakt med kommunismens idéer och började studera marxistiska skrifter. 1930 blev han tilldelad ett stipendium av kungafamiljen, för att studera på universitet i Frankrike (precis som Pol Pot 20 år senare).
I Frankrike kom han i kontakt med kommunistpartiet och deltog i marxistiska cirklar, precis som Pol Pot senare skulle göra. Deras studietider påminner väldigt mycket om varandra. Under sin tid i Frankrike skrev han artiklar om den albanska situationen i det franska kommunistpartiets tidning. När han kom tillbaka till Albanien (och Korçë), så började han undervisa som lärare i grammatik, men förlorade sin tjänst när fascisterna tog makten över landet och han vägrade gå med i det fascistiska partiet. Detta var 1939.
1941 var han med och grundade det albanska kommunistpartiet, valdes till dess centralkommitté och två år senare till dess förste sekreterare och fick därmed kontroll över stora delar av Albanien, som vid läget hade erövrats av de kommunistiska partisanerna. 1944 hade de fått kontrollen över hela Albanien, samt delar av Montenegro och Bosnien. Hoxha kom att bli en stor anhängare av Stalin och förmyndarna i Sovjetunionen fram till att Stalins efterträdare Chrusjtjov (1894-1971, Sovjetunionens regeringschef 1953-1964) tog avstånd från vissa delar av Stalins politik, 1956. I och med detta bröt Hoxha och Albanien alla diplomatiska relationer med Sovjetunionen och sökte sig istället till Folkrepubliken Kina.
Tillsammans med Kina och Ordförande Mao Tse-Tung formade man en antisovjetisk allians, men alliansen mellan Albanien och Kina skulle inte komma att hålla för evigt. När Mao dog i slutet av 1976 började detta varma förhållande mellan de bägge länderna knaka i fogarna och när högerelementen i Kinas Kommunistiska Parti slutgiltigt tog makten 1978 bröt Albanien kontakten med landet fullt ut. Därefter kom Albanien att stå helt isolerat här i världen och det är egentligen de allra sista åren av Enver Hoxhas liv som är mest intressanta.
Efter 1978 isolerade sig Albanien från den övriga världen och talade om att man måste lita till egna krafter (samma politik som Kambodjas Pol Pot och Nordkoreas Kim Il Sung har skrivit mycket om). Man ansåg alla andra styrande kommunistpartier vara revisionistiska, som hade vikit av från den rätta (stalinistiska) läran och att det bara var det egna partiet som höll idealen (stalinismen) levande. Naturligtvis var det rätt av Hoxha att fördöma Kinas urartning efter Maos död, där marknadskrafterna tilläts härja helt efter eget bevåg och Kina blev till ett nytt USA, men Hoxha kritiserade Kina utifrån något fel premisser. Kinas misstag var inte att de fördömde Stalin, utan att de började driva en marknadsliberal politik.
Mellan 1978 och 1985 förde Albanien en något underlig politik och strävade efter att vara självförsörjande. När hans andreman Mehmet Shehu kritiserade denna politik dog han under mystiska förhållanden (med all sannolikhet mördad) 1981. Hoxhas nye kronprins efter Shehus frånfälle blev Ramiz Alia, som styrde landet fram till 1992 och som lever än. Han fortsatte en politik lojal mot Hoxha, fram tills att han störtades i april 1992, sju år efter Hoxhas död.
Enver Hoxha föddes i Gjirokastër i södra Albanien 16 oktober 1908. Om hans allra första år finns det inte så mycket att säga, men i tonåren vaknade hans politiska intresse och vid 16 års ålder blev han sekreterare för studentföreningen i hemstaden Gjirokastër. Föreningen förbjöds av regeringen och Enver flyttade till Korçë, där han började på ett franskt gymnasium. Det var under sin tid där som han kom i kontakt med kommunismens idéer och började studera marxistiska skrifter. 1930 blev han tilldelad ett stipendium av kungafamiljen, för att studera på universitet i Frankrike (precis som Pol Pot 20 år senare).
I Frankrike kom han i kontakt med kommunistpartiet och deltog i marxistiska cirklar, precis som Pol Pot senare skulle göra. Deras studietider påminner väldigt mycket om varandra. Under sin tid i Frankrike skrev han artiklar om den albanska situationen i det franska kommunistpartiets tidning. När han kom tillbaka till Albanien (och Korçë), så började han undervisa som lärare i grammatik, men förlorade sin tjänst när fascisterna tog makten över landet och han vägrade gå med i det fascistiska partiet. Detta var 1939.
1941 var han med och grundade det albanska kommunistpartiet, valdes till dess centralkommitté och två år senare till dess förste sekreterare och fick därmed kontroll över stora delar av Albanien, som vid läget hade erövrats av de kommunistiska partisanerna. 1944 hade de fått kontrollen över hela Albanien, samt delar av Montenegro och Bosnien. Hoxha kom att bli en stor anhängare av Stalin och förmyndarna i Sovjetunionen fram till att Stalins efterträdare Chrusjtjov (1894-1971, Sovjetunionens regeringschef 1953-1964) tog avstånd från vissa delar av Stalins politik, 1956. I och med detta bröt Hoxha och Albanien alla diplomatiska relationer med Sovjetunionen och sökte sig istället till Folkrepubliken Kina.
Tillsammans med Kina och Ordförande Mao Tse-Tung formade man en antisovjetisk allians, men alliansen mellan Albanien och Kina skulle inte komma att hålla för evigt. När Mao dog i slutet av 1976 började detta varma förhållande mellan de bägge länderna knaka i fogarna och när högerelementen i Kinas Kommunistiska Parti slutgiltigt tog makten 1978 bröt Albanien kontakten med landet fullt ut. Därefter kom Albanien att stå helt isolerat här i världen och det är egentligen de allra sista åren av Enver Hoxhas liv som är mest intressanta.
Efter 1978 isolerade sig Albanien från den övriga världen och talade om att man måste lita till egna krafter (samma politik som Kambodjas Pol Pot och Nordkoreas Kim Il Sung har skrivit mycket om). Man ansåg alla andra styrande kommunistpartier vara revisionistiska, som hade vikit av från den rätta (stalinistiska) läran och att det bara var det egna partiet som höll idealen (stalinismen) levande. Naturligtvis var det rätt av Hoxha att fördöma Kinas urartning efter Maos död, där marknadskrafterna tilläts härja helt efter eget bevåg och Kina blev till ett nytt USA, men Hoxha kritiserade Kina utifrån något fel premisser. Kinas misstag var inte att de fördömde Stalin, utan att de började driva en marknadsliberal politik.
Mellan 1978 och 1985 förde Albanien en något underlig politik och strävade efter att vara självförsörjande. När hans andreman Mehmet Shehu kritiserade denna politik dog han under mystiska förhållanden (med all sannolikhet mördad) 1981. Hoxhas nye kronprins efter Shehus frånfälle blev Ramiz Alia, som styrde landet fram till 1992 och som lever än. Han fortsatte en politik lojal mot Hoxha, fram tills att han störtades i april 1992, sju år efter Hoxhas död.
fredag 21 november 2008
Vad representerar egentligen sydstatsflaggan?
Under första halvan av 1860-talet utspelade sig amerikanska inbördeskriget i USA, som en följd av att staterna i söder bröt sig ur unionen och bildade en egen nation. Under några år fanns det alltså två olika nationer inom det som idag är USA: de förenta staterna och de konfedererade staterna. Det som skilde dessa bägge åt var framförallt frågan om slaveriet. Sydstaterna ville behålla det slaverisystem som just hade avskaffats i USA. Det var därför de bröt sig lösa och det är även därför man måste fördöma allt som sydstaterna stod för och representerade. Det som framförallt gör sig påmint idag är bruket av de tidigare sydstaternas flagga, som man kan se här och där och som verkar behandlas som om det vore en acceptabel symbol.
Det är viktigt att komma ihåg vad sydstaterna egentligen var, vad de stod för och vad därmed sydstaternas tidigare flagga står för och representerar. Folk i allmänhet verkar inte förstå sig på det, eftersom de använder denna flagga helt utan att reflektera, helt utan skam i kroppen.
Sydstaterna formerade sig som nation och drog igång ett anfallskrig mot staterna i norr eftersom de ville återinföra slaveriet där. Detta var upprinnelsen till det amerikanska inbördeskriget. Sydstaternas ekonomi byggde på produktion av kaffe, bomull, tobak m.m., dvs. sådana produkter som odlas på stora plantage. För att få gratis arbetskraft hade man slavar som gjorde arbetet. När sydstaterna angrep och försökte erövra även staterna i norr slog dessa tillbaka och kriget var igång.
Kyrkan hade ett stort inflytande i sydstaterna och hävdade att det var onaturligt att betrakta situationen som så att svarta och vita hade samma värde och att därigenom slaveriet var försvarligt och någonting som man var tvungna att upprätthålla. Man ansåg att det var en nödvändighet att separera svarta och vita och att detta skulle bli en omöjlighet om slaveriet avskaffades och alla fick samma rättigheter.
Sydstaterna förlorade till sist kriget och absorberades av USA, men grupper som Ku Klux Klan fortsatte att använda sydstaternas gamla flagga. Nu för tiden kan man se den till salu på marknader och sådant i Sverige och förmodligen även i stora delar av övriga världen. Saken är den att denna flagga symboliserar rasism och slaveri. Därför bör man betrakta denna symbol som likvärdig med hakkorset, där man än ser den. Lämpligt vore även att förbjuda den, såsom fallet är med hakkorset (på offentlig plats).
En positiv symbol från denna tid i USA:s historia är däremot John Brown (1800-1859), som var en aktiv motståndare till slaveriet och ledde flera väpnande uppror mot just detta. Han har kallats för den mest kontroversiella personen i USA:s 1800-talshistoria och är ännu idag väldigt omdiskuterad. John Brown drog igång flera väpnade attacker mot slaverianhängare i USA under 1850-talet. Han hängdes för ”förräderi” 1859 och dog därmed martyrdöden och har hyllats som en hjälte sen dess.
Det är viktigt att komma ihåg vad sydstaterna egentligen var, vad de stod för och vad därmed sydstaternas tidigare flagga står för och representerar. Folk i allmänhet verkar inte förstå sig på det, eftersom de använder denna flagga helt utan att reflektera, helt utan skam i kroppen.
Sydstaterna formerade sig som nation och drog igång ett anfallskrig mot staterna i norr eftersom de ville återinföra slaveriet där. Detta var upprinnelsen till det amerikanska inbördeskriget. Sydstaternas ekonomi byggde på produktion av kaffe, bomull, tobak m.m., dvs. sådana produkter som odlas på stora plantage. För att få gratis arbetskraft hade man slavar som gjorde arbetet. När sydstaterna angrep och försökte erövra även staterna i norr slog dessa tillbaka och kriget var igång.
Kyrkan hade ett stort inflytande i sydstaterna och hävdade att det var onaturligt att betrakta situationen som så att svarta och vita hade samma värde och att därigenom slaveriet var försvarligt och någonting som man var tvungna att upprätthålla. Man ansåg att det var en nödvändighet att separera svarta och vita och att detta skulle bli en omöjlighet om slaveriet avskaffades och alla fick samma rättigheter.
Sydstaterna förlorade till sist kriget och absorberades av USA, men grupper som Ku Klux Klan fortsatte att använda sydstaternas gamla flagga. Nu för tiden kan man se den till salu på marknader och sådant i Sverige och förmodligen även i stora delar av övriga världen. Saken är den att denna flagga symboliserar rasism och slaveri. Därför bör man betrakta denna symbol som likvärdig med hakkorset, där man än ser den. Lämpligt vore även att förbjuda den, såsom fallet är med hakkorset (på offentlig plats).
En positiv symbol från denna tid i USA:s historia är däremot John Brown (1800-1859), som var en aktiv motståndare till slaveriet och ledde flera väpnande uppror mot just detta. Han har kallats för den mest kontroversiella personen i USA:s 1800-talshistoria och är ännu idag väldigt omdiskuterad. John Brown drog igång flera väpnade attacker mot slaverianhängare i USA under 1850-talet. Han hängdes för ”förräderi” 1859 och dog därmed martyrdöden och har hyllats som en hjälte sen dess.
söndag 12 oktober 2008
Om Nordirland och situationen där
Det politiska läget i Nordirland har länge varit inflammerat. Man märker att de flesta inom vänsterrörelsen har tagit klar ställning för den ena parten i denna strid, men vad är det egentligen man strider om, och vilka är de bägge parterna? Bör man oreserverat sluta upp på den ena sidan? Det är frågor som måste utredas och besvaras.
Man hänvisar ofta till att denna konflikt i Nordirland har en religiös grund. Det ska alltså vara en strid mellan katolicism och protestantism. En kommunist kan inte ta ställning för en religion. Alla religioner är reaktionära i sin natur och har till syfte att söva ner och bedöva arbetarklassens inneboende revolutionära kraft och kampvilja för att nå en förändring av samhället. Därför måste alla religioner i alla former fördömas, just eftersom de motsätter sig våra politiska intressen och har en ovetenskaplig analys av sakernas tillstånd och enbart bygger på kvasivetenskap och påhittade sagor.
Protestantismen måste givetvis fördömas, men katolicismen ännu mer. Därför är det märkligt att många från vänsterrörelsen tar ställning för den katolska sidan i denna konflikt. Det är viktigt att här komma ihåg vilka ideal katolicismen förespråkar. Först och främst har man inom katolska kyrkan en ofelbarhetsdogm kring påven, där man har den uppfattningen att alla påvens beslut in på bara grunden, undantagslöst, är riktiga och korrekta och att de aldrig kan innehålla brister eller felaktigheter. Ett beslut från påven betraktas alltid som felfritt. Man ser det som så att han har en sådan omdömeskraft att denna eliminerar de potentiella brister i ett beslutsfattande som återfinns hos alla andra människor. Denna ofelbarhetsdogm är en orealistisk inställning till en annan människa. Det är en vansinnighet att betrakta en annan människa som fullständigt felfri. Det är naivt och orealistiskt.
Sedan är katolicismen mycket reaktionär och grundar sig på strängt konservativa hållningar när det gäller i stort sett alla frågor. Det är en moralistisk tro, som motsätter sig rätten till abort och användandet av preventivmedel, vilket har lett till en hälsomässig katastrof i många katolska länder och samhällen. Katolska kyrkan är mycket värdekonservativ och allting konservativt måste fördömas, eftersom vi nu har till uppgift att störta allt det gamla och istället bygga upp världen på nytt, göra en progressiv och revolutionär omvandling in på bara grunden.
Både katolicismen och protestantismen förvrider människors tankar och lurar dem att tro på saker som bevisligen inte existerar och som på så vis förleder dem bort från vad de egentligen bör tänka och fokusera på: alltjämt och ständigt klasskampen. Det enda som kan leda in vår värld på en positiv väg är om vi alla engagerar oss så entusiastiskt det bara är möjligt i klasskampen och kämpar för våra klassmässiga intressen ända tills vi når det vi vill ha. Inte förr kommer vi sluta kämpa. Kampen måste vara fullständigt kompromisslös, antingen kommer världen hamna i ett tillstånd av barbari, eller så får vi kommunismen. Som redan tusentals gånger har konstaterats så har vi bara två möjliga vägar att gå: socialism eller barbari. Allting annat kommer i längden bli omöjligheter, för det är en naturlag, oberoende av människans vilja, att kapitalismen i slutändan kommer leda till barbari. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när.
Saken är den att protestantismen är mer progressiv och mindre reaktionär och konservativ än katolicismen vad gäller många frågor. I protestantiska samhällen är det ofta tillåtet med både preventivmedel och aborter och sedan är även situationen för de som arbetar inom kyrkan mer human än inom den katolska. Protestantismen uppkom som en reaktion på förfallet inom den katolska kyrkan, där prästerna gjorde allt för att berika sig och tog emot mutor och där kyrkan bedrev korståg och plundrade. Protestanterna ville ursprungligen inte ha en lika pengahungrig kyrka, även om det i många fall blev så. En human reform var dock att prästerna inom protestantismen fick gifta sig och skaffa egna familjer, till skillnad från hur förhållandet är för de katolska prästerna.
Sett till detta förhållande bör man givetvis ta avstånd från bägge religionerna, eftersom de motsätter sig det som måste göras för att göra världen till en bra plats att leva i, men vi kan även se vilken religiös inriktning som är att föredra i motsättningen mellan protestantism och katolicism. Protestantismen är den minst konservativa. Sett till detta faktum är det mycket märkligt hur någon från vänsterrörelsen kan ta ställning för den katolska sidan i denna konflikt, men det är om vi bara ska se till religionen. Dock finns det andra aspekter som är viktiga att ta i beaktande när man talar om och diskuterar om hur situationen är i Nordirland.
Saken är den att det är en strid mellan republik och monarki. Protestanterna i detta fall är de som är anhängare av monarki, medan den katolska sidan vill ha ett republikanskt Nordirland, ett Nordirland fritt från det brittiska monarkväldet. De vill ha självständighet från monarkin, de vill ha ett samhälle fritt från kungadöme. Det är givetvis någonting som man måste ta ställning för. I konflikten monarki kontra republik är den mest progressiva sidan att stöda republikanerna. Just detta är vad som försvårar hela ställningstagandet i den nordirländska frågan.
Vi måste givetvis ge vårt stöd till de som vill ha republik, men vi måste samtidigt ta avstånd från de som vill ha ett katolskt samhälle. Ska man då förespråka den republikanska sidan, men samtidigt acceptera den katolska barlasten? Detta är ett huvudbry som man inte bara kan vifta bort. Man kan inte oreserverat stödja den ena eller den andra sidan i denna strid. Man bör nog på ett sätt ställa sig neutral. De krafter vi måste ge vårt stöd är de krafter som arbetarklassen utgör. Dock har arbetarklassen i Nordirland sympatier både för monarki, republik, protestantism och katolicism. Inom alla dessa läger hittar vi arbetare. Vad bör vi då göra? Hur ska vi ställa oss?
Vi måste såklart sprida klasskampen och de kommunistiska uppfattningarna. Det finns förstås kommunister i Nordirland, både i den katolska och den protestantiska delen av provinsen. En kommunist förkastar alla religioner och en kommunist förkastar monarki och kungavälde. En kommunist kämpar för det som är rätt och riktigt och för att bygga en värld där folk lever i harmoni, fri från utsugning och förtryck. Det är kommunismen vi måste kämpa för. Det som är märkligt i denna situation är den svenska vänsterrörelsens oreserverade stöd för den katolska sidan (som i och för sig vill omkullkasta monarkin) i konflikten. Visst vill de göra sig av med kungadömet, men de är fortfarande katoliker. Vi måste säga: ingen kompromiss med katolicismen. Ingen kompromiss med någonting överhuvudtaget. Vi ska ha det kommunistiska samhället och ingenting annat än det kan accepteras. Det är vad vi måste säga och det är utifrån dessa ord vi måste göra alla våra ställningstaganden.
Man hänvisar ofta till att denna konflikt i Nordirland har en religiös grund. Det ska alltså vara en strid mellan katolicism och protestantism. En kommunist kan inte ta ställning för en religion. Alla religioner är reaktionära i sin natur och har till syfte att söva ner och bedöva arbetarklassens inneboende revolutionära kraft och kampvilja för att nå en förändring av samhället. Därför måste alla religioner i alla former fördömas, just eftersom de motsätter sig våra politiska intressen och har en ovetenskaplig analys av sakernas tillstånd och enbart bygger på kvasivetenskap och påhittade sagor.
Protestantismen måste givetvis fördömas, men katolicismen ännu mer. Därför är det märkligt att många från vänsterrörelsen tar ställning för den katolska sidan i denna konflikt. Det är viktigt att här komma ihåg vilka ideal katolicismen förespråkar. Först och främst har man inom katolska kyrkan en ofelbarhetsdogm kring påven, där man har den uppfattningen att alla påvens beslut in på bara grunden, undantagslöst, är riktiga och korrekta och att de aldrig kan innehålla brister eller felaktigheter. Ett beslut från påven betraktas alltid som felfritt. Man ser det som så att han har en sådan omdömeskraft att denna eliminerar de potentiella brister i ett beslutsfattande som återfinns hos alla andra människor. Denna ofelbarhetsdogm är en orealistisk inställning till en annan människa. Det är en vansinnighet att betrakta en annan människa som fullständigt felfri. Det är naivt och orealistiskt.
Sedan är katolicismen mycket reaktionär och grundar sig på strängt konservativa hållningar när det gäller i stort sett alla frågor. Det är en moralistisk tro, som motsätter sig rätten till abort och användandet av preventivmedel, vilket har lett till en hälsomässig katastrof i många katolska länder och samhällen. Katolska kyrkan är mycket värdekonservativ och allting konservativt måste fördömas, eftersom vi nu har till uppgift att störta allt det gamla och istället bygga upp världen på nytt, göra en progressiv och revolutionär omvandling in på bara grunden.
Både katolicismen och protestantismen förvrider människors tankar och lurar dem att tro på saker som bevisligen inte existerar och som på så vis förleder dem bort från vad de egentligen bör tänka och fokusera på: alltjämt och ständigt klasskampen. Det enda som kan leda in vår värld på en positiv väg är om vi alla engagerar oss så entusiastiskt det bara är möjligt i klasskampen och kämpar för våra klassmässiga intressen ända tills vi når det vi vill ha. Inte förr kommer vi sluta kämpa. Kampen måste vara fullständigt kompromisslös, antingen kommer världen hamna i ett tillstånd av barbari, eller så får vi kommunismen. Som redan tusentals gånger har konstaterats så har vi bara två möjliga vägar att gå: socialism eller barbari. Allting annat kommer i längden bli omöjligheter, för det är en naturlag, oberoende av människans vilja, att kapitalismen i slutändan kommer leda till barbari. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när.
Saken är den att protestantismen är mer progressiv och mindre reaktionär och konservativ än katolicismen vad gäller många frågor. I protestantiska samhällen är det ofta tillåtet med både preventivmedel och aborter och sedan är även situationen för de som arbetar inom kyrkan mer human än inom den katolska. Protestantismen uppkom som en reaktion på förfallet inom den katolska kyrkan, där prästerna gjorde allt för att berika sig och tog emot mutor och där kyrkan bedrev korståg och plundrade. Protestanterna ville ursprungligen inte ha en lika pengahungrig kyrka, även om det i många fall blev så. En human reform var dock att prästerna inom protestantismen fick gifta sig och skaffa egna familjer, till skillnad från hur förhållandet är för de katolska prästerna.
Sett till detta förhållande bör man givetvis ta avstånd från bägge religionerna, eftersom de motsätter sig det som måste göras för att göra världen till en bra plats att leva i, men vi kan även se vilken religiös inriktning som är att föredra i motsättningen mellan protestantism och katolicism. Protestantismen är den minst konservativa. Sett till detta faktum är det mycket märkligt hur någon från vänsterrörelsen kan ta ställning för den katolska sidan i denna konflikt, men det är om vi bara ska se till religionen. Dock finns det andra aspekter som är viktiga att ta i beaktande när man talar om och diskuterar om hur situationen är i Nordirland.
Saken är den att det är en strid mellan republik och monarki. Protestanterna i detta fall är de som är anhängare av monarki, medan den katolska sidan vill ha ett republikanskt Nordirland, ett Nordirland fritt från det brittiska monarkväldet. De vill ha självständighet från monarkin, de vill ha ett samhälle fritt från kungadöme. Det är givetvis någonting som man måste ta ställning för. I konflikten monarki kontra republik är den mest progressiva sidan att stöda republikanerna. Just detta är vad som försvårar hela ställningstagandet i den nordirländska frågan.
Vi måste givetvis ge vårt stöd till de som vill ha republik, men vi måste samtidigt ta avstånd från de som vill ha ett katolskt samhälle. Ska man då förespråka den republikanska sidan, men samtidigt acceptera den katolska barlasten? Detta är ett huvudbry som man inte bara kan vifta bort. Man kan inte oreserverat stödja den ena eller den andra sidan i denna strid. Man bör nog på ett sätt ställa sig neutral. De krafter vi måste ge vårt stöd är de krafter som arbetarklassen utgör. Dock har arbetarklassen i Nordirland sympatier både för monarki, republik, protestantism och katolicism. Inom alla dessa läger hittar vi arbetare. Vad bör vi då göra? Hur ska vi ställa oss?
Vi måste såklart sprida klasskampen och de kommunistiska uppfattningarna. Det finns förstås kommunister i Nordirland, både i den katolska och den protestantiska delen av provinsen. En kommunist förkastar alla religioner och en kommunist förkastar monarki och kungavälde. En kommunist kämpar för det som är rätt och riktigt och för att bygga en värld där folk lever i harmoni, fri från utsugning och förtryck. Det är kommunismen vi måste kämpa för. Det som är märkligt i denna situation är den svenska vänsterrörelsens oreserverade stöd för den katolska sidan (som i och för sig vill omkullkasta monarkin) i konflikten. Visst vill de göra sig av med kungadömet, men de är fortfarande katoliker. Vi måste säga: ingen kompromiss med katolicismen. Ingen kompromiss med någonting överhuvudtaget. Vi ska ha det kommunistiska samhället och ingenting annat än det kan accepteras. Det är vad vi måste säga och det är utifrån dessa ord vi måste göra alla våra ställningstaganden.
lördag 11 oktober 2008
Några tankar om 2pac
Denna artikel kommer till litegrann som en del av arbetet kring skriften ”Om alkoholism och drogliberalism” som just nu utarbetas hos Rådskommunistiska Arbetarförlaget. 2pac har nämligen uttalat sig väldigt träffande i frågan, framförallt under hans allra första tid som artist, för tyvärr blev han mer och mer degenererad ju längre tiden gick, ju mer förmögen och framgångsrik han blev. Det var då dubbelmoralen började visa sig riktigt tydligt.
Följande rader är hämtade från en av hans allra tidigaste låtar:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn't survive in this capitalistic
Government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs, and sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Vi ser här att 2pac talar om att den kapitalistiska regeringen använder droger som ett av sina verktyg i kampen för att förtrycka oss och hålla oss i ett kampodugligt skick. Detta är en mycket bra analys, och 2pac är långt ifrån den enda av de personer som senare skulle slå igenom som framstående rappare i USA som har gjort denna analys. 1994 gav rapparen Ice T ut en bok med namnet ”The Ice Opinion: Who Gives a Fuck?” (utgiven 1994, St. Martins förlag, med Heidi Siegmund som redaktör), som behandlar detta ämne. I boken lägger han fram sin teori om att CIA har en viktig roll i droghandeln här i världen och att de understöder den. Detta är ett mycket rimligt antagande, för kapitalet drar stor nytta av droghandeln och alla människor som är förespråkare av droganvändning är i högsta grad kapitalets lakejer, men det har man kunnat konstatera redan långt tillbaka.
Denna artikel handlar dock inte om droghandel, utan lite allmänna tankar kring 2pac som har dykt upp, i och för sig, under arbetet med en drogkritisk broschyr. Jag måste även beröra sättet man har behandlat 2pacs outgivna låtar efter hans död. Det han lämnade efter sig har missbrukats gravt. Folk som Eminem och 50 cent med flera har lekt helt fritt med 2pacs kvarlämnade inspelningar. Detta i så pass stor omfattning att det föranledde komikern Dave Chapelle att göra en liten satir över den uppkomna situationen. Han gjorde en sketch med namnet ”I wrote this song in 1994”, som för tillfället går att ses på: http://www.youtube.com/watch?v=AEh1ZMEMgJk.[1]
I sketchen som Chapelle har gjort har han visat hur bisarrt det kan bli om man använder 2pacs inspelningar precis som man känner för. De som har hört inspelningar från 2pac, som dagens rappare har mixtrat lite alltför med, vet att de missbrukar och utnyttjar hans inspelningar och att det ibland blir lite väl mycket. De gör allt för att försöka koppla sig själva samman med 2pac och lägger in sina egna verser i 2pacs inspelningar och så. Detta är att gå över en oskriven etisk gräns. 2pac själv hade nog inte velat att hans inspelningar skulle användas så.
Överhuvudtaget bör 2pacs senaste ”låtar” och skivor, skivor som egentligen inte är hans, bojkottas. Motståndare till fildelning har ofta som ett av sina främsta argument att om man inte köper artisternas skivor kan de inte försörja sig på att göra musik och därigenom kommer musikproduktionen upphöra. I just 2pacs fall gäller inte det argumentet överhuvudtaget, för mannen i fråga är stendöd. Hans försörjning bekymrar ingen längre. Hans musik är fri att fildela exakt hur mycket man vill. Det måste till och med motståndarna till fildelning medge. Sen är det en ren smakfråga att många tycker att de låtar som nu ges ut innehållandes 2pacs röst inte är mycket att komma med. Hans musik är inte längre densamma den var när han levde, förmodligen av den enkla anledningen att det inte ens är hans musik längre, utan musik som helt andra människor sitter och knåpar ihop, oftast med halvtaskigt resultat.
Slutligen vill jag smått vidröra ämnet om ”The seven days theory”. De människor som känner till lite om 2pac vet vad det hela handlar om. Det är nämligen en konspirationsteori om att han fortfarande skulle vara i livet. Jag har själv varit anhängare av den, när jag var i tolvårsåldern. Hela teorin var baserad på siffran sju och en massa slumpmässiga sammankopplingar mellan 2pac, hans liv och musik och siffran sju. Med hjälp av teorin hade man ”räknat ut” att 2pac skulle återkomma på en spelning med Snoop Dogg på ett datum som jag inte längre minns. Det borde ha varit runt 2000-2001 någon gång. 2pac kom däremot inte tillbaka då och därför slutade jag tro på hela grejen. Det märkliga är att många människor fortfarande tror på detta, trots att dess giltighet en gång för alla har motbevisats.
[1]Jag kan dock inte garantera att klippet kommer ligga kvar på den länken i all framtid, så om någon läser denna artikel i framtiden och märker att länken inte fungerar, så får ni helt enkelt söka på sketchens titel på nätet, så kommer ni garanterat hitta både själva sketchen och texten till den låt som spelas upp där.
Följande rader är hämtade från en av hans allra tidigaste låtar:
“I couldn't settle for being a statistic
Couldn't survive in this capitalistic
Government cause it was meant to hold us back
Using ignorance, drugs, and sneak attack”
- Hämtat från Panther Power, 1989, utgiven på skivan “The lost tapes”.
Vi ser här att 2pac talar om att den kapitalistiska regeringen använder droger som ett av sina verktyg i kampen för att förtrycka oss och hålla oss i ett kampodugligt skick. Detta är en mycket bra analys, och 2pac är långt ifrån den enda av de personer som senare skulle slå igenom som framstående rappare i USA som har gjort denna analys. 1994 gav rapparen Ice T ut en bok med namnet ”The Ice Opinion: Who Gives a Fuck?” (utgiven 1994, St. Martins förlag, med Heidi Siegmund som redaktör), som behandlar detta ämne. I boken lägger han fram sin teori om att CIA har en viktig roll i droghandeln här i världen och att de understöder den. Detta är ett mycket rimligt antagande, för kapitalet drar stor nytta av droghandeln och alla människor som är förespråkare av droganvändning är i högsta grad kapitalets lakejer, men det har man kunnat konstatera redan långt tillbaka.
Denna artikel handlar dock inte om droghandel, utan lite allmänna tankar kring 2pac som har dykt upp, i och för sig, under arbetet med en drogkritisk broschyr. Jag måste även beröra sättet man har behandlat 2pacs outgivna låtar efter hans död. Det han lämnade efter sig har missbrukats gravt. Folk som Eminem och 50 cent med flera har lekt helt fritt med 2pacs kvarlämnade inspelningar. Detta i så pass stor omfattning att det föranledde komikern Dave Chapelle att göra en liten satir över den uppkomna situationen. Han gjorde en sketch med namnet ”I wrote this song in 1994”, som för tillfället går att ses på: http://www.youtube.com/watch?v=AEh1ZMEMgJk.[1]
I sketchen som Chapelle har gjort har han visat hur bisarrt det kan bli om man använder 2pacs inspelningar precis som man känner för. De som har hört inspelningar från 2pac, som dagens rappare har mixtrat lite alltför med, vet att de missbrukar och utnyttjar hans inspelningar och att det ibland blir lite väl mycket. De gör allt för att försöka koppla sig själva samman med 2pac och lägger in sina egna verser i 2pacs inspelningar och så. Detta är att gå över en oskriven etisk gräns. 2pac själv hade nog inte velat att hans inspelningar skulle användas så.
Överhuvudtaget bör 2pacs senaste ”låtar” och skivor, skivor som egentligen inte är hans, bojkottas. Motståndare till fildelning har ofta som ett av sina främsta argument att om man inte köper artisternas skivor kan de inte försörja sig på att göra musik och därigenom kommer musikproduktionen upphöra. I just 2pacs fall gäller inte det argumentet överhuvudtaget, för mannen i fråga är stendöd. Hans försörjning bekymrar ingen längre. Hans musik är fri att fildela exakt hur mycket man vill. Det måste till och med motståndarna till fildelning medge. Sen är det en ren smakfråga att många tycker att de låtar som nu ges ut innehållandes 2pacs röst inte är mycket att komma med. Hans musik är inte längre densamma den var när han levde, förmodligen av den enkla anledningen att det inte ens är hans musik längre, utan musik som helt andra människor sitter och knåpar ihop, oftast med halvtaskigt resultat.
Slutligen vill jag smått vidröra ämnet om ”The seven days theory”. De människor som känner till lite om 2pac vet vad det hela handlar om. Det är nämligen en konspirationsteori om att han fortfarande skulle vara i livet. Jag har själv varit anhängare av den, när jag var i tolvårsåldern. Hela teorin var baserad på siffran sju och en massa slumpmässiga sammankopplingar mellan 2pac, hans liv och musik och siffran sju. Med hjälp av teorin hade man ”räknat ut” att 2pac skulle återkomma på en spelning med Snoop Dogg på ett datum som jag inte längre minns. Det borde ha varit runt 2000-2001 någon gång. 2pac kom däremot inte tillbaka då och därför slutade jag tro på hela grejen. Det märkliga är att många människor fortfarande tror på detta, trots att dess giltighet en gång för alla har motbevisats.
[1]Jag kan dock inte garantera att klippet kommer ligga kvar på den länken i all framtid, så om någon läser denna artikel i framtiden och märker att länken inte fungerar, så får ni helt enkelt söka på sketchens titel på nätet, så kommer ni garanterat hitta både själva sketchen och texten till den låt som spelas upp där.
söndag 5 oktober 2008
Marinus van der Lubbe: hjälten, martyren
Om man vill värna om den rådskommunistiska rörelsen och slå vakt om dess politiska ideal är det viktigt att ibland ägna en tanke åt historiens mest berömde rådskommunist: Marinus van der Lubbe. Själva namnet kanske inte är alltför känt, men det han är anklagad för att ha utfört är däremot betydligt mer känt. Vi nämner det här i inledningen för att sedan gå in på en lite mer detaljerad historia och beskrivning om hans bakgrund, hans liv och aktiviteter. Marinus van der Lubbe var nämligen den person som dömdes och avrättades för Riksdagshusbranden i Berlin 1933, det som ledde till att nazisterna förbjöd alla andra partier.
Van der Lubbe föddes i nederländska Leiden 1909, ”rådskommunismens hemland”. De flesta av de första drivande rådskommunisterna kom just därifrån. Därför använder jag denna beteckning. Han växte först upp med sin ensamstående moder, eftersom föräldrarna skilde sig tidigt, och senare med sin halvsyster. Han började arbeta som murare och kamraterna gav honom smeknamnet Dempsey efter den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Jack Dempsey. Detta var på grund av den stora fysiska styrka Lubbe uppvisade i arbetet.
I arbetet kom Lubbe för första gången i kontakt med kommunisterna och gick med i Hollands Kommunistiska Parti (CPN) och deras ungdomsförbund 1925. Redan året efter blev han sjukpensionär, eftersom han råkade ut för en arbetsskada där han fick cement i ögonen och nästan förlorade synen helt. Efter detta fick han en sjukpension som förstås inte gick att leva på, så han fick ta tillfälliga jobb ändå, även om han egentligen inte kunde arbeta mer.
1927 lärde han sig tyska och grundade ”Leninhuset” i Leiden, ett slags aktivitetshus för kommunister, där Lubbe organiserade många politiska möten. Han var väldigt aktiv i arbetslöshetsrörelsen i Nederländerna fram till 1931, samma år som han bröt med CPN och istället gick med rådskommunisterna, som hade lämnat ”det officiella” holländska kommunistpartiet redan 1920, då bland annat de ledande teoretikerna Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960) hade lämnat partiet för att ställa sig på rådskommunisternas sida. Han anslöt sig till Internationalistiska Kommunistgruppen (IKG).
Lubbe flyttade till Tyskland 1933 för att där bistå den underjordiska kommunistiska rörelsen. Där anklagades han för Riksdagshusbranden 27 februari 1933. Herman Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle gripas och all fortsatt utgivning av socialistiska tidningar i Tyskland stoppades. Det blev omval i Tyskland och nazisterna fick en majoritet av riksdagsplatserna tillsammans med sina allierade. Hitler blev därigenom enväldig diktator.
Rättegången mot kamrat Lubbe inleddes i september 1933, där även fyra andra var medåtalade. De andra fyra friades på grund av bristande bevisning. Varför Lubbe inte blev friad av samma anledning är svårt att förstå, eftersom man nu i Tyskland i vintras, 2008, postumt frikände honom från domen och alltså förklarade honom som oskyldig. Detta efter att man postumt hade ändrat hans dom 1967 till åtta års fängelse.
Rättegången avslutades 23 december 1933 och Lubbe dömdes till döden, ett straff som verkställdes 10 januari 1934. Domen har som sagt ändrats postumt flera gånger sedan dess, först i Västtyskland och sedan i det förenade Tyskland. Nu i år har man äntligen kommit med en slutgiltig dom, där han frias helt från anklagelsen och därmed har förklarats vara lika oskyldig som de andra medåtalade.
Lubbes medåtalade i rättegången i Leipzig: de bulgariska kommunisterna Vasil Tanev, Blagoi Popov (1902-1968), Georgi Dimitrov (1882-1949, ordförande i Kommunistiska Internationalen 1934-1943 och premiärminister i Bulgarien 1946-1949) och Ernst Torgler (1893-1963, riksdagsledamot för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) 1924-1933 och deras gruppledare i riksdagen 1929-1933, blev sedan tvungen att börja arbeta åt nazisternas propagandaministerium, för att rädda sin son från tortyr och avrättning)
Det ligger fog i påstående att Marinus van der Lubbe är den mest kände rådskommunisten, för Riksdagshusbranden är välkänd, även om man oftare i studier av rådskommunism kommer i kontakt med namn som Herman Gorter, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Dessa män publicerade många viktiga skrifter i rådskommunistisk teori, men Lubbe är den störste rådskommunistiske martyren, en man som dog för vår sak. Rådskommunismen är den allra ädlaste av politiska teorier. Leve rådskommunismen! Leve Marinus van der Lubbe, folkets hjälte! Vi är mycket stolta över att han var en av oss och tillhörde vår rörelse, den rådskommunistiska.
Van der Lubbe föddes i nederländska Leiden 1909, ”rådskommunismens hemland”. De flesta av de första drivande rådskommunisterna kom just därifrån. Därför använder jag denna beteckning. Han växte först upp med sin ensamstående moder, eftersom föräldrarna skilde sig tidigt, och senare med sin halvsyster. Han började arbeta som murare och kamraterna gav honom smeknamnet Dempsey efter den dåvarande världsmästaren i tungvikt, Jack Dempsey. Detta var på grund av den stora fysiska styrka Lubbe uppvisade i arbetet.
I arbetet kom Lubbe för första gången i kontakt med kommunisterna och gick med i Hollands Kommunistiska Parti (CPN) och deras ungdomsförbund 1925. Redan året efter blev han sjukpensionär, eftersom han råkade ut för en arbetsskada där han fick cement i ögonen och nästan förlorade synen helt. Efter detta fick han en sjukpension som förstås inte gick att leva på, så han fick ta tillfälliga jobb ändå, även om han egentligen inte kunde arbeta mer.
1927 lärde han sig tyska och grundade ”Leninhuset” i Leiden, ett slags aktivitetshus för kommunister, där Lubbe organiserade många politiska möten. Han var väldigt aktiv i arbetslöshetsrörelsen i Nederländerna fram till 1931, samma år som han bröt med CPN och istället gick med rådskommunisterna, som hade lämnat ”det officiella” holländska kommunistpartiet redan 1920, då bland annat de ledande teoretikerna Herman Gorter (1864-1927) och Anton Pannekoek (1873-1960) hade lämnat partiet för att ställa sig på rådskommunisternas sida. Han anslöt sig till Internationalistiska Kommunistgruppen (IKG).
Lubbe flyttade till Tyskland 1933 för att där bistå den underjordiska kommunistiska rörelsen. Där anklagades han för Riksdagshusbranden 27 februari 1933. Herman Göring gav order om att alla kommunistiska riksdagsmän skulle gripas och all fortsatt utgivning av socialistiska tidningar i Tyskland stoppades. Det blev omval i Tyskland och nazisterna fick en majoritet av riksdagsplatserna tillsammans med sina allierade. Hitler blev därigenom enväldig diktator.
Rättegången mot kamrat Lubbe inleddes i september 1933, där även fyra andra var medåtalade. De andra fyra friades på grund av bristande bevisning. Varför Lubbe inte blev friad av samma anledning är svårt att förstå, eftersom man nu i Tyskland i vintras, 2008, postumt frikände honom från domen och alltså förklarade honom som oskyldig. Detta efter att man postumt hade ändrat hans dom 1967 till åtta års fängelse.
Rättegången avslutades 23 december 1933 och Lubbe dömdes till döden, ett straff som verkställdes 10 januari 1934. Domen har som sagt ändrats postumt flera gånger sedan dess, först i Västtyskland och sedan i det förenade Tyskland. Nu i år har man äntligen kommit med en slutgiltig dom, där han frias helt från anklagelsen och därmed har förklarats vara lika oskyldig som de andra medåtalade.
Lubbes medåtalade i rättegången i Leipzig: de bulgariska kommunisterna Vasil Tanev, Blagoi Popov (1902-1968), Georgi Dimitrov (1882-1949, ordförande i Kommunistiska Internationalen 1934-1943 och premiärminister i Bulgarien 1946-1949) och Ernst Torgler (1893-1963, riksdagsledamot för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) 1924-1933 och deras gruppledare i riksdagen 1929-1933, blev sedan tvungen att börja arbeta åt nazisternas propagandaministerium, för att rädda sin son från tortyr och avrättning)Det ligger fog i påstående att Marinus van der Lubbe är den mest kände rådskommunisten, för Riksdagshusbranden är välkänd, även om man oftare i studier av rådskommunism kommer i kontakt med namn som Herman Gorter, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Dessa män publicerade många viktiga skrifter i rådskommunistisk teori, men Lubbe är den störste rådskommunistiske martyren, en man som dog för vår sak. Rådskommunismen är den allra ädlaste av politiska teorier. Leve rådskommunismen! Leve Marinus van der Lubbe, folkets hjälte! Vi är mycket stolta över att han var en av oss och tillhörde vår rörelse, den rådskommunistiska.
tisdag 30 september 2008
Hur man bemöter kritik utifrån
Detta är exklusivt internt material från en tidskrift som har ett visst samarbete med bloggen.
Tidskriften har bedrivit rätt mycket verksamhet på olika diskussionsforum överallt över nätet. Vi har publicerat våra texter där, för allmänhetens upplysning och informationsspridning till massorna. Det verkar som att vissa inte förstår innebörden i denna kampanj, för verksamheten har gång på gång attackerats från borgerligt håll. På exempelvis helgon.net har det kommit flera varningar, för de hävdar att den sidan inte är en anslagstavla. Informationsspridning handlar om att använda så stora delar av samhället som möjligt som just anslagstavlor. Informationen måste finnas vartän människor vänder sina huvuden. Överallt ska de kunna läsa och ta till sig av tidskriftens budskap. Däri ligger nödvändigheten i vår verksamhet på olika forum på nätet och därför har ingen rätt att hindra denna verksamhet.
Kritik har även kommit av det slaget att textförfattaren eller textförfattarna från vårt håll aldrig deltar i diskussioner kring våra egna artiklar på dessa olika forum. Det är ej heller vår intention att göra. Allting handlar om informationsspridning, inte diskussion. När vi framlägger en text är den redan utarbetad. Syftet med att lägga ut texterna är inte att bedriva några diskussioner och för oss att ta till sig borgerlig kritik av olika slag angående texternas innehåll. Texterna är som sagt redan utarbetade och färdiga när de läggs ut. Någon diskussion därefter är inte nödvändig. Alla sådana diskussioner och funderingar har genomarbetats redan på redaktionen. Vissa människor verkar tro att redaktionen inte gör sitt arbete, med det agerande de har. Vi tar dock aldrig till oss av borgerlig eller negativt inställd kritik. Det enda som efterfrågas gällande artiklarnas innehåll är medhåll och en uppslutning bakom tidskriftens paroller och idéer. Det är syftet med att artiklarna läggs ut, inte något annat. Den som inte har insett detta har inte intentionerna klara för sig.
Någon från redaktionens håll kommer alltså inte delta i några diskussioner om artiklarnas innehåll, annat än i undantagsfall. Det beror framförallt på det som har lagts fram här ovan i texten, men även på grund av tidsbrist. Vi är ständigt upptagna med att producera nya texter och det gäller inte bara artiklar till tidningen, utan också fristående texter och broschyrer för att ge ut på det bokförlag som tillhör tidskriften. Alla våra medarbetare är fullt upptagna med nya produktioner. Då kan vi inte ta oss tid att diskutera gamla, redan färdiga artiklar. Det vore bakåtsträvande att börja diskutera det som redan är färdigarbetat. Vi måste istället allesammans blicka framåt, ständigt arbeta med nya produktioner. Annars kan inte det nödvändiga arbetstempot uppehållas. Jag upprepar alltså ytterligare än gång: det finns inte utrymme eller anledning att diskutera det som redan är färdigarbetat. Det finns bättre saker att lägga sin tid på.
Tidskriften har bedrivit rätt mycket verksamhet på olika diskussionsforum överallt över nätet. Vi har publicerat våra texter där, för allmänhetens upplysning och informationsspridning till massorna. Det verkar som att vissa inte förstår innebörden i denna kampanj, för verksamheten har gång på gång attackerats från borgerligt håll. På exempelvis helgon.net har det kommit flera varningar, för de hävdar att den sidan inte är en anslagstavla. Informationsspridning handlar om att använda så stora delar av samhället som möjligt som just anslagstavlor. Informationen måste finnas vartän människor vänder sina huvuden. Överallt ska de kunna läsa och ta till sig av tidskriftens budskap. Däri ligger nödvändigheten i vår verksamhet på olika forum på nätet och därför har ingen rätt att hindra denna verksamhet.
Kritik har även kommit av det slaget att textförfattaren eller textförfattarna från vårt håll aldrig deltar i diskussioner kring våra egna artiklar på dessa olika forum. Det är ej heller vår intention att göra. Allting handlar om informationsspridning, inte diskussion. När vi framlägger en text är den redan utarbetad. Syftet med att lägga ut texterna är inte att bedriva några diskussioner och för oss att ta till sig borgerlig kritik av olika slag angående texternas innehåll. Texterna är som sagt redan utarbetade och färdiga när de läggs ut. Någon diskussion därefter är inte nödvändig. Alla sådana diskussioner och funderingar har genomarbetats redan på redaktionen. Vissa människor verkar tro att redaktionen inte gör sitt arbete, med det agerande de har. Vi tar dock aldrig till oss av borgerlig eller negativt inställd kritik. Det enda som efterfrågas gällande artiklarnas innehåll är medhåll och en uppslutning bakom tidskriftens paroller och idéer. Det är syftet med att artiklarna läggs ut, inte något annat. Den som inte har insett detta har inte intentionerna klara för sig.
Någon från redaktionens håll kommer alltså inte delta i några diskussioner om artiklarnas innehåll, annat än i undantagsfall. Det beror framförallt på det som har lagts fram här ovan i texten, men även på grund av tidsbrist. Vi är ständigt upptagna med att producera nya texter och det gäller inte bara artiklar till tidningen, utan också fristående texter och broschyrer för att ge ut på det bokförlag som tillhör tidskriften. Alla våra medarbetare är fullt upptagna med nya produktioner. Då kan vi inte ta oss tid att diskutera gamla, redan färdiga artiklar. Det vore bakåtsträvande att börja diskutera det som redan är färdigarbetat. Vi måste istället allesammans blicka framåt, ständigt arbeta med nya produktioner. Annars kan inte det nödvändiga arbetstempot uppehållas. Jag upprepar alltså ytterligare än gång: det finns inte utrymme eller anledning att diskutera det som redan är färdigarbetat. Det finns bättre saker att lägga sin tid på.
torsdag 25 september 2008
Till frågan om borgerlig idrott
Det finns skillnad på idrott och idrott. Vissa idrotter har folklig förankring och är viktiga för folkhälsan och för att utveckla människors kreativitet, medan andra ”idrotter” enbart är till för att överklassen ska försöka kuppa idrottsvärlden med sina egna jippon. Vissa ”idrotter” är enbart överklassjippon. Man kan inte betrakta vad som helst som en idrott. För att något ska kunna betraktas som idrott vore det rimligt att det lever upp till ett antal kriterium, som denna artikel ska försöka utveckla och ge en överblick över.
Vad som bör vara syftet med idrott är att förbättra folkhälsan och ge människor en meningsfull fritid och på så sätt få dem att ta avstånd från destruktiva sysslor. Naturligtvis måste kampen mot destruktiva sysslor bedrivas även med andra medel än bara idrotten, men idrotten har en viktig funktion i denna nödvändiga kamp. Idrott är utvecklande för den egna individen och för kollektivet. Det finns både individsporter och lagsporter. Det är inte mellan dessa två som separationen mellan borgerlig och proletär idrott ligger, utan det finns individsporter som är proletära, medan det även finns kollektivsporter som är borgerliga. Att man idrottar på individnivå gör inte idrotten borgerlig i sig. Att en idrott är en lagsport (kollektiv) ger den heller inte nödvändigtvis en proletär stämpel. Nej, skillnaden mellan borgerlig och proletär idrott rör andra saker än detta.
En idrott måste vara fysiskt ansträngande och helst också utveckla människokroppens kondition och smidighet. Så är inte fallet med allting som kallas för idrott. Det finns många exempel på sysselsättningar som kallas för idrott helt utan att vara ansträngande eller utveckla människokroppens fysik. Detta är borgerliga idrotter. Som exempel kan vi ta dart, biljard eller schack. Dessa betraktas ofta som idrotter. Såsom idrotter är de borgerliga, men inte nödvändigtvis borgerliga såsom sysselsättningar. Man kan inte betrakta schack som en idrott, men alla dess utövare är heller inte borgerliga. Det är helt enkelt bara så att dessa tre exempel jag nämnde inte lever upp till kravet på att utveckla människans fysik, en nödvändighet för en idrott av proletär karaktär. Dessa tre har avsaknad av proletär karaktär, för ”proletär karaktär” är någonting som är fysiskt ansträngande.
Vi har även exempel som fäktning, hästpolo och golf. Vissa av dessa kan väl i viss begränsning vara fysiskt ansträngande, men knappast i tillräcklig grad för att mer än högst marginellt utveckla människokroppens fysik. När det gäller hästpolo är det heller inte människokroppen som används eller tränas, utan man använder hästar som någon slags slavarbetare och det är dessa som gör själva jobbet. Hästpolo och golf är även borgerliga eftersom de kräver så enorma ytor i anspråk. Hästpolo är i och för sig väldigt ovanligt, i alla fall i Sverige, men golfen är mer framträdande. Där har vi problemet att man i många fall har gjort golfbanor av sådan jord som skulle vara utmärkt åkermark. Detta med att bygga golfbanor är ett enormt slöseri med resurser. Det slår mot de proletära lantbrukarna och proletariatet på landsbygden. Det är dessa som får dras med golfbanor som grannar. Det är dessa som går miste om bra åkermark. Golfbanornas uppkomst är ett hot mot den revolutionära allmogen, bondeklassen, som måste vara ett viktigt stöd i revolutionen. Genom att bekämpa golfen kan vi vinna deras stöd.
De marker där golfbanor har byggts hade säkert också fungerat bra för skogsbruk, om de nu var olämpliga för ren odling. Skogsbruket är också viktigt för det framtida kommunistiska samhället. Jordbruk och skogsbruk är någonting helt nödvändigt, medan golf är helt överflödigt och någonting som vi aldrig kommer behöva. Golfen utvecklar heller inte människokroppens fysik på något vis. Hade den gjort det hade den varit mer värdefull. Som det är nu är den däremot helt värdelös. Golfen finns bara till för att underhålla borgarklassen och för att borgarklassen ska slippa ägna sig åt riktiga och rejäla idrotter, för sådana är de för lata för att delta i. Borgarklassens lathet är ett välkänt faktum. Vi kan se på karikatyrerna från 1920-talets Sovjet där kapitalisterna rullar runt som grisar bland guldmynt, klädda i väst, hög hatt och monokel, rökandes cigarr. Detta är träffsäkra karikatyrer. Borgarklassen är grisar och är så lata så att de överlåter all fysisk ansträngning åt oss, löneslavarna. Därför har de gjort golfen till sin ”idrott”. Borgarklassens ”idrotter” är dekadenta.
Om vi ytterligare ska diskutera golffrågan: golf handlar om enorma summor pengar. Detta är något som ytterligare gör den borgerlig. Visst finns det stora summor pengar inblandade i exempelvis kommersiell fotboll också, men fotboll har ändå en folklig förankring och är faktiskt fysiskt ansträngande, något som man inte kan säga är fallet med golfen. När det gäller golf behöver man bara ha en fin bakgrund och ett fint efternamn för att slå sig fram. Ja, det är inom societeten som folk ägnar sig åt golf, societeten har monopol på golfen.
Viktiga aspekter att ta i betänkande när det gäller förhållandet mellan borgerlig och proletär idrott är alltså vilken fysisk ansträngning de kräver och vilka ekonomiska summor som är inblandade. Ytterligare en idrott med borgerlig förankring som vi ännu inte har nämnt är tennis. Den utvecklar förvisso fysiken, men frodas främst inom borgarklassen och borgarklassen håller den ofta för att vara en ”respektabel idrott”. I borgarklassens ögon har tennisen samma status som golfen. De betraktar den nog som ”sin”. Även denna idrott måste vi ta över till vår sida och driva undan borgarklassen från tennisplanerna. Saken är den att borgarna främst tittar på tennis, utan att själva utöva den. De flesta känner nog till tennisveckan i Båstad, ett välkänt tillhåll för samhällets elit. Men de är inte där som spelare, de är där som åskådare, och något märkliga åskådare dessutom, för det de mest sysselsätter sig med under denna vecka i Båstad är att agera så dekadent de bara klarar av, med alkoholorgier och allmänt ociviliserat beteende, som måste fördömas å det grövsta.
Jag vill avrunda med en lite mer besvärlig fråga, som verkligen måste åtgärdas. När det gäller ishockey finns ett problem. Det är i grunden en proletär sport med stark folklig förankring, framförallt i Norrland. Dock kostar utrustningarna för ishockeyns utövare nuförtiden astronomiska summor. Detta är något som är speciellt betungande för målvakter. Utrustningen för en målvakt inom ishockey kostar 10 000-tals kronor. Vilka amatöridrottare och ungdomar har egentligen råd med det? Något måste göras för att göra ishockeyn proletär igen, annars finns risken att borgarklassen tar över denna idrott från oss, när dess höga avgifter håller arbetarungdomar borta från ishockeyn.
Vad som bör vara syftet med idrott är att förbättra folkhälsan och ge människor en meningsfull fritid och på så sätt få dem att ta avstånd från destruktiva sysslor. Naturligtvis måste kampen mot destruktiva sysslor bedrivas även med andra medel än bara idrotten, men idrotten har en viktig funktion i denna nödvändiga kamp. Idrott är utvecklande för den egna individen och för kollektivet. Det finns både individsporter och lagsporter. Det är inte mellan dessa två som separationen mellan borgerlig och proletär idrott ligger, utan det finns individsporter som är proletära, medan det även finns kollektivsporter som är borgerliga. Att man idrottar på individnivå gör inte idrotten borgerlig i sig. Att en idrott är en lagsport (kollektiv) ger den heller inte nödvändigtvis en proletär stämpel. Nej, skillnaden mellan borgerlig och proletär idrott rör andra saker än detta.
En idrott måste vara fysiskt ansträngande och helst också utveckla människokroppens kondition och smidighet. Så är inte fallet med allting som kallas för idrott. Det finns många exempel på sysselsättningar som kallas för idrott helt utan att vara ansträngande eller utveckla människokroppens fysik. Detta är borgerliga idrotter. Som exempel kan vi ta dart, biljard eller schack. Dessa betraktas ofta som idrotter. Såsom idrotter är de borgerliga, men inte nödvändigtvis borgerliga såsom sysselsättningar. Man kan inte betrakta schack som en idrott, men alla dess utövare är heller inte borgerliga. Det är helt enkelt bara så att dessa tre exempel jag nämnde inte lever upp till kravet på att utveckla människans fysik, en nödvändighet för en idrott av proletär karaktär. Dessa tre har avsaknad av proletär karaktär, för ”proletär karaktär” är någonting som är fysiskt ansträngande.
Vi har även exempel som fäktning, hästpolo och golf. Vissa av dessa kan väl i viss begränsning vara fysiskt ansträngande, men knappast i tillräcklig grad för att mer än högst marginellt utveckla människokroppens fysik. När det gäller hästpolo är det heller inte människokroppen som används eller tränas, utan man använder hästar som någon slags slavarbetare och det är dessa som gör själva jobbet. Hästpolo och golf är även borgerliga eftersom de kräver så enorma ytor i anspråk. Hästpolo är i och för sig väldigt ovanligt, i alla fall i Sverige, men golfen är mer framträdande. Där har vi problemet att man i många fall har gjort golfbanor av sådan jord som skulle vara utmärkt åkermark. Detta med att bygga golfbanor är ett enormt slöseri med resurser. Det slår mot de proletära lantbrukarna och proletariatet på landsbygden. Det är dessa som får dras med golfbanor som grannar. Det är dessa som går miste om bra åkermark. Golfbanornas uppkomst är ett hot mot den revolutionära allmogen, bondeklassen, som måste vara ett viktigt stöd i revolutionen. Genom att bekämpa golfen kan vi vinna deras stöd.
De marker där golfbanor har byggts hade säkert också fungerat bra för skogsbruk, om de nu var olämpliga för ren odling. Skogsbruket är också viktigt för det framtida kommunistiska samhället. Jordbruk och skogsbruk är någonting helt nödvändigt, medan golf är helt överflödigt och någonting som vi aldrig kommer behöva. Golfen utvecklar heller inte människokroppens fysik på något vis. Hade den gjort det hade den varit mer värdefull. Som det är nu är den däremot helt värdelös. Golfen finns bara till för att underhålla borgarklassen och för att borgarklassen ska slippa ägna sig åt riktiga och rejäla idrotter, för sådana är de för lata för att delta i. Borgarklassens lathet är ett välkänt faktum. Vi kan se på karikatyrerna från 1920-talets Sovjet där kapitalisterna rullar runt som grisar bland guldmynt, klädda i väst, hög hatt och monokel, rökandes cigarr. Detta är träffsäkra karikatyrer. Borgarklassen är grisar och är så lata så att de överlåter all fysisk ansträngning åt oss, löneslavarna. Därför har de gjort golfen till sin ”idrott”. Borgarklassens ”idrotter” är dekadenta.
Om vi ytterligare ska diskutera golffrågan: golf handlar om enorma summor pengar. Detta är något som ytterligare gör den borgerlig. Visst finns det stora summor pengar inblandade i exempelvis kommersiell fotboll också, men fotboll har ändå en folklig förankring och är faktiskt fysiskt ansträngande, något som man inte kan säga är fallet med golfen. När det gäller golf behöver man bara ha en fin bakgrund och ett fint efternamn för att slå sig fram. Ja, det är inom societeten som folk ägnar sig åt golf, societeten har monopol på golfen.
Viktiga aspekter att ta i betänkande när det gäller förhållandet mellan borgerlig och proletär idrott är alltså vilken fysisk ansträngning de kräver och vilka ekonomiska summor som är inblandade. Ytterligare en idrott med borgerlig förankring som vi ännu inte har nämnt är tennis. Den utvecklar förvisso fysiken, men frodas främst inom borgarklassen och borgarklassen håller den ofta för att vara en ”respektabel idrott”. I borgarklassens ögon har tennisen samma status som golfen. De betraktar den nog som ”sin”. Även denna idrott måste vi ta över till vår sida och driva undan borgarklassen från tennisplanerna. Saken är den att borgarna främst tittar på tennis, utan att själva utöva den. De flesta känner nog till tennisveckan i Båstad, ett välkänt tillhåll för samhällets elit. Men de är inte där som spelare, de är där som åskådare, och något märkliga åskådare dessutom, för det de mest sysselsätter sig med under denna vecka i Båstad är att agera så dekadent de bara klarar av, med alkoholorgier och allmänt ociviliserat beteende, som måste fördömas å det grövsta.
Jag vill avrunda med en lite mer besvärlig fråga, som verkligen måste åtgärdas. När det gäller ishockey finns ett problem. Det är i grunden en proletär sport med stark folklig förankring, framförallt i Norrland. Dock kostar utrustningarna för ishockeyns utövare nuförtiden astronomiska summor. Detta är något som är speciellt betungande för målvakter. Utrustningen för en målvakt inom ishockey kostar 10 000-tals kronor. Vilka amatöridrottare och ungdomar har egentligen råd med det? Något måste göras för att göra ishockeyn proletär igen, annars finns risken att borgarklassen tar över denna idrott från oss, när dess höga avgifter håller arbetarungdomar borta från ishockeyn.
torsdag 11 september 2008
Autobahn i Sverige och svenska trafikregler
I Sverige har vi hastighetsbegränsningar som ger oss möjligheten att köra maximalt 110 km/h, och det är på motorväg. I Tyskland har man systemet med Autobahn, vilket innebär att man på vissa utvalda sträckor inte har någon hastighetsbegränsning överhuvudtaget. Faktum är att hastighetsbegränsning inte behövs på alla ställen. Det finns vägar och sträckor där hastigheten bör vara helt obegränsad även i Sverige. Det finns sträckor där det inte alls skulle skada att införa obegränsad hastighet, dvs. systemet med Autobahn. Givetvis kan inte detta system gälla överallt, utan bara på vissa platser. Ingen människa tror heller att hastigheten är totalt obegränsad överallt i Tyskland, utan bara där det lämpar sig.
Det finns ingenting som egentligen hindrar oss från att införa samma system i Sverige. Det skulle inte skada på något vis. Det som skadar är om hastigheten är alldeles för hög där människor bor och vistas. Inga människor bor på motorvägen. Det finns ingenting som skadas av att man inför obegränsad hastighet på motorvägarna. De har ju ändå en så hög hastighetsbegränsning som 110 km/h. Ingen människa skulle bli mindre skadad av en olycka där de inblandade bilarna kör 110 km/h än där de kör 150 km/h. De är bägge väldigt höga hastigheter och skadorna lär bli desamma oavsett vilken av dessa hastigheter man ligger i. Det finns alltså inte någon skadeproblematik att reflektera ingående över i detta fall. Problematiken är hastigheten och hur fort man har möjlighet att färdas och ta sig fram.
Om man bara införde obegränsad hastighet skulle folk kunna ta sig mycket snabbare mellan olika destinationer än vad som idag är möjligt. Man skulle då öppna för stora möjligheter. Det är där vikten i denna fråga ligger. Vi måste skapa nya möjligheter och öppna möjligheten att kunna förflytta sig snabbare än vad som idag är möjligt. Ett stort problem är när man är ute och kör och hela tiden måste tänka på hastighetsbegränsningar av olika slag. Istället bör man kunna köra exakt så fort man vill. Då skulle man kunna ta sig dit man vill med väldigt korta tidsmarginaler. Det skulle utveckla vårt samhälle och förbättra människors möjligheter enormt. Man skulle kunna hinna med så mycket mer och skulle aldrig behöva grämas över hur lång tid det skulle ta att åka till olika platser, så som det är i dagsläget. Man skulle heller aldrig behöva oroa sig för att bryta mot hastighetsbegränsningar som egentligen inte bör finnas, just eftersom de då inte finns.
Det finns ingenting som egentligen hindrar oss från att införa samma system i Sverige. Det skulle inte skada på något vis. Det som skadar är om hastigheten är alldeles för hög där människor bor och vistas. Inga människor bor på motorvägen. Det finns ingenting som skadas av att man inför obegränsad hastighet på motorvägarna. De har ju ändå en så hög hastighetsbegränsning som 110 km/h. Ingen människa skulle bli mindre skadad av en olycka där de inblandade bilarna kör 110 km/h än där de kör 150 km/h. De är bägge väldigt höga hastigheter och skadorna lär bli desamma oavsett vilken av dessa hastigheter man ligger i. Det finns alltså inte någon skadeproblematik att reflektera ingående över i detta fall. Problematiken är hastigheten och hur fort man har möjlighet att färdas och ta sig fram.
Om man bara införde obegränsad hastighet skulle folk kunna ta sig mycket snabbare mellan olika destinationer än vad som idag är möjligt. Man skulle då öppna för stora möjligheter. Det är där vikten i denna fråga ligger. Vi måste skapa nya möjligheter och öppna möjligheten att kunna förflytta sig snabbare än vad som idag är möjligt. Ett stort problem är när man är ute och kör och hela tiden måste tänka på hastighetsbegränsningar av olika slag. Istället bör man kunna köra exakt så fort man vill. Då skulle man kunna ta sig dit man vill med väldigt korta tidsmarginaler. Det skulle utveckla vårt samhälle och förbättra människors möjligheter enormt. Man skulle kunna hinna med så mycket mer och skulle aldrig behöva grämas över hur lång tid det skulle ta att åka till olika platser, så som det är i dagsläget. Man skulle heller aldrig behöva oroa sig för att bryta mot hastighetsbegränsningar som egentligen inte bör finnas, just eftersom de då inte finns.
onsdag 10 september 2008
Arbetet som en drog?
Man hör ibland talas om att berömda personligheter i historien har varit arbetsnarkomaner. Det kan exempelvis gälla flitiga författare eller vetenskapsmän, sådana som har arbetat fram exceptionellt mycket material inom sitt område (eventuellt till och med inom flera separata områden). När man talar om folk som arbetsnarkomaner på det viset så är det som att arbetsmissbruket förgylls och ses som någonting fint. Arbetsnarkomaner beskrivs då som framgångsrika människor, eftersom de har skapat mycket, producerat många böcker eller skivor eller vad det nu kan vara.
Jag själv har också låtit mig hänföras av hur vissa människor kan skapa så mycket och lärt mig att högakta de människor som beskrivs som arbetsnarkomaner. Givetvis ligger det i det kapitalistiska samhällets intresse att skruva upp arbetstempot och höja ”arbetsmoralen”, så att människor ska producera mer. De som väl producerar exceptionellt mycket framhålls som exempel, personer som de andra bör sträva efter att efterlikna. I Sovjetunionen och andra liknande länder gav man till och med medaljer till personer med motiveringen ”arbetets hjälte”. Detta är förstås en fråga som är värd att tänka igenom.
Även jag har kallats för arbetsnarkoman och människor säger att jag skriver i en sådan omfattning som få andra i min ålder gör och att min samlade produktion vid denna ringa ålder (som ligger på flera hundra A4-sidor) är någonting extremt. Jag håller inte med om det och om det nu ändå vore så att den, faktiskt, relativt lilla mängd jag ändå har skrivit (eftersom det hela är resultatet av åtminstone tre-fyra år av skrivande) skulle vara så enastående, så är det knappast någonting att på något sätt beundra. Vi måste komma ihåg att det hela kallas för ”arbetsnarkoman” av en anledning.
Man kan missbruka sitt arbete precis som man kan missbruka allting annat. Detta bör inte betraktas som någonting ”fint”, som de borgerliga historieskrivarna gärna vill få det till, när de framställer sjukligt höga arbetsinsatser som exempel som gemene man bör följa. I Sovjetunionen, som jag nämnde redan tidigare, tyckte man exempelvis att arbetsmoralen var alldeles för låg och den chockökning man genomlevde i produktionen var tydligen inte tillräcklig, enligt makthavarna där. Därför började man med förehavandet att dela ut medaljer till folk som arbetade sig till en tidig död (i praktiken). ”Arbetets hjältar” kallades de personer som inte gjorde annat än att arbeta, och för detta fick de medaljer. Människor klarar dock inte hur högt arbetstempo som helst, så makthavarnas försök att pressa upp arbetstempot genom att dela ut medaljer, eller vad man nu tar sig för, är bara skadligt för människorna, de som arbetar och drabbas av det här.
Arbetsnarkomaner är arbetsnarkomaner, inga hjältar. Arbetsnarkomaner bör hjälpas att ta sig ur det tillstånd de befinner sig i, även om det kapitalistiska samhället vill försöka skapa fler och fler arbetsnarkomaner. Om alla bara vore arbetsnarkomaner skulle produktionen chockökas och så skulle kapitalet tjäna stora pengar. De skulle även tjäna stora pengar på att människor skulle bränna ut sig och arbeta sig till döds, så att de slipper betala pensioner för dem. Om de bara kan driva oss i döden med ett sjukligt arbetstempo så kommer ingen människa nå pensionen i fortsättningen. Det är vad kapitalet helst av allt vill och önskar. Det är då viktigt att vi är på vår vakt och försöker hjälpa våra medmänniskor som har hamnat i arbetsmissbruk. Det är någonting som är viktigt både för oss själva och för arbetsnarkomanerna, våra medmänniskor.
Jag vill avsluta denna lilla text med att dela med mig av följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=mwMVyUO_sQQ Är detta någonting vi kan hämta inspiration ifrån i vårt arbete mot arbetsmissbruket? Det är frågan!
Jag själv har också låtit mig hänföras av hur vissa människor kan skapa så mycket och lärt mig att högakta de människor som beskrivs som arbetsnarkomaner. Givetvis ligger det i det kapitalistiska samhällets intresse att skruva upp arbetstempot och höja ”arbetsmoralen”, så att människor ska producera mer. De som väl producerar exceptionellt mycket framhålls som exempel, personer som de andra bör sträva efter att efterlikna. I Sovjetunionen och andra liknande länder gav man till och med medaljer till personer med motiveringen ”arbetets hjälte”. Detta är förstås en fråga som är värd att tänka igenom.
Även jag har kallats för arbetsnarkoman och människor säger att jag skriver i en sådan omfattning som få andra i min ålder gör och att min samlade produktion vid denna ringa ålder (som ligger på flera hundra A4-sidor) är någonting extremt. Jag håller inte med om det och om det nu ändå vore så att den, faktiskt, relativt lilla mängd jag ändå har skrivit (eftersom det hela är resultatet av åtminstone tre-fyra år av skrivande) skulle vara så enastående, så är det knappast någonting att på något sätt beundra. Vi måste komma ihåg att det hela kallas för ”arbetsnarkoman” av en anledning.
Man kan missbruka sitt arbete precis som man kan missbruka allting annat. Detta bör inte betraktas som någonting ”fint”, som de borgerliga historieskrivarna gärna vill få det till, när de framställer sjukligt höga arbetsinsatser som exempel som gemene man bör följa. I Sovjetunionen, som jag nämnde redan tidigare, tyckte man exempelvis att arbetsmoralen var alldeles för låg och den chockökning man genomlevde i produktionen var tydligen inte tillräcklig, enligt makthavarna där. Därför började man med förehavandet att dela ut medaljer till folk som arbetade sig till en tidig död (i praktiken). ”Arbetets hjältar” kallades de personer som inte gjorde annat än att arbeta, och för detta fick de medaljer. Människor klarar dock inte hur högt arbetstempo som helst, så makthavarnas försök att pressa upp arbetstempot genom att dela ut medaljer, eller vad man nu tar sig för, är bara skadligt för människorna, de som arbetar och drabbas av det här.
Arbetsnarkomaner är arbetsnarkomaner, inga hjältar. Arbetsnarkomaner bör hjälpas att ta sig ur det tillstånd de befinner sig i, även om det kapitalistiska samhället vill försöka skapa fler och fler arbetsnarkomaner. Om alla bara vore arbetsnarkomaner skulle produktionen chockökas och så skulle kapitalet tjäna stora pengar. De skulle även tjäna stora pengar på att människor skulle bränna ut sig och arbeta sig till döds, så att de slipper betala pensioner för dem. Om de bara kan driva oss i döden med ett sjukligt arbetstempo så kommer ingen människa nå pensionen i fortsättningen. Det är vad kapitalet helst av allt vill och önskar. Det är då viktigt att vi är på vår vakt och försöker hjälpa våra medmänniskor som har hamnat i arbetsmissbruk. Det är någonting som är viktigt både för oss själva och för arbetsnarkomanerna, våra medmänniskor.
Jag vill avsluta denna lilla text med att dela med mig av följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=mwMVyUO_sQQ Är detta någonting vi kan hämta inspiration ifrån i vårt arbete mot arbetsmissbruket? Det är frågan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)